Annorlunda deckardebut

En sjuårig, naken och nedblodad flicka vandrar rakt in på ett bankkontor i Stockholm. En stund senare vandrar hon ut därifrån, med en större summa pengar, och försvinner spårlöst. Ingen vet vem flickan är eller vart hon kan ha tagit vägen.

Så börjar en av årets mer annorlunda deckare, Leona – Tärningen är kastad av debutanten Jenny Rogneby. Det är spännande från första sidan, och eftersom det dessutom dyker upp en hel del överraskande vändningar under vägen, så fortsätter jag girigt att läsa. Polisen Leona som får i uppdrag att utreda rånet, är en milt sagt ovanlig polis, och därför ganska mycket mer intressant att läsa om än många andra i genren.

Så – inte illa alls. Det enda jag har att invända är att slutet känns lite sådär. Där kunde jag ha önskat mig något mer. (Kanske framför allt eftersom jag drog på mig biblioteksböter för att hinna läsa ut det, haha!) Nej, men skämt åsido: helt ok debut, och klart roligt med något som sticker ut från mängden. Fortsättning är på väg och jag kommer säkert läsa den också.

Läs mer om Jenny Rogneby på hennes Facebooksida.
 

Feelgood för boknördar

Ni vet hur det är - ibland vill man bara ha något snällt och lättsmält. Inte för att man har förläst sig på skräck och allehanda mörker, oooh nej, men bara för att det regnar ute och för att man vill ha det lite trevligt när man sitter där insnurrad i sin filt i soffan. Lite enkelt men ändå underhållande.

För ändamålet valde jag Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som jag gått och kikat på ända sedan jag först såg den i förlagskatalogen. Nu har den kommit i pocket, och därtill fått fina omdömen från människor med god smak (pålitliga bokbloggare, that is).

Läsarna i Broken Wheel är en feelgoodhistoria om en vänskap med bokliga förtecken: när svenska Sara köper en begagnad bok från Amy i Iowa, blir det starten på en lång brevväxling två bokälskare emellan. Sara, som är ganska ensam och som alltid har flytt in i böckernas skyddande värld, känner det snart som om hon är bästa vän med Amy. När Sara förlorar sitt bokhandelsjobb, går hon med på Amys förslag om att komma och hälsa på. Det är bara ett problem – när Sara äntligen kommer fram till den dammiga lilla staden, har Amy oväntat avlidit. Osäker, förvirrad och bortkommen stannar Sara ändå kvar, för vad ska hon väl annat göra? Hon blir erbjuden att bo gratis i Amys hus och även om allt till en början känns milt sagt konstigt, märker hon snart att hon faktiskt trivs. Kanske är Broken Wheel det hem hon aldrig känt att hon haft? Med Amys böcker som grund, startar hon en bokhandel och börjar långsamt lära känna staden och dess udda invånare.

Det är som sagt en söt berättelse, mycket feelgood-trevlig och okomplicerad. Böckernas motsvarighet till en fika med en god vän och en bit blåbärspaj med vaniljsås, typ. Söker man hur-ska-det-gå-spänning gör man bäst i att leta annorstädes, för här är det ganska lätt att gissa vad som kommer att hända. Varken storyn eller karaktärerna bjuder på några större överraskningar. Det är ingen världsomvälvande läsupplevelse man bjuds på. Men det gör inte så mycket. Jag gillar självklart boknördsspåret i berättelsen – ingen överraskning där heller. En mysig bok för en lugn och skön dag, helt enkelt.

Andra som också har läst: Piratdrottningen Alwilda, Bloggbohemen, SmP, Bokglam, Flickan och böckerna, Booze'n'Books.    

Regnläsning

Alltså vädret den här lördagen ... I ren protest tänker jag snurra in mig i en filt, dricka kaffe och inte röra på mig förrän jag absolut måste. Med in i filten tänker jag ta Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel som jag började på igår kväll. Verkar lovande så här långt, väldigt söt liten sak om livet som boknörd.

Den fina läsaren med paraply kommer från Shealynn's.

Finstämd coming of age

The Mourning Hours av Paula Treick deBoard - säger det er någonting? Nej, jag hade heller aldrig hört talas om varken författaren eller titeln förrän den dök upp som tips hos Amazon när jag planlöst surfade runt och letade efter litterärt mörker att försjunka i. Jag frestades av det fina omslaget med eldflugor i burk och klickade på den livsfarliga - jag upprepar - LIVSFARLIGA - "send sample to iPad"-knappen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; den där knappen är Amazons smartaste grej. Jag har tappat räkningen på hur många böcker jag köpt efter att lite oskyldigt sådär klickat hem smakprov. "Ska bara se om den verkar bra", lurar jag mig själv varje gång. Och ja, The Mourning Hours var ju bra. Efter att ha läst början, var det omöjligt att inte fortsätta.

The Mourning Hours utspelar sig i Wisconsin, strax utanför det lilla samhället Watankee. Där bor familjen Hammarstrom på en liten bondgård: två ganska unga föräldrar och deras tre barn. Kirsten är yngst, bara nio år. Hennes storebror Johnny är känd i hela byn som en synnerligen lovande brottare, och ska snart upp i det stora mästerskapet. Därefter väntar stipendier och college. Han är också tillsammans med Stacy Lemke, som i Kirstens ögon är helt perfekt. Vacker, populär, rolig, söt. Kirsten smyger efter dem, spionerar, drömmer om att vara likadan. Men en dag råkar hon se något som oroar henne. Och så kort därefter, ytterligare något. Allt kanske inte är så bra mellan Johnny och Stacy trots allt? Stacy kanske inte är så perfekt som hon verkat vara? Och en kväll försvinner Stacy spårlöst. Det är snöstorm, och Johnny var den sista som såg henne.

