29 januari, 2008

Vampyrerna rockar i Göteborg men rör inte mina andra böcker

Låt den rätte komma in har haft premiär på Göteborgs filmfestival och jag blir ännu mer sugen på att se den efter att ha läst det här. Varför är jag inte där och ser på film istället för här och jobbar?? Kan inte komma på en enda bra anledning.
Jag gillar också John Ajvide Lindqvists eget uttalande om filmen skarpt:

"Den är helt överjävligt fantastisk, och alla härinne som inte tycker om den är elaka."

Jepp, så måste det vara.

I övrigt kan jag inte låta bli att undra om alla böcker verkligen måste bli film? Just nu känns det som att filmfolket har slutat göra egna manus och istället ägnar sig åt att parasitera på bokbranschen. Visst, en film kan vara kul, men 25-30 st? 1408, Beowulf, Arn, I am Legend, The Jane Austen Book Club, Försoning, Rocky, Millennium, Svinalängorna, I taket lyser stjärnorna, Jag saknar dig, jag saknar dig, Gone baby gone... för att bara nämna några aktuella projekt, listan kan bli tre kilometer lång. Det är minst 2,5 km för mycket. Jag börjar känna mig protektionistisk och börjar fundera på att trycka upp små knappar- rör inte min bok, typ. Det var kul i början men det senaste året har blivit för mycket även för en bok-& filmentusiast som jag. Jag vill ha mina läsupplevelser i fred. Jag vill inte veta hur varenda huvudperson ser ut på vita duken. Jag är fullt nöjd med att se dem i mitt eget huvud. Det brukar ändå vara där den bästa versionen visas.

28 januari, 2008

They just don't make them like they used to

Kära vänner - det är måndag. Det är grått, mörkt och januari. Vi kan med andra ord behöva uppmuntran. Här kommer den i form av några underbara, underliga omslag som man inte kan låta bli att älska:

Har vi inte alltid misstänkt att de har något skumt för sig på de där lägren i skogen? Här har vi beviset. En underbar pojkbok för alla åldrar. Raskt vidare:


Oumbärlig för husdjursentusiasten. Nu kan man skippa alla de där dyra vetrinärräkningarna och lägga pengarna på böcker istället. Bara att dra på plasthandskarna och be ormen säga "aaah". Gapa stort. När det sedan börjar närma sig lunchtid, kan man hitta nya, spännande rätter i den här:

The New Radiation Recipe Book - ett måste för alla husmödrar. Fast man blir ju lite nyfiken på det där tillägget "the new" i titeln. Finns det flera böcker i serien? Är recepten uppdaterade? Så många frågor, så lite tid. När arbetsdagen går mot sitt slut och det är dags att krypa upp i soffan med lite mysläsning, föreslår jag den här. Skräck och skoj i ett:


Visst känns måndagen lite bättre nu?

26 januari, 2008

Laura & Ola drunknar i teori

Det kunde knappast vara mer rätt enligt tidens litterära mode: Laura Marholm och Ola Hansson träffas på midsommarfest hemma hos Georg Brandes och blir ett par. Hon kritiker och dramatiker, han poet. Är man i likhet med mig en sucker för sekelskifte kan man inte undgå att bli ruskigt imponerad och samtidigt ganska avundsjuk. Tänk att ha varit med på det partyt! Även om man kan diskutera hur kul Brandes var, hade jag säkert blivit en av hans hang-arounds om jag levat där och då. Obeservera hur han här till höger lyckas se svår, sårbar och intellektuell ut samtidigt. Det var helt klart the place to be i slutet av 1800-talet om man var det minsta litterärt intresserad.

Det är också därför jag inte kan undgå att lockas av Ebba Witt-Brattströms bok Dekadensens kön, där berättelsen om Marholm och Hansson får illustrera två av periodens mest omtalade typer: den Nya Kvinnan och Estetmannen. Tillsammans ger de sig ut för att erövra Europas intellektuella. De vill föra fram nya idéer, hitta ett nytt sätt att leva och arbeta.

