Annorlunda deckardebut

En sjuårig, naken och nedblodad flicka vandrar rakt in på ett bankkontor i Stockholm. En stund senare vandrar hon ut därifrån, med en större summa pengar, och försvinner spårlöst. Ingen vet vem flickan är eller vart hon kan ha tagit vägen.

Så börjar en av årets mer annorlunda deckare, Leona – Tärningen är kastad av debutanten Jenny Rogneby. Det är spännande från första sidan, och eftersom det dessutom dyker upp en hel del överraskande vändningar under vägen, så fortsätter jag girigt att läsa. Polisen Leona som får i uppdrag att utreda rånet, är en milt sagt ovanlig polis, och därför ganska mycket mer intressant att läsa om än många andra i genren.

Så – inte illa alls. Det enda jag har att invända är att slutet känns lite sådär. Där kunde jag ha önskat mig något mer. (Kanske framför allt eftersom jag drog på mig biblioteksböter för att hinna läsa ut det, haha!) Nej, men skämt åsido: helt ok debut, och klart roligt med något som sticker ut från mängden. Fortsättning är på väg och jag kommer säkert läsa den också.

Läs mer om Jenny Rogneby på hennes Facebooksida.
 

Ilska, osäkerhet och böcker, böcker, böcker

Om vi börjar med det viktigaste och bästa, ett Marguerite Duras-citat som man hittar i slutet av boken:

Ni går rakt in i ensamheten. Inte jag, jag har böckerna.

Det tyckte jag mycket om. 

Det finns fler citat ur olika böcker som jag gärna hade strukit under och skrivit upp – damn you, Dito-app som inte låter mig göra det! – Linda Skugge läser visst fem (!) timmar om dagen och strör både citat och tankar om det lästa kring sig i nya boken 40 Constant Reader. 

 

Jag hade gärna sett ÄNNU mer om just det, det hetsiga läsandet där en bok genast leder vidare till en annan, och nog får bokens titel och marknadsföring mig att tro att det är bara det som väntar – men 40 Constant Reader innehåller en väldig massa annat också. Den är en ofta arg, stundtals förtvivlad, monolog om hur det är att inte alls vara sådär älskvärd som man tycker att alla andra är, utan att istället vara förlamande blyg, att aldrig säga rätt saker (förmodligen inte säga något alls), att vara på ett sätt som andra uppfattar som jobbigt perfekt, att hetsjobba för att få in pengar och att ständigt konfronteras med att ALLA har en åsikt om en, ofta negativ. Jag blir lite ledsen när jag läser det; här finns så extremt mycket ilska, bitterhet och osäkerhet. Jag önskar när jag läser det mest att hon kunde må lite bättre, för det verkar så jobbigt att gå omkring och bära på allt det där. Och hur sorgligt att någon som jag alltid uppfattat som framgångsrik och kompetent, inte alls känner sig så utan istället ständigt tvivlar på sina förmågor. Du kan ju uppenbart både skriva och en massa andra saker, Linda, tvivla inte på det.

40 Constant Reader känns med andra ord väldigt personlig, på ont och gott. Det är skrivande som terapi, vilda kast mellan ämnen, ursinne som måste ut. Däremot vet jag inte om den ger just mig så mycket. Jag har ingen relation till Linda sedan tidigare, och sällar mig varken till gillar eller ogilla-lägret. Jag håller med om somt, annat inte. Kanske hade jag fått ut mer av boken om jag varit ett Linda-fan sedan tidigare? Möjligt. Och som sagt, jag hade gärna sett att det handlat ännu mer om böcker. Att några rants om dumma kunder och dumma människor i allmänhet fått lämna utrymme till läsnörderi. Lite "strunt i alla puckon – låt oss prata om det viktiga istället=böckerna!" Det brukar vara mer hälsosamt så.    

Andra som också har läst: Enligt O, Sydsvenskan, Bokhora, Expressen, Fiktiviteter, Bokbabbel.    

Mördaren ljuger inte ensam

En viss ytlighet – hur skulle man INTE kunna falla för de vådligt snygga omslagen på nyutgåvorna? – samt ett mångårigt vurmande bland bokbloggarna (jag tittar på er, Helena och Helena!), fick mig att till sist göra slag i saken och läsa min första bok av Maria Lang. Det känns skönt att äntligen ha kommit till skott, för är det inte snarast allmänbildning att ha läst henne ..? Jag skulle nog nästan vilja säga det.

Jag började för enkelhetens skull med debutboken, Mördaren ljuger inte ensam, och hann inte mer än öppna den förrän där kom en otroligt stark känsla av sommar, semester och ljuvlig slöläsning i hängmattan över mig. Det här är boken man borde ha med sig på en stugsemester, tänker jag. Det hade varit perfekt att läsa om hur den unga Puck hamnar mitt i en mordgåta när hon besöker sina vänners sommarstuga, samtidigt som man själv skulle sitta just i en sånt där typiskt svenskt litet sommartorp någonstans vid en sjö.