Jag tycker jättemycket om Kirsten som berättare, både henne som karaktär och perspektivet det ger hela berättelsen. Barnet som ser allt, men kanske inte förstår, och som tolkar fel. Hur man som vuxen ser något helt annat. Och jag älskar miljön och familjen Hammarstrom; The Mourning Hours är så fint skriven att det känns som om man verkligen står där ute på åkern på deras gård i Wisconsin, med snön singlande ner omkring sig. Paula Treick deBoard skildrar både platsen, människorna och deras inbördes relationer otroligt väl. Trots att berättelsen stundtals har en väääääldigt långsam takt (letar du action ska du söka annorstädes), vill man ändå bara läsa mer och mer bara för att få vara i berättelsen och umgås med karaktärerna. Älskar verkligen när det är så!

Det enda jag har att invända är väl just det med tempot. Här finns ju ett slags kriminalfall, ett försvinnande, som allting kretsar kring, och även om The Mourning Hours väl snarare är tänkt att vara en roman som mer lutar åt relations- eller coming of age-hållet, och som fokuserar på vad som händer efter det värsta redan har hänt, så hade jag gärna sett att deBoard drivit på liiiite mer kring själva kriminalgåtan. Framför allt känns det som om hon kunde ha gjort mer av slutkapitlen. Där tappar berättelsen betydligt. Fast kommen såpass långt, har man ändå fått så mycket ut av den att det ändå känns ok. Jag är inte så förtjust i ordet "finstämd", men frågan är om det inte är vad som passar bäst här ändå. The Mourning Hours är en finstämd, stämningsfull och välskriven roman, helt klart läsvärd. Ett litet fynd!

Läs mer på Paula Treick deBoards författarwebb och på hennes blogg.

Briljant dystopidebut

Tittar på lästa-listan för 2013 och inser till min fasa att jag alldeles har missat att skriva något här om Boel Bermanns Den nya människan som jag läste i höstas - och det trots att jag både tyckte jättemycket om den och träffade Boel för en pratstund om e-böcker och annat roligt i Kalla Kulors monter på bokmässan. Vet inte hur det gick till? Men låt oss genast rätta till det. 

Fast forward några få år framåt i tiden. Allt är sig ganska likt som nu - men samtidigt helt annorlunda. Efter några skrämmande år när inte ett enda barn fötts någonstans i världen, blir kvinnorna plötsligt gravida igen. Alla andas ut. Men snart upptäcker man att de nya barnen som föds är ... ja, vad är de egentligen? Annorlunda. Tystlåtna. Inåtvända. Inte alls ointelligenta, men väldigt svåra att interagera med. De leker inte. De står hellre bredvid och iakttar. 

Den unga kvinnan Rakel hamnar en dag mitt i en skrämmande situation - jag ska inte avslöja vad - och tvingas döda ett av de nya barnen. Händelsen får henne att inse att något är fel-fel-fel. Alltmer förtvivlat försöker hon få de andra att inse vad som är på väg att hända. 

"Jag har dödat ett barn. Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet. Inombords skriker jag. – Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?"

Den nya människan är skriven i korta, täta kapitel och manar till sträckläsning, för man vill verkligen veta hur det går. Boel Bermann har skapat ett framtidsscenario som känns trovärdigt och samtidigt sjukt obehagligt. Jag gillar hur ingenting är enkelt svartvitt, och hur berättelsen hela tiden skruvas åt ytterligare ett varv, och så ytterligare ett, samtidigt som den aldrig tappar bort det mänskliga. Rakel fortsätter vara en rakt igenom trovärdig person även när hon utsätts för extrema situationer (och sådana är det gott om). Det finns scener här som är otroligt läskiga, extremt spännande. Skräck de luxe. 

Den nya människan är en rakt igenom imponerande debut, och jag håller tummarna för att Boel Bermann snart skriver mer. Och så håller jag också tummarna för att det där konstiga surrandet jag hörde inte har något med vissa surrande ljud i boken att göra ... 

Andra som också har läst: Schitzo-Cookie, Litteraturmagazinet, Lexie läser, Lingonhjärta, Swedish Zombie. Missa inte heller Bokstävlarnas intervju med Boel.    

Läs mer om Boel Bermann och Den nya människan på Boels egen sida. 

Tack till Kalla Kulor Förlag för rec ex!

Finfin fyra

Tydligen har jag varit så mycket i sommar-läge att jag missat att säga något om en hel liten hög med böcker jag läst de senaste veckorna. Så kan vi ju inte ha det. Vi kör fyra snabba:

Kan man kalla en debut för lovande, fastän man redan vet hur bra det gick efteråt? Jo, det tycker jag nog.
Fallet Vincent Franke är hur som helst det; en lovande debut som uppenbart följdes av mycket trevligt! Jag läste den i väntan på Den osynlige mannen från Salem, och tyckte mycket om att följa Vincents väg ner i fördärvet.
Mörkt & fint, precis som vi gillar det!

