Lika som bär?

Lika, om inte som bär, så åtminstone som säg ... kusiner?
Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd och Egen eld, Norstedts respektive Brombergs.

The Words

Rory Jansen har alltid drömt om att bli författare. De senaste åren har han satsat allt, och faktiskt skrivit en bok. Men manuset refuseras - "för litterärt för att vara säljbart" är ett av omdömena. Rory tvingas till slut ta ett vanligt jobb och lägger skrivardrömmen på hyllan.
Men så är han på smekmånad i Paris med sin fru, där han hittar en fin gammal väska i en antikaffär. Frun köper väskan i present åt Rory. När han långt senare öppnar den för att använda, visar den sig innehålla ett manuskript. Ett bra sådant. Ett sjukt jäkla bra manuskript. Ett bortglömt manuskript, som han skulle kunna publicera som sitt eget utan att någon märkte något ...

The Words var en underhållande film, inget att gå i taket över men ändå helt ok. Needless to say, gillade jag både de nutida och gamla Parismiljöerna. Den har kanske ett lager för mycket i plotten, vill gärna göra en twist mer än vad som egentligen hade behövts, och jag är inte säker på att alla trådarna riktigt går att få ihop i slutet. Men själva grunden, huvuddelen av filmen, är en helt ok historia om skrivande, samvete och drömmar. Köp popcorn & se!

Skräck på riktigt?

Mord, blod, spöken, vampyrer - jag läser som bekant gärna skräck. Jag är helt ok med både övernaturligheter och seriemördare. Oftast blir jag nog inte ens egentligen rädd när jag läser om sådant, utan tycker mest bara att det är spännande. Rädd på riktigt däremot, det blir jag när det jag läser är helt och hållet realistiskt. När det handlar om relationer som kantrar och kväver, och om liv som långsamt krymper ihop till att bli omöjligt små. Den typen av berättelser kan skrämma skiten ur mig.

Lite otippat, visade sig Sofia Hallbergs debutroman Mina fräknar vara en sådan historia. Här möter vi Karin Silvius, en ganska vanlig kvinna i 40-årsåldern, med en ganska vanlig sambo. De har varit ett par ända sedan studieåren, och bor nu i en lägenhet i centrala Stockholm. Karin är lite missnöjd med att inte ha kommit dithän hon vill i karriären, och hon längtar efter det där barnet hon och sambon aldrig fått. Men ändå. De har det ganska bra. Ett vanligt, ok liv.

Tror man. Sen börjar där komma små, små antydningar om att det inte alls är bra. Om att där ligger något annat, enormt mycket mörkare just under ytan. Sofia Hallberg fångar exakt de där detaljerna som är så träffande, och som man själv till och med i vissa delar kanske kan känna igen. Skildringen av Karins liv blir klaustrofobisk, och jag blir rädd.

Det finns mycket att diskutera i Mina fräknar - och det tänker jag göra på bokmässan tillsammans med Breakfast Book Club som ordnar frukostbokcirkel om just den här boken på fredagen. Någon mer som ska dit?

Andra som läst: Bokbiten, Boktokig.
Sofia Hallberg har en hemsida, och är en av de som skriver på Debutantbloggen.

Bo i bok

Har letat jetelenge på Hemnet men inte hittat en enda ledig lägenhet i det här kvarteret. Tragiskt. Jag ville ju bo högst upp i det blågröna tornet.

Jag besöker Enligt O

Idag hälsar jag på hos Enligt O och bokmässepeppar lite - titta in där, vetja!

Och bokshopparträff i montern hos Uppsala English Bookshop, det låter som en fantastisk idé. Vem mer vill göra oss sällskap? 

Ett chihuahuaspöke

Jag gillar spöken, jag gillar cozy crime och jag har en chihuahua. Alltså borde väl den här boken vara klockren för mig, eller hur?

Esri Albrittens Chihuahua of the Baskervilles är första delen i en serie, och börjar när tidningen Tripping Magazine ger sig ut för att följa upp en reportageidé. En känd hundklädesdesigner, den rara gamla damen Charlotte Baskerville i pittoreska Manitou Springs, tror sig ha sett spöket av sin f d hund Petey. Tripping, som specialiserat sig på hemsökta resmål, nappar genast och skickar dit ett team. Men väl där visar det sig att det nog är mer än bara ett hundspöke i farten; någon verkar vara ute efter Charlotte och den förmögenhet hon byggt upp genom att designa hundkläder.

Ok, jag erkänner att plotten låter lite fånig. Men fånigt kan ju vara roligt och avkopplande ibland, eller hur? Jag hade inga direkta krav mer än så. Tyvärr uppfylldes de inte riktigt, för Chihuahua of the Baskervilles var mest av allt lite långtråkig. Det var inte de knasiga inslagen i plotten som inte funkade, utan mer bara de vanliga sakerna, t ex var det påfallande lamt när den skyldige avslöjades. Även om cozy crime brukar vara snällt, var det här tyvärr lite för mesigt, på gränsen till tråkigt. Synd på ett så sött omslag ...