Miljön plus huvudpersonerna Puck och Eje är helt klart vad jag tycker bäst om med Mördaren ljuger inte ensam. Det känns fint att veta att man kan träffa dem i fler böcker. Och mordgåtan? Tja, den däremot är kanske lite gammaldags och inte så överraskande. Här får man ha i åtanke att det var en helt annan sak när boken skrevs. Det jag nästan istället blir mer nyfiken på är Maria Lang/Dagmar Lange själv, som verkar ha varit en verkligt udda fågel och en synnerligen egensinnig, viljestark person. Kanske fortsätter jag med Lena Lundgren & Lisbeth Wikners nya biografi om henne? Det känns som att den kan vara väl så spännande. Trevligt att äntligen ha fått stifta bekantskap med denna deckarikon, hur som helst!

Missa inte heller Fiktiviteters Maria Lang-tema nästa helg! 

Feelgood för boknördar

Ni vet hur det är - ibland vill man bara ha något snällt och lättsmält. Inte för att man har förläst sig på skräck och allehanda mörker, oooh nej, men bara för att det regnar ute och för att man vill ha det lite trevligt när man sitter där insnurrad i sin filt i soffan. Lite enkelt men ändå underhållande.

För ändamålet valde jag Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som jag gått och kikat på ända sedan jag först såg den i förlagskatalogen. Nu har den kommit i pocket, och därtill fått fina omdömen från människor med god smak (pålitliga bokbloggare, that is).

Läsarna i Broken Wheel är en feelgoodhistoria om en vänskap med bokliga förtecken: när svenska Sara köper en begagnad bok från Amy i Iowa, blir det starten på en lång brevväxling två bokälskare emellan. Sara, som är ganska ensam och som alltid har flytt in i böckernas skyddande värld, känner det snart som om hon är bästa vän med Amy. När Sara förlorar sitt bokhandelsjobb, går hon med på Amys förslag om att komma och hälsa på. Det är bara ett problem – när Sara äntligen kommer fram till den dammiga lilla staden, har Amy oväntat avlidit. Osäker, förvirrad och bortkommen stannar Sara ändå kvar, för vad ska hon väl annat göra? Hon blir erbjuden att bo gratis i Amys hus och även om allt till en början känns milt sagt konstigt, märker hon snart att hon faktiskt trivs. Kanske är Broken Wheel det hem hon aldrig känt att hon haft? Med Amys böcker som grund, startar hon en bokhandel och börjar långsamt lära känna staden och dess udda invånare.

Det är som sagt en söt berättelse, mycket feelgood-trevlig och okomplicerad. Böckernas motsvarighet till en fika med en god vän och en bit blåbärspaj med vaniljsås, typ. Söker man hur-ska-det-gå-spänning gör man bäst i att leta annorstädes, för här är det ganska lätt att gissa vad som kommer att hända. Varken storyn eller karaktärerna bjuder på några större överraskningar. Det är ingen världsomvälvande läsupplevelse man bjuds på. Men det gör inte så mycket. Jag gillar självklart boknördsspåret i berättelsen – ingen överraskning där heller. En mysig bok för en lugn och skön dag, helt enkelt.

Andra som också har läst: Piratdrottningen Alwilda, Bloggbohemen, SmP, Bokglam, Flickan och böckerna, Booze'n'Books.    

Regnläsning

Alltså vädret den här lördagen ... I ren protest tänker jag snurra in mig i en filt, dricka kaffe och inte röra på mig förrän jag absolut måste. Med in i filten tänker jag ta Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel som jag började på igår kväll. Verkar lovande så här långt, väldigt söt liten sak om livet som boknörd.

Den fina läsaren med paraply kommer från Shealynn's.

Som ett hårt slag i magen

Så här i efterhand var Katarina Wennstams Stenhjärtat kanske inte det smartaste valet – i en iskall januari som redan känns lite småtung hjälper det ju inte direkt att läsa en nattsvart (och då menar jag verkligen nattsvart) bok om barn som far illa och folk som mår dåligt. Jag kände mig fruktansvärt nedstämd när jag läst färdigt. Det ska man dock inte lasta Katarina Wennstam för. Hon gör det hon brukar göra, och gör det bra: skriver spänningsromaner om angelägna ämnen. Stenhjärtat sitter som ett hårt slag, rakt i magen.

I Stenhjärtat återser vi Shirin Sundin, som den här gången blir utsedd till målsägarbiträde för en flicka som bara är några månader gammal. Flickan heter Gloria och har av sina föräldrar förts akut till Astrid Lindgrens barnsjukhus, efter att hon fått andningssvårigheter. Men när läkarna undersöker henne, hittar de tecken på att flickan misshandlats svårt, inte bara en utan flera gånger tidigare. Kroppen visar skador som hon inte kunnat få genom olyckshändelser. Men vem är det som har gjort henne illa? Shirin Sundin, polisen Charlotta Lugn och de andra som ska utreda fallet får en svår utmaning när familjen sluter sig och ingen vill berätta.

Stenhjärtat är som sagt nattsvart, inte bara för att den tar upp ett fruktansvärt ämne, utan också för att så många av huvudpersonerna mår så dåligt på andra sätt. Shirin, som i tidigare böcker i serien tvekat kring vad hon egentligen känner för sin man Fredrik, drabbas här av ännu starkare tvivel som gör vardagen närapå outhärdlig. Charlotta har det också svårt, med relationen till sin mamma. Och alla i den misshandlade flickans familj mår förstås också dåligt.

