Bara kaffet kvar

Jag har precis sett första avsnittet av Isprinsessan på SVT. Den stora frågan nu är inte vem mördaren är, utan snarare om någon som såg den utan ha läst boken förstod något alls av plotten?
3/4 av intrigen tycks ha försvunnit på vägen från bok till film och kvar blev ett skelett som känns väldigt tveksamt. Jag har all förståelse för att man inte kan ta med allt från boken till filmatiseringen, men ändå. Var inte det här väl kortklippt? (Det enda som är kvar är det idoga kaffesörplandet. Har ni tänkt på hur mycket kaffe det dricks i Läckbergs böcker?) Jag är inget större Läckberg-fan, men hade ändå tänkt kolla serien eftersom den har hög igenkänningsfaktor för en exil-bohusläning som jag. "Titta - nu åker de på Uddevallabron!", typ. Funkade inget vidare. Känns väldigt mycket som att det var enda avsnittet jag kommer att se. Ska ägna mig åt vampyrerna i New Moon istället. Mycket roligare. Fast det visste jag väl redan...

Döma boken efter pärmen (alla andra gör det ju?)

Marianne ställde en jättebra (fast ganska hemsk) fråga i en av kommentarerna här nedan: Hur många bra romaner missar man för att de har omslag man inte gillar?

Nörden i mig blir genast lite orolig, för jag är väldigt ytlig när det kommer till böcker. Hur omslaget ser ut spelar absolut roll när jag väljer i hyllan. Inte så att jag låter bli att läsa en bok som verkar spännande om den är ful, utan snarare för att jag (alldeles för lätt?) låter mig övertalas att köpa nya, okända författare bara på grund av att framsidan såg cool ut. Tänk om det liksom står en massa underbara men osnygga läsupplevelser kvar i hyllan och gråter när jag travar iväg med deras sämre men tjusigare kollegor?

Kanske är det dagens I-landsproblem, men faktum kvarstår och det är att omslaget spelar en enormt stor roll för vad vi väljer. Den som tror något annat kan komma och jobba ett par dagar hos mig i bokhandeln. Ett tydligt exempel är Curtis Sittenfelds I en klass för sig, där den svenska pocketutgåvan försetts med en tuggummituggande skoltjej. Varje gång jag ska rekommendera den till en kund måste jag börja med att säga "den här boken har tyvärr fått ett missvisande omslag, men den är jättebra, jag lovar" annars tittar kunden skeptiskt på den och tar något med ett mer vuxet utseende. Den engelska utgåvan däremot, går att sälja utan inledande försiktighetsfraser.

För hur kommer det sig egentligen att engelska pocketböcker alltid tusen gånger snyggare omslag än de svenska? När vi packar upp de engelska nyhetssändningarna på jobbet kan jag lätt bli stående en halvtimme och bara titta och vrida och vända på dem och ge små ljud ifrån mig. Oh. Oj. Så fiiiiin. Det händer aldrig när jag öppnar lådorna från Månpocket.

En bonusfråga i sammanhanget är också hur förlagen tänker kring färger på omslag. En bekant till mig som jobbade på ett medelstort svenskt förlag blev starkt ifrågasatt när hon layoutade ett omslag till en andra världskrigetbok i rött. Rött, sade man, det kunde man inte ha på en bok som framför allt riktade sig till män. Nähä? Har vi inte kommit längre än till pojke=blått, flicka=rosa? En snabb blick på våra hyllor för sport, teknik och mode bekräftar farhågorna. Säg en rosa bok som säljer till män. Någon? Da Vincikoden? Är inte den mer...lila...?

Frågan om omslag är hur som helst spännande. Jag skulle gärna höra mer om hur förlagen tänker. Framför allt många av de små/medelstora som tyvärr påfallande ofta envisas med riktigt ruggiga förpackningar. Borde det inte vara precis tvärtom - när man har lagt ner så mycket ansträngning och bara har någon enstaka titel, borde man då inte se till att göra den snyggaste jäkla bok världen skådat så att den har en chans att sälja också? Jag förstår att det är en kostnadsfråga, men ändå. Det kan omöjligen vara dyrare med snygga bilder än fula. Alla olika typsnitt borde väl också kosta lika mycket? Upplys mig!

