Besviken!!!

Här går man glad i hågen iväg och hämtar sitt ex av Ian McEwans On Chesil Beach, beställd från utlandet, i tron att en lika stor läsupplevelse som i hans tidigare böcker väntar. Köper choklad också, för säkerhets skull. Två goda ting är ju alltid bättre än ett. Men vad händer? Boken är...tja, hur ska jag säga det? Hur jag än funderar kommer jag bara på ett ord; det börjar på s och slutar på -kit.

Det är 1962 och Edward & Florence har nyss gift sig. Nu sitter de på hotellet vid kusten och äter middag och inväntar bröllopsnatten. Djuppsykologiskt kammarspel följer. Naturligtvis går det åt helvete. De är helt olika varandra och misstolkar konstant allt den andre gör. Eftersom konvenansen dessutom förbjuder dem att tala ärligt om eventuella intima problem så slutar det med katastrof.

Allt är med andra ord upplagt för att kunna bli en riktigt bra McEwan. Alla ingredienser finns, scenen är perfekt. Men ändå fungerar det inte. Främst tror jag det beror på att jag stör mig så till den milda grad på hur korkade & omogna Edward och Florence är att jag till slut tycker att det är rätt åt dem att det går som det gör. Man sympatiserar inte med dem, blir inte engagerad i deras liv. Jämför med Curtis Sittenfelds Prep - den handlar också om en huvudperson som är allt annat än smart, men man förstår henne och tycker om henne ändå. On Chesil Beach känns bara navelskådande och outvecklad. Jag är grymt besviken. Blä. Tur att jag åtminstone hade tröstchoklad.

"Mr Gaiman, how does it feel to be a genius?"

Jag brukar aldrig säga det, men i det här fallet var faktiskt filmen bättre än boken. Gaimans Stardust som vi såg igår kväll gjorde sig definitivt bättre som film. När jag läste boken för ett par år sedan tyckte jag att den var seg; den var omständlig och det tog en evighet innan det hände något. Filmen däremot var helt annorlunda och tusen gånger bättre. Berättelsen hade strukturerats om och stramats upp och allt det jag tyckte var tråkigt var borta. Istället fick man se en saga i underbara miljöer med onda häxor, goda hjältar, spöken och magi. Samt Robert De Niro som transa. Fantastiskt!

Och så Neil Gaiman himself. Han såg exakt ut som på bilderna i böckerna - svart skinnjacka och stort lockigt hår åt alla håll. Jag försökte koncentrera mig på vad han sade men tänkte mest "Här sitter jag och där står Neil Gaiman - hihi". Det var svårt att inte le fånigt. Han berättade också att det medium han gillade bäst att arbeta med var radioteater, något överraskande. Hade ingen aning om att han sysslade med det också. Finns det något den mannen inte gör?

Hinner tydligen uppdatera sin blogg sjukt mycket också trots att han är på turné...förstår han inte att andra människor får magsår när han springer runt och är så produktiv och kreativ och innovativ och tusen andra saker på -iv?

Själv ska jag vara vegetat-iv i soffan hela kvällen. Sista lådan vi packade upp på affären innan jag slutade visade sig innehålla den ny Elvis-boken. Och jag har varit på Konsum och köpt en liter glass.

Neil Gaiman i samma stad som jag

Det är bara fyra timmar tills jag ska få se Neil Gaiman livs levande :)
Stardust har premiär i samband med att Fantastisk filmfestival startar och Gaiman ska presentera den. Dessutom ska det vara frågestund. Hoppas någon annan har frågor så det inte blir tyst & pinsamt & Neil känner att han korsat Atlanten i onödan. Själv är jag alldeles för trött för att komma på några innovativa frågor - tänkte bara luta mig tillbaka i biostolen och glo ohämmat. Inte varje dag man ser en levande fantasylegend.

Aurora Teagarden

Upptäckte just att Berkley tänker ge ut Charlaine Harris serie om Aurora Teagarden i nytryck. Happy happy, joy, joy! Första delen, Real Murders, kommer redan i december och del två, A Bone to Pick, kommer i februari. Himla trevligt! Snart får hon ha ett helt eget hyllplan - det börjar bli många böcker. Ska köpa An Ice Cold Grave, del 3 av Harper Connelly, nästa gång jag är på Sf-bokhandeln också. Egentligen är alla de andra serierna bara substitut i väntan på nästa Sookie Stackhouse, men ändå. De är kul i alla fall.

Man tager vad man haver

Troligt samtal på redaktionen:

"Vad ska vi ta för bild till omslaget?"

Tja...känns rätt med beslöjade kvinnofigurer just nu, tycker jag."

"Fast vi har bara den vi använde förra veckan."

"Jamen byt färg då. Det är ingen som känner igen den ändå."

Phui, fjui, pffft

Inspirerad av alla feng shui-böcker jag bläddrat i när vi haft lite att göra på jobbet, har jag nu äntligen rensat ut min garderob. Det känns bra. Man öppnar dörren och om man bara anstränger sig lite kan man riktigt höra alla goda energier som nu har fritt spelrum att svischa omkring därinne. Phui, fjui, pffft säger det när de far förbi så luggen lyfter sig. Har även hört att det enligt feng shui ska vara bra för ens ekonomi att ha en ren spis så det torde bli nästa projekt...att man kan få betalt för att skriva böcker om sådant? Nå, det blev åtminstone fint i garderoben.

Svensk misärhöst

Jan Guillou sitter och ler självbelåtet i morgonsoffan och tycker verkligen att han fått till det.
Theodor Kallifatides gillar sin mamma.
Klas Östergren fortsätter vara tråkig men i en internationell serie för omväxlings skull.
Maja Lundgren gör folk förbannade.