För mig blir alltsammans lite väl mycket. Katarina Wennstam skriver i vanlig ordning bra, och jag tycker om att hon aldrig förenklar ämnena hon tar upp. Skildringen av utredningen och allt däromkring känns påläst och trovärdig. Det råder heller ingen tvekan om att ämnet är angeläget – vem skyddar de barn som misshandlas i hemmet? Och hur? Men som sagt: kanske ingen bok att läsa i januarimörkret, och absolut ingen nöjesläsning på det sätt som andra deckare kan vara. Boken är mer ett debattinlägg i fiktiv form än en spännande historia. Bra, men/och extremt obehaglig.

Andra som också har läst: Bokbabbel, Bokhora, SvD, SmP, Annika Koldenius, Sydsvenskan.
Så här tyckte jag om Katarina Wennstams tidigare böcker Alfahannen, Dödergök, Svikaren.   

Briljant dystopidebut

Tittar på lästa-listan för 2013 och inser till min fasa att jag alldeles har missat att skriva något här om Boel Bermanns Den nya människan som jag läste i höstas - och det trots att jag både tyckte jättemycket om den och träffade Boel för en pratstund om e-böcker och annat roligt i Kalla Kulors monter på bokmässan. Vet inte hur det gick till? Men låt oss genast rätta till det. 

Fast forward några få år framåt i tiden. Allt är sig ganska likt som nu - men samtidigt helt annorlunda. Efter några skrämmande år när inte ett enda barn fötts någonstans i världen, blir kvinnorna plötsligt gravida igen. Alla andas ut. Men snart upptäcker man att de nya barnen som föds är ... ja, vad är de egentligen? Annorlunda. Tystlåtna. Inåtvända. Inte alls ointelligenta, men väldigt svåra att interagera med. De leker inte. De står hellre bredvid och iakttar. 

Den unga kvinnan Rakel hamnar en dag mitt i en skrämmande situation - jag ska inte avslöja vad - och tvingas döda ett av de nya barnen. Händelsen får henne att inse att något är fel-fel-fel. Alltmer förtvivlat försöker hon få de andra att inse vad som är på väg att hända. 

"Jag har dödat ett barn. Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet. Inombords skriker jag. – Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?"

Den nya människan är skriven i korta, täta kapitel och manar till sträckläsning, för man vill verkligen veta hur det går. Boel Bermann har skapat ett framtidsscenario som känns trovärdigt och samtidigt sjukt obehagligt. Jag gillar hur ingenting är enkelt svartvitt, och hur berättelsen hela tiden skruvas åt ytterligare ett varv, och så ytterligare ett, samtidigt som den aldrig tappar bort det mänskliga. Rakel fortsätter vara en rakt igenom trovärdig person även när hon utsätts för extrema situationer (och sådana är det gott om). Det finns scener här som är otroligt läskiga, extremt spännande. Skräck de luxe. 

Den nya människan är en rakt igenom imponerande debut, och jag håller tummarna för att Boel Bermann snart skriver mer. Och så håller jag också tummarna för att det där konstiga surrandet jag hörde inte har något med vissa surrande ljud i boken att göra ... 

Andra som också har läst: Schitzo-Cookie, Litteraturmagazinet, Lexie läser, Lingonhjärta, Swedish Zombie. Missa inte heller Bokstävlarnas intervju med Boel.    

Läs mer om Boel Bermann och Den nya människan på Boels egen sida. 

Tack till Kalla Kulor Förlag för rec ex!

Hej då Gerlof! Hej då Öland!

Det känns som om det blir mindre och mindre övernaturligheter ju längre man kommer i Johan Theorins Ölandsserie - i avslutande delen Rörgast är det i nästan ingenting. Allt som i förstone verkar mystiskt har en högst naturlig förklaring. Jag kan tycka att det är synd; dels gillar jag ju spök, dels gjorde det att Theorins böcker skilde sig från deckarmängden. Men spökbristen till trots är Rörgast ändå ok läsning, och känns på det hela taget som en både logisk och rätt värdig, passande avslutning på serien.

Rörgast har två parallella historier, en nutida del där en hemvändare med hämnd i sinnet kommer till det sommarfagra Öland för att till sist göra upp med sitt och sin familjs förflutna, och så en historisk del där vi får följa med två bröder som emigrerar till vad de tror ska vara lyckans förlovade land. Båda delarna funkar, både ensamma och tillsammans. Det genomgående temat är skuld och försoning, och det gestaltas väl i bådadera. Rörgast kvalar in som om inte det mest spännande Theorin har skrivit, så åtminstone ett helt ok serieavslut.

Så här tyckte jag om Nattfåk och Blodläge. 
Andra som också har läst: Bokbabbel, Hyllan, Boktokig, SvD, Smp, GP,  Bokboxen.

Andra boken, tredje rösten

En av de saker jag gillade med Rolf och Cilla Börjlinds debut Springfloden när jag läste den förra året, var den höga bladvändarfaktorn, att det var en typisk bok som håller en vaken för länge på kvällen eftersom man hela tiden vill läsa bara ett kapitel till, och ett till, och ... Ni vet. Det var en schysst thriller och jag gillade karaktärerna Tom Stilton och Olivia Rönning.
Därför lät jag nu uppföljaren Den tredje rösten följa med som sällskap på en lång flygresa (kan omöjligen läsa för svåra/tunga saker då, vill bara ha något där bladen vänder sig själva). Och hur det gick? Mja, jo, tja ...