(Och nej, jag säger inte att alla små förlag gör fula omslag eller alla stora snygga. Det hoppas jag att ni förstår.)

Bokfemman vecka 44

Veckans tema för Bokfemman är drömvärld. Nämn fem böcker som du skulle vilja hoppa in i och få uppleva irl om du kunde.

Den här bokfemman kastar jag mig raskt över även om den utan tvekan innebär att jag outar mig själv som hopplös fantasynörd. Fast det anade ni väl redan... Here it goes:

Rowling - Harry Potter 1-7
Hogwarts! Jag skulle nog aldrig vilja sluta skolan om jag fick vara elev där. Det är min absoluta favoritvärld. Är inte alltför djärvt att gissa att den kommer vara med på de flesta andra bokfemme-listorna den här veckan.

Charlaine Harris - Serien om Sookie Stackhouse
Jepp, jag skulle gärna bo i en värld där vampyrerna har klivit ut ur garderoben och bor tillsammans med alla andra. Jag skulle säkert vara en av de där tragikomiska personerna som hänger alla sina lediga kvällar på Erics blodsugarbar Fangtasia.

Lewis - Narnia
Är lite rädd för häxan och det verkar läskigt att en stor kisse är kung men ändå.

Pullman - Mörka materian
Det är verkligen roligt att Guldkompassen kommer som film lagom till jul. Jag längtar så efter att få se hur de byggt upp Pullmans värld. Nog för att jag redan har en egen bild i huvudet av hur det ser ut, men ändå. Funderade en stud på om jag verkligen skulle vilja kliva in i den världen - den är ju ganska hemsk stundtals - men nyfikenheten tog överhanden.

Sandel - Albertetrilogin/Beach-Shakespeare and Company, min boklåda i Paris
De här böckerna får dela på en plats på listan eftersom de handlar om samma underbara period; sekelskiftet i Paris. Aldrig har så många intressanta människor samlats på en och samma plats som där och då. Det måste ha varit fantastiskt!

Eländes elände - nu fick ju inte varken Tolkien eller Mumin plats...och inte Neil Gaiman...och inte Michel Fabers 1800-tals London...och inte Shanna Swendsons magiska New York...och... är det någon som anar ett eskapistiskt drag hos mig...? Använder inte alls böcker som verklighetsflykt, o nej o nej.

Fågeln som vrider upp världen

Efter 740 sidor stapplar jag lätt förvirrad men lyckligt leende ut ur Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Så bra! Så vacker! Så hemsk! Så omöjlig att förklara för någon som inte läst den...!

Alltsammans börjar med ett telefonsamtal som genast ger mig Auster-känsla; en okänd kvinna ringer upp arbetslöse Toru Okada när han kokar spaghetti och ber om tio minuter för att de som hon uttrycker det ska "förstå varandra". Sedan, lika plötsligt som hon inlett samtalet, lägger hon på. Telefonsamtalet är bara den första av en hel rad lätt oroväckande, ofta absurda händelser som en efter en kommer att knuffa Toru allt längre från det trygga, invanda liv han lever. Mer än så tänker jag inte skriva om handlingen, för den är lång och surrealistisk och motsätter sig effektivt alla försök till förenkling. Med stor sannolikhet är Fågeln som vrider upp världen historiens svåraste bok att skriva baksidestexten till. Man kan misstänka att det är därför Norstedts dröjt så länge med att ge ut den (originalet skrevs redan 1997).

Men ack så bra som sagt. Efter att ha tillbringat en vecka i Toru Okadas sällskap är jag helt bortkollrad. Drömmar, dunkla förutspåelser, konstiga karaktärer, krig, tortyr, skräck, kärlek, sex, symboler, metaforer, psykologi, övernaturliga upplevelser - hos Murakami finns allt. Stundtals påminner han som sagt var om en tidig Auster (när denne fortfarande var bra) men med betydligt mycket mer solida berättelser och ständigt med dörren öppen på glänt mot det övernaturliga och sagan. Vad som helst kan hända - och gör det också.

