Troligtvis första och enda gången den syns på en bokblogg. Men jag kände att jag var tvungen att inleda ståndsmässigt.
De som läste mina inlägg från årets bokmässa, minns kanske att ett av de roligaste seminarierna helt otippat var det som handlade om boken Blod Eld Död. Jan Gradvall intervjuade författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg - fyrtiofem minuter som för mig innebar en total nostalgitripp när jag påmindes om banden jag nästan glömt. Bathory. Unleashed. Entombed. Nifelheim. Dissection... och så vidare i en strid ström av mörker. Det är fjärran från vad jag lyssnar på idag, men om man i likhet med mig växte upp under 90-talet i Bohuslän - ja, då gick det liksom inte att undvika. Death metal, black metal och andra närbesläktade genrer fanns överallt. Många som jag gick i skolan med spelade själva - en del av dem har till och med hamnat i just Blod Eld Död.
Nostalgifaktorn under läsningen är med andra ord skyhög. Jag påminns om en massa bisarra saker som hände, och får dessutom läsa om ett helt gäng andra som jag när det begav sig var ovetande om. Låt oss kalla det ungdomlig oskuld (man förstod helt enkelt inte hur skruvade en del av det som skedde var) och informationsbrist (eftersom inte internet fanns, var det svårare att skaffa info). När mitt nutida, mycket välartade och lugna jag läser om alla konstiga, närmast surrealistiska, stundtals våldsamma/tragiska/extrema saker som försiggick kring banden och scenen blir jag nästan lite orolig. Herregud, tänker jag. Var det verkligen så?
Jo, det var nog det. Och det är det som gör Blod Eld Död till en fantastisk bok att läsa, inte bara för den som är musikintresserad/nostalgisk, utan även för den som bara vill förstå en subkultur. Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort ett otroligt gediget och omfattande arbete med att samla intervjuer och material, och har förmågan att lägga fram det på ett sätt som är både lättläst och engagerande. Det är omöjligt att inte bli fascinerad. Ofta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt det - men som sagt, fascinerad blir man oundvikligen. Boken är skriven med respekt och nyfikenhet; även om de som intervjuas ofta företräder en milt sagt annorlunda filosofi, blir det aldrig freakshow av det. Det är bara jäkligt spännande.
Jag skulle kunna skriva jättelänge om den här boken, för det finns så mycket som är intressant. Dessutom finns det mängder av citat och anekdoter som är helt underbara i all sin absurditet. Jag ska inte plåga er med alla, utan ger er bara en scen att ta med ut i mörkret. Det är sommar och författarna är i Halmstad för att intervjua medlemmarna i bandet Shining.
"Vi sitter på Östra standen där Ludwig Witt just fått fyr på engångsgrillen.-När kan man lägga på korven? undrar Peter Huss.-Vi är suicide black metal, vi gör hur fan vi vill, säger Kvarnforth.En stund senare svär han över att hans korv har blivit svart."
Blod Eld Död är helt enkel en underbar bok om svensk musikhistoria. Köp!
Blod Eld Död ges ut av Alfabeta. Boken har även en blogg, en egen Facebooksida och kan följas på Twitter.
4 kommentarer:
Jag skulle nog vilja tillägga i reflektionerandet att det dessutom förefaller vara en stycke om utanförskaphistoria. Efter att ha tillbringat min uppväxt mestadels på en liten ort kan jag lugnt påstå att på 80-talet var metalfans i minoritet, men de var klart märkbara. Många av de som jag minns hade inte bara metal som gemensam utgångspunkt, utan även sin syn på världen som något som man bör protestera mot.
Ja, Bathory-geten! Som man har väntat...
Visste väl att du hade väntat, Micke ;)
Och Metronyx - du har helt rätt i att det handlar om utanförskap, frivilligt eller påtvingat.
Ja det seminariet för ju riktigt kul, måste läsas så klart!
Skicka en kommentar