I Den tredje rösten fortsätter vi följa Tom och Olivia, som fortfarande har gott om personliga problem, för att uttrycka det milt. Vi får också se mycket mer av deras mystiske vän Abbas, som blir personligt involverad när en kvinna han känt hittas styckmördad. Mordet på kvinnan visar sig så småningom ha kopplingar till ett mord i Sverige, där en tulltjänsteman funnits död i sitt hem.
Det är många trådar som ska fästas samman, och jag tycker att paret Börjlind lyckas rätt väl med det. Däremot är jag lite mindre förtjust dels i Abbas som gestalt, dels i de ganska många ganska orealistiska inslagen i berättelsen. Det blir lite för mycket av allt stundtals (svårt att förklara utan att spoila ...). Här finns inte heller riktigt samma driv som i Springfloden. Men visst, tillräckligt spännande för att hålla mig sällskap på flyget är det fortfarande. Det ska bli intressant att se vad de väljer att göra med serien och karaktärerna framöver.

Andra som också har läst: Mysterierna, Bokbrus, Vickes boklåda, Kim Kimselius, Annika Bengtsson.   

Söndagsgäst: Mattias Boström

Idag säger vi hej & hjärtligt välkommen till Mattias Boström  som gör ett stopp hos Calliope Books på sin bloggturné!  Mattias Boström är aktuell med den populärhistoriska berättelsen ”Från Holmes till Sherlock”, en 514 sidor lång bok om Sherlock Holmes-succéns utveckling från 1880-talet fram till idag. Om hur gentlemannadetektiven Holmes genom decennierna omskapats till det udda geniet Sherlock.
Föga förvånande passade jag naturligtvis på att fråga om hur det egentligen låg till med Conan Doyle och spiritismen. Enjoy!

Varför trodde Conan Doyle på andar?

Det var strax före sekelskiftet och spiritismen låg i tiden. I takt med att de organiserade religionerna alltmer började förlora greppet om sina anhängare drogs människor till den nya trenden: att få kontakt med andar och bevisa livet efter döden. Det var en innegrej. Men framförallt var spiritismen en rent vetenskaplig tro. Den hade utvecklats under de senaste fem decennierna. Det var en tid då medicinska och psykologiska experiment visade att exempelvis hypnotism fungerade, att en människa kunde få kontroll över någon annan. På motsvarande sätt utfördes vetenskapligt kontrollerade experiment för att forska inom spiritismens område. Hur kunde man hundraprocentigt bevisa att bordsknackningar och svävande bord inte var något hokuspokus? Och hur kunde man i så fall med hjälp av medier på bästa sätt få kontakt med sina döda anhöriga?

En grupp vetenskapsmän i Cambridge hade bildat The Society for Physchical Research för att undersöka övernaturliga fenomen – tankeläsning, synskhet, hemsökta hus och syner i dödsögonblicket. I gruppen ingick både spiritister och sådana som intog en skeptisk eller kritisk hållning. Conan Doyle var en vetenskapens man, utbildad till läkare. Han noterade spiritismens framgångar och han var nyfiken på det övernaturliga och skrev gärna noveller om det, men han trodde inte på det. Men som så många andra i umgängeskretsen deltog han i seanser, det var ett vanligt kvällsnöje och man behövde bara läsa instruktionerna i tidskriften Light för att få veta hur man skulle gå tillväga steg för steg. Det var något som det gifta paret Conan Doyle och deras middagsvänner kunde roa sig med. Inte heller seanserna fick dock Conan Doyle att tro på andarnas närvaro.

Det skulle krävas trettio år och ett världskrig för att få Conan Doyle på andra tankar. I sviterna av de tragedier som drabbade familj och släkt under första världskriget blev Conan Doyle troende spiritist. Det handlade dock inte främst om en tro utan om en vetskap – och en vetenskap. Det var först när han såg ovedersägliga bevis på att kontakten med andar verkligen fungerade som han gav sig hän åt spiritismen. Vetenskapsmän kunde inte ha fel. Och han ville inte acceptera att hans son och bror var borta för evigt.

Conan Doyle blev spiritismens största affischnamn. Under det tidiga 1900-talet var han en av Storbritanniens mest kända personer. Och när han gick ut och offentligt meddelade sin nya mission blev han snabbt spiritismens viktigaste person i hela världen. Många andra berömda män och kvinnor fanns med i rörelsen, men ingen kunde nå ut på samma sätt som den skicklige debattören och författaren Conan Doyle. Han fick utstå en hel del kritik för sin övergång till spiritismen, inte minst när han skrev en artikel om några småflickors fotografier på älvor, vars äkthet han inte betvivlade utan fullt ut ville visa existensen av dessa naturväsen. Fotografierna visade sig många decennier senare mycket riktigt ha varit en bluff, gjord med hjälp av bilder som klippts ur en tidskrift.

Under 1920-talet gick alla Conan Doyles intjänade pengar till att finansiera det spiritistiska missionerandet. Han reste runt i världen och höll föredrag. Och i London drev han en spiritistisk bokhandel. Pengarna som han behövde tjänade han bland annat på att då och då skriva en Sherlock Holmes-historia. Han skrev även en lång rad verk om spiritismen, de flesta av dem finns även på svenska. Och hans hjälte professor Challenger (känd från En försvunnen värld, där han hittar levande dinosaurier på en höglandsplatå) fick i en berättelse se sig förvandlad till troende spiritist.

