Mannen utan ansikte

Den gångna veckan har jag drömt helskumma saker om nätterna. Jag skyller naturligtvis alltsammans på att jag läst Haruki Murakamis After Dark innan jag somnat.

Murakami är kungen av konstigheter och kortromanen/långnovellen After Dark är inget undantag. Vi flyger över staden, genom mörkret och zoomar in på ett nattöppet café där en ensam ung kvinna sitter och läser. En man kommer in och börjar tala med henne; det visar sig att han en gång känt hennes syster. Samma syster ligger just nu och sover - vi zoomar in hos henne också. Men något är fel, perspektiven förskjuts och vi ser en man som tycks iaktta henne. Över hans ansikte ligger en tunn film som visar hans min men döljer hans drag; han är den ansiktslöse mannen.

Mannen utan ansikte är ännu en av Murakamis figurer/scener som skrämmer mig mer än någon skräcklitteratur förmår. Klara, realistiska men ändå helt obegripliga och sjukt läskiga. Mannen här gör inget, han bara sitter och tittar, men ger mig ändå rysningar. Det var likadant med hela idén om brunnen som huvudpersonen i Murakamis Fågeln som vrider upp världen klättrar ned i - shit så bra och hu så obehagligt. Me like.

I After Dark följer vi kvinnan och mannen på caféet genom natten och den säregna stämningen dröjer kvar. Drömskt är bara förnamnet. Stämningen är också den största behållningen med romanen - jag hade nog kanske önskat mig lite mer action. Fast då hade den fått vara betydligt längre än de tvåhundra sidorna den är nu. Nu är den mer en bild, en stämning än en berättelsen. Med det sagt är After Dark ändå en liten pärla, väl värd att läsa. Den gör att får lust att fara till Japan och sätta mig på något litet café i Tokyo och vänta på att något underligt ska hända. Att det regnar makrill eller så.