26 januari, 2008

Laura & Ola drunknar i teori

Det kunde knappast vara mer rätt enligt tidens litterära mode: Laura Marholm och Ola Hansson träffas på midsommarfest hemma hos Georg Brandes och blir ett par. Hon kritiker och dramatiker, han poet. Är man i likhet med mig en sucker för sekelskifte kan man inte undgå att bli ruskigt imponerad och samtidigt ganska avundsjuk. Tänk att ha varit med på det partyt! Även om man kan diskutera hur kul Brandes var, hade jag säkert blivit en av hans hang-arounds om jag levat där och då. Obeservera hur han här till höger lyckas se svår, sårbar och intellektuell ut samtidigt. Det var helt klart the place to be i slutet av 1800-talet om man var det minsta litterärt intresserad.

Det är också därför jag inte kan undgå att lockas av Ebba Witt-Brattströms bok Dekadensens kön, där berättelsen om Marholm och Hansson får illustrera två av periodens mest omtalade typer: den Nya Kvinnan och Estetmannen. Tillsammans ger de sig ut för att erövra Europas intellektuella. De vill föra fram nya idéer, hitta ett nytt sätt att leva och arbeta.

Jag kastar mig glatt in i boken och i början är det just så spännande som jag föreställt mig. De var verkligen ett unikt par! Men ju längre jag läser desto starkare minns jag varför jag slutade med litteraturvetenskap efter c-kursen. Berättelsen drunknar i teori och såväl författarna som deras verk försvinner allt mer ut ur fokus. Jag hyser inga tvivel om att Ebba Witt-Brattströms analys är både korrekt och stringent men den är inget för mig. Det blir alldeles för många citationstecken och bisatser inskjutna i varandra. Det är säkert hur smart som helst men jag hade fått mer ut av en mer traditionell och mindre litteraturvetenskaplig biografi. Skulle gärna ha sett något liknande Anders Wahlgrens Sigrid & Isaac - den placerade objekten i sin kontext och skapade spännande sammanhang utan att förlora kärnan i berättelsen.


Istället blir jag mer sugen på att läsa Marholms och Hanssons egna verk. Och alla de andra som nämns: Stella Kleve, Victoria Benedictson m fl. Just de två har jag redan läst, men det var så länge sedan att det vore roligt att göra det igen. Och jag vill göra det utan en massa litteraturvetenskapliga teorier som skymmer sikten. Det var utan tvekan roligt när jag tog mina litt-vet-poäng på universitetet men det är definitivt ännu roligare nu när de är färdiga och man kan närma sig litteraturen helt och hållet efter eget huvud. Låta lusten styra bokvalet och sätta berättelsen i centrum utan kravet att man ska kunna dra klyftiga slutsatser när man läst ut den... Det är schysst att kunna bestämma själv. Lite som att äntligen bli vuxen och kunna äta godis hur ofta man vill.

2 kommentarer:

Ylva sa...

Jag har också känt mig starkt lockad av Dekadensens kön, men tvekar just eftersom det är madame Witt Brattström som skrivit den och jag vet av erfarenhet hur teoretiserande hon brukar bli. Och litteraturteorier i all ära, det är nog så intressant, men visst är man mer intresserad av en ren biografisk berättelse?

Och oj vad tjusig Ola Hansson är på bilden..

Calliope sa...

Teorier är inte min starka sida - det känns på något vis skönt att ha insett och erkänt det. Ingen idé att stånga sig blodig.

For the record: litet missförstånd här, bilden visar Brandes och ingen annan...Ola var inte lika världsvant charmant :)