Conan Doyle vågade dock aldrig omvända Sherlock Holmes till spiritismen. Men det var antagligen inte särskilt långt borta. Vid ett tillfälle under Conan Doyles Skandinavienturné 1929 frågade en svensk journalist: ”Vad tror ni Sherlock Holmes skulle säga, om han ställdes ansikte mot ansikte med ett spiritistiskt fenomen?”
Conan Doyle log nu för första gången under intervjun, pekade på sitt hjärta och sa: ”Sherlock Holmes, han är ju ett stycke av mig själv. Tror ni då inte att han med användande av allt sitt skarpsinne skulle se på fenomenen med samma ögon som jag? Jag vet det.”


Det här är det sjätte gästbloggsinlägget på Mattias bloggturné. Hela turnéschemat finns
på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne. Du kan även hitta Mattias på Twitter.

Slutet, och döden, döden, döden

Jaha, så sitter man här igen och är alldeles gråtmosig efter att ha vänt sista sidan i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Tredje och sista delen därtill, så den här gången är det verkligen sista sidan. Den som läst de tidigare delarna kommer känna igen sig här också, kanske lite i överkant så, eftersom det här presenteras väldigt lite nytt. Snarare känns det som ett slags uppsamling, en sammanfattning och ett crescendo byggt på redan kända delar. För mig minskar det tyvärr upplevelsen en smula; jag kommer inte undan känslan av upprepning, även om det som upprepas är precis lika starkt och gripande som i de två föregående delarna. Här finns också ett par nya scener som är så sorgliga och hemska att man nästan inte vet vart man ska göra av sig. Man förstår varför karaktärerna gör som de gör, men det hugger ändå i hjärtat.

Det verkar också som om Gardell (av förvisso förståeliga skäl, men ändå) haft svårt att ta farväl av sina romangestalter. I bokens andra hälft, känns kapitel efter kapitel som att det borde vara det sista, som att det rundar av och stänger berättelsen - men vänder man blad så fortsätter boken ändå, med ytterligare ett slut, och därefter ännu ett, och ännu ett. Lite som att han skrivit flera olika möjliga slutkapitel, inte kunnat välja ett och därför tagit med allesammans. Jag blir lite matt av den känslomässiga berg-och-dalbana det resulterar i. Detsamma gäller hoppandet fram och tillbaka i tiden; i ett kapitel dör Rasmus, i nästa lever han igen, sedan är han på väg att dö igen, så lever han ... det blir lite mycket för ett stackars ömt läsarhjärta att hantera. Jag förstår strukturen men hade ändå önskat något ett lite mer linjärt berättande.

Med det sagt - har du inte läst Torka aldrig tårar-serien måste du göra det. Det är nutidshistoria, det är medmänsklighetshistoria och det är en fantastisk berättelse om några män som du aldrig glömmer när du väl lärt känna dem.

Insnöad på ett engelskt gods med spöken

Ända sedan Styggelsen ser jag alltid väldigt mycket fram emot varje ny bok av Amanda Hellberg. Så föga överraskande gav jag mig genast i kast med Snögloben, som är den fjärde delen i serien om Maja Grå.

Guldstjärna för snyggt omslag!

I Snögloben har Maja börjat arbeta i en specialistgrupp inom polisen, som vill använda hennes klärvojanta förmågor för att lösa brott. Redan första uppdraget blir en rejäl utmaning, då teamet kallas ut till ett magnifikt gods ute på landsbygden, där det just har varit bröllop. Men någon har under natten mördat brudgummen och samtidigt som teamet anländer till godset drar ett snöoväder in. Maja och poliserna blir insnöade på godset, tillsammans med mordoffret, bruden som hamnat i svår chock och inte är kontaktbar, samt de av gästerna som valt att övernatta. Gömmer sig mördaren bland dem?

Jag gillar verkligen den klaustrofobiska stämningen som Hellberg målar upp, och är omåttligt förtjust även i miljön. Engelsk landsbygd och stora mystiska gods - what's not to like, liksom? Det faktum att jag trots att jag läser boken utomhus, i strålande sol, känner vinterkänslan och snön torde skvallra om hur bra Hellberg är på att bygga upp stämningen. Snögloben är lättläst, med korta kapitel som hela tiden har ett starkt driv framåt.

Däremot är frågan om det inte går lite för snabbt, alltsammans. Det känns som om Hellberg lägger grunden till en mycket större plott och sedan bara skissartat löser den. Det finns mycket som bara nuddas vid, som man gärna hade velat veta mer om för att fullt ut förstå sammanhangen. Jag är inte säker på att jag riktigt förstår varför allt som sker i plotten egentligen hände? Spökfantast som jag är, hade jag gärna också sett att de övernaturliga inslagen hade fått mer utrymme, för det är ju de som gör att jag läser Maja Grå-böckerna. Vanliga deckare finns det tillräckligt gott om ändå. Så mer spök, tack! Och gärna längre bok, som ger saker och ting tid att utvecklas. Mer av allt, helt enkelt. Går det att önska till nästa gång?

Andra som också har läst: Bokhora, Skuggornas bibliotek, Enligt O, Booze'n'Books, TidningsIda.
Läs vad jag tyckt om de tidigare delarna i serien: Styggelsen, Döden på en blek häst, Tistelblomman.
Kika också in på Amanda Hellbergs egen blogg.  