Esri Albritten har en hemsida att kika in på.

Death by Books

Death by Books? Ja, snart. Men när bokhögarna tornar upp sig känns det tryggt att veta att man är i gott sällskap. Självaste Agatha Christie hade uppenbart samma problem!

Litterärt kök

Jomenvisst - i det här köket skulle jag kunna tänka mig att äta min frukost. Funderar på vilka författarnamn som skulle få äran att målas på min vägg? Och kan man måla om den om man ändrar sig? Kanske köra något slags system med lösa klistermärken som kan bytas ut? Äh, nu blev det alldeles komplicerat. Jag som bara ville ha ett fint kök...

Bild via Luxury Bookshelf.

Drömmer om Downton

Vad gör man en sån här dag då? Jo man dricker te, tittar på trailern för tredje säsongen av Downton Abbey en gång till ( möjligen en gång för mycket), och så funderar man på om den här boken som man såg på bokhandeln häromdagen kan vara värd att läsa. Lady Almina and the Real Downton Abbey: The Lost Legacy of Highclere Castle. Mmmm, jag är frestad. Mycket frestad.

Gör en pumpa av en bok

Vem tillverkar en sån här åt mig till Halloween??
Hittade den underbara bokpumpan på Etsy - ni vet stället där man väldigt enkelt gör slut på alla pengar man eventuellt hade kvar efter att man kommit ut från bokhandeln. Naturligtvis finns där också en hel massa andra ljuvligt skräckiga Halloweensaker, till exempel det här fina trycket som jag vill ha på min vägg, inte bara under Halloweenhelgen utan kanske året om:

Mord i lustiga huset

En excentrisk kvinna som tjänat en förmögenhet på att designa dataspel bjuder in sina nära & kära till sitt stora, ensligt belägna hus för att de tillsammans ska fira hennes kommande 50-årsdag. Tanken är att det ska bli en vecka av idel upptåg och festligheter, men naturligtvis tar alltsammans strax en helt annan riktning när en av gästerna oväntat avlider och ett snöoväder samtidigt stänger av alla vägar ut.

Det är med andra ord upplagt för en ganska klassisk mordgåta, lite slutna rummet sådär. Kate Carlisle gör det i Peril in Paperback, bok nr 6 om bokbindaren Brooklyn Wainwright, det således ganska enkelt för sig - det känns i många delar som att den följer den fastlagda mallen i en berättelse man läst förr.

Peril in Paperback är - som vanligt när det gäller Bibliophile Mysteries-serien - trevlig läsning, och jag gillar karaktärerna. Tråkiga Minka som jag stört mig på tidigare lyser med sin frånvaro, och huset där Peril in Paperback utspelar sig är en kul miljö med alla sina konstiga rum, lönndörrar och överraskningar.

Däremot är själva mordgåtan ganska ljum, och det är stundtals lite svårt att hålla ordning på vem av gästerna som är vem och deras inbördes relationer. Jag hade gärna sett aningen mer action och ett klurigare mysterium. Kanske helt enkelt lite mer crime och lite mindre cozy? Peril in Paperback känns lite som en mellanbok i serien, och får därför ett mellanbetyg av mig. Den är ett klart uppköp om man jämför med del 5, men jag vet att Kate Carlisle kan mycket bättre.

Läs vad jag tyckt om tidigare delar i serien: One Book in the Grave, Homicide in Hardcover, If Books could Kill, Murder Under Cover.

Glad thrilleröverraskning

"Höstens bästa deckare!", "Nya super-thrillern!", "Såld till tjugosju länder redan innan den kommit ut!" - vi vet hur det brukar låta, eller hur? Ibland känns det som om varenda deckare är ett internationellt försäljningsfenomen innan den ens har givits ut, och bara några gånger för mycket har det slutat med att boken ifråga sen visar sig vara rätt trist när man väl läser den.
Med det i åtanke var jag ganska skeptisk till Cilla & Rolf Börjlinds Springfloden som annonserats stort i höst - men eftersom jag dels tyckte att den ändå lät lite spännande, dels ville läsa eftersom den delvis utspelas på Nordkoster (oemotståndligt för den här exilbohusläningen), gav jag den ändå en chans.

Och det var tur, för det här visade sig vara riktigt spännande. Hur är det Helena brukar säga? En riktigt schysst thriller™? Springfloden öppnar med en sjukt ruggig mordscen, och sen fortsätter det i god fart och med karaktärer som känns både intressanta och levande - och det tar man som luttrad deckarläsare tacksamt emot. Som jag förstår det ska det bli fler böcker om Olivia och Tom, och jag kommer absolut att följa serien. Det är inte världens mest avancerade, men det är bra underhållning. Det enda jag inte gillade var det som händer med en viss katt i boken - varningsetikett på sånt har vi ju kommit överens om!!! Men annars, en riktigt schysst thriller!

Andra som också har läst: Bokhora, Bokbabbel, Dagens bok.