Sigrid & Isaac

Egentligen är det konstigt att inte den här boken har skrivits tidigare. Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald är två av de mest betydelsefulla konstnärerna för modernismen i Sverige och deras liv tillsammans är så spännande att det kunde passa i vilken roman som helst. Här finns allt: kärlek, konst, passion, otrohet, genialitet, sorg och galenskap.

Anders Wahlgren har tidigare gjort film om Sigrid och Isaac (visades på SVT för inte så länge sedan) och materialet han använde till filmen utgör grunden i boken. Men dessutom finns här en stor mängd pressklipp, brev och bilder. Framför allt bilderna är underbara - många av dem är hämtade direkt ur familjens privata fotoalbum.

Vi får följa Sigrid & Isaac hela deras liv, från att de som unga studerar hos Matisse i Paris, skaffar sonen Iván, gifter sig och börjar arbeta som konstnärer. Jag visste sedan tidigare att de hade det tufft i början innan modernismen blivit rumsren, men pressklippen ger det en helt ny dimension. Den som tycker att media kan vara elaka idag ska se vad de skrev då. Det är personangrepp, barnsliga förolämpningar, rashets och förtal om vartannat. Att Isaac var jude och Sigrid kvinna gjorde inte saken bättre. Man häpnar över hur de blir behandlade. Och ändå förmår de att skapa originell, vacker, spännande konst. Helst skulle jag vilja ha en fullständig katalog med bilder på alla deras tavlor att bläddra i under läsningen. Detsamma gäller alla människor de möter; här finns alla från Picasso till Pär Lagerkvist och Prins Eugen. Tidsandan fångas mycket väl och jag längtar så jag kan dö efter att få ha varit med där & då i Paris när seklet var ungt. Så mycket idéer, så mycket kreativitet!

Jämfört med Anita Goldmans bok om Sigrid Hjertén från 1995 I själen alltid ren, är Sigrid & Isaac mycket bättre. Framför allt har den enormt mycket mer fakta och fastnar inte i det livmodersfeministiska träsket där Goldman alltför ofta rörde sig. Wahlgren är rakt på sak när han berättar om hur svårt Sigrid stundtals har det - hon ska inte bara måla, utan även ensam ta hand om barnet i långa perioder och samtidigt handskas med Isaacs otrohetsaffärer. När hon till sist inte orkar längre utan glider allt längre in i sinnessjukdom, är det så sorgligt att man blir deprimerad. Man kan inte annat än undra hur stor hon kunde ha blivit om hon bara fötts några år senare, alternativt fått mer hjälp.

Nå, en fantastiskt bra bok är det hursomhelst. Och var inte rädd om du inte är superintresserad av konst. Sigrid & Isaac är lättläst, spännande och garanterat läsvärd.

Me and Mr Darcy

Me and Mr Darcy av Alexandra Potter är chick-lit för alla oss som har ovanan att förälska oss i fiktiva karaktärer.

Hjältinnan är Emily från New York som jobbar i en sån där bokhandel man drömmer om att hitta - liten, personlig, charmig, med hyllor som dignar av suveränt bra böcker valda av trevlig, smart personal. Trots att hon får jobba där är hon konstigt nog inte nöjd med tillvaron (otacksamma människa!), utan vill även ha en pojkvän. Alla dejter hon går på slutar i katastrof och när hennes kompis försöker dra med henne på en singelresa över nyår, ljuger hon ihop en historia om att hon ska till England, bara för att slippa åka. Istället bokar hon den ultimata nördturen - en guidad resa i Jane Austens fotspår. Jag tyckte det lät hur trevligt som helst, men Emily är skeptisk. Väl där visar sig också att det var hon som fick rätt. Sällskapet hon ska åka med bestå av enbart pensionärer samt en synnerligen ohyfsad journalist som ska skriva om varför så många kvinnor tycker att Mr Darcy är tilldragande. Emily är väldigt nära att vända tillbaka hem, men kliver ändå på bussen och följer med. Det kan ju knappast bli värre än att sitta ensam hemma i lägenheten...Eller?