Är det bara jag eller är hösten ovanligt ospännande i år?
När ska det komma en debutant som skriver om något annat än sin egen ångest?
Finns inte en enda svensk bok som gör mig entusiastisk.
Och SVD lockar med att man kan ladda ner en bilaga om Bergman i pdf.
Jippie-hej.

Tusen sidor senare

Så var den äntligen här, The Apple, fortsättningen på Michel Fabers The Crimson Petal and the White. Mycket efterlängtad, det visar om inte annat alla de läsarbrev som Faber citerar i förordet. Det är många som vill veta vad som hände med Sugar och de andra. Jag är definitivt en av dem. Helt otroligt att man kan läsa drygt 800 sidor och sedan ändå vilja ha mer. Är inte det ett gott betyg så...

The Apple är ingen regelrätt uppföljare. Istället är det relativt fristående noveller, små glimtar ur huvudpersonernas liv som utspelas såväl före som efter händelserna i The Crimson... Genomgående är de precis lika välskrivna och originella som föregångaren.

Lite får man tack och lov veta om "hur det gick". Vi möter både William Rackham och Sophie. Och jag tror att Aunt Primrose är Sugar, under nytt namn. Mest spekulation från min sida, men ändå.

När man läst de knappt 200 sidorna i The Apple finns det fortfarande kvar gott om frågor, men tillräckligt många bitar har fallit på plats för att man både ska vara nöjd men också fortsätta längta efter mer och fantisera vidare på egen hand. Så sammanlagt har jag nu läst drygt tusen sidor, men vill ändå ha mer. Det är ytterst få författare som klarar det.

Världens konstigaste hund

Har precis läst ut John Grogans Marley and Me. Kattägare som jag är föll jag ändå pladask för den här charmiga boken.

John & Jenny är unga och nyförälskade och skaffar hund för att öva sig på att ta hand om en levande varelse. (Tidigare har de mest provat på att sköta växter och de har alla dött.) Båda har de ljuva minnen av sina barndomshundar, men när de får hem labradorvalpen Marley inser de snart att det här kommer bli något radikalt annorlunda. Han växer kolossalt, massakrerar allt i sin väg och lyckas bli utsparkad från den lydnadskurs han så väl behöver. Han förstör deras hem, får panikattacker när det åskar och skrämmer livet ur folk de möter på stan. Han är helt enkelt världens värsta hund.

Samtidigt är Marley oerhört lojal och kärleksfull. Trots att han ångar fram som en galning vinner han allas hjärtan. Stundtals är det väl amerikanskt smörigt men för det mesta är det riktigt roligt & underhållande. Man får följa familjen under flera år och när Marley till sist dör, är det sorligt att ta farväl. Precis som John & Jenny konstaterar kan man inte låta bli att tycka om Marley, trots (eller kanske på gund av) att han är världens konstigaste hund.

Marley har numera en egen hemsida.

Hälsa på Charles Dickens

Läser att man i Chatham, en timme utanför London, öppnat en litterär temapark där besökarna får stiga in i Dickens värld. Ficktjuvar, läskiga kloaker och råttor som lurar i dimman. Låter oerhört nördigt och även om jag egentligen inte är något fan av just Dickens - hur kul som helst! Viktorianska London -ooooh. Jag hade en serie böcker när jag var liten som handlade om en kille med en tekniskt avancerad hjälm som gjorde att man kunde resa i tiden. Om jag hade en sådan skulle jag landa där i dimman vid Themsen . Jag skulle säkert bli rånad och deflorerad på tre sekunder men det gör inget.
I brist på tidsresehjälm får jag väl ta mig till England och Dickens World. Är om inte annat något att besöka i väntan på det där Harry Potter-landet de ska bygga i Florida...Dit ska jag definitivt!

Jag är Mrs Dalloway

Test-junkie som jag är var jag tvungen att prova länken The Book Quiz som jag hittade hos The Girl Least Likely To, där man genom att svara på bara en handfull frågor får veta vilken bok man är.

Jag är tydligen Mrs Dalloway:

Your life seems utterly bland and normal to the casual observer, but inside you are churning with a million tensions and worries. The company you surround yourself with may be shallow, but their effects upon your reality are tremendously deep. To stay above water, you must try to act like nothing's wrong, but you know that the truth is catching up with you. You're not crazy, you're just a little unwell. But no doctor can help you now.

Jaha...? Låter ju lite oroväckande det där sista. Annars stämde det faktiskt förvånansvärt väl med tanke på hur lite info de fick för att komma fram till det...läskigt...

Inte bara Tintin som har varit i Kongo

Lördag kväll och regn. Ett djupt lågtryck på väg in från Atlanten. Det är då man plockar fram Harry Martinson ur hyllan och läser dikten "På Kongo" som inleder Resor utan mål:

Vårt fartyg "Havssmedjan" girade ur passaden

och kröp uppåt Kongofloden.

Lianerna hängde nedsläpande på däcken som loggar.

Vi mötte Kongos berömda järnpråmar,

deras heta plåtdäck myllrade av negrer från Sankurus

biflodsterritorier.

De satte händerna till munnen

och ropade "må fan ta dig" på ett bantuspråk.

Vi gledo undrande och beklämda genom tunnlar av grönt

och kocken i sin kabyss tänkte:

"nu skalar jag potatis i det inre av Kongo."

Om nätterna glodde "Havssmedjan"

med röda ögon in i djunglerna,

ett djur röt, en djungelråtta plumsade i floden,

en hirsmortel hostade vasst

och en trumma klang dovt någonstans från en by där

gumminegrer levde sitt slavliv.

*********************************************************

Underbar reseskildring från en tid när det fortfarande var helt comme il faut att säga gummineger :)