Exakt och vackert av Kolterjahn

Jag är fem år. Jag står bakom far när han läser tidningen. Borrar in näsan i hans kavaj och andas in den trygga doften som är hans. Jag pekar på en bokstav och viskar:
"Vad heter den?"
"Den heter K. Och där är hans son, lilla k. Ser du vad lika de är?"
Jag tycker om vissa bokstäver mer än andra. Till exempel älskar jag bokstaven E som sträcker ut armarna mot mig, och lilla e som ser ut som en katt som rullat ihop sig. Däremot tycker jag ofantligt illa om O som är tjock och förmäten.
"Ser du att de bildar små kedjor?" Min blick följer fars finger. "Det är ord, Karin. Visst är de vackra?"

Oooh. Jag läser äntligen Jessica Kolterjahns Karin Boye-roman Den bästa dagen är en dag av törst, och dricker ivrigt i mig rad efter rad, stycke efter stycke. För oj, så bra det är. Hittills har alla mina löjligt högt ställda förväntningar både infriats och överträffats. Kolterjahn skriver precis som i sina tidigare romaner kort och oerhört intensivt, rakt på med bara några få ord. Avundas SÅ den förmågan, att med bara ett par ord kunna sätta en hel scen, en hel stämning. Boken är full av meningar och stycken likt det ovan citerade, som jag läser och läser om igen. Galet bra, detta. Ämnar njutningsfullt läsa vidare.

Strålande om en vanlig ovanlig familj

Ni vet, den där pressen som uppstår när man har läst en fantastisk bok och därför känner att man måste skriva en fantastiskt intelligent och välformulerad recension så att alla verkligen förstår att just den här boken måste de läsa? Jag känner den kraftigt när jag sitter här och ska försöka säga något om Mikael Fants Vattnet i mars. För jäklar, vilken bra bok. Den ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen, och jag hade inga direkta förväntningar när jag började, men oj oj. Oj. Jag kan lova att den kommer stanna med dig länge.

Vattnet i mars följer tre generationer i familjen Aronsson i Nedansjö i Medelpad under ett år. Familjens matriark, mormor Inga, har nyss gått bort och lämnat familjen i spillror. För vad ska hända nu? Vem ska hålla samman dem? Vilka ska de vara, ensamma och med varandra? Här finns precis lika mycket olösta saker som i vilken vanlig familj som helst, lika mycket kärlek, svek, sorg, ömhet och dramatik. Och det är någonstans där det blir i det närmaste omöjligt att rättvist beskriva Vattnet i mars - allt man säger om den är liksom dömt att låta lamt jämfört med hur det känns när man läser. Som Jonna säger i bokens början: det här är en roman om "verkliga människor, ynkliga och förunderligt starka omvartannat". För i alla familjer finns ju de där historierna, de som man kan gå jättelänge utan att veta om och sedan häpna när man får höra. De som låter som om de kommer ur en roman men bara är livet, sådant det nu en gång blev. De finns överallt, hos alla. Att Mikael Fant lyckas locka fram dem och skildra dem så här, är inget mindre än en bedrift.

Vattnet i mars har tagit många år att skriva, säger Fant, och det förstår jag. Den är ett galet ambitiöst projekt, både till innehåll, omfång och form. Vi möter flera olika personer ur familjen som i egna kapitel alla berättar i jagform, samtidigt som deras berättelser hakar i och bygger på varandra så att den gemensamma historien förs framåt. Det är mycket snyggt gjort och man blir oerhört engagerad i dem, allesammans. Även dem man kanske inte gillar, förstår man och känner med. Jag är också grymt imponerad av hur Fant lyckats ge dem alla så tydliga egna röster; det är aldrig någon tvekan om vem det är som för ordet. Stilen ändrar sig helt och hållet från person till person, och känns rakt igenom trovärdig. "Jag ser genom allas ögon, du ser genom mina och en värld uppstår", säger Jonna. True that. Vattnet i mars är en hel liten egen värld att stiga in i, och en av de gladaste överraskningarna bland vårens böcker. Så läs! Ni kommer inte att ångra er.

Andra som också har läst: SvD, Sydsvenskan, Bloggar lugnt, Corren, HD, Dalademokraten, Och dagarna går, Lottens bokblogg, Bloggbohemen.  

För Ajvide Lindqvist-fans

I trädet intill vårt hus bor en arg ekorre. Innan jag träffade honom visste jag inte att ekorrar kunde låta, men han brukar roa sig med att sitta i sitt träd och skälla ilsket på alla som går förbi. Som en sur gammal gubbe, ungefär. Lätet han ger ifrån sig är ett slags högt tjattrande; det låter som en väldigt liten, väldigt arg hund. Han har även byggt ett nötförråd/hem under takpannorna ovanpå vårt sovrum, och där hör man att han dunsar omkring vid allehanda udda tider på dygnet. Vi kan väl lugnt säga att hans närvaro under senaste veckan gav en extra dimension åt mitt läsande av Stefan Spjuts Stallo. I boken möter vi nämligen allehanda oknytt och småfolk, däribland en minst sagt speciell ekorre. Med tanke på att vår ekorre verkar ha så många projekt för sig hela tiden, blev jag nervös. Vad GÖR han egentligen? Och tittar han inte lite konstigt när vi går förbi ...?