Allt eftersom de kommer längre ut på den pittoreska engelska landsbygden, ångrar Emily allt mer att hon följde med. Hon gör bort sig gång på gång och resesällskapet är väldigt medelålders på alla sätt. Men så plötsligt, när de besöker Jane Austens hem, dyker en stilig, charmant man upp. Han presenterar sig som Mr Darcy och Emily spelar med. Så fantastiskt att de har rollspel på museet! Dessutom är han ruggigt snygg... Men när han dyker upp igen och fortfarande envisas med att säga att han heter Darcy, börjar Emily tycka att det går lite för långt. Fast å andra sidan bjuder han med henne på roddturer i månskenet, picknicks och hästridning till ett närbeläget slott... Ljuv musik uppstår. Men vem är han egentligen? Jane Austen-resan blir helt plötsligt väldigt mycket mer spännande.

Me and Mr Darcy är söt och lättsmält som en maräng. Inte så mycket substans, inte så mycket överraskningar, men desto mer underhållning. När jag väl kom över min avundsjuka på att hon får jobba på ett mycket roligare ställe än jag, hade jag riktigt kul med Emily. Perfekt läsning för litt-vet-nördar sugna på romantik. Och så kan man fnissa så där initierat & igenkännande åt de bokrelaterade skämten. Så man känner sig åtminstone lite intellektuell.

Jag är inte rädd

Imorgon 22.15 på SVT 2 sänds Jag är inte rädd, baserad på Niccolò Ammanitis roman med samma namn. Ska bli jättespännande att se den; boken är en av de mest gripande berättelser jag någonsin läst. Otroligt välskriven, originell, läskig och oförutsägbar. Det som framför allt gör den så bra är att den helt och hållet förmår berätta historien ur den unge huvudpersonens synvinkel. Som vuxen läsare förstår och tolkar man det som händer på ett helt annat sätt än pojken själv förmår. Det skapar en otroligt häftig dubbehet i texten och gör att man verkligen blir engagerad. Man vill ropa åt honom -gå inte dit, akta dig, stopp - man vill ta hand om honom och rädda honom från allt det hemska som händer, men det går ju naturligtvis inte. Istället får man sitta och se på, vilket är outhärdligt stundtals.

Och det är verkligen ruggiga saker han är med om. Killen det handlar om heter Michele och när det hela börjar är det en stekande varm sommardag. Han är ute med några andra barn när han plötsligt snubblar över ingången till ett djupt hål i marken. Michele upptäcker till sin förvåning att det sitter en liten pojke fastkedjad i hålan. Men vem är han? Och varför sitter han där? Michele förstår inte men han vet att han till varje pris måste hålla tyst om sin upptäckt, annars kommer det gå illa. Samtidigt vill han gärna hjälpa pojken och börjar smuggla dit mat och vatten.

Boken är otroligt spännande och det är omöjligt att lägga den ifrån sig när man väl börjat läsa. Det räcker att filmen är hälften så bra för att den ska vara sevärd.

Horace och läslusten

Doris Lessing. Jahapp... Har inte läst henne men av det jag har hört & sett i intervjuer så verkar hon ju vara en cool dam. Kommentarerna från kunderna i butiken sträckte sig från "Lessing - är inte hon död?" till "Jaha, men hon har väl redan fått priset?". Ålderstigen och etablerad, med finare ord, alltså.

Läste också ett schysst uttalande från hennes svenska översättare Hariett Alfons. Lite förvånat uttryckte hon "Men det är lite sent, tycker jag. Jag själv är 84 år, hon måste vara 88. Vad ska hon med alla pengarna till nu?"
Det låter som Hariett kunde bli en utmärkt reklampelare för dagens pensionssystem - varför ge gamla människor pengar? De kan ju ändå inte gör något med dem?

