En böckernas Dr Phil

Det är jag och Dr Phil. Åtminstone har det känts så alldeles för ofta när jag under de senaste veckorna har suttit och rabblat mantrat "Ni måste tala med varandra" om och om igen. Det började i Maria Svelands Bitterfittan, där jag blev oerhört frustrerad över att inte huvudpersonerna satte sig ner och pratade med varandra istället för att krisa på varsitt håll. Det skulle ha blivit så mycket lättare då. I och för sig hade det inte blivit mycket till roman, men...ja, ni förstår. Jag är ju en engagerad läsare som vill romanfigurerna väl. En böckernas Dr Phil. Jag vill bara att de ska ha det bra.

Samma sak hände när jag under veckan som gick läste danska Jette A. Kaarsbøls roman Den stängda boken. Här är det dock mycket mer komplicerat. Huvudpersonerna Frederik och Frederikke gifter sig 1875 men vill helt olika saker med äktenskapet. För honom är det en fasad, en täckmantel som gör att han kan fortsätta sitt liv i frihet. Han är en av den nya tidens emanciperade män och vill att hans hustru ska ha samma möjligheter som han själv. Frederikke försöker att uppskatta arrangemanget men kommer ständigt tillbaka till längtan efter ett mer normalt liv. Hon älskar Frederik från första stund men han ser henne bara som en vän med vilken han ingått en praktisk överenskommelse. Så Frederikke vandrar runt i deras stora fina lägenhet i Köpenhamn och mår dåligt. Innanför en stängd dörr sitter Frederik och mår dåligt han med, men det vet inte hon om. Det är då jag/Dr Phil irriterat utbrister "Varför talar ni inte med varandra?!?"

Känslan dröjer sig kvar genom hela boken. Jag förstår som sagt att ett ärligt samtal inte är bra för intrigen, men jag längtar ändå efter det. Istället blir romanen en studie i ett förslösat liv och jag läser ut den med viss besvikelse även om den hade många andra goda sidor. Miljö- och personbeskrivingarna är till exempel väl genomförda och tidsperioden den handlar om är spännande. Jag är ju trots allt en total sucker för sekelskifte.

Mitt missnöje bottnar istället i Jette A. Kaarsbøls berättarstil som gör mig frustrerad. En allvetande, ofta snipig besserwisser-röst kommer med jämna mellanrum in i texten och kommenterar karakaktärerna i negativa ordalag. (Dr Phil piper "Give them a break!") Ofta har berättarrösten dessutom ett synsätt som präglas av en stark känsla av sent 1900-tal, vilket känns underligt. Ska man inte bedöma dem utifrån den tid de lever? Jag tror att det är någonstans i den röran som min frustration börjar. Jag brukar aldrig kräva upplysta samtal av personer i historiska berättelser. Men den här boken kan inte riktigt bestämma sig för hur den ska behandla sina karaktärer. Å ena sidan är de frigjorda och eftersom de talar om allt annat - så varför inte om sina problem? Å andra sidan är de fortfarande fångar i sin egen tid. Å tredje sidan har vi berättaren som tydligen tycker att det bara är nutid som gäller. Å fjärde sidan har vi resten av berättelsen som tydligt förankrar den i dåtid. RÖRIGT!

Den stängda boken rekommenderas således med viss reservation. Den är ok men förtjänar inte riktigt alla lovord den fick när den kom ut. Är man ute efter skildringar av kvinnoliv kring sekelskiftet föreslår jag hellre att man läser Cora Sandels Alberte-trilogi eller Agnes von Krusenstjernas böcker om fröknarna von Pahlen. Där håller sig Dr Phil lugnt och fint tyst.