Gratis skräck är alltid gott, särskilt när det kommer i så många trevliga variationer som det gör i antologin Bländverk.
Här samsas en stor mängd noveller som alla är olika både i stil, längd och innehåll. Det finns flera jag gillar, till exempel Caroline L Jensens "Söker sig hem" och Kristoffer Leandoers "Sådana som jag".
Strålande trevligt initiativ av Swedish Zombie att ge ut detta alldeles gratis!

FANTASTISKT. Det finns inget jag inte gillar med Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye. Stilen, språket, miljön, karaktärerna ... Allt är superbt.
Det här är definitivt en av årets bästa böcker alla kategorier. Så vackert skriven, så perfekt avvägd! Kolterjahn blir bara bättre och bättre och jag ser redan omåttligt mycket fram emot nästa bok.
Jag skrev lite om den medan jag höll på att läsa den, närmare bestämt här.

I det här fallet får jag ju redan från början bekänna mig partisk, eftersom det är allas vår Helena som författat. Med det sagt - ooh, som jag gillar Kallelsen! Lika delar Lovecraft och Christine Falkenland, med Helenas som alltid ypperliga språkkänsla och sinne för formuleringar.
Vågar vi se fram emot att det skrivs något längre, snart? Eller fler noveller? Hoppas! För övrigt är det väldigt high tech att bilderna i novellen rör sig. Harry Potter-känsla!

Tänk Curtis, med hästar och berg

Är det möjligt att tycka bättre om en bok efteråt, när man har avslutat den, än man gör under tiden man läser den? Och kan man läsa en bok och tänka "oj, det här är verkligen bra skrivet" men samtidigt ändå känna att boken är lite seg?
Ja, tydligen. Jag läste Anton (namnet till trots en kvinna) DiSclafanis debut The Yonahlossee Riding Camp for Girls och blev samtidigt både grymt imponerad och gruvligt kluven. Jag tyckte att den var jättebra, men ändå inte. Ni förstår precis, eller hur?

Guldstjärna för snygg design - det syns inte så bra här,
men boken är vådligt tjusig att se på!

Att boken är otroligt skickligt skriven - sjuuuuukt skickligt om man betänker att DiSclafani är debutant - råder det ingen tvekan om. Romanen är blurbad av Curtis Sittenfeld och har klara vibbar av densamma i den oerhört tonsäkra skildringen av tonårsflickor. Vi möter Thea Atwell som körs iväg från familjens gård i 1930-talets Florida efter att ha orsakat en tragedi (för läsaren är det länge oklart exakt vari denna består). Hon inhyses på den ensligt belägna internatskolan Yonahlossee djupt inne i North Carolinas bergstrakter. Skolan tar endast emot flickor, företrädesvis välbärgade sådana, och är snarast en förvaringsplats för dem innan det är dags att hitta en lämplig make. Det som skiljer Yonahlossee från andra liknande skolor är hästarna; alla elever får parallellt med den vanliga undervisningen även ridlektioner, vilket passar Thea som sedan barnsben suttit på hästryggen.

Needless to say, får man om man placerar en samling unga flickor, ett gäng hästar och en snygg rektor med vågigt hår, samt en pojkskola på lämpligt avstånd, en hel del problem, varav samtliga lämpar sig för en roman. Theas vistelse på skolan blir inte alls så kysk och händelselös som hennes föräldrar hoppats på, tvärtom.

Så här, typ. Hästar i bergen i North Carolina.

Disclafani är mycket skicklig på att skildra både Thea och de andra unga flickorna: deras tankar, känslor, rädslor och längtan. Även hästdelen är mycket läsvärd, trots att jag aldrig ridit på det sättet själv. Hela miljön med flickorna, hästarna, skolan, slutenheten och isoleringen som kommer av de höga bergen runtomkring - ooh, det är så BRA. Och Disclafani skriver med ett vackert, väl avvägt språk.

Ändå - fatta att jag är kräsen! - har jag ibland nästan lite småtråkigt under läsningen, trots att alla ingredienser för en toppenbok finns på plats. Jag tror främst att det beror på omfånget; man skulle utan problem ha kunnat korta ner romanen något. Den ligger på nära 400 mycket välfyllda sidor nu. I början hintas det hela tiden om "den fruktansvärda händelsen" som gjorde att Theas familj körde iväg henne och jag känner till slut att om de nämner den fruktansvärda fruktansvärdheten en gång till så ... Det blir lite mycket. Och så tror jag att det nog kanske var lite fel bok vid fel tillfälle för mig; jag hade behövt något lite mer actionladdat och lättsmält, ety min hjärna är lite jobbsmält och trött. Så låt inte mig avskräcka - gillar du Curtis Sittenfeld och lite snygga skolskildringar i 30-talsmiljö ska du absolut läsa The Yonahlosse Riding Camp for Girls. Det är bara jag som är lite gnällig!