Stallo tar oss med djupt in i de norrländska skogarna, där fotografen Gunnar Myrén i mitten av 1980-talet av en slump fångade en underlig varelse på bild. Inte riktigt en människa, inte riktigt ett djur. Nära trettio år senare är Gunnar själv sedan länge borta, men hans familj söker fortfarande svaret på vad det var han mött därute i vildmarken. Den nu vuxna dotterdottern Susso driver en webbsida, ett forum för kryptozoologi, i hopp om att någon gång hitta sanningen.

Berättelserna om hur trollen, och samernas stallo, rövar bort barn, har de alla hört talas om. Så försvinner en liten pojke. Från en gård alldeles nära där Susso just har fångat något konstigt med en av övervakningskamerorna hon har satt upp. Något som inte riktigt är ett djur, men inte riktigt en människa heller ... Vem är det som tagit pojken? Eller vad?

Jag är lite förvånad över att Stallo har synts till på så få bokbloggar - det här är ju något som jag tror att jättemånga av er skulle gilla! Alla fans av John Ajvide Lindqvist, till exempel. Det här är något för er. Stefan Spjut utnyttjar svensk gammal folktro på ett kul sätt, och Stallo är både spännande, välskriven originell. Min enda invändning är att den är väl lång (560 sid); tempot skulle ha mått bra av att vridas upp lite här och där. Kanske skulle även slutet ha behövt tajtas till en aning. Men bortsett från det - en helt klart läsvärd övernaturlig thriller!

Andra som också har läst: SvD, GP, Tidningen Kulturen, From Beyond, Det mörka tornet, Bloggbohemen.    

Ruggigt, Kepler!

Jaha, nu har jag (hets-)läst ut Kepler-makarnas Sandmannen och kommer troligen att drömma mardrömmar om Jurek Walter och låsta psykmottagningar resten av livet. Gah! Keplersarna skriver ju verkligen spännande och effektivt, men hu så ruggigt och kallt och hårt och dystert det är. Och det säger jag, som ändå lugnt brukar tugga i min allsköns litterärt mörker.

Sandmannen väjer i likhet med de tidigare delarna i serien inte för varken våld, misshandel (både fysisk och psykisk) eller död, utan skildrar tvärtom gärna så många kusliga detaljer som möjligt, företrädesvis i en kall stil som gör att det många gånger är farligt nära gränsen för vad man vill läsa. Vet du med dig att du har det minsta svårt för sådant i bokform, bör du välja annan läsning. Detsamma gäller om du lider av klaustrofobi ... här finns scener och bilder du inte vill ska fastna i ditt huvud.

Jag kan också bli lite trött på att Saga Bauer här blir något slags lillasyster till Lisbeth Salander: en lika delar genialisk och dödligt farlig amazonkvinna. Det måste hela tiden påpekas hur sjukt tilldragande hon är och hur hon hypnotiserar alla med sitt utseende. Det är sådär kul.

Men - samtidigt är Sandmannen ju ruggigt spännande och extremt driven. Det är utmärkt sträckläsning, om man är på jakt efter sådan nu till helgerna. Jag ska inte säga så mycket om handlingen för jag vill inte spoila något, men jag kan ju säga så mycket som att jag är väldigt nyfiken på nästa del i serien ... Joona Linna och slutet av den här ... Gah! Dubbel-gaaah! Jag väntar med spänning.

Andra som också har läst: GP, SvD, Bokbabbel, Skånskan, Aftonbladet, HD.  

Ny roman av Jessica Kolterjahn

Har på grund av jobbet och en elak liten bacill varit aningen frånvarande på både bloggar och Twitter de senaste dagarna, så ni kanske redan har ooohat och aaaahat över den här. Men jag tycker nog att den är värd ett ooooh här också: i april nästa år kommer Jessica Kolterjahn med Den bästa dagen är en dag av törst, en roman om Karin Boyes liv i Berlin.
Så ooooh igen! Ser fram emot det!

Halloween Nr 6: Kaninhjärta

Vissa böcker lyckas man på något sätt missa, trots att de så uppenbart borde ha hamnat allra längst upp på läslistan. Ett mysterium hur det går till, men så var det med Christin Ljungqvists Kaninhjärta. Inte förrän jag lyssnade på ett scenprat med Chistin Ljungqvist, Amanda Hellberg och Ada Wester på bokmässan, förstod jag att det här ju var som klippt och skuret för mig. Ett medialt tvillingpar, som tillsammans kanaliserar de döda - jag menar, oooh! Jag började läsa bara ett par dagar efter mässan. 

Kaninhjärta handlar som sagt om tvillingarna Mary och Anne, eller MaryAnne som folk lite slött kallar dem. De flesta har svårt att se dem som två personer, trots att de egentligen är ganska olika varandra. Det är sommar och de har bestämt sig för att i hemlighet bo i sin pappas lägenhet i centrala Göteborg medan han är bortrest med sin nya flickvän. Tvillingarna har redan tidigare på egen hand haft övernaturliga upplevelser, men under den här sommaren intensifieras allt. Dels är det spökkvinnan som oinbjuden dyker upp och kommer med oroande förutsägelser, dels får de kontakt med en grupp människor med mediala förmågor. Gruppen försöker spåra en försvunnen flicka, och ber Mary och Anne om hjälp. Snart är tvillingarna insnärjda i ett händelseförlopp som de själva inte alls kontrollerar, och som leder dem rakt mot faran de försökt undvika. 

