Cool? Blasé? Hipp? Passionerad?

Det har hunnit gå några dagar sedan jag läste ut Karolina Ramqvists Alltings början, och det konstiga har hänt att jag har börjat tycka mer om boken sedan jag avslutat den än vad jag gjorde under tiden jag läste den. Jag tycker tydligen mer om att tänka på boken, eller på idén om boken, än om att läsa själva boken. Mycket mysko. Jag gillar ju Ramqvist sedan tidigare, och var jättepepp på boken?

Hur som helst kan vi nog konstatera att jag är kluven. Utan tvekan är Alltings början en välskriven roman som tar upp en hel hop ämnen och teman som jag tycker är intressanta. Feminismen, till exempel; hur ska man förhålla sig till den idag, när generationen före redan gjort alla tänkbara sorters uppror? Vad finns kvar att kämpa mot/för, och hur ska den kampen i så fall se ut? Hur skapar man en egen roll?

Eftersom jag är född ungefär samtidigt som huvudpersonen Saga, är boken också full av igenkänning - hej, mitt 90-tal! Fast Saga liknar mer de där coola typerna som jag såg upp till och aldrig vågade närma mig när det begav sig. De med rätt attityd, rätt kontakter, rätt vänner, rätt allting. De som man såhär i efterhand trots allt inte är så avundsjuk på längre.

Och kanske är det just i attityden det ligger. Saga är cool, enormt cool. Så cool och rätt och hipp att jag blir alldeles matt. För hon är också så fruktansvärt blasé hela tiden. Ingenting verkar göra något större intryck, inte ens sådant som per definition borde vara ganska omvälvande. Istället flyter alltsammans bara på, i ungefär samma ton hela tiden. Sagas attityd går igenom hela texten, och gör på något sätt att hela berättarstilen blir blasé. För mig funkar det inte riktigt, för jag vill känna mer när jag läser. Om det händer huvudpersonen något dramatiskt, vill jag känna det. Det gör jag inte här, där allting berättas med ungefär samma stil/(brist på) engagemang rakt igenom, oavsett vad som händer. Jag har t ex jättesvårt att förstå hennes relation till Victor: det står att den är passionerad - men när jag läser scenerna där de är tillsammans är de helt torra, kortfattade och nästan kliniska. Jag får liksom inte ihop det. Jag tycker istället nästan att det blir lite tråkigt i längden.

Samtidigt - det är en stil, ett sätt att berätta och förhålla sig. Det är en stil som på många sätt passar den typ av människor och den tid/plats som romanen handlar om. Den är konsekvent genomförd. Så kanske får jag bara fortsätta vara kluven. Kanske får jag sortera in Alltings början under kategorin "välskriven, smart och intressant bok, men inte riktigt min kopp te ändå"?

Andra som också läst: Marcusbiblioteket, Kulturdelen, Sundsvalls tidning
Jag tycker för övrigt att det här är en kul iakttagelse ...