Thriller i Texas

Maken och jag fortsätter vårt amerikanska äventyr och var förra helgen på rodeo - helt klart en upplevelse! När vi satt där och tittade på hjulbenta cowboys som dödsföraktande hoppade upp på såväl hästar som gigantiska tjurar, tänkte jag på Tommie McCloud, huvudperson i Playing Dead av Julia Haeberlin och tillika fd rodeostjärna. "Här har Tommie säkert varit, det var säkert en typ sån där tjur som skadade henne så att hon fick sluta", tänkte jag innan mitt mer logiska jag påminde mig om att hon är en fiktiv gestalt. Händer det er också, att ni liksom glömmer bort att vissa av de där personerna man umgås med inte är gjorda av kött och blod? Jag tar det som ett tecken på att författaren i fråga har gjort ett synnerligen gott arbete.

Playing Dead börjar när Tommie (namnet till trots en kvinna), en dag strax efter sin fars död får ett brev från en för henne okänd kvinna. Dear Tommie, have you ever wondered about who you are? frågar hon. Kvinnan visar sig vara gift med en grovt kriminell man som sitter i fängelse, och hon hävdar att Tommie skulle vara deras gemensamma dotter men att hon som liten kidnappades. Det skulle kunna vara bara ett knasbrev från någon galning, men snart upptäcker Tommie oroande saker som får henne att undra om det ändå inte ligger något i alltsammans. Snart har hon lyckats trassla in sig i en både farlig och obehaglig jakt på hemligheterna i sitt och sin familjs förflutna.

Jag hittade Playing Dead efter tips hos Dark Places-Helena (har ju aldrig hänt förr, haha ...!), och gillade den helt klart! Haeberlin skriver fram en både smart, rolig och vass huvudperson som man gärna följer. Det är också jättekul att boken till stora delar utspelar sig här i Texas; familjen sägs till exempel äga mark några mil ifrån där vi bor, och det finns en massa saker man känner igen. Skojig bonus till en redan bra bok.

Frågan är väl kanske om inte miljö- och personbeskrivningen samt Haeberlins formuleringsförmåga lite grann överglänser thrillerintrigen; jag tycker den svajar en aning då och då, även om hon binder ihop det i slutet. Kanske beror det på att Playing Dead är hennes debut? Men hur som helst, en helt ok, klart läsvärd thriller som man lätt sätter i sig på en ledig helg. Den är spännande och man läser förtjust vidare för att få hänga lite till med Tommie. Ser fram emot Haeberlins nästa bok Lie Still, som kommer i juli.

Coming of age-fullträff

Det var det snygga omslaget som lockade mig att plocka upp Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I'm Home när jag först såg den på bokhandeln i somras. Jag köpte den inte då, men när jag nu äntligen fick den i min hand, visade den sig vara väl värd att vänta på.

När berättelsen börjar är det 1987 och June Elbus är 14 år. Hennes morbror Finn har just gått bort i aids och June sörjer. Hon är tjejen som alltid är fel, som har konstiga intressen som ingen annan har, som ständigt hamnar i underläge när hon jämför sig med sin perfekta syster. Finn var Junes ende vän, den ende som förstod sig på henne, och nu är han borta. June har ingen.

Men så dyker det upp en okänd man som smyger omkring på Finns begravning. Det visar sig vara Finns pojkvän Toby - en man som June aldrig vetat om att han ens fanns. Än mindre visste hon att han varit sambo med Finn i flera år, och att mycket av det som hon trodde var typiskt Finn i själva verket var Toby som låg bakom. Att June aldrig fått veta om Toby beror på att hennes mamma tror att det var han som gav Finn aids, att det var han som mördade honom. June får under inga omständigheter prata med Toby, säger mamman.

Men så tar Toby kontakt med June. Han skriver brev och säger att han har något som tillhörde Finn och som han vill att June ska ha. Trots att June inte får, inte bör, går hon dit. Hon saknar Finn så det gör ont och varje liten sak, hur liten den än är, som påminner om honom, är guld värd för henne. Mötet blir början på en lika udda som ömtålig hemlig och förbjuden vänskap.

Det är jättesvårt att beskriva alla olika trådar och nivåer i berättelsen, men tro mig när jag säger att den är BRA. Jag var lite tveksam till den allra först, för jag hade svårt att komma ifrån känslan att allt liksom redan hade hänt när romanen började (Finn var redan död, och June hänvisade hela tiden bakåt i tiden), men det var ett helt klart övergående problem. Tell the Wolves I'm Home är en synnerligen välskriven berättelse om att vara udda och utanför och att desperat längta efter ett sammanhang där man passar in. Den handlar om vänskap, kärlek, "förbjudna" känslor, fördomar, syskonskap, familj - ja, helt enkelt om komplicerade relationer. Och den gör det väldigt bra. Inget är enkelt, inget är entydigt, och man känner verkligen med alla i historien. Det handlar också om konst; Finn var en känd konstnär och målade just innan han dog ett porträtt av June och hennes syster. Berättelsen om det + vad som händer när familjen får hand om porträttet vore nog för att bli en bra bok i sig. Gilla, gilla!

Glada nyheter: X Publishing kommer att ge ut Tell the Wolves I'm Home i svensk översättning i höst. Tjo så kul!

Andra som också har läst: Bokhora, Onekligen, Min bok och jag.

Deep in the Mississippi Delta

Henry and I dug the hole seven feet deep. Any shallower and the corpse was liable to rising up during the next big flood: Howdy boys! Remember me?

Det här är inledningen på Hillary Jordans roman Mudbound, och de där få meningarna fångade mig omedelbart - jag är ju som bekant en total sucker för snitsiga inledningar. I det här fallet räckte det dessutom att jag läste bara ett par sidor vidare, så var jag ohjälpligt fast. Mudbound är en roman av typen som fullständigt slukar läsaren, som suger dig in och inte släpper greppet en sekund.