Kaninhjärta är lika delar realistisk och drömsk, en mycket säregen bok som pendlar mellan att vara en "vanlig" tonårsberättelse om att bryta sig fri från familjen och en historia om att möta den andra sidan, det okända. Christin Ljungqvist skriver med ett flödande, ofta poetiskt språk och jag läser girigt för att få veta hur det går. Här finns några scener som är riktigt otäcka, och Ljungqvist väjer inte undan för något. Det enda jag har att invända är att jag tycker att boken ibland växlar lite för bryskt mellan att berätta och gestalta - det där med show versus tell, ni vet - och det gör att den där magiska stämningen stundtals bryts. Men för det mesta funkar det utmärkt, och Kaninhjärta är en bok som jag är hemskt glad över att jag till sist upptäckte. Nu väntar jag på Christin Ljungqvists nästa bok, Fågelbarn, som är planerad till mars 2013. Mycket nyfiken på den!

Tack till Gilla böcker för recex!

Andra som också läst: Swedish Zombie, DN, SvD, Unga böcker, Tonårsboken, Bibliotekskatten.  

Chistin Ljungqvist har en fin blogg att följa, och här kan du läsa ett smakprov ur boken. 

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan
eller i högerspalten för att se alla inlägg.

Halloween Nr 2: Imponerande skräckdebut

En inte så liten del av bokmässan handlade för min del om skräck - från skräckseminarier till spökprat och fantasyrysliga monterframträdanden. Det är otroligt kul att det numera finns så mycket i genren, och att så mycket av det är så bra.
I vimlet träffade jag också på Lundaförlaget Columbi Publishing, som nu i dagarna ger ut Feberflickan, en kortroman av debuterande Elisabeth Östnäs. Jag hade inte hört talas om boken innan, men är hemskt glad över att jag fick med mig ett ex; Feberflickan visade sig vara en ruggig, stämningsfull och underbart läskig kortroman som jag läste ut i en enda sittning på vägen hem från mässan. Starkt gilla på det!

Feberflickan utspelar sig i Lund, en tryckande varm sensommar. Det sägs nog aldrig rakt ut vilket år det är, men jag gissar att det är någonstans sent 1800-tal. I en av stadens villor bor Luna med sin familj: storasyster, far och så hon. Luna vägrar nämna henne vid namn, talar inte med henne. Luna berättar om hur dagarna ser ut i huset, och ju längre man lyssnar till henne, desto mer förstår man att något är fruktansvärt fel. Hon beskriver en klaustrofobisk och skrämmande tillvaro och genom små, små glidningar i texten och enskilda ord, låter hon läsaren bit för bit lägga pussel för att förstå vad som pågår.

Det är med andra ord ett klassiskt fall av om inte en opålitlig berättare, så åtminstone en som inte tänker tala om allt på en gång. Det är mycket snyggt genomfört av Östlund, mycket välskrivet. Stilen liknar litegrann Therese Bohman, i Den drunknade. Jag gillar att man får vistas inuti Lunas huvud, jag gillar att hela den ruggiga tablån långsamt, långsamt avslöjas. Hela boken är skriven i en väldigt säregen, lugn men ändå läskigt påträngande stämning, där så mycket ligger och trycker på under ytan att man blir helt nervös å karaktärernas vägnar. Att det bara är en tidsfråga innan hela helvetet kommer braka löst. Och när det gör det ... oooh. Ooooh. Hu. En fantastiskt bra debut, detta!

Tack till Columbi Publishing för rec ex.
Provläs ett avsnitt ur Feberflickan här!
Andra som också har läst: Tidningen Kulturen, Skånskan, Swedish Zombie, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Pocketlover, Lingonhjärta.

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller i högerspalten för att se alla inlägg. 

Att leva fritt - Birgitta Stenberg

Jag hann aldrig se K-specialen om Birgitta Stenberg när den sändes på tv, men i helgen fick jag äntligen  möjlighet att titta ikapp på SvtPlay. Och oj, så bra den var! Birgitta Stenberg är och förblir en av de absolut coolaste människorna jag vet. Jag minns fortfarande hur fascinerad jag blev när jag på gymnasiet hittade hennes Kärlek i Europa på skolbiblioteket och lånade ... Den blev första i en lång rad, och jag minns så tydligt känslan av att den var något helt nytt, något helt annat och möjligen lite farligt. En glimt av ett annat sätt att leva, oemotståndligt för en lätt emoanstruken tonåring som längtade iväg. Samma känsla finns kvar - om än med mindre emo för nu gör jag ju vad jag vill - när jag ser dokumentären om hur Birgitta Stenberg reser omkring i både Usa och Europa och återser sina gamla vänner och kärlekspartners. Herregud. Om jag skulle bli åttio, vara lika pigg och ha hälften så mycket äventyr att titta tillbaka på när jag levt klart, vore det fantastiskt. Inte för att allt hon gjort har varit varken bra eller smart, men för att hon levt så fritt. Helt otroligt. 

Passa på att se K-specialen här, den ligger kvar ett par veckor till.