Från kattborste till bok; en berättelse om habegär

Det började med en furminator* och slutade med kraftigt habegär efter helt andra saker. När det kommer till att föreslå sådant kunderna kanske skulle kunna vara intresserade av, ligger Amazon ljusår före alla sina konkurrenter. Jag har förlänge sedan tappat räkningen på hur många bra böcker och nya förattarskap jag har hittat genom sajtens rekommendationer.

Exakt hur det gick till när jag gick från kattillbehören till nyutkomna böcker vet jag inte, men resultatet blev att min wish list blev ännu några centimeter längre. I vår önskar jag mig:

Kate Mosse - The Winter Ghosts

Jag tyckte att Labyrinth var ok men har däremot inte läst Sepulchre. The Winter Ghosts låter oemotståndligt lockande med sin mysrysiga berättelse om Freddie som fastnar i snön i Pyrenéerna och träffar en mystisk kvinna som sedan går upp i rök. När jag dessutom vet att den fick en 4:a i betyg av allas vår Boktoka, gör det att jag känner mig trygg i mitt habegär. Just nu säger också Amazon att jag kan få den i hardcover för futtiga £5.99, så ni hör - allt talar för den.

Ian McEwan - Solar

Trots att jag verkligen inte gillade On Chesil Beach, är mitt förtroende för McEwan orubbat. I mars kommer jag därför säkert att klicka på köp-knappen när Solar släpps, även om beskrivningen av handlingen låter halvsuspekt. En i sitt yrke hyllad men i sitt privatliv förvirrad man hamnar i en oväntad kris som samtidigt innebär att han får chansen att både fixa sitt liv och lösa klimatkrisen... hm. Men vad tusan, jag är på.

Rebecca Stott - The Coral Thief

En helt ny bekantskap för mig, men den låter ju ruskigt spännande när man läser om den. En ung man är 1815 på väg till Paris där han ska lämna prover och brev till en professor på Jardin des Plantes, men blir bestulen innan han hinner fram. Ett slags gammaldags vetenskapsthriller, om jag förstått saken rätt.

Annat att se extremt mycket fram emot är den än så länge obetitlade del 3 i Suzanne Collins serie om Hungerspelen; den släpps 24 aug 2010. Yay! Och så kommer ettan att bli film 2011. Men det hade vi väl redan gissat. Ursäkta att jag låter som en gnällkärring, men går det att få ha någon bok i fred, ofilmatiserad? Antagligen inte. Kommer jag trots mitt gnäll att sitta på bion på premiären? Ja.

*Furminator: värsta trendborsten för katter, sägs lösa problemet med fällande päls. Jag är villig att prova allt, eftersom mitt konto för klädrollers är löjligt stort. Faktiskt nästan lika stort som bokkontot, tror jag...

En nära-bok-upplevelse

Det finns bra böcker. Och så finns det böcker som är så bra att man glömmer att man läser - man bara kliver in i världen som berättelsen utspelas i och liksom är där. Det är den sistnämnda typen av bok som jag alltid är på jakt efter; något som är så bra att jag helt upphör att existera och bara vill läsa läsa läsa.

Jag hade en sådan nära-bok-upplevelse i december, när jag läste Suzanne Collins Hungerspelen. Den hade rekommenderats till mig från alla håll och kanter under en längre tid och när jag äntligen kom mig för att läsa den, förstod jag varför alla som rekommenderat den hade sett så ... angelägna ut. Shit, så bra den var! Och shit, så sur jag blev när jag var tvungen att vänta i en låååång bibliotekskö innan jag kunde få tag på fortsättningen. Men nu så! Del två, Catching Fire, är sträckläst. Och jag kan nöjt konstatera att den faktiskt gav en rejäl nära-bok-upplevelse även den.

[OBS SPOILERVARNING! Vill du inte veta hur det går i Hungerspelen ska du inte läsa vidare.]