Mudbound kom i svensk översättning förra året (då med titeln Mississippi), och av någon anledning hade jag fått för mig att den var en rätt tung och träig sak om rasmotsättningar i amerikanska södern (fråga mig inte varifrån jag fått den idén). Jag var inte ett dugg intresserad av den förrän jag av en tillfällighet läste de där första meningarna, nyfiket läste vidare och fick se den första scenen framför mig.
Det är två bröder som gräver graven, ute på ett fält på en gård i Mississippi-deltat. Över dem är himlen svart och tung av regn. Den äldre broderns fru kommer gående - och på bara några få meningar lyckas Hillary Jordan öppna upp en avgrund kring männen. Mörker, ilska, åtrå, avund, skam, lust, you name it. Jordan använder bara några få ord, några korta rader, men de får håren att ställa sig rakt upp på kroppen. Av bara några få meningar, förstår man att relationen mellan de här tre personerna definitivt inte är vad den borde. Det är helt galet snyggt och skickligt gjort alltsammans, och det finns inte en chans att jag kan beskriva det så att det låter hälften så bra som det faktiskt är.

Detsamma gäller egentligen resten av boken också, så vi nöjer oss med att se hur det börjar: Det är tidigt 1920-tal och vi får följa Laura, som trots att hon närmar sig trettio fortfarande är ogift. Hon har i det närmaste givit upp hoppet, när Henry plötsligt kommer till staden. Han är också "äldre" (40, that is), ogift, skadad från sin tid som soldat i första världskriget, men tycks vara nog så trevlig. Definitivt långt mycket bättre än vad Laura kan hoppas på att få. De gifter sig, skaffar barn, allt är frid och fröjd - ända tills Henry plötsligt annonserar att han har köpt en gård och att de ska flytta. Född och uppvuxen i staden, går Laura motvilligt med på att flytta ut i ingenstans, ut till bomullsfälten i deltat. Och det är där allting börjar. Det är där allting går så fruktansvärt fel.

Mudbound är som sagt otroligt skickligt skriven - tänker man på att det är en debutant som har gjort det, blir man nästan lite mörkrädd. Språket är fantastiskt, har den där gammaldags klangen och ordvändningarna från djuuuupt nere i södern. Upplägget är perfekt - man får följa inte bara Laura, utan också en handfull andra personer som alla berättar i första person. Deras berättelser speglar, kontrasterar, kompletterar och motsäger varandra. Som läsare känner man att man vet så mycket som personerna inte vet om varandra, och åh, om de bara visste, och ... Åh. Galet bra.

Jag har hört att Mudbound jämförs med Kathryn Stocketts Niceville, men den jämförelsen tycker jag inte är riktigt rättvis för någondera av dem. Likheterna är ytliga. Mudbound är väldigt mycket mörkare, mer passionerad och oändligt mycket mer brutal - och även mer välskriven och litterär (förlåt, Kathryn Stockett, jag gillar din bok också, men det här är något helt annat). Mudbound är helt enkelt en sjukt bra bok, en otroligt glad läsöverraskning såhär i början av året. Outstanding!

Andra som också har läst: I Hyllan, Böcker x 3, Fru E.

Karen Thompson Walker live

Vad gör man i Texas en fredagskväll? Tja, dricker margaritas och äter tacos, vanligtvis. Men så finns det andra fredagar, när man kan åka till Austin och först äta mat utomhus och det är alldeles ljummet i luften fastän det är januari (en av de klart bästa sakerna med att vara här). Och sen, efter det, så kan man gå till min nya favoritbokhandel BookPeople för att lyssna på Karen Thompson Walker när hon pratar om The Age of Miracles. Och så kan man samtidigt passa på att shoppa lite för det där presentkortet man fick. Skulle nog vilja påstå att det var ett ypperligt fredagsnöje, helt enkelt.

Jag gillade verkligen The Age of Miracles (läs om den här), så det var himla roligt att höra Karen Thompson Walker berätta om den. Född och uppvuxen i Kalifornien, där hotet om The Big One, den där riktigt stora jordbävningen som förr eller senare spås komma och förstöra allt i sin väg, så menade Karen att hon nog alltid har burit på den där dova känslan av en katastrof, insikten om att livet som vi känner det en dag plötsligt kommer att ta slut. Hon gillar katastroffilmer (även kalkonvarianten av dem, hehe), och så dök det en dag upp en bokidé i huvudet. Hon jobbade på förlag, och tänkte att ja, det här borde ju någon kunna skriva en bok om, men att hon själv kanske var den där "någon" dröjde innan hon kom fram till. 

The Age of Miracles skrevs tidiga mornar innan jobbet, och Karen menar att hon hade stor nytta av att ha jobbat som redaktör. Erfarenheten av att fixa till andras berättelser hjälpte henne att forma sin egen. Samtidigt visste hon hur extremt svårt det är att få något publicerat, så hon trodde aldrig att hennes manus faktiskt skulle bli en riktig bok. Skrivandet var istället något hon främst gjorde för sin egen skull. 