Så frågan är då om jag ska lägga till Lessing på att läsa-listan. Vanligtvis får Nobelpriset mig att snarare plocka bort författarna därifrån. Som ett tristess-sigill, liksom. Inte nödvändigtvis på själva författaren, men på allt ståhej runtomkring. Pamuk är bästa exemplet. Jag var mitt i Snö när han fick priset förra året och det slutade med att jag aldrig läste ut den. Tror att det jag blir mest trött på är alla förståsigpåare som helt plötsligt tycker att den aktuella pristagaren är det mest fantastiska som finns, trots att de inte brytt sig ett dugg om personen innan han/hon fick priset. Vet inte hur många kunder jag haft i butiken som skällt ut mig för att vi inte hade någon Lessing hemma och samtidigt vet man att om man försökt rekommendera henne till dem igår så hade de aldrig köpt det. Det är lätt att bli bitter av att jobba i bokhandel i Nobeltider. Håhåjaja. Det var dagens lilla gnäll. Men grattis Doris!

Horace och hemligheten

Två och en halv timme tills vi vet vad som kommer ligga i åtskilliga julklappspaket. Jag tror att det antingen blir Philip Roth eller Hertha Müller eller kanske mest troligt Unga-Bunga från Långtbortistan. Om Unga-Bunga får det kommer det att vara för att han förmår beskriva människors utsatthet så träffande. Vi väntar med spänning.

Bark at the moon

Dagens monster är varulven. Hårig, arg och... tja, jag vet inte - missförstådd? Jag har ett något ambivalent förhållande till varulvar; jag tycks inte kunna låta bli att läsa böcker om dem trots att det alltid slutar med att jag blir frustrerad på att de är så osofistikerade.

En sådan bok är Kit Whitfields Bareback. Det är en noir-thriller i upp-och-nedvända världen, där samtliga utom ett fåtal "barebacks" föds som varulvar. Som man snabbt kan räkna ut medför det vissa problem. Alla Barebacks arbetar för DORLA, ett slags kontrollmyndighet som ser till att samhället inte brakar ihop under fullmånenätter. Där jobbar också Lola Galley, som trots sin unga ålder är svårt ärrad av otaliga patrullnätter. Hon är utredare/advokat och utreder ett till synes enkelt fall där en varulv brutit mot utegångsförbudet en månljus natt. Allteftersom Lola gräver djupare i fallet, hittar hon alltmer konstigheter och snart har hon två döda kollegor, en förrymd fånge samt en älskare som kanske är inblandad. What to do, what to do, typ.

Whitfields vinkling på varulvsmyten är originell och det är stundtals rätt läskigt att följa Lola. Världen som Whitfield målar upp är hård och brutal, med gott om äckeleffekter och våld. Jag hade gärna sett en smula mer humor och självdistansistället, även om den ska vara hård och cool. Det är inte helt olikt Karen Armstrongs böcker i serien Women of the Otherworld, som även den handlar om varulvar. Dessutom är själva upplägget i Bareback med en ensam, rättfärdig och till sist bitter civilperson som kämpar mot ett korrupt samhälle för att finna sanningen något man sett i tusen thrillers förut. Den enda skillnaden här är att samhället har hår i handflatorna.

Så min fråga kvarstår - är varulvar osofistikerade? Det finns två stycken företrädare för arten som jag gillar; Oz i Buffy the Vampire Slayer och så Lupin i Harry Potter. Det är fina killar. Men varför skrivs det inga mer böcker om den typen av varulvar? Jag vet att det är dagens i-landsproblem, men ändå.

*****************************************************

Bareback ges i dagarna ut i svensk översättning under titeln Nattvakt på Albert Bonniers Förlag. Fast där är det snarare omslaget än innehållet som gör en mörkrädd; det är så fult! Det är kul att de översätter den, men det lär inte locka många med en förvrängd hårig mupp på framsidan.

Hundar är från himlen, katter från ...

Dagen började så där härligt som bara en måndag kan; min katt protestkissade i hallen vid ytterdörren eftersom han blev sur på att jag skulle ägna mig åt något annat än honom. Han brukar göra det med jämna mellanrum men den här gången lyckades han med något helt nytt - pölen blev så stor att det rann under dörren och ut i trappuppgången... Så där låg jag på knä och torkade frenetiskt utanför hissen och hoppades att alla grannarna redan hade gått till jobbet. I vardagsrummet låg under tiden Den Onde (a.k.a. Katten) och gonade sig i solen.