Jag kastar mig glatt in i boken och i början är det just så spännande som jag föreställt mig. De var verkligen ett unikt par! Men ju längre jag läser desto starkare minns jag varför jag slutade med litteraturvetenskap efter c-kursen. Berättelsen drunknar i teori och såväl författarna som deras verk försvinner allt mer ut ur fokus. Jag hyser inga tvivel om att Ebba Witt-Brattströms analys är både korrekt och stringent men den är inget för mig. Det blir alldeles för många citationstecken och bisatser inskjutna i varandra. Det är säkert hur smart som helst men jag hade fått mer ut av en mer traditionell och mindre litteraturvetenskaplig biografi. Skulle gärna ha sett något liknande Anders Wahlgrens Sigrid & Isaac - den placerade objekten i sin kontext och skapade spännande sammanhang utan att förlora kärnan i berättelsen.


Istället blir jag mer sugen på att läsa Marholms och Hanssons egna verk. Och alla de andra som nämns: Stella Kleve, Victoria Benedictson m fl. Just de två har jag redan läst, men det var så länge sedan att det vore roligt att göra det igen. Och jag vill göra det utan en massa litteraturvetenskapliga teorier som skymmer sikten. Det var utan tvekan roligt när jag tog mina litt-vet-poäng på universitetet men det är definitivt ännu roligare nu när de är färdiga och man kan närma sig litteraturen helt och hållet efter eget huvud. Låta lusten styra bokvalet och sätta berättelsen i centrum utan kravet att man ska kunna dra klyftiga slutsatser när man läst ut den... Det är schysst att kunna bestämma själv. Lite som att äntligen bli vuxen och kunna äta godis hur ofta man vill.

25 januari, 2008

Små, söta djur som borde tvätta munnen med tvål

Jag vet, jag vet. Det här är inte varken rumsren eller intellektuell humor. Men i slutet av en lång vecka på jobbet är det ganska skoj ändå:



Små ulliga kattungar som säger fuck you. Bedårande kaniner som ler och väser ord så fula att jag inte ens vågar skriva dem. Jepp, det är roligt. I samma stil men med något mer polerat språkbruk finns även den här:
Frågan är - vill vi verkligen veta det? Jag såg en datorannons i veckan där man kunde få en kamera på köpet "så att du kan kolla vad som händer hemma när du inte är där" men jag tror att jag är lyckligast ovetande. Jag menar, får man inte bara magsår av att sitta på kontoret och se att katten tuggar i sig kashmirhalsduken och att hunden bajsar på köksgolvet?? Nu kanske jag har fördomar om hur djur uppför sig här, men för den som fortfarande tror att de är änglar på fyra fötter rekommenderar jag John Grogans bok Marley and Me som jag skrev om här. Jag tror inte att Grogan hade mått bättre av att ha nämnda kamera.

24 januari, 2008

Vad vet Murakami?

Dagens skumma sammanträffande:

Jag har börjat läsa Murakamis Hard-boiled wonderland and the End of the World. I den träffar huvudpersonen en forskare i ett underjordiskt labb i Tokyo, där han gör experiment med ljud och hörsel. Han forskar bland annnat kring olika materials unika ton och kring möjligheterna att avlägsna ljud från världen. Så långt är allt normalt, eller åtminstone så normalt det kan vara i Murakami-land.
Men så läser jag i tidningen idag om att japanska polisen har utvecklat en ny metod för att avgöra om ett mynt är förfalskat eller äkta; de lyssnar helt enkelt på hur det låter när man låter det falla till marken. Det har nämligen visat sig att äkta mynt har en annan ton än falska. Poliserna är glada åt upptäckten och är nu i färd med att fundera på nya områden att tillämpa teorierna på.

Skumt! Vad har de för sig där borta i Japan egentligen? Och framför allt - vad vet Murakami som vi andra inte vet?