En av sakerna jag bäst gillade med The Age of Miracles var att allt kändes väldigt realistiskt. Hur mycket research gjorde hon, undrade publiken. En del. Hon läste på om människors sömncykler, hur växter, djur och människor påverkas av ljus. Lite fysik. Men hon var för blyg för att höra av sig till någon forskare, så det var inte förrän alldeles i slutet, när det till sist hade blivit bestämt att den skulle ges ut, som hon samlade mod nog för att låta en fysiker läsa och kommentera. Så här i efterhand konstaterar Karen att hon nog knappast skulle ha vågat ta sig an ett så gigantiskt scenario om hon verkligen tänkt igenom alla konsekvenser innan hon började skriva; kanske hade det varit enklare med en mindre, ej världsomspännande katastrof ...? Nå, vi är glada att hon inte visste!

Hon berättade också om vilka böcker/författare som inspirerat henne, och nämnde då bl a José Saramagos Blindheten och Cormac McCarthys Vägen - släktskapet kändes ju självklart när hon sa det, men jag hade faktiskt inte dragit den parallellen innan. Andra författare hon gillar att läsa: Julie Otsuka, Jeffrey Eugenides.

Karen läste även ett par stycken ur boken, och svarade på publikens frågor. Ovanligt många frågor; amerikaner verkar vara mycket mer benägna att ställa frågor när de får chansen. Stor skillnad mot svenska författarframträdanden, där min erfarenhet är att det oftast blir pinsamt tyst när författaren förklarar ordet fritt. Naturligtvis ställdes här också den obligatoriska frågan: skriver hon månne på något nytt? Jo, det gör hon. (Whee!) En roman är på väg. Men den är ännu så ny och ofärdig att hon inte vill prata för mycket om den. Helt ok - vi väntar med spänning!

Mörkt, intensivt och välskrivet - säg hej på min nya bästis!

Det kan vara så att jag har fått en ny fiktiv bästis. Nola, heter hon. Jag tog med henne hem från biblioteket lite sådär på vinst och förlust, eftersom Dennis Lehane hade sagt att han gillade henne. Nu har vi hängt med varandra några dagar, och jag väntar redan otåligt på att vi ska kunna ses igen. För ojojoj, så bra det här var. Fiktivt häng när det är som finast.

Hell or High Water heter boken som Nola bor i, en synnerligen stark och på alla sätt imponerande skönlitterär debut av Joy Castro. Här stiger vi rakt in i ett rått och hårt men också grymt fascinerande New Orleans. Det har hunnit gå några år sedan Katrina, men staden har ännu inte hämtat sig. Nola är journalist på lokala Times-Picauyne och har av en tillfällighet fått ta över uppdraget att göra ett stort reportage om dömda sexbrottslingar. När Katrina drabbade staden förstördes brottsregistren, vilket innebar att ett stort antal våldtäktsmän, pedofiler och andra sexförbrytare fick en chans att försvinna ur myndigheternas grepp. Nola föreställer sig att intervjuerna med offer, förrövare och ansvariga - om hon bara lyckas göra dem tillräckligt bra - ska bli hennes biljett upp och ut. Till en bättre tidning, en bättre stad, ett bättre liv.

Exakt hur intensivt hon längtar efter allt det där, förstår man som läsare gradvis. Hell or High Water har en thrillerintrig i botten, men den spelar inte huvudrollen. Det som fångar mig fullständigt är istället Nola som person och skildringen av hennes bakgrund. Joy Castro manar skickligt fram en intensiv, helt levande person från boksidorna. Nola växte upp i New Orleans fattigaste delar, ensam med mamman som invandrat från Kuba. Biljetten ut ur gettot var att hon hade lätt för sig i skolan, och tack vare att hon jobbat/pluggat som en gnu, lyckades hon ta sig upp och ut. Ett hyfsat jobb, en lägenhet i en bra del av stan. För henne betyder det allt.

Hemska saker händer bakom dörrarna i New Orleans French Quarter

Men som alla andra klassresenärer lägger Nola hela tiden märke till de där små detaljerna, det där som skaver och stör. Det som så tydligt skiljer ut henne från vännerna, som visar att hon egentligen inte är en av dem. Det som får henne att tänka annorlunda och att se världen på ett annat vis. Och så plötsligt överraskar arbetet med reportaget henne på ett mycket obehagligt sätt. Det förflutna visar sig med ens vara mycket närmare än hon trott, och det drar henne neråt, bakåt, tillbaka ut i mörkret.

Jag läser Hell or High Water girigt, dels för att jag blir så förtjust i Nola, dels för att Joy Castro verkligen har förmågan att mana fram en värld som man sugs in i. New Orleans har sällan känts så levande, så ruggigt och samtidigt så lockande. Det är oupphörligen spännande, även om deckardelen av berättelsen som sagt vad står tillbaka för personskildringen. Jag läser på nätet att Joy Castro tydligen haft en synnerligen tuff uppväxt själv (titta t ex i beskrivningen här), så jag gissar att en del av styrkan kommer från att hon själv känner till det hon beskriver. Man ska inte förvänta sig en thriller-thriller när man läser Hell or High Water, men den som kan tänka sig lite cajun-kryddat, intelligent feministiskt och klass- och rasmedvetet mörker, tror jag kommer gilla. Det gör i alla fall jag. Mycket. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att Nola tar plats bredvid huvudpersonerna från Gillian Flynns böcker - så bra är det här alltså. Så spring och köp! Nu!