Man skulle med andra ord kunna tro att jag fått nog av samvaron med pälsbeklädda djur men så är inte fallet. Är väl masochist, antar jag. Men vid såna här tillfällen blir jag ändå extra glad av att bläddra i de små fotoböckerna Fy katten I & II av Jim Egdar. Eller så känns det bara skönt att veta att man inte är ensam...

Kissarna i böckerna finns också på den sjukt sköna hemsidan My cat hates you. Och i kalenderform. Man kan köpa en sån där kalender som står på bordet där man river av en sida om dagen och får inte mindre än 365 elaka katter. Dagens fynd. Så mycket ondska för så lite pengar.

Ska vi göra slut nu?

Jag är orolig. Det verkar ha hänt något med min skräck-favvo Charlaine Harris. Är hon sjuk? Är hon desorienterad? Behöver hon hjälp? Ska jag åka dit och coacha henne? Någonting måste göras i alla fall, det är lätt konstaterat efter att jag läst ut hennes senaste, An Ice Cold Grave.

Den är nämligen riktigt dålig.

An Ice Cold Grave är del 3 i serien om Harper Connelly, kvinnan som fått övernaturliga förmågor efter att ha träffats av blixten som ung. Den här gången kallas hon till den lilla staden Doraville för att hjälpa till i sökandet efter en försvunnen tonåring, men när hon istället för ett lik hittar flera stycken, visar det sig att staden har en seriemördare. Och ja, eftersom själv definitionen av serie- är att man gör det igen så gäller det att fånga honom snabbt. Jag säger inget om intrigen, den är ok och rätt spännande stundtals, även om det är ovanligt lätt att lista ut hur det ligger till. Upplägget känns som en upprepning av de tidigare delarna. Mycket lite nytt händer. Istället bjuds man på några groteskt dåliga sexskildringar, som är så pinsamma att man helst vill bläddra vidare och låtsas att inget hänt. Eller vad sägs om följande dialog:

" I got to see your dick one time when you got out of the shower and the
door wasn't shut tight" I said. "It was a year ago."
"Oh, and you've been dreaming of it ever since" he said hopefully.
"Well, actually...yes. But don't get a swelled head.
"That's not the head that's swelling."

I den stilen fortsätter det. Länge. Och sen när man tror att det är över, igen. Hur, jag bara undrar HUR kunde detta hända? Observera alltså att detta är rader av en författare som alltid skriver hur bra som helst, även när huvudpersonerna är intima. Det är ju så kasst så man skäms å hennes vägnar. Och när jag precis läst ut den och försökte lugna mig själv med att det här nog bara var en mellanbok och att allt snart ska vara som vanligt igen, kom jag på att även hennes förra bok, Definitely Dead, var oväntat lam. Vad är det som händer? Bör jag vara orolig?
Ska det inte bli några fler bra böcker? Jag vankar nervöst runt i lägenheten och fingrar på hennes tidigare titlar. Är det så här vårt förhållande slutar, Charlaine?

Helgen, jag och nörden

Det blev inga bakverk igår, trots att det var kanelbullens dag. Jag är rätt besviken, men funderar på att testa något kakrecept i helgen istället. Helt säkert är i alla fall att lördag-söndag ska gå i fridens tecken. Sambon är bortrest och jag planerar läshelg. Jag, lugn och ro, obscena mängder te och så en hel hög nya, underbara böcker. Känner mig löjligt glad och förväntansfull vid tanken, främst eftersom det har varit en stressig vecka på jobbet. Så nu jäklar. Lugn och ro, here I come.

I bokhögen ligger följande:
Jerker Virdborg - Mannen på Trinisla
Anders Wahlgren - Sigrid & Isaac
Jaqueline Winspear - Messenger of Truth
Stephenie Meyer - New Moon
Stephen Hunt - Court of the Air
Marie Hermanson - Svampkungens son
Underst ligger Den som gräver en grav av hon den isländska deckarförfattaren jag inte ens har orkat memorera namnet på. Den representerar det såliga samvetet, eftersom den är titeln som jag egentligen borde läsa först. Jag ska recensera den för jobbet men den känns sjukt ospännande. Hennes förra sågade jag, och jag tror den här kommer möta samma öde. Överväger starkt att ignorera den under helgen. Jag ska nog bara välja någon av de roliga och helt försvinna in i den. Om inte min psykotiskt sälskapssjuka katt hindrar mig, vill säga.

