Skräck på riktigt?

Mord, blod, spöken, vampyrer - jag läser som bekant gärna skräck. Jag är helt ok med både övernaturligheter och seriemördare. Oftast blir jag nog inte ens egentligen rädd när jag läser om sådant, utan tycker mest bara att det är spännande. Rädd på riktigt däremot, det blir jag när det jag läser är helt och hållet realistiskt. När det handlar om relationer som kantrar och kväver, och om liv som långsamt krymper ihop till att bli omöjligt små. Den typen av berättelser kan skrämma skiten ur mig.

Lite otippat, visade sig Sofia Hallbergs debutroman Mina fräknar vara en sådan historia. Här möter vi Karin Silvius, en ganska vanlig kvinna i 40-årsåldern, med en ganska vanlig sambo. De har varit ett par ända sedan studieåren, och bor nu i en lägenhet i centrala Stockholm. Karin är lite missnöjd med att inte ha kommit dithän hon vill i karriären, och hon längtar efter det där barnet hon och sambon aldrig fått. Men ändå. De har det ganska bra. Ett vanligt, ok liv.

Tror man. Sen börjar där komma små, små antydningar om att det inte alls är bra. Om att där ligger något annat, enormt mycket mörkare just under ytan. Sofia Hallberg fångar exakt de där detaljerna som är så träffande, och som man själv till och med i vissa delar kanske kan känna igen. Skildringen av Karins liv blir klaustrofobisk, och jag blir rädd.

Det finns mycket att diskutera i Mina fräknar - och det tänker jag göra på bokmässan tillsammans med Breakfast Book Club som ordnar frukostbokcirkel om just den här boken på fredagen. Någon mer som ska dit?

Andra som läst: Bokbiten, Boktokig.
Sofia Hallberg har en hemsida, och är en av de som skriver på Debutantbloggen.

Hippt eller hopplöst

I Sydsvenskan läser jag en artikel om att det är inne med bokcirklar, både i verkliga livet och på nätet. Hrmpf, fnyser jag. Hittills har jag aldrig lyckats komma med i en bokcirkel som faktiskt fungerat. Och tro mig, jag har provat ett antal. Tvärtom brukar de alla följa samma mönster med få variationer.

De flesta brukar gå ut med höga ambitioner. Jäklar i min lilla låda vad det ska läsas! Klassiker naturligtvis, alla de där böckerna man vet med sig att man borde ha läst men som ändå alltid får stå kvar i hyllan. Och så det nya, förstås. Så man äntligen kanske kan hänga med när arbetskamraterna pratar i fikarummet. Och så vore det ju så TREVLIGT att träffas! Ja! Över en middag - eller vänta, det blir svårt att orka med att ordna, vi tar te istället och så kan den vi är hos baka något, jag menar det behöver ju inte bli mer komplicerat än en kladdkaka. Det fixar vem som helst. ÅH, så ROLIGT det ska bli att få prata BÖCKER som ju är så HÄRLIGT och få TIPS av andra!

Ungefär så brukar det låta. Luttrad/cynisk som jag är brukar jag hålla tyst och tänka jaja det blir nog bra... Första mötet brukar de flesta dyka upp och vara hyfsat peppade. 80% brukar ha läst boken som ALLTID är rätt så pretto, eftersom ingen vågat föreslå något mer lättsamt av rädsla för att verka infantil och lat istället för kulturell. Man samlas kring den där kladdkakan, sippar på teet och försöker känna hur MYSIGT det här är. Ungefär 15-20 minuter passerar och sedan frågar någon "Men vad tyckte ni om boken nu då?". Tystnad. "Jaa, den var väl bra..." svarar någon. Plötsligt blir alla intresserade av sina tekoppar. "Jag tyckte att huvudpersonen var lite konstig." forsätter en tredje. ""Det tyckte inte jag" svarar en fjärde.

På det viset fortsätter det. Jag har hittills aldrig bevistat en cirkeldiskussion som givit mig något utöver det jag redan upplevt när jag läste boken. Förmodligen beror det på att jag alltid lyckats hamna i cirklar där ingen annan läser lika mycket som jag själv. Jag brukar ha hört det mesta och det brukar aldrig finnas någon som kan ta diskussionen ett steg längre, över det där mest triviala. Behöver jag säga att ingen någonsin känner till böckerna jag refererar till?

Efter ett par timmar (varav kanske max 45 minuter handlat om boken) skiljs man åt efter att ha intygat att det var så himla kul. Man har också valt en något mindre pretto bok tills nästa gång. Då kommer hälften av medlemmarna att dyka upp och erkänna att de faktiskt inte hunnit läsa boken för "det har ju varit så mycket nu", och sedan har man ännu en lam diskussion där man absolut inte får avslöja slutet i boken av hänsyn till dem som inte hunnit längre än till hälften. Tidpunkten för tredje gången man ska ses skjuts fram i omgångar och när den väl kommer har två av tio läst boken, resten har inte ens försökt. Man enas om att ta en paus för det är ju faktiskt svårt att hitta tid att läsa. Men det har verkligen varit ROLIGT, försäkrar man varandra. Därpå dör cirkeln en tyst och stillsam död. Kanske ses två av de medverkande någon gång för att ta en kopp kaffe.Kanske är jag negativ, men jag har som sagt inte varit med i en enda cirkel som fungerat. Det var ett av skälen att jag startade bloggen - här får jag dels välja böcker helt själv, dels får jag intelligenta kommentarer från folk som är lika fanatiska läsare som jag själv. Det ger mig tusen gånger mer än en halvhjärtad bokcirkel.

*****************************************

Strip från Graphic Recording.