Joy Castro har en blogg/hemsida, och finns på Twitter.

This is the way the world ends

21 december och allt verkar än så länga vara sig påfallande likt. Jorden snurrar vidare och undergången tycks ännu en gång ha blivit uppskjuten på obestämd framtid. Om det nu var någon som förväntat sig något annat? Jag vet inte. Någonstans sitter det säkert någon som sålde alla sina saker och klättrade upp på ett berg för att ha bra utsikt över allt som skulle ta slut. Kanske är denna någon trots allt lite besviken över att allt bara fortsätter som vanligt.

Anyhoo, dagens boktips är givet. Karen Thompson Walkers The Age of Miracles låg länge och väntade i min ständigt överfulla att läsa-hög, och jag såg den dyka upp här på bloggar med bra smak, så när jag nu äntligen kom mig för att börja läsa den var förväntningarna höga. Samtliga infriades. The Age of Miracles är en vacker undergångsberättelse och en bitterljuv coming of age-historia i ett. Med tanke på att den även är författarens debut, är den imponerande. Originell & synnerligen fint skriven.

I The Age of Miracles kommer katastrofen smygande. Jorden börjar plötsligt sakta in och dygnen blir längre och längre. Ingen vet varför, och forskarna står handfallna. Panik uppstår när myndigheterna går ut och bekräftar att det här faktiskt sker, men allteftersom veckorna går tvingas man hitta något sätt att liksom leva mitt i alltsammans. Man är ju inte död. Inte än, i alla fall.

Karen Thompson Walker gör ett fantastiskt jobb med att skapa ett både stämningsfullt och trovärdigt scenario. Att jorden saktar in får naturligtvis en rad obehagliga konsekvenser, men eftersom allt sker gradvis, blir känslan en annan än vid de flesta andra stora naturkatastrofer. Här handlar det om fåglar som långsamt förlorar förmågan att flyga, grödor som vissnar, nätter som sträcker ut sig över flera dygn. Vi följer det som händer ur 11-åriga Julias perspektiv; tillsammans med sina föräldrar försöker hon från hemmet i Kalifornien manövrera genom den förändrade vardagen. Hon ska växa upp, komma igenom tonåren, katastrof eller inte. Needless to say, en inte så avundsvärd uppgift.

Mycket av behållningen med The Age of Miracles ligger i krocken mellan vardag och katastrof, frågan om hur man fortsätter leva - för det måste man ju - trots att allt med största sannolikhet är slut. Karen Thompson Walker skildrar det på en synnerligen fint sätt. Det blir aldrig något gottande i läskiga scener, utan bara ett skarpt iakttagande av de där små, små detaljerna som förändrar allt. Det är väldigt mänskligt, väldigt gripande. Jag tänker Martinsons Aniara, och TS Eliots "The Hollow Men": This is the way the world ends, not with a bang but with a wimper. Hemskt, och samtidigt väldigt vackert.

Andra som också har läst: Bia bloggar, I hyllan, SvD, Bokstugan, Fiktiviteter, Bokbabbel, Bokhora.
The Age of Miracles finns på svenska under titeln En tid för mirakel. (Generellt sett verkar det dock som om de som läst den på originalspråk tyckt bättre om den än de som läst i översättning, så kanske hände det något på vägen?)

Och för er som undrar - jag tror att det var pga nedanstående som världen klarade sig undan idag:

Slutet ... gott?

Jag brukar ju gå på om det där med bra inledningar - men när det kommer till Erin Kellys Grenar av gift måste jag faktiskt göra precis tvärtom. Det här är nämligen en bok som blir bättre och bättre ju närmare slutet man kommer. De sista sidorna och epilogen sitter som en smäck och öppnar en mörk, gapande avund under både huvudpersonen och läsaren. Synnerligen snyggt gjort av Erin Kelly!

Grenar av gift handlar om studenten Karen, den duktiga och skötsamma på gränsen till tråkiga flickan som är så redig att till och med hennes pappa uppmanar henne att släppa loss lite. "Upplev ditt livs sommar innan det blir för sent", säger han. När Karen av en slump sedan stöter på den karismatiska Biba, händer just det. Biba bor med sin bror Rex i ett stort, förfallet hus där en strid ström av mer eller mindre bohemiska människor passerar in och ut genom de ständigt öppna dörrarna. Karen faller handlöst för de båda föräldralösa syskonen och flyttar snart in tillsammans med dem. Needless to say, tar deras dekadenta, rödvinsdränkta och bekymmersfria sommar en ände med förskräckelse, när två personer dör. 

Att avslöja dödsfallen låter som en grotesk spoiler, men det är det inte. Grenar av gift berättas på ett sätt som gör att läsaren redan från början vet vad som har hänt. Spänningen ligger istället i att man inte vet exakt hur det hänt, eller hur det kommer att påverka Karen i nuet. Jag är fortfarande lite tveksam till om det här verkligen var bästa sättet att skriva historien på - jag hade nog föredragit ett mer traditionellt berättande där man inte redan visste hur det skulle gå - men slutet gör ända boken så pass stark att det funkar. Är nu klart nyfiken på att läsa mer; kanske både The Sick Rose från 2011 (hittar denna även under titeln The Dark Rose? förvirrad ...) och The Burning Air som kommer i början av nästa år. 

