Ett utsökt mörker

Dagen efter att jag läst ut Elizabeth Hands Generation Loss är vi på zoo. I akvarie-avdelningen ligger en gigantisk snapper turtle och tittar slött på besökarna genom glaset. Jag backar långsamt därifrån och släpper inte sköldpaddan med blicken, skyndar mig ut till de andra djuren igen. Det är egentligen inte sköldpaddans fel, och jag ska inte spoila något för er som inte har läst Generation Loss, men låt oss bara säga att det finns scener i boken som gör det svårt att se sköldpaddor som enbart söta, fridsamma varelser. Scener som kommer stanna kvar länge, länge.

Just Hands förmåga att skapa starka bilder är en av de absolut största behållningarna med Generation Loss. Hon skriver fram oerhört starka bilder av unika miljöer, av originella karaktärer, eller till och med bilder av bilder - huvudpersonen är fotograf, och här finns massor av foton beskrivna så att man verkligen ser dem framför sig. Jag tänker på hur Siri Hustvedt gör likadant med konstverken i What I Loved. Galet skickligt.

Hela berättelsen i Generation Loss är också otroligt stämningsfull; Hand skapar ett mörkt och hemlighetsfullt Maine som det ljuvligt ruskigt att besöka. Det går inte så fort fram (åtminstone inte i bokens första hälft), och det är ingen deckar-deckare, så den typen av förväntningar ska man inte ha, även om här finns ett slags kriminalfall med en ung flicka som försvinner mm. Men på det hela taget mycket snyggt genomfört och mycket läsvärt på alla sätt. Jag förstår varför så många andra bokbloggare har Elizabeth Hand på favoritlistan, och konstaterar ännu en gång att man lugnt kan lita på alla boktips från bokbloggarnas kärntrupp. Känns fint!

Missa för allt i världen inte att Elizabeth Hand besöker Sverige i höst! 8 sept kan ni se henne hos Uppsala English Bookshop, intervjuad av allas vår boktipsardrottning Helena.

Andra som också har läst Generation Loss: Fiktiviteter, Bokhora (Helena), Bokstävlarna, Glory Box, Lingonhjärta, Bokbabbel, Fru E, Eli.  

På Lovecraft-tur i Providence

Folk pratar om att det är tufft att köra bikramyoga, men testa en Lovecraft-sightseeing i 40-gradig värme, så kan vi höra vilket som är mest fysiskt ansträngande sedan. Sällan har väl två skräcknördar svettats så ymnigt och slitit så hårt som vi gjorde när vi häromdagen gick Lovecraft's College Hill Walking Tour i Providence, New England.
Tack och lov var det en väldigt sevärd, trevlig & superfin tur - annars hade vi nog givit upp någonstans halvvägs. Det heter College Hill av en anledning...Turen är uppskattningsvis 3-4 km lång och tar dig förbi de flesta Lovecraft-anknutna sevärdheterna i Providence. (Det enda som inte ingår är hans grav, eftersom den finns på Swanpoint Cemetary som ligger i utkanten av stan. Den är dock inte så värst mycket att se, säger de som vet.)
Här är ett urval av vad vi såg:Fleur de Lys Studio: ett bisarrt men mycket fint utsmyckat hus, som omnämns i Call of Cthulhu. Fasadens underliga djurbilder sägs även ha inspirerat Lovecraft till att tänka ut vissa berömda havsmonster...
Inte bara Lovecraft har strövat runt på gatorna i Providence. I det rosa huset längst upp till höger bodde Sarah Helen Whitman, poetissa som uppvaktades av Edgar Allan Poe. Både Poe och Lovecraft gillade tydligen också att hänga kring kyrkan som skymtar längre ner i backen.
När vi kom närmare kyrkan, såg vi också att man knappast behövde vara skräckförfattare för att fantisera ihop läskigheter där. Den är byggd av trä och så sliten att färgen flagnar och de ruttna brädorna kroknar. Flera av fönstren är igenbommade, några trasiga och över alltsammans slingrar sig ondskefull murgröna.Våra grabbar tänkte dock i helt andra banor; både Poe och Lovecraft sägs ha gillat att ta med sig sina dejter till den lilla kyrkogården. Vilken flicka skulle inte smälta efter ett besök här?
I turen ingår också ett antal hus där Lovecraft bott. Ett av de mest kända är 10 Barnes Street, där han bodde 1926-33:
Det här är som sagt bara en bråkdel av vad som ingår i turen (som alltså inte är guidad eller så, utan något man själv googlar upp och skriver ut), och jag rekommenderar den varmt till både Lovecraftfantaster och historiskt intresserade. Själva det moderna Providence är som vilken annan medelstor stad som helst, men College Hill är helt klart värt att se. Hela College Hill är fullt av fint bevarade hus från slutet av 1700-talet och framåt och det är ett nöje att få gå längs de smala, trädbevuxna gatorna och bara insupa alla viktoriansk-gotiska vibbar. Man ooohar och aaahar över alla tjusiga byggnader i ett. Det är lätt att föreställa sig hur spooky där måste ha varit kvällstid när Lovecraft bodde där, och eftersom han var så hårt knuten till den verkliga platsen i sina berättelser är det kul att få se hur det faktiskt såg ut. Super! Men gå om möjligt en svalare dag och gör inte samma misstag som vi - vi tänkte att det väl måste finnas något café eller en åtminstone en kiosk längs vägen och tog inte med förfriskningar... Vi kan väl säga som så här; den mest uppskattade sevärdheten i slutet av turen var Starbucks iskalla kyldisk som snabbt tömdes på dricka!