Smygtitt på vampyren

Kolla! Nu kan man se trailern till Låt den rätte komma in här! Verkar lovande, tycker jag. Oskar såg kanske inte riktigt ut som man föreställt sig, men annars ser miljön & stämningen ut att ha hamnat rätt. Ser verkligen fram emot premiären - 14 mars är det dags.
Kanske ska man fara till Danmark och köpa Draculagodisar så man är riktigt förberedd?

23 januari, 2008

Onsdagsångest 2.0

Jag ger ytterst sällan lyriktips. Det beror främst på att jag är av den bestämda åsikten att det knappast har skrivits någon läsvärd lyrik efter 1960, och det som skrevs innan är folk alltför sällan intresserade av att höra talas om. Men jag gillar första halvan av 1900-talet. Mycket undergångsstämningar, lite mystik men fortfarande läsvänligt. Väsensskilt från det mesta som ges ut idag, där det snarast verkar som om poeten i fråga lagt sönderklippta ord i en påse och skakat ut huller om buller på pappret. "Läsaren som medskapare av texten" my ass. Jag föredrar att författarna skapar meningen i texten. Är inte det deras jobb?

Nu blev jag alldeles upprörd här av att tänka på dagsfärsk poesi, men det jag hade tänkt göra var att tipsa om Pär Lagerkvist som jag uppriktigt sagt tycker lite synd om: det kan inte vara roligt att vara känd för ångest ångest är min arvedel när man skrivit så mycket annat som är så mycket bättre. Men ändå var det just ångesten nämnd i mitt förra inlägg som fick mig att tänka på honom. Jag kom nämligen ihåg att jag för ett par veckor sedan köpte hans diktsamling Aftonland, nyss nyutgiven i en riktigt fin pocketutgåva. Problemet var bara att den är så liten och tunn att jag lyckats förlägga den. Och tro mig, när en bok försvinner i den här lägenheten, då kan den bli borta länge (ja, vi har enligt vissa lite för mycket böcker - enligt andra helt lagom - enligt oss själva alltid minst en för lite). Så uppdrag hitta Pär tog sin början. Det var en lång och svår process men till sist dök han upp i botten av en bokhög på golvet bakom dörren i arbetsrummet.

Aftonland är Vemodspoesi med stort V, när den är som bäst. Där finns sökandet efter en frånvarande Gud/mening med allt, lite döden, lite stämningsfylld natur. Många stora ord som kärlek och smärta men skrivna på allvar innan MTV-generationen började använda dem helt vårdslöst till höger och vänster. Det är så vackert att man får ont i bröstet och oundvikligen börjar planera att fylla i ett Vita arkivet-kuvert hos Fonus bara för att få använda dessa fantastiska ord någonstans i anslutning till sig själv. (Kära nån, mitt andra inlägg om döden på bara några dagar. Nå, det är ju januari, kanske är det därför?) Så tag och läs, poesi från tiden när orden fortfarande betydde något och poeten ännu vågade hänvisa till något bortom dikten själv.

Onsdagsångest


Definitionen av ångest: att sitta och titta längtansfullt på sin nya, fina Murakamiroman men att inte kunna läsa den eftersom man måste göra en massa vuxensaker som att arbeta, handla och laga mat istället. Bu-hu. Jag hör ju hur den ropar på mig: Läs mig....Lääääääs mig....

22 januari, 2008

Försändelse med snö

Udda marknadsföring är alltid kul. Idag var det någon på Pocketförlaget som använt sin kreativa ådra: vi fick Mons Kallentofts senaste pocket Midvinterblod nedstoppad i en fryspåse fylld av fejk-snö. Innovativt, må jag säga. Fast det är inte utan att man undrar om de haft någon stackars liten praktikant som suttit och fixat alla påsarna? Tur hur som helst att det var snö och inte blod i påsen när det nu var en deckare de hade skickat...

21 januari, 2008

Killed by Death

Han är grön, han är söt och hans pappa är liemannen. What's not to like?