I Catching Fire får vi veta vad som händer när Hungerspelen är slut och Katniss och Peeta återvänder till distrikt 12. Med vetskap om att det ska komma en del tre i serien, var jag lite rädd för att Catching Fire skulle visa sig vara en tråkig mellanbok, men det var inget att oroa sig för. Det är vansinnigt spännande och händelserikt även här. Katniss och Peeta ska fara på segerturné genom de andra distrikten för att visa upp sig, men när de åker runt märker de att deras seger i spelen har fått en helt annan betydelse för människorna i distrikten än vad de hade tänkt sig. Plötsligt är de symboler för en frihetskamp som de inte varken vill eller kan leda. Det är uppror på väg, och i huvudstaden skyr man inga medel för att behålla sin maktposition.

Precis som i Hungerspelen lyckas Suzanne Collins hela tiden överraska. Just när man tror att man vet hur det ska gå, vänder plotten och något helt nytt händer. Det är extremt spännande. Det lär alla tycka, vare sig man är tonåring eller vuxen. Så pensionärer och andra - låt er inte luras av att böckerna står på tonårshyllan. Hungerspelen och Catching Fire är utmärkt läsning för alla. Intelligent, originellt och som sagt var - sjuuuuuukt spännande.

Catching Fire finns även utgiven på svenska, då under titeln Fatta eld.

Killing The Postcard Killers

Det är en konst att skriva en god bok. Det är också en konst att skriva en god recension. Men frågan är om den största konsten av alla inte är att skriva en god recension av en riktigt usel bok. Liza Marklunds samarbete med James Patterson i nyutkomna Postcard Killers har stötts och blötts både här och där -men mig veterligen aldrig på ett mer underhållande sätt än i Per Svenssons recension i dagens Sydsvenskan. Det var länge sedan jag hade så roligt när jag läste kultursidorna. Klicka här om du också vill läsa en klockren sågning.

Boktoka gillade inte heller deckarduon så värst.

Många sidor och fula, pastelliga ränder

Kanske borde jag ha insett att den röda pluppen som satt fastklistrad på baksidan av Joyce Carol Oates bok Älskade syster betydde något. Att den inte bara satt där som dekoration. Men jag var så glad över att den hade kommit så snabbt, trots att jag hade plats 5 i reservationskön, så jag bara hämtade upp den. Kraftigt osmart, eftersom det visade sig vid en närmare titt på lånekvittot att den var på snabblån och ska lämnas tillbaka inom en vecka. Gah! Helt plötsligt hade jag signat upp mig för att läsa nästan 100 sidor Oates-misär om dagen... Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Varför stod inte det här i datorn när man bokade boken? De gulliga bilbliotekatierna måste ju förstå att jag är låne-novis; jag kommer från bokhandeln och där måste man aldrig lämna tillbaka något... Nu läser jag Suzanne Collins i ren protest bara för att jag avskyr att stressläsa och kommer därför få lämna tillbaka Oates utan att ha vänt ett enda blad i den. Men betalt för reservationen däremot, det har jag gjort. Som ni hör tycker jag väldigt synd om mig själv.

Andra olösbara dilemman som är aktuella i Calliope-land just nu: vilken utgåva av Siri Hustvedts The Shaking Woman ska jag köpa? Den med pastelliga ränder är ju fruktansvärt ful, men frågan är om den amerikanska är så mycket bättre. Svårt val. Vilken tycker ni?

Spökskrivaren

Tänk dig att du under flera års tid sliter med att skriva en bok. När den kommer ut blir den en megasuccé och säljer tusentals exemplar. Ändå får du varken med ditt namn på den färdiga boken eller får komma på releasepartyt. Bittert? Oh ja. Stardardförfarande? Jepp, åtminstone om du är spökskrivare.

