När berättelsen börjar är det 1987 och June Elbus är 14 år. Hennes morbror Finn har just gått bort i aids och June sörjer. Hon är tjejen som alltid är fel, som har konstiga intressen som ingen annan har, som ständigt hamnar i underläge när hon jämför sig med sin perfekta syster. Finn var Junes ende vän, den ende som förstod sig på henne, och nu är han borta. June har ingen.
Men så dyker det upp en okänd man som smyger omkring på Finns begravning. Det visar sig vara Finns pojkvän Toby - en man som June aldrig vetat om att han ens fanns. Än mindre visste hon att han varit sambo med Finn i flera år, och att mycket av det som hon trodde var typiskt Finn i själva verket var Toby som låg bakom. Att June aldrig fått veta om Toby beror på att hennes mamma tror att det var han som gav Finn aids, att det var han som mördade honom. June får under inga omständigheter prata med Toby, säger mamman.
Men så tar Toby kontakt med June. Han skriver brev och säger att han har något som tillhörde Finn och som han vill att June ska ha. Trots att June inte får, inte bör, går hon dit. Hon saknar Finn så det gör ont och varje liten sak, hur liten den än är, som påminner om honom, är guld värd för henne. Mötet blir början på en lika udda som ömtålig hemlig och förbjuden vänskap.
Det är jättesvårt att beskriva alla olika trådar och nivåer i berättelsen, men tro mig när jag säger att den är BRA. Jag var lite tveksam till den allra först, för jag hade svårt att komma ifrån känslan att allt liksom redan hade hänt när romanen började (Finn var redan död, och June hänvisade hela tiden bakåt i tiden), men det var ett helt klart övergående problem. Tell the Wolves I'm Home är en synnerligen välskriven berättelse om att vara udda och utanför och att desperat längta efter ett sammanhang där man passar in. Den handlar om vänskap, kärlek, "förbjudna" känslor, fördomar, syskonskap, familj - ja, helt enkelt om komplicerade relationer. Och den gör det väldigt bra. Inget är enkelt, inget är entydigt, och man känner verkligen med alla i historien. Det handlar också om konst; Finn var en känd konstnär och målade just innan han dog ett porträtt av June och hennes syster. Berättelsen om det + vad som händer när familjen får hand om porträttet vore nog för att bli en bra bok i sig. Gilla, gilla!
Glada nyheter: X Publishing kommer att ge ut Tell the Wolves I'm Home i svensk översättning i höst. Tjo så kul!
Andra som också har läst: Bokhora, Onekligen, Min bok och jag.
2 kommentarer:
Låter intressant. Fast jag funderade på det här med att känna sig udda, utanförskap i en coming-of-age bok. Är det jag som inbillar mig eller är det liiiite vanligare i dels modernare böcker och dels när protagonisten är en flicka? Fast det här är ju som statistik - jag kan ju helt slumpmässigt bara snubblat över fler såna och det är ganska jämnt tema i själva berättande om intåget till vuxenlivet.
Hm, har inte tänkt på det ... Jag tror att det är väldigt vanligt överlag när huvudpersonen är tonåring, har nog aldrig märkt att det skulle vara vanligare om det är en tjej. Att känna sig udda och fel torde nog snarare vara en universell tonårskänsla, tänker jag.
Skicka en kommentar