Samtidigt är berättelsen strikt kontrollerad. Det handlar inte om att slänga in vad som helst huller om buller. Murakami har stenkoll på sin verkningsmedel och använder dem klokt. Han sätter in stöten där den känns mest. Blandningen mellan å ena sidan strängt disciplinerat, återhållsamt berättande och å andra sidan vilda, ofta brutala scener är effektiv. Han knockar läsaren fullständigt. Jonas Thente på DN valde lustigt nog samma citat som jag strukit under för att beskriva det:

"Sidorna i böcker jag höll i mina händer fick plötsligt den metalliska glansen hos rakblad. Jag kunde höra ensamhetens rötter tränga ner i mig när världen var stilla vid fyratiden på morgonen."

Jepp, så är det. Kunde inte ha sagt det bättre själv.

********************************************************

Som bonusinfo kan sägas att en av Murakamis andra romaner, Kafka på stranden, just kommit i pocket. Jag har funderat en stund på vilken av dem jag tycker bäst om men det tycks bli oavgjort. Både Kafka... och Fågeln... är för alltid placerade på favvo-hyllan.

Vampyrer! Monster! Flygande tefat!

Idag öppnar SF-bokhandeln sin nya butik i Malmö! Jag sitter här och hoppar upp och ner på stolen i iver att få komma dit och titta. Idag är jag fast på jobbet hela dan, men imorgon ska jag dit (och shoppa loss, får man anta). Är mycket lägligt att lönen kom igår... Som jag förstod det skulle butiken här bli ungefär lika stor som den i Göteborg och jag hoppas på ett bra sortiment, framför allt på min favorithylla Skräck. Hur som helst kommer öppnandet innebära mera monster i vardagen och det är ju alltid fint. Nörden i mig myser förtjust.

För den som inte har möjlighet att själv komma till någon av SF-bokhandelns butiker rekommenderar jag varmt deras förträffliga, mycket innehållsrika hemsida.

Chokladfabriken

Bibilofil som man är så har min största skräck alltid varit att av någon anledning inte kunna läsa. Fast det kanske inte är så farligt; man kan starta en chokladfabrik istället. Det känns tryggt :) Läs mer på Svd.

Händelser vid vatten innan lön

Dagen innan löning = dags för ett budgettips i form av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, som nyss kommit i nytryck hos En bok för alla för ynka 30:- Ett fynd!

Händelser vid vatten är och förblir en av de absolut läskigaste böcker jag någonsin läst. Både ruggig och ruggigt bra. Den är den enda mordgåta jag vet som är lika bra andra gången man läser den. Därtill är den ett av skälen att jag aldrig, aldrig vill campa i skogen.

När boken börjar är det 70-tal och Annie har precis kommit till den lilla jämtländska byn Svartvattnet med sin dotter Mia. Annie ska jobba som lärare på gröna vågen-kollektivet Stjärnberg. Hennes kille har redan flyttat dit och det är meningen att han ska möta dem vid bussen när de kommer. Men han dyker inte upp och Annie börjar orolig att försöka ta sig upp till kollektivet på egen hand. Vägen är lång och natten faller snabbt på. Komna en bit in i skogen hittar Annie och Mia ett tält där de tror att de kan få hjälp med vägvisning. Men allt förvandlas till total skräck, för i tältet ligger två människor som blivit knivhuggna till döds...

Berättelsen utspelar sig på flera olika tidsplan och istället för att följa en polisutredning får vi se skeendet genom några av byborna. Vad som egentligen hände den där natten i skogen dröjer det länge innan man får veta och man har inte en chans att gissa det i förväg. Intrigen är fantastiskt snyggt gjord -här finns inte ett enda lugnt/meningslöst kapitel. Tvärtom är allt laddat med händelser och innebörd. Ekman har total kontroll över sin berättarteknik och gör otroligt starka personporträtt och strålande miljöbeskrivningar. Man ser det framför sig som en film och trots att man vet att det kommer hända hemska saker kan man inte sluta läsa. Den har allt och skrämmer bokstavligen talat skiten ur en. Läs den! Men ta inte med den på tältsemestern...

Heja Åsa!