Så det är planen. Jag tror att jag därmed med råge kvalificerat mig som nörd när sådana helgplaner får mig glad. Det är tur att man har sambo sedan många år tillbaka, så man kan omfamna sin inre nörd i fred utan att känna att man borde hänga på krogen istället.

No place like mummy's kitchen

Klockan är snart lunch på kanelbullens dag och än så länge finns inte ett enda bakverk i sikte. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var åtminstone lite besviken... Sätter mitt hopp till eftermiddagsfikan.

Dagens boktips känns därför givet; den sprillans nya boken Bara bullar av Åsa Swanberg. Blåbärsbullar, chokladsnäckor, citronsnibbar... Det är en sådan bok som får djupt dolda bakgener att stiga till ytan i ett mäktigt svall. På med förklädet och ut med mjölet, typ. Uppvuxen med en mamma som gladerligen, en gång i veckan, bakade allt bröd som familjen åt (japp, det var andra tider då) (så gammal jag kände mig nu med ens), drömmer jag mig tillbaka till hur det var de dagarna man kom hem från skolan och redan i dörren möttes av en söt, ljuvlig doft som skvallrade om att hela köket var fullt av varma kanelbullar. Behöver jag säga att jag ibland undrade om mina vänner följde med hem för att de ville träffa mig eller för att de helt enkelt ville åt sötsakerna? Se där, ett bullrelaterat barndomstrauma. Ska fundera vidare på vad det kan ha för inverkan på mitt vuxna liv under tiden som jag planerar vad jag ska baka i helgen. Det lutar åt snäckorna fyllda av choklad.

English, please

Läser hos Virago att de har filmatiserat ytterligare två av Sarah Waters böcker. Affinity kommer som serie på BBC med start i april nästa år och i mars börjar de filma The Night Watch. Jag tyckte mycket om filmatiseringen av Tipping the Velvet, så det ska bli roligt att se hur de lyckas med dessa. Hoppas det blir sådär härligt engelskt som bara BBC kan, så man vill klä sig i tweed och dricka te med gurksandwiches. Tror att framför allt The Night Watch kan göra sig bra som serie. Ska bli spännande att se hur de löser berättandet i den - romanen har en alldeles egen uppfattning om kronologi.

En snygging vid namn Edward

En regnig måndag i oktober känns det skönt att kunna konstatera att jag har hittat en ny vampyrserie att följa. Mörkret känns nästan spännande om man låtsas att det finns snygga män med vassa tänder som lurar däri.

Min nya favoritmonsterkille heter Edward och är precis sådär übersnygg & farlig som sig bör. I boken Twilight av Stephenie Meyer är han en av de mystiska, bleka medlemmarna i familjen Cullen som nyinflyttade Bella har svårt att komma underfund med. Alla i det lilla samhället Forks i Washington undviker dem hövligt men bestämt. Bella gör tvärtom, hon inleder ett förhållande med Edward.

Twilight är som sagt första delen i en serie och det är tur att jag redan köpt del två. Det här är riktigt spännande! Den är en kul nytolkning av vampyrmyten som både lyckas vara originell och samtidigt hålla kvar kärnan. Alla som tycker om Charlaine Harris ska läsa det här. Bör också fungera för alla som tycker att livet känns tomt efter att sista avsnittet av Buffy sändes.

En sak måste jag dock gnälla lite på; boken finns översatt till svenska och ges då ut av Damm förlag under titeln Om jag kunde drömma. De har placerat den i sin serie Piraya, som riktar sig till unga vuxna. Helt fel, säger jag. Huvudpersonen i Twilight är förvisso ung, men detta är ingen tonårsbok. Varför, varför, varför tycks så många förlag tro att all fantasy automatiskt vänder sig till yngre läsare? Tyder på noll kännedom om genren. Övernaturligt betyder inte saga betyder inte barnbok.