I helgen har jag fnissat mig igenom del 1 av serien Death JR som en god vän lånade ut. Det tog inte många timmar innan jag bad att få låna fortsättningen också. Det här är sjukt kul och dessutom snyggt tecknat av Ted Naifeh som tidigare illustrerat bland annat Gloomcookie och Courtney Crumrin.

Det hela börjar när DJ börjar en ny skola och omedelbart hamnar tillsammans med de andra utstötta/konstiga/udda barnen. Själv förstår han inte alls varför han skulle vara annorlunda än någon annan. Under en skolutflykt till The Museum of Supernatural History (Varför fick min klass aldrig åka dit? Jag är grymt avundsjuk. Det mest exotiska vi fick besöka var reningsverket) kommer Death JR och hans misfits på villovägar och hittar ett skrin som hans vän Pandora naturligtvis måste öppna. Självklart är det inte godis och blommor som trillar ut ur den, och DJ tvingas ta strid mot en uråldrig ondska...

Det kunde ha blivit hur töntigt som helst, speciellt med tanke på att DJ är baserad på ett PSP-spel från början. Men Gary Whitta har gjort ett riktigt bra, smart manus och man tänker aldrig på att det skulle ha kunnat ha en annan form. Framför allt är det hysteriskt roligt om man som jag gillar små monster, demoner och annat som lurar i mörkret.

Naturligtvis finns det också en massa oemotståndliga action figures att beställa på nätet. Jag ska försöka låta bli eftersom vi redan har allt från Cthullu x 4 till action-Sokrates, men det blir svårt. Jag menar, kolla! Hur gullig får man bli? Dödens son i polotröja? Min inre goth är kär.

20 januari, 2008

Soundtrack: Gloomy Sunday

Vill ni se något dystert? Placera er då en regnig januarikväll i foajén på en biograf där publiken just kommer ut från salongerna. De som kommer från höger har sett Försoning, de som kommer från vänster har sett Fjärilen i glaskupan. Samtliga är gråa i ansiktet, utom ett och annat rödmosigt undantag som snabbt drar med handen över kinden för att torka bort de där tårarna som envisas med att rinna vidare trots att ridån dragits för filmduken.

Nyss hemkommen från bion efter att ha sett filmatiseringen av Ian McEwans roman Försoning, konstaterar jag att jag inte riktigt passade in i någon av de två publikgrupperna: där fanns dels den medelålders skaran som alla läst McEwan och tyckt att han är fantaaaastisk i sättet han skildrar människors utsatthet, dels den yngre skaran som inte läst boken utan som förväntade sig en romantisk kväll med Keira Knightley. Jag vet inte vilken grupp som såg mest besviken ut när filmen var slut, men att hela salongen stod på depressionens rand var uppenbart.

Själv är jag kluven. Filmen var ok och jag gillar att den inte fegade ur på slutet, men den saknade bokens nerv och fokus. Den största behållningen i boken är porträttet av en ung flickas psyke, hur hon växer upp och inser vem hon är och vad hon gjort. Det perspektivet fick stå tillbaka i filmen för en mer traditionell kärlekshistoria med förhinder. Och så kan jag inte låta bli att undra vad människor ser hos Keira Knightley. Hon har bara en enda min att visa upp: hon skjuter fram hakan och plutar med läpparna. That's it. Jag är mycket glad för att jag har den gamla utgåvan av boken där hon inte finns med på omslaget. Tror bestämt att jag ska gå och fingra på den lite grann medan jag dricker te, läsa lite här och där. För det var väl mest det som kvällen visade; boken är överlägsen filmen. Har vi hört det förut? Och följdfrågan: skulle man tycka mer om att gå på bio om man inte läst alla böckerna redan?

19 januari, 2008

Snart på en gata nära dig

Se upp trafikanter! Björn Ranelid har lagt vantarna på sin drömbil:

Läs detaljerna hos Sydsvenskan.