Krigsreporter med rätt att avslöja och underhålla

I kategorin "jobb jag inte vill ha" noterar vi idag krigskorrespondent. Det vore definitivt inget för mig. Det tycks dock vara starkt vanebildande för andra. Johanne Hildebrandt har varit iväg på uppdrag i omgångar - vilket har resulterat i en mängd reportage i olika tidningar, men också i böcker: dokumentära Blackout samt skönlitterära Älskade krig och nu senast Förbannade fred.

I den sistnämnda handlar det återigen om reportern Sara, som efter de traumatiska händelserna i Irak i Älskade krig, nu står redo att på nytt ge sig iväg till ett krigsdrabbat land. Den här gången är det dock under något annorlunda premisser; hon ska göra inslag från Darfur som ska sändas under en välgörenhetsgala i tv. På resan blir hon tvungen att ta med sig en ung, oerfaren tjej som gjort sig känd som succé-/skandalbloggare. Vad ingen av dem vet är att lägret de planerar att besöka är utvalt som mål för nästa stora terroristattack i området. Precis som tidigare skriver Hildebrandt enkelt, underhållande och medryckande. Texten har ett driv som gör att man läser och läser och läser, helt utan motstånd. Jag hade med mig den på tåget från Göteborg och hade läst genom den redan långt innan det var dags att kliva av. Det märks att Hildebrandt utnyttjar det hon själv har varit med om; inte så att berättelsen om Sara är självbiografisk, utan för att miljöer och händelser känns äkta på ett vis som nog hade varit svårt att få till för någon som själv inte varit med. Jag har ännu inte läst Blackout, men jag tänker mig att den kan vara intressant av samma anledning. Förmodligen är den kanske till och med bättre; det mest intressanta med hela serien om Sara är ju att man får se något av hur det går till bakom kulisserna i krigsrapporteringen. Som romaner betraktat får de ett lägre betyg.

Förbannade fred visar också tydligt hur komplex situationen kan vara i ett krigsdrabbat land och hur den rapportering medierna erbjuder sällan ens ger halva historien om vad som verkligen händer. Det känns som om Hildebrandt har samlat på sig en hel del frustration som inte har kunnat komma ut i hennes artiklar - men i böckerna får den fritt fram. Att det aldrig finns några enkla svar på världens stora konflikter torde inte komma som en överraskning för någon, men det är ändå schysst att hon tar chansen att påpeka det här. Många som aldrig någonsin följer krigsrapporteringen i medierna kommer säkert att läsa hennes bok istället och på så sätt ändå få ett litet hum om vad som försiggår i Sudan och Tchad.

Förbannade fred är ingen litterär megaupplevelse - söker man stor/fin litteratur ska man nog leta annorstädes. Men om man däremot vill ha ett par timmars förströelse och kanske samtidigt lära sig något litet, då passar den bra.

Läs vad jag tyckte om Älskade krig här.

Följ Johanne Hildebrandts blogg - du kommer känna igen många av frågorna som tas upp i romanerna.

Komplicerat krig

Den är knappast den mest värdefulla i pengar räknat, min sigerade utgåva av Johanne Hildebrands Idun. Men den är definitivt den roligaste/konstigaste/mest originella varianten på signerat ex som jag har. Vi träffades på en infodag för bokhandeln när Idun just givits ut och mitt ex skrev Johanne Må bokgudinnan vaka över dina steg och ritade en liten gubbe som ser bisarr ut. Långt skojigare än de flesta andra brukar göra.

Nåväl, nu hade jag inte tänkt skryta varken om mitt signerade ex eller om att jag träffat Johanne live. Jag tänkte bara förklara varför jag plockade åt mig ett läsex av hennes nya bok Älskade krig. Det var inte för att jag trodde att den egentligen skulle vara en Calliope-bok, utan snarare för att Johanne var så trevlig som person.

Älskade krig handlar om journalisten Sara som förlorat både jobb och anseende efter att ha blivit avslöjad som älskarinna åt en minister. För att undkomma skammen, kunna betala hyran och möjligen återupprätta lite av sitt anseende, reser hon till Irak. Pappan till hennes ex har nämligen dykt upp lite lägligt och vill att hon ska spåra upp hans son som krigar för amerikanska armén - om Sara bara hittar honom och lämnar över ett paket får hon en större summa pengar. Dessutom har hon under tiden chans att göra reportage från kriget, vilket ju kunde rädda hennes kraschade karriär. Sagt och gjort, hon åker. Väl där visar sig naturligtvis inget vara så enkelt som det verkat.

Det märks att Hildebrandt själv har erfarenhet av hur det är att arbeta som krigskorrespondent, något som både hjälper och stjälper romanen. Kanske är det för att hon skriver om samma ämne som hon arbetat med som journalist som den rollen tar överhanden och författaren glöms bort. Berättelsen om Sara känns autentisk, men ekar också påtagligt av ett språk som passar bättre i ett reportage/en artikel än i en roman. Det är pang på, extremt enkelt och lämnar aldrig något åt läsarens fantasi. Inget behöver tolkas, allt förklaras. Stilen gör att både berättelsen och gestalterna blir ruggigt endimensionella. Den är förvisso småspännande, får jobbet gjort, levererar budskapet och når dit den ska, men det blir aldrig mer än så.

Just det där med att leverera budskap är nog det mest problematiska. Här och där i texten kommer små föreläsningar, om allt från Iraks historia till Mohammeds liv och framför allt - om hur komplicerad hela Irakfrågan är. Jo, vi vet det. Att vi i Sverige också ofta kanske gnäller över småsaker trots att vi har det väldigt bra jämfört med resten av världens befolkning - det är också bekant sedan tidigare. Romanen hade blivit väldigt mycket bättre om några av de där utläggningarna hade hamnat i papperskorgen.

Så ett nja blir nog betyget. Det känns som om Hildebrandt kunde ha utnyttjat sina erfarenheter bättre om hon hade vågat lita mer på sina läsare, vågat tro på att de är kapabla att dra egna slutsatser. Nog för att vi inte varit i krig själva, men helt borta är vi ändå inte...