Hela förfarandet med spökskrivare känns väldigt bisarrt. Kalla mig gammaldags, men jag tycker om att tro att namnet utanpå boken är namnet på den som faktiskt skrivit den. Visst överseende kan jag ha om det rör sig om en kändis-analfabet som behöver hjälp att författa sina memoarer, men även då tycker jag att det ska anges vem som i så fall har spökat i bakgrunden. Det ryktas att spökskrivare även ska finnas bakom några kända skönlitterära författarnamn, men om det är sant eller inte lär vi väl inte få reda på. Hur som helst kan man konstatera att fenomenet spökisar är långt vanligare i England och USA än vad det är här hemma, där de kända spökskrivarna kan räknas på ena handens fingrar. Helena Sigander är en.

Hemlighetsmakeriet som omger spökskrivandet är naturligtvis en utmärkt grogrund för allehanda spekulationer, och det just är vad det handlar om i Robert Harris thriller Spökskrivaren som jag just läst. Där får spökisen i uppdrag att färdigställa manus till den brittiske f d premiärministern. Det är ett välbetalt jobb och det ska utföras i trevliga omgivningar på Martha's Vineyard. Det är bara ett problem - manuset måste bli färdigt på en månad och den förre spökskrivaren dog under milt uttryckt mystiska omständigheter.

Att vår spökis ändå tackar ja får han snart ångra. Han har knappt kommit fram innan ministern hamnar i sitt livs värsta kris när han blir anklagad för krigsförbrytelser och herr spökis hittar dessutom tecken på att ännu fler, ännu värre saker har skett. Spökskrivaren är första boken jag läser av Robert Harris, men den fick mig att känna att jag skulle kunna tänka mig att ta med mig ytterligare en av hans titlar på semester. Spökskrivaren är lättläst, underhållande och spännande - och ironiskt nog - skriven på just ett sådant proffsigt, effektivt men opersonligt sätt som en spökis skulle skriva. Här finns gott om cliffhangers och dessutom en rätt schysst humor emellanåt.

Spökskrivaren är inte direkt kärnfysik, men fungerar alldeles utmärkt till den sortens avkopplingsläsning jag var ute efter just nu. Det enda jag har att invända är att den blir sämre på slutet; här finns en kodlösningsscen som skulle få självaste Dan Brown att rodna och några andra detaljer som också känns rätt b. Det allra sista stycket är till exempel alldeles på tok för melodramatiskt. Bortsett från det - en helt ok thriller. Förhoppningsvis författad av han vars namn står på bokens framsida.

Bloggträff i Malmö 13/2!

En fanfar hade varit på sin plats, men eftersom det här är en tyst och fin blogg uteblir den. Med eller utan fanfar - nu är det i alla fall äntligen dags:

På lördag 13 februari på Konsthallens restaurang Smak i Malmö, kl 12.00 blir det bloggträff! Alla bokbloggare i Skåne med omnejd är hjärtligt välkomna när Calliope och Bokomaten bjuder in till att äta brunch, träffa trevliga boknördar och prata böcker. Vi litar kallt på att god mat, trevligt sällskap och gemensam passion gör ett i förväg fastställt program överflödigt, så den här träffen blir helt enkelt ett tillfälle att under avslappnade former ses och prata om det vi alla gillar allra mest. För att vi ska ha någonstans att börja diskussionen, vill vi gärna att du tar med två böcker; den bok du läser just nu och så en av dina all time-favoriter som du vill tipsa oss andra om. För att vi ska ha ett hum om hur många som kommer och kunna boka bord därefter, hör gärna av er till någon av oss via mail och säg att du kommer. Mig hittar du på books.calliope@gmail.com Skicka gärna också en kommentar på detta inlägg, så kan alla hålla koll på vilka som vill dyka upp. Vill du kika på brunchmenyn eller ha karta för att hitta rätt, finns det här, hos Smaks hemsida.

Vi ses där, eller hur?!

Tea and table-moving

You are invited to tea and table-moving, Spencer Graham residence, thursday afternoon. Welcome!

