13 mars, 2010

Norrmän på vift down under

När jag jobbade i bokhandeln hände det förvånande ofta att folk kom in och frågade om vi hade något om "de där auberginerna som bor i Australien". Eftersom jag är en snäll människa hänvisade jag inte kunderna till grönsakshyllan i matvarubutiken på andra sidan gatan utan frågade försynt om det möjligtvis var aboriginerna de var ute efter. Detta, samt den starka 80-talskänslan som infinner sig varje gång jag hör Midnight Oils Beds are burning, är min samlade erfarenhet av Australien. Ja, och så vetskapen om att de har väldigt många läskiga, giftiga djur där.

Jag är med andra ord helt fel person att avgöra huruvida Jo Nesbö ger en bra beskrivning av landet i Fladdermusmannen. Men det känns bra. Och Nesbö var tydligen där under tiden som han skrev den, så det borde ju vara ok. Åtminstone hoppas jag det, för jag vart inte så värst imponerad av resten av boken. Vi blev liksom aldrig riktigt kompisar, Fladdermusmannen och jag. Boken är del ett i serien om den norske polisen/tuffingen Harry Hole. Jag vet jättemånga som älskar böckerna så mina högt satta förväntningar fick sig en hård törn när jag började läsa och det faktiskt visade sig vara lite tråkigt. Vad som började hyfsat spännande blev snart en omständlig, snårig berättelse där det var svårt att förstå gestalternas handlingar. Persongalleriet kändes påfallade klyschigt och den där humorn som hade skymtat förbi i början av boken var sedan länge försvunnen. Bla, bla, bla tänkte jag men läste vidare eftersom så många hade sagt att det skulle vara bra.

När jag slog ihop boken konstaterade jag 1)att det var skönt att den var slut så jag kunde läsa något annat 2)att jag inte förstod grejen - kan någon som har läst de andra Harry Holeböckerna förklara för mig vad det är som är så bra? Är kanske de kommande delarna i serien bättre än den första? Upplys mig vänligen, annars blir Fladdermusmannen min första och sista bok av den bästsäljande, mångfaldigt prisbelönade mirakelnorrmannen Nesbö.
**********************
Hipp hemsida har han också, Jo. Saker som rör sig och blodfläckar.

5 kommentarer:

Cia sa...

Det här är faktiskt en av de tråkigaste böckerna i serien tycker jag. Liksom del två. Men del tre och sju (som jag började med av någon anledning) ligger bland de bättre av samtliga jag läst i genren. Jag håller just nu på med del 4 Smärtans Hus och det är sjuk spännande precis hela tiden :) Så ge inte upp!

Åsa sa...

De senare delarna, när han är tillbaka i Oslo igen, är mycket bättre tycker jag. Faktiskt riktigt bra enligt mig!!
Men visst är det trist när man hört bra saker om böcker och sen när man läser fattar man inte varför riktigt. Och då kan de vara svårt att börja på fler i serien. Men ge de senare delarna i serien ett försök!

bobby d sa...

Du får klippa Imorgon när kriget kom-sviten också. (Och möjligtvis Krabbés Förseningen)

Calliope sa...

Aha! Då har jag kanske helt enkelt fått tag på fel bok. Och jag som tänkte att det var bäst att börja med den första i serien för att vara ordentlig...

Bokbabbel sa...

den är definitivt den tristaste i serien, men det kan nog vara helt bra att läsa böckerna i rätt ordning! Har läst böckerna 1-3 och sedan den senaste "Snömannen" (nr 7?). Nyaste har jag fått som rec.ex. så jag får visst plocka upp mellandelarna i ett senare skede