Jag plockade åt mig ett ex av Mari Jungstedts Den farliga leken för att ha som sällskap på en tågresa tur och retur Göteborg. Jag ville ha något lättläst, underhållande och inte alltför komplicerat - och den önskningen uppfylldes med råge. Den farliga leken är extremt lättläst, sidorna flyger förbi och inte ens de mest högljudda av mina medpassagerare fick mig att tappa tråden. Frågan är bara om det inte blev lite för enkelt.
Den farliga leken är del åtta i serien om kommissarie Knutas och de andra i Visby. Böckerna har varit helt ok att ha som förströelse, perfekta att ta med som lättsam semesterläsning. Bäst gillar jag Den döende dandyn från 2006.
Böckerna har som sagt aldrig varit så värst komplicerade, men Den farliga leken är nästan dum-enkel. Plotten löper rakt från a-ö utan överraskningar, samtliga karaktärer är ruggigt stereotypa och språket är fullt av trötta, fasta formuleringar som balanserar på gränsen till att bli klichéer. Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt, men Jungstedt verkar fullständigt ha tappat formen här och låtit bli att anstränga sig ens litegrann.
Den farliga leken funkar som tågläsning i brist på bättre, men får i övrigt ett lågt betyg. Trist!
3 kommentarer:
Dumenkel var ordet! Jag sträckläste den i sommarstugan förra sommaren, mest för att jag ville vara säker på att allt hängde ihop som jag trodde att det skulle göra. Det gjorde det. Hade kunnat förlåta henne det förutsägbara slutet om hon åtminstone bjussat på lite schysst språk och stämning, men icke. Det blev första och sista gången jag läste Mari Jungstedt. Läckberg framstår ju nästan som Maria Lang vid jämförelse...
Trist! Men det måste sägas till Jungstedts försvar att hon brukar vara väldigt mycket bättre än så här. Tillfällig formsvacka, får vi hoppas :)
För mig funkar det inte.
Skicka en kommentar