Skulle någon ha skrivit det här idag, hade det förmodligen inneburit att det var dags att hitta på en bra ursäkt för att inte hjälpa till att flytta. Många tunga lyft av möbler, typ. I 1800-talets England innebar det dock snarare att det var dags att fundera på om man hade någon fråga som man aldrig hann ställa till faster Agda innan hon gick bort. Tea and table-moving betydde helt enkelt seans, och var ett vanligt nöje där och då. Lite som teater, fast mer spännande. Tänk om andarna faktiskt kunde meddela sig med oss?

Viktorianernas syn på det övernaturliga i allmänhet och andar i synnerhet är något man ofta stöter på om man som jag gillar att läsa historiska romaner från den perioden. Medan seanser idag har definitiv freak-varning, sågs de då som ett nöje bland andra. I Antonio Melechis Servants of the Supernatural, the Night Side of the Victorian Mind får man en lättläst men ändå innehållsrik genomgång av fenomenet. Ett slags Victorian Supernatural 101, så att säga, med gott om autentiska exempel och källhänvisningar.

Melechi går i kronologisk ordning igenom såväl spiritism som föregångaren mesmerism och andra liknande rörelser. Den som har läst PO Enquists Magnetisörens femte vinter, känner till exempel igen förlagan till romanens huvudperson Friedrich Meisner i verklighetens Franz Mesmer. Servants of the Supernatural är på det hela taget ganska rolig att läsa om man konsumerar mycket skönlitteratur med historiska/övernaturliga ingredienser; här får man se var alla idéerna kommer ifrån och vad som faktiskt hände. Den är dock ingen litteraturvetenskaplig genomgång, utan snarast idéhistorisk.

De avsnitt jag tyckte mest om var de som berörde senare delen av 1800-talet, då seanserna var i full gång. Man hade lämnat den ursprungliga formen med enkla knackningar och medierna tävlade med varandra i att hitta på spektakulära former för sina sittningar. Det är roligt att läsa om hur tricken genomfördes - många av dem övertogs snart av scenmagiker och användes som rena illusioner á la Joe Labero. Påhittigheten visste inga gränser och alla medel var tillåtna. Samtidigt inser man att det nog inte var så alldeles svårt att bli lurad. Hade man själv varit en liten viktorian, ledsen över att ha förlorat någon närstående, hade det nog inte varit så svårt att bli övertygad om att det verkligen var någon där ute i mörkret. För vem vet egentligen vem det är som knackar i väggen...

Jag - en P1-person

Förmodligen är det åldern. Åtminstone antar jag att den är en bidragande orsak. Jag har helt enkelt blivit medelålders nog att ha blivit en P1-lyssnare. Ni vet, en sån där som gillar när programmen inte avbryts av musik enligt principen 1 1/2 minut prat, 3 minuter pop&rock. Jag, en P1-person. Det känns ovant.

Denna nya insikt om mig själv väcktes när jag satte mig ned för att lyssna på P3:s nya program P3 text, "ett samtalsrum med högt i tak för dig som gillar att läsa eller skriva, eller både och." Jag tyckte att det lät ruskigt trevligt - nya forum för litteratur är alltid skoj. Första avsnittet skulle innehålla en intervju med Johanne Hildebrandt, som enligt min erfarenhet brukar pratsam och underhållande, samt ett reportage om Google Books. Nice! Jag slog mig ned vid datorn eftersom jag inte äger en radio, utrustad med nagelfil och nytt, flashigt lack att applicera under lyssnandet. Calliope multitasking när den är som bäst; leder till att man blir vacker både inuti och utanpå.

Programledare i P3 text, poeten Daniel Boyacioglu med respektingivande polisonger

Och det var nog tur att jag hade med mig mina måla naglarna-utrustning, för om jag bara hade suttit rakt upp och ned och lyssnat hade jag nog alldeles tråkat ut mig. Bortsett från att jag efter ett tag blir helt tokig på att det är dubbelt så mycket så musik som program (det är nio låtar under första timmen), låter programledaren Daniel Boyacioglu påfallande osäker. Han tvekar så att jag blir nervös å hans vägnar. Kommer efter ett tag på mig med att sitta och sakna Daniel Sjölin. Hildebrandt räddar intervjun själv, men det ska en utfrågad person knappast behöva göra.

Johanne Hildebrandt

Och så var det här med amatörpoesi. Förlåt mig nu alla aspirerande poeter där ute, men 80% av det ni skriver bör stanna i era byrålådor. Nu kommer jag få bajs på posten från ledsna och sårade lyriker, men det får jag ta. P3 text ger lyssnarna möjlighet att ringa in och läsa upp sina alster och dessa spelas sedan upp i etern. Någon av dem bedöms av Boyacioglu. Eeehhh... Ingen bra idé. Ytterst få dikter lämpar sig för uppläsning av en nervös person över en raspig telefonlinje. Ta det inte personligt om du nu råkar vara en av de som läste upp; försök hellre hitta en bättre arena att publicera dig på.

Inslaget om Google Books var däremot intressant. Jag hade gärna hört mer om projektet; det kommer med största sannolikhet förändra bokbranschen framöver. Så varför bara fem minuter om det?

Så njäää. Jag kommer nog lyssna igen nästa vecka för att höra om mina invändningar kanske bara har att göra med att programmet inte hunnit hitta sin form, men då ska jag lyssna på det i efterhand så jag kan spela förbi musiken. Musik är trevligt om man slölyssnar på radion i bakgrunden, men vill man höra själva programmet är det bara störigt. Jag - en P1-person, tydligen. Vuxenpoäng!

Lyssna på P3 text och läs mer om programmet här!

Kall oavslutad feber

Liber störificius interrupto? Nej, min humanistiska utbildning till trots vet jag inte vad den korrekta latinska termen för bok som slutar störigt mitt i skulle vara. Förmodligen finns inte ens uttrycket, men jag tänker härmed uppfinna det och trycka upp det på små orange klistermärken. Dekalerna tänker jag sedan med omsorg klistra på samtliga böcker av Jerker Virdborg. Om jag låter upprörd - eller kanske rentav lite bitter & sviken - beror det på att jag efter att sträckläsande ha tagit mig igenom 250 sidor i Virdborgs läbbiga vetenskapsthriller Kall feber, än en gång snuvas på ett ordentligt slut. Rätt vad det är finns där bara inga mer sidor att läsa, trots att man varken fått veta hur det låg till eller hur det slutar. Jag har inget emot öppna slut, men så här är det varenda gång man läser Virdborg. Man sitter som klistrad eftersom det är så bra skrivet, så ruggig stämning att man blir helt rädd och så PLOPP. Allt bara upphör utan förklaring. Det är enormt irriterande. Som stilgrepp fungerar det någon gång, men hittills har varenda bok jag läst av honom saknat slut.

Den här gången ville jag veta vad som egentligen hände med stackars Karin Ryd, forskaren som intet ont anande kom till den gigantiska, isolerade anläggningen där suspekta experiment pågick. Vad var egentligen där där kalla febern? Vad hände när hon klättrade över stängslet? Ingen vet. Det mest frustrerande i sammanhanget är att Kall feber, i likhet med Virdborgs tidigare romaner, är alldeles utmärkt ända fram till det icke-existerande slutet. Det är välskrivet, oerhört stilrent och fullständigt klaustrofobiskt. Men vad hjälper det när allt rasar som ett korthus? Det är inte mycket jag kräver till nästa gång, Jerker. Bara några sidor till.

Klassisk guvernant

Anne brukar beskrivas som den minst framträdande av systrarna Brontë. Tyst och tillbakadragen skrev hon två romaner; Främlingen på Wildfell Hall och Agnes Grey. Förra året kom Agnes Grey för första gången i svensk översättning (av Maria Ekman) och när jag nu hittade den vid min senaste utflykt till biblioteket, tänkte jag att det kunde vara trevligt att läsa den för att öka min Brontë-kunskap.

Om det någonsin funnits en genre för guvernantromaner, torde Agnes Grey vara dess ultimata representant. Prästdottern Agnes ger sig efter en curling-artad uppväxt i en kärleksfull men fattig och strävsam familj ut för att tjäna sitt eget uppehälle som guvernant och hamnar - naturligtvis - hos en hemsk familj med hemska barn. Sedan byter hon familj och hamnar hos en ny hemsk familj med andra hemska barn. Av detta lär hon sig att hon bör vara uthållig och framhärda fastän det känns svårt. Marginellt bättre blir det när det dyker upp en ny komminister i byns kyrka; Mr Weston är ingen hottie att se på men predikar som en gud.

Som roman betraktat bjuder Agnes Grey inte en nutida läsare på några överraskningar vare sig när det gäller intrigen eller stilen. En förhållandevis förutsägbar utvecklingsroman om en ung kvinna berättas i en dagboksartad stil med grepp ur kursen novel writing 101. Här finns också en enormt massa kristlig fromhet i form av levnadsråd, rättfärdighet och bibelanspelningar som det är lätt att få nog av om man är något mindre kyrklig än Agnes. Det blir dessutom ganska enformigt att ta del av Agnes trista liv i längden; boken kunde lika gärna haft titeln Det suger att vara guvernant.

Ändå är den lite gullig och ganska trevlig avkoppling. För den som gillar sitt 1800-tal finns här gott om beskrivningar av miljöer, detaljer och personer att gotta sig i. Det känns orättvist att jämföra den med Jane Eyre (som är en långt mycket mer utvecklad roman), men naturligtvis svårt att låta bli. Agnes Grey är långt enklare men ändå läsvärd om man vill veta mer om Brontësarna. Det är ett trevligt initiativ av Norstedts att ge ut den i en fin utgåva och ännu trevligare att den redan nu i mars kommer i pocket.

För vilsna nutida viktorianer

Vilken ruggig sjukdom var det egentligen som avsågs när läkaren sade att onkel dog av ague? Viken vagn ska du hoppa upp i om någon säger att du ska gå till deras brougham? Och vad tusan gör en coal whipper när han är på jobbet? För alla oss som gärna försjunker i historiska engelska romaner, är det inte alltid helt lätt att förstå vad som avses med 1800-talets termer. För det mesta kan man få en ungefärlig uppfattning utifrån sammanhanget, men ofta blir man frusterad när man inte lyckas lista ut vad som avses.

Räddningen är då Daniel Pools utomordentliga What Jane Austen Ate and Charles Dickens Knew, From Fox Hunting to Whist - the Facts of Daily Life in 19th Century England. Jag har säkert sagt det förut, men det tål att upprepas. Det här är en alldeles strålande hjälp om man vill förstå mer om hur det såg ut i viktorianska England. Boken ger en god överblick och gör det väldigt mycket enklare att navigera bland allt från adelns titlar till de fattigas maträtter.

Bokens första del är en enkel, lättläst och faktiskt ofta mycket underhållande genomgång av olika aspekter på viktorianernas liv. I korta kapitel får vi veta mer om hur både den offentliga och privata världen fungerade. Vill man inte läsa alltsammans, går det utmärkt att bara välja just den delen som man är intresserad av; kapitlen har tydliga indelningar och är såpass fristående att man inte alldeles går bort sig.