Tack till Damm förlag för rec ex!

Andra som också har läst: Hyllan, Bokhora, Boktoka, Det mörka tornet, Fru E, Bokbabbel. 

Halloween Nr 6: Kaninhjärta

Vissa böcker lyckas man på något sätt missa, trots att de så uppenbart borde ha hamnat allra längst upp på läslistan. Ett mysterium hur det går till, men så var det med Christin Ljungqvists Kaninhjärta. Inte förrän jag lyssnade på ett scenprat med Chistin Ljungqvist, Amanda Hellberg och Ada Wester på bokmässan, förstod jag att det här ju var som klippt och skuret för mig. Ett medialt tvillingpar, som tillsammans kanaliserar de döda - jag menar, oooh! Jag började läsa bara ett par dagar efter mässan. 

Kaninhjärta handlar som sagt om tvillingarna Mary och Anne, eller MaryAnne som folk lite slött kallar dem. De flesta har svårt att se dem som två personer, trots att de egentligen är ganska olika varandra. Det är sommar och de har bestämt sig för att i hemlighet bo i sin pappas lägenhet i centrala Göteborg medan han är bortrest med sin nya flickvän. Tvillingarna har redan tidigare på egen hand haft övernaturliga upplevelser, men under den här sommaren intensifieras allt. Dels är det spökkvinnan som oinbjuden dyker upp och kommer med oroande förutsägelser, dels får de kontakt med en grupp människor med mediala förmågor. Gruppen försöker spåra en försvunnen flicka, och ber Mary och Anne om hjälp. Snart är tvillingarna insnärjda i ett händelseförlopp som de själva inte alls kontrollerar, och som leder dem rakt mot faran de försökt undvika. 

Kaninhjärta är lika delar realistisk och drömsk, en mycket säregen bok som pendlar mellan att vara en "vanlig" tonårsberättelse om att bryta sig fri från familjen och en historia om att möta den andra sidan, det okända. Christin Ljungqvist skriver med ett flödande, ofta poetiskt språk och jag läser girigt för att få veta hur det går. Här finns några scener som är riktigt otäcka, och Ljungqvist väjer inte undan för något. Det enda jag har att invända är att jag tycker att boken ibland växlar lite för bryskt mellan att berätta och gestalta - det där med show versus tell, ni vet - och det gör att den där magiska stämningen stundtals bryts. Men för det mesta funkar det utmärkt, och Kaninhjärta är en bok som jag är hemskt glad över att jag till sist upptäckte. Nu väntar jag på Christin Ljungqvists nästa bok, Fågelbarn, som är planerad till mars 2013. Mycket nyfiken på den!

Tack till Gilla böcker för recex!

Andra som också läst: Swedish Zombie, DN, SvD, Unga böcker, Tonårsboken, Bibliotekskatten.  

Chistin Ljungqvist har en fin blogg att följa, och här kan du läsa ett smakprov ur boken. 

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan
eller i högerspalten för att se alla inlägg.

Halloween Nr 2: Imponerande skräckdebut

En inte så liten del av bokmässan handlade för min del om skräck - från skräckseminarier till spökprat och fantasyrysliga monterframträdanden. Det är otroligt kul att det numera finns så mycket i genren, och att så mycket av det är så bra.
I vimlet träffade jag också på Lundaförlaget Columbi Publishing, som nu i dagarna ger ut Feberflickan, en kortroman av debuterande Elisabeth Östnäs. Jag hade inte hört talas om boken innan, men är hemskt glad över att jag fick med mig ett ex; Feberflickan visade sig vara en ruggig, stämningsfull och underbart läskig kortroman som jag läste ut i en enda sittning på vägen hem från mässan. Starkt gilla på det!

Feberflickan utspelar sig i Lund, en tryckande varm sensommar. Det sägs nog aldrig rakt ut vilket år det är, men jag gissar att det är någonstans sent 1800-tal. I en av stadens villor bor Luna med sin familj: storasyster, far och så hon. Luna vägrar nämna henne vid namn, talar inte med henne. Luna berättar om hur dagarna ser ut i huset, och ju längre man lyssnar till henne, desto mer förstår man att något är fruktansvärt fel. Hon beskriver en klaustrofobisk och skrämmande tillvaro och genom små, små glidningar i texten och enskilda ord, låter hon läsaren bit för bit lägga pussel för att förstå vad som pågår.

Det är med andra ord ett klassiskt fall av om inte en opålitlig berättare, så åtminstone en som inte tänker tala om allt på en gång. Det är mycket snyggt genomfört av Östlund, mycket välskrivet. Stilen liknar litegrann Therese Bohman, i Den drunknade. Jag gillar att man får vistas inuti Lunas huvud, jag gillar att hela den ruggiga tablån långsamt, långsamt avslöjas. Hela boken är skriven i en väldigt säregen, lugn men ändå läskigt påträngande stämning, där så mycket ligger och trycker på under ytan att man blir helt nervös å karaktärernas vägnar. Att det bara är en tidsfråga innan hela helvetet kommer braka löst. Och när det gör det ... oooh. Ooooh. Hu. En fantastiskt bra debut, detta!

Tack till Columbi Publishing för rec ex.
Provläs ett avsnitt ur Feberflickan här!
Andra som också har läst: Tidningen Kulturen, Skånskan, Swedish Zