In i december med Auster

Vintage Paul Auster står det på baksidan av Paul Austers Auggie Wren's Christmas Story. Det låter ju bra, om inte annat med tanke på att Paul har gjort mig lite besviken med sina senaste böcker.

Vintage-blurben fick mig på fall redan förra året och jag beställde då en bedårande liten utgåva från Amazon. Rött linne i ryggen och så en massa roliga illustrationer. Jag såg framför mig hur jag skulle mysa under en filt och läsa den samtidigt som jag smällde i mig knäck & pepparkakor i väntan på jul.

Nu blev det inte så - när december väl kom så hade jag glömt bort boken och när jag hittade dem igen i hyllan var det redan februari och då kändes det lite unket med julberättelser. Men i år är jag redo. Första december imorgon och jag sitter här med boken i handen. Varm glögg och vintage Auster. Jag kan tänka mig tråkigare sätt att tillbringa första advent.

***************************************************************
Och ja, jag tappar bort böcker i mina bokhyllor ibland. Det är inte första gången det hänt. Ibland har jag till och med köpt samma bok två gånger bara för att jag glömt bort att jag har den. En del säger att det beror på att jag har för många hyllor och för många böcker. Hm. Kan omöjligen stämma.

Neil Gaiman & kärleken på Filippinerna

För alla oss fantasynördar - det här måste vara det absolut coolaste sättet någon någonsin kommit på för att fria till sin flickvän:
http://diveabout.multiply.com/journal/item/13/The_Proposal_co_Neil_Gaiman
(scrolla ned tills du ser Neil Gaiman sitta vid ett signeringsbord)

Hur skulle man inte kunna svara ja???
Enda besvikelsen skulle möjligen vara att det inte var Neil själv man fick gå till altaret med...

Nästan död serie

Åke, Åke, Åke - är det vetskapen om att böckerna säljer ändå som gör att du alldeles slutat att skriva spännande om din stackars kommissarie? Eller har idéerna bara tagit slut?

Vad som än har hänt, så är det lätt att konstatera att serien om Winter bara går utför. Den nionde och senaste boken i serien, Nästan död man, bekräftar trenden. Den sista bra delen var Himlen är en plats på jorden och den kom redan 2001. Det är med andra ord inte mindre än sex långa år som jag tvångsmässigt fortsatt att läsa varje ny bok, trots att allesammans varit lika tråkiga. Fattar jag lite trögt? Nej, snarare beror det dels på att jag fortfarande hoppas på att det ska bli lika bra som det var i början, dels på att jag ser Johan Gry framför mig när jag läser om Winter. Och det gör ju att man kan stå ut med både det ena och det andra...

Dessutom känns det någonstans ändå som att där finns en bra historia gömd under allt skräp. I Nästan död man består skräpet främst av ett irriterande bildspråk som tränger sig på. Fullt av konstiga liknelser och metaforer överallt gör att läsningen hänger upp sig. I kombination med Åkes förkärlek för extremt korta, nästan avhuggna meningar skapar det en text där det är svårt att få flyt i läsningen. Det är också ett jäkla tjat - samma saker upprepas om och om igen. Vi är inte korkade, Åke. Du kunde lugnt ha tagit bort 100-150 sidor utan att det hade gjort något. Då hade det kanske även blivit plats över till ett ordentligt slut; som det är nu känns det som om det fattas minst ett kapitel.

Så snälla, söta Åke - ta dig samman. Åk på spa eller vad som helst som får igång dig. Och sätt dig sedan och skriv ett värdigt slut på serien. Winter förtjänar en bättre författare.

Två vackra ting

Johnny Depp - inte bara snygg utan också litterär. Som om vi någonsin tvivlat på att han är perfekt...

Tack till Depp Impact för bild.

Imaginary places

Har du någonsin undrat var Gurkön ligger?
Legat sömnlös över att du inte längre minns var The Zoogs bor?

Lugn - Alberto Manguel har tänkt på dig. Tillsammans med Gianni Guadalupi har han satt samman The Dictionary of Imaginary Places, en uppslagsbok över drygt 1200 fiktiva platser. Har en författare hittat på det så finns det här, prydligt uppspaltat i bokstavsordning. Kända namn som Narnia, Middle-earth och Neverwhere samsas med mer exotiska - har någon till exempel hört talas om City of Virtuos Women? Verkar i och för sig vara ett torrt och tråkigt ställe; för att komma in måste man vara sparsam, klok och född i rätt familj, men ändå. Stadsmuren är byggd av gigantiska stenblock som alla symboliserar varsin duktig kvinna. Bara en sådan sak.

Platserna hämtas ur all sorts litteratur, ny som gammal. Boken rymmer även en stor mängd kartor samt andra illustrationer av vad man kan förvänta sig att finna på de olika ställena. Tjock som Calliope när hon ätit för många gräddbullar och underbar att sitta och bläddra i. Världens bästa reseguide!

Det började med Norman och slutade med soffan

Jag gick ut med höga ambitioner - hade tänkt att fredagskvällen skulle inledas med K-special om Norman Mailer. Nivån sänktes snabbt när jag övertrött och hungrig drabbades av ett akut fnissanfall när stackars Norman dök upp i rutan. Har han alltid haft så stora öron? Eller har han liksom krypmt och öronen växt med åren? Det gick hur som helst inget vidare med den seriösa planen, så nu tänker jag busa med katten en stund så att han låter mig läsa i fred sedan.

Jag bar nämligen med mig en liten men finfin bokpåse från jobbet idag: Louise Welshs The Bullet Trick hade äntligen kommit och så Lian Hearns Vid hägerns skarpa skri. Smygläste början av Welsh redan när jag stod i kassan och det behövdes inte mer än ett par sidor för att övertyga mig om att den kommer vara bra. Känns skönt, med tanke på att jag haft en bedrövlig bokvecka i övrigt. Har börjat på inte mindre än tre olika titlar, men samtliga har skavt som sten i skon och jag har känt mig rastlös. Visst är det hemskt när man inte hittar något bra att läsa hur man än försöker? Men nu så! Jag ska göra te, plocka fram godis och sjunka ner med Welsh. Tänker mig något i stil med detta:

Ut ur skuggan

Bland månadens nyheter från Månpocket finns Jessica Kolterjahns Ut ur skuggan, en av årets bästa svenska debuter. Jag tyckte mycket om den när jag läste den i våras - om inte annat bara för att Kolterjahn till skillnad från majoriteten av debutanterna vågar skriva en riktig roman, något som inte bottnar i självbiografiska upplevelser av storstadsliv i 2000-talet. Tvärtom; tänk sekelskifte, överklass och stiffa familjer, så hamnar du nära.

Ut ur skuggan handlar om Agnes som växer upp i en högborgerlig miljö under 1920/30-talet. Men hon inte som de andra; hon blir fotograf och förälskar sig i en kvinna. Förälskelsen tycks i förstone besvarad, men katastrofen väntar runt hörnet. Förhållandet avslöjas och plötsligt faller hela hennes liv samman. I ett försök att hitta en ny möjlig tillvaro gifter hon sig med en författare, men äktenskapet står på ostadig grund och Agnes förstår snart att det inte är där hon kommer att hitta sitt sanna jag. Steg för steg börjar hon skapa ett annorlunda liv och bryter sig loss från normen.

Identitesskapande och kvinnofrigörelse med andra ord, placerat i en tidsperiod som passar ypperligt för just dessa teman. Historien om Agnes berättas i korta koncentrerade stycken och de få detaljerna som nämns är precis de rätta för att du ska se scen efter scen spelas upp framför dig som på film. Naturligtvis ekar texten här och där av författare som Cora Sandel och Agnes von Krusenstjerna men det hade knappast heller en mer van skribent kunnat undvika om det var frågan om att skildra kvinnoliv under början av 1900-talet. Kolterjahns berättelse framstår ändå som stark och självständig nog. Hoppas att hon skriver mer!

Slutet är nära II

Är det ingen som bryr sig om Harry längre? Eller har alla barnen växt upp och lärt sig engelska? Något måste hur som helst ha hänt. Igår ojade jag mig över att så få bokhandlar hade nattöppet, men när jag läser tidningen idag inser jag att det nog snarast var synd om det fåtal som öppnade portarna mitt i smällkalla natten. Kolla in den ynkliga kön här till exempel: http://sydsvenskan.se/lund/article281412.ece
Det roligaste i sammanhanget är att de faktiskt står i kö - det hade väl knappast behövts när de bara är typ 10 st?
Någon som vet om det var lika illa överallt?

Slutet är nära

Bara ett par timmar kvar nu till Harry släpps på svenska! Tänk alla små barn som med förväntansfulla, tindrande ögon står i kö... Fast det kanske inte är så många - färre bokhandlar än jag trott har natttöppet. Verkar som om alla körde det tricket i somras med den engelska istället. Nå, alla som till skillnad från mig (som kastade mig över den under ett par intensiva semesterdagar i juli) fortfarande väntar - hav förtröstan. Den är verkligen bra! Fast det känns tomt såhär i efterhand...

Ska skriva mer om Potter 7 om några dagar; jag vill ju inte förstöra överraskningen för er som inte vet vad som händer...

Dagdrömmar

Att Calliope dagdrömmer om andra saker än andra kvinnor visste vi redan. Andra kanske tänker på....skor? Jag vet inte. Men själv finner jag mig framför datorn, djupt försjunken i en sida från London Bookfair som listar Londons bästa bokhandlar. Varför vandrar jag runt här hemma i snålblåsten när jag kunde vara där?

Jag läser beskrivningarna av de olika butikerna och drömmer mig dit:

...covering 3 floors of an 18th century building, books are crammed in everywhere, up the stairs and piled on tables...

...original Edwardian bookshop with long oak galleries and graceful skylights...

...situated in the heart of bookland...

...the range of stock remains its distinctive feature with a quarter of a million different titles...

Ack ve! Jag vill dit igen! Nu!

Min favorit är Hatchards som ligger på 187 Piccadilly. Den öppnade 1797 (!) och är därmed Londons äldsta bokhandel. Byggd i fem våningar kring en knirrande trätrappa är den så vacker och traditionellt engelsk att biblio-/anglofilen i mig piper högt bara namnet nämns. Hat inte lyckats hitta någon bra bild på interiören, men varje våning är uppdelad i flera olika små rum, med väggfasta hyllor i mörkt trä, mjuka orientaliska mattor och väl insuttna läderfåtöljer strategiskt utplacerade. Jag skulle kunna erbjuda mig att jobba där gratis bara för att få vara där. Om inte annat hade det varit otroligt schysst att få vara med på deras signeringar; de har nya nästan varje dag och många författare väljer att signera bara där och ingen annanstans. Ett annat sympatiskt drag är att man kan skriva upp sig på Wedding Lists, precis som folk här gör på Duka. Bara det skulle vara skäl nog att gifta sig. Och kanske gifta om sig när man läst ut dem och det är dags att skaffa fler...

Gå under jorden

En morgon när 12-åriga Ananka tittar ut genom fönstret i lägenheten hemma i New York ser hon att ett stort hål gapar i marken. Både gatan och en bit av parken har sugits ner. Ur hålet klättrar en liten figur upp, täckt av lera. Den vinkar till Ananaka och försvinner. Nyfiken som hon är går Ananka ut och klättrar mot bättre vetande ner i hålet. Under marken finns en komplett bar och i dess golv en fallucka som leder ännu längre ner... Räddningsarbetarna avbryter Anankas upptäcksfärd men hon hinner få med sig en bok hon hittar därnere. Den heter Glimtar från Gotham och berättar om Skuggornas stad; ett gigantiskt system av hemliga rum och tunnlar, begravda djupt under New Yorks gator. Ananka kan inte ta sig tillbaka ner dit själv, men så möter hon den mystiska Kiki Strike som tycks känna till staden bättre än någon annan...

Jag är väl ungefär dubbelt så gammal som det är tänkt att man ska vara för att läsa Kirsten Millers Kiki Strike I; Skuggornas stad, men jag hade svårt att slita mig när jag väl hade börjat läsa. Det är hur spännande som helst och ovanligt välskrivet för att vara en ungdomsbok (Detsamma gäller dock inte för korrekturläsningen som är bedrövlig). Så släng er i väggen Kitty och Fem-böcker och Petrinideckare och Lasse-Maja-detektiver! De här tjejerna är såååå mycket häftigare än ni någonsin kommer att bli.

Här finns gott om schysst girl power - det är aldrig snack om något annat än att brudarna fixar allt själva. I slutet av varje kapitel finns det dessutom tips om allt från hur man bäst förklär sig till hur man undviker fula gubbar på stan eller genomskådar någon som ljuger - skrivet med lätt ton men faktiskt användbart på allt från nätraggare till mobbare i skolan. Jag gillar det skarpt och hade tyckt ännu mer om det om jag var ny på högstadiet och lite nördig som Ananka. Framför allt är det skönt att berättelsen aldrig blir fånig; även om den vänder sig till unga så tas läsaren på allvar.

Eftersom det närmar sig jul kommer jag definitivt att rekommendera Kiki Strike till alla kunder på butiken som frågar efter tips till sina barn - det här är riktigt, riktigt bra läsning för de som vill ha något spännande när Harry tagit slut.

Kirsten Miller har också gjort en snygg hemsida till Kiki & de andra. Kolla in den!

Inte bara kalcium

Jag & sambon väljer numera mjölk inte som i gamla tider efter fetthalt utan efter litterär gestalt. Idag valde vi till exempel att bära hem en liter Lord Byron-mjölk. Lenin däremot fick stanna kvar i kyldisken, trots att han (eftersom han var på minimjölken) hade fått en mycket käck gul färgton i ansiktet.

Alltsammans är en del av den lätt bisarra kampanjen från Skånemejerier, där man försett mejeriprodukterna med 500 kända gestalter ur historien. Folkbildning och reklam för HippHipps nya show i ett. Jag är tveksam till showen men mjölken är ju kul.

Fast vad är det egentligen man kan läsa om Byron på paketen?

"Engelsk poet som tyckte om att rida och hade hemorrojder /.../Erkänt vacker men haltande gång p.g.a. klumpfot. Sägs ha sovit med papiljotter och hade en tam björn å sitt rum i Cambridge då han inte tilläts ha hund."

Inte ens Rasputin (som man hittar på motsatta sidan paketet) får en så osmickrande beskrivning. Jag förstår att det ska vara kul (och det är det väl) men var det inte lite...elakt? Jag tycker synd om Byron när hans fysiska problem fläks ut och lovar, bara som kompensation, att göra extra god chokladmjölk av hela paketet.