Soundtrack: Gloomy Sunday

Vill ni se något dystert? Placera er då en regnig januarikväll i foajén på en biograf där publiken just kommer ut från salongerna. De som kommer från höger har sett Försoning, de som kommer från vänster har sett Fjärilen i glaskupan. Samtliga är gråa i ansiktet, utom ett och annat rödmosigt undantag som snabbt drar med handen över kinden för att torka bort de där tårarna som envisas med att rinna vidare trots att ridån dragits för filmduken.

Nyss hemkommen från bion efter att ha sett filmatiseringen av Ian McEwans roman Försoning, konstaterar jag att jag inte riktigt passade in i någon av de två publikgrupperna: där fanns dels den medelålders skaran som alla läst McEwan och tyckt att han är fantaaaastisk i sättet han skildrar människors utsatthet, dels den yngre skaran som inte läst boken utan som förväntade sig en romantisk kväll med Keira Knightley. Jag vet inte vilken grupp som såg mest besviken ut när filmen var slut, men att hela salongen stod på depressionens rand var uppenbart.

Själv är jag kluven. Filmen var ok och jag gillar att den inte fegade ur på slutet, men den saknade bokens nerv och fokus. Den största behållningen i boken är porträttet av en ung flickas psyke, hur hon växer upp och inser vem hon är och vad hon gjort. Det perspektivet fick stå tillbaka i filmen för en mer traditionell kärlekshistoria med förhinder. Och så kan jag inte låta bli att undra vad människor ser hos Keira Knightley. Hon har bara en enda min att visa upp: hon skjuter fram hakan och plutar med läpparna. That's it. Jag är mycket glad för att jag har den gamla utgåvan av boken där hon inte finns med på omslaget. Tror bestämt att jag ska gå och fingra på den lite grann medan jag dricker te, läsa lite här och där. För det var väl mest det som kvällen visade; boken är överlägsen filmen. Har vi hört det förut? Och följdfrågan: skulle man tycka mer om att gå på bio om man inte läst alla böckerna redan?