Del två är ett fylligt uppslagsverk där Daniel Pool kort och koncist förklarar innebörden av olika tidstypiska termer. Här kan du slå upp alla de där underliga orden du stötte på när du läste din Brontë och äntligen förstå vad det var Heathcliff pratade om. Här finns alla ord som det är svårt att hitta i vanliga ordböcker, de där man alltid hakar upp sig på. What Jane Austen ate... är anpassad till litteraturvetare och tar ofta exempel ur tidens romaner, men gör inga analyser av dem. Vill man ha det får man vända sig någon annanstans. Här handlar det istället bara om att ge den nutida läsaren en såpass god förståelse för grundförutsättningarna att han/hon lättare kan följa med i berättelsen. Den är en strålande hjälp och som sagt faktiskt riktigt rolig att läsa från pärm till pärm! Rekommenderas varmt till alla anglofiler.

Death stalks London

Det är mycket engelska detektiver den här veckan. I spåren av Sherlock Holmes följer Sir Maurice Newbury, som i The Osiris Ritual, uppföljaren till The Affinity Bridge, får en gruvligt grimaserande mumie på halsen.

Det hela tar sin början på tjusiga Albion House, där Lord Winthrop har anordnat mumieparty; hans Egyptenexpedition är avslutad och nu ska fynden visas upp för gräddan av Londons societet. Sensationella syner utlovas - och fås. När Lord Winthrop öppnar mumiekistan, kvällen huvudattraktion, visar den sig innehålla en man som av allt att döma mumifierats levande. Både mumien och kistan är fylld av mystiska inskriptioner som man aldrig sett maken till och inte heller kan tyda. Det står klart att Lord Winthrops expedition hittat något makalöst.

Strax efter partyt kallas dock Sir Maurice tillbaka till Albion House, men då kommer inbjudan från polisen. Det har varit inbrott i huset och ett lik har hittats bland de förstörda fynden från expeditionen. Sir Maurice, som samtidigt utreder försvinnandet av en fd agent, anar ett samband. Lord Winthrop tycks ha fått med sig något långt viktigare och mer värdefullt från Egypten än någon kunnat ana. Något som uppenbart är värt att döda för...

Varför görs inte den här typen av tjusiga omslag i Sverige? Det syns inte här, men The Osiris Ritual glittrar i blått och har små hieroglyfer överallt. Fancy!

Jag läste The Osiris Ritual över nyårshelgen och hade knappast kunnat önska mig bättre sällskap. Det här är perfekt avkoppling, ett klassiskt engelskt mysterium med en tvist; George Manns London är förvisso 1800-tal, men rymmer också en hel del drag från steampunk-genren. Här finns underliga uppfinningar, gammaldags robotar och udda, gasdrivna fordon. Låter det skumt? Det är det kanske, men det funkar utmärkt. Det är underhållande och spännande, och samtidigt såpass smart att man tvingas klura en hel del. Jämfört med seriens första del, The Affinity Bridge, är The Osiris Ritual bättre sammanhållen och snyggare utförd. Berättelsen har mer flyt och en roligare grundidé. George Mann har lärt känna sina romangestalter och kan nu utnyttja dem till fullo. Både opiumrökande Sir Maurice och hans självständiga assistent Veronica Hobbes är den typ av huvudpersoner man gärna umgås med under lång tid, så jag ser redan nu fram emot The Immorality Engine som kommer i höst. I den hoppas jag på ännu mer av det sena 1800-talets London, komplett med dimmiga gränder och onda skurkar som dumpar lik i Themsen.

Martina gillar också Sir Maurice!

Edward Cullen - bringer of plagues?

Att vampyrer till och från setts som smittbärare är inget nytt, men när jag läser följande inlägg på bloggen pgteenspace är det ändå omöjligt att inte le en smula:


A movie theater in the UK has banned girls from kissing, hugging or otherwise engaging in any sort of public displays of affection with a life-size cardboard cutout of Twilight star Robert Pattinson. Why, you ask? Because of the spread of germs, silly! Who wants to say they caught swine flu from Edward Cullen?

Nej, vem vill? Fast å andra sidan - ska man ändå få influensa skulle det ju faktiskt göra det åtminstone marginellt roligare att ha fått den från Edward...

