Vad gör man i Texas en fredagskväll? Tja, dricker margaritas och äter tacos, vanligtvis. Men så finns det andra fredagar, när man kan åka till Austin och först äta mat utomhus och det är alldeles ljummet i luften fastän det är januari (en av de klart bästa sakerna med att vara här). Och sen, efter det, så kan man gå till min nya favoritbokhandel BookPeople för att lyssna på Karen Thompson Walker när hon pratar om The Age of Miracles. Och så kan man samtidigt passa på att shoppa lite för det där presentkortet man fick. Skulle nog vilja påstå att det var ett ypperligt fredagsnöje, helt enkelt.
Jag gillade verkligen The Age of Miracles (läs om den här), så det var himla roligt att höra Karen Thompson Walker berätta om den. Född och uppvuxen i Kalifornien, där hotet om The Big One, den där riktigt stora jordbävningen som förr eller senare spås komma och förstöra allt i sin väg, så menade Karen att hon nog alltid har burit på den där dova känslan av en katastrof, insikten om att livet som vi känner det en dag plötsligt kommer att ta slut. Hon gillar katastroffilmer (även kalkonvarianten av dem, hehe), och så dök det en dag upp en bokidé i huvudet. Hon jobbade på förlag, och tänkte att ja, det här borde ju någon kunna skriva en bok om, men att hon själv kanske var den där "någon" dröjde innan hon kom fram till.
The Age of Miracles skrevs tidiga mornar innan jobbet, och Karen menar att hon hade stor nytta av att ha jobbat som redaktör. Erfarenheten av att fixa till andras berättelser hjälpte henne att forma sin egen. Samtidigt visste hon hur extremt svårt det är att få något publicerat, så hon trodde aldrig att hennes manus faktiskt skulle bli en riktig bok. Skrivandet var istället något hon främst gjorde för sin egen skull.
En av sakerna jag bäst gillade med The Age of Miracles var att allt kändes väldigt realistiskt. Hur mycket research gjorde hon, undrade publiken. En del. Hon läste på om människors sömncykler, hur växter, djur och människor påverkas av ljus. Lite fysik. Men hon var för blyg för att höra av sig till någon forskare, så det var inte förrän alldeles i slutet, när det till sist hade blivit bestämt att den skulle ges ut, som hon samlade mod nog för att låta en fysiker läsa och kommentera. Så här i efterhand konstaterar Karen att hon nog knappast skulle ha vågat ta sig an ett så gigantiskt scenario om hon verkligen tänkt igenom alla konsekvenser innan hon började skriva; kanske hade det varit enklare med en mindre, ej världsomspännande katastrof ...? Nå, vi är glada att hon inte visste!
Hon berättade också om vilka böcker/författare som inspirerat henne, och nämnde då bl a José Saramagos Blindheten och Cormac McCarthys Vägen - släktskapet kändes ju självklart när hon sa det, men jag hade faktiskt inte dragit den parallellen innan. Andra författare hon gillar att läsa: Julie Otsuka, Jeffrey Eugenides.
Karen läste även ett par stycken ur boken, och svarade på publikens frågor. Ovanligt många frågor; amerikaner verkar vara mycket mer benägna att ställa frågor när de får chansen. Stor skillnad mot svenska författarframträdanden, där min erfarenhet är att det oftast blir pinsamt tyst när författaren förklarar ordet fritt. Naturligtvis ställdes här också den obligatoriska frågan: skriver hon månne på något nytt? Jo, det gör hon. (Whee!) En roman är på väg. Men den är ännu så ny och ofärdig att hon inte vill prata för mycket om den. Helt ok - vi väntar med spänning!