Även om jag sedan några dagar begravt mig djupt nere i Murakamis Fågeln som vrider upp världen, tittade jag ut tillräckligt länge idag för att se att Åsa Linderborg blivit nominerad till Augustpriset. Hurra!
Jag kan inte nog hålla tummarna för att hon vinner - dels för att hennes bok är suverän, dels för att de andra nominerade var så tråkiga att man går av på mitten bara av att titta på dem. Undantaget skulle i så fall vara Daniel Sjölin. Men heja Åsa! We looooove you :)

Testing...testing...123...testing

Oh dear. Jag är överväldigad. Hittade precis sidan man inte ska hitta när det är sådär lagom söndagssegt och man egentligen har andra saker man borde göra än att sitta vid datorn. En hel sida med bara litteraturtest! Jag försöker verkligen hindra min inre nörd från att gå i spinn men det är svårt. Eller vad sägs om test som:

Which famous poet are you?
The bookstore type test
The feminism in science fiction test
Are you a comic book nerd test
The quite lenghty Discworld test
Are you a Death eater?
The memorizing useless quotes test

And it goes on and on and on. Hur många Harry Potter-test som helst. Lord of the rings. Chick lit. De har till och med ett test om Stephenie Meyers Twillight. Det här kommer ta tid. Säg inte att jag inte varnade dig innan du går in dit...

Det spökar i mitt bibliotek

En riktig karl

Vad kan passa bättre såhär på fredag kväll efter en hård arbetsvecka än några håriga blottade bringor?

I den lilla fotoboken Guds gåva till kvinnan har Lucie Cave samlat en uppsjö av de bästa/värsta (beroende på hur man ser det) bilderna på pin up-pojkarna som alla drömde om för sisådär 20 år sedan. Här finns alla från Tom Selleck och David Hasselhoff till Jason Donovan och Joey Tempest. Sugande blickar och fluffiga frisyrer. Spända muskler och breda guldhalsband. Tillbakalutade på leopardpälsar eller sexigt avslappnade i poolen.

Skulle man mot förmodan tröttna på hunkarna i boken, rekommenderas ett besök hos den mest legendariske av dem alla: David Hasselhoff. Eller som han själv presenterar sig på hemsidan - "Actor, singer, designer, humanitarian".

Vilse i mangroven

Dränkt i lovord från recensenterna i tv, tidningar och på nätet, bokmässans mest hypade bok - jag kunde inte motstå den strida ström av människor som sade att jag verkligen borde läsa Maryse Condés Färden genom mangroven. Kalla mig lättledd, men sådan är jag.

Upplägget är enkelt; Francis Sancher hittas en dag död, förmodligen mördad, liggande i leran på en stig inte långt ifrån hans hus i den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Medan han levde var han ömsom hatad, ömsom beundrad men framför allt ständigt gåtfull. Det enda som var säkert var att han inte lämnade någon oberörd. Nu när han är borta samlas byborna till likvaka och under en natt berättar de var och en om såväl sin relation till Francis som om sina egna liv.

Condés prosa är lyrisk och full av vibrerande, mycket levande naturskildringar. En kvinna skrev på nätet att hennes bokcirkel haft högläsning av flera partier ur boken bara för att de var så vackra, och det kan jag förstå (även om fenomenet som sådant känns hopplöst pretto). Här finns onekligen fina stycken och bildspråket är ofta originellt.

Ändå kan jag inte ta till mig Färden genom mangroven. Det ligger hela tiden ett avstånd mellan mig och berättelsen som jag inte kan ta mig förbi hur mycket jag än försöker. Jag får liksom ingen kontakt med gestalterna och kan inte få någon känsla för dem. Det faktum att de är nästan lika många som i en rysk roman och ofta släkt med varandra gör inte saken lättare.

Delvis tror jag att det beror på att kulturen de lever i är så totalt annorlunda att man inte riktigt kan relatera till den. Man förstår inte hur man ska tolka händelser och företeelser. Jag har känt samma sak tidigare, i andra böcker skrivna av författare främst från länder i tredje världen. Det är exotiskt och politiskt korrekt och viktigt och allt möjligt men jag sitter ändå där som ett frågetecken, stillsamt men intensivt längtande efter nästa anglosaxiska bok.

Med det sagt ska jag gå och snurra in mig i en filt tillsammans med Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Kanske mot bättre vetande med tanke på vad jag just sade om författare från en annan kultursfär än ens egen, men Murakami känns sådär lagom amerikaniserad så det ska nog gå fint. (Så länge jag inte tappar boken på foten; den är väldigt stor och tung.)