The man, the myth, the bringer of plagues

Ut i kylan med Sherlock Holmes

I tidningen läser jag med förskräckelse att det i Dalarna i natt väntas temperaturer ned mot -40 grader. Riktigt så illa är det inte här, men det är fullt tillräckligt för att jag ska överväga om jag ska våga mig ut för att lämna tillbaka mina låneböcker till biblioteket eller om det istället är bättre att jag stannar inne i värmen och betalar förseningsavgift på dem. Ett svårt dilemma.

Härkomvällen gick vi dock mot bättre vetande ut i kylan och såg den nya filmen om Sherlock Holmes; ett beslut som såhär i efterhand känns lite tveksamt. Vi hade sparat pengar och värme (ja, jag är besatt vid värme just nu) på att stanna hemma, men eftersom båda var pepp på att se den, tycktes det ändå vara värt det. Om jag låter tveksam, beror det på att Sherlock var något mindre bra än jag hade hoppats. Visst, där fanns all 1800-talsrekvisita man kunde önska sig och filmens London var snyggt. Underhållande får man också säga att det var. Filmen har få döda stunder; det händer något för det mesta och det finns mycket detaljer att titta på. Så långt hade jag inga invändningar.

Istället var det manuset det kom an på. Det kändes påfallande platt och storyn var allt annat än originell. Nu kan man knappast kanske begära att bli så värst överraskad av en storfilm om en välkänd karaktär, men något lite klurigare hade de gärna fått hitta på. För det är ju just det jag förknippar med Sherlock Holmes - klurigheten. Det ska vara gammaldags mysterier med en smart twist. Det saknade filmen nästan helt. Istället liknade den mer en b-version av eminenta From Hell. Mer klassisk engelsk wit och mindre actionfylld slapstick hade varit att föredra. Guy Richies Sherlock Holmes var inte otrevlig att se - men vi kunde lika gärna ha stannat inne i värmen och väntat på DVDn.

Nytt år - nya kläder

Jodå, du har kommit alldeles rätt. Det är nytt år och Calliope Books har fått ett nytt utseende. Hoppas att ni gillar det lika mycket som jag!
2010 innebär inte heller bara ny outfit för bloggen, utan också delvis nytt innehåll. Ni kommer fortfarande hitta allt om alla böcker jag gillar - eller inte gillar - och allt som har med dem att göra. Eder Calliope kommer inte sluta läsa. Men det kommer förhoppningsvis också att handla en hel del om skrivande och resande (det senare företrädesvis med litterär prägel), eftersom det är vad jag har tänkt att ägna året åt. Jag hoppas att ni vill hänga med även framöver och att ni fortsätter kommentera och höra av er lika mycket som ni brukar! Vi ses!

Björnen och elefanterna

Det sägs att elefanter har så bra minne att de aldrig någonsin glömmer en oförrätt. Har du gjort en elefant förbannad, bör du hålla dig ur dess väg resten av livet om du inte vill riskera att drabbas av något hemskt. Detsamma tycks också gälla Björn Ranelid, som i gårdagens oförglömliga avsnitt av Stjärnorna på slottet visade att det inte bara är elefanten som minns sina ovänner. "Jag knäcker imaginärt ryggraden på alla som har ljugit om mig" säger han och ser ut som om det finns åtminstone en liten parentes kring ordet imaginärt. Jag sitter klistrad i tv-soffan och pendlar mellan att skratta så jag storknar av alla oneliners han kastar vilt omkring sig (varav "Jag tycker om kvinnor som tvättar trosor" framstår som den mest minnesvärda) och mellan att storögt följa hans upptåg.

Det har inte gått många timmar på det nya decenniet, men jag vågar redan nu utnämna gårdagens timme av Stjärnorna på slottet till något av det bästa som kommer visas på 00-talet. Se avsnittet på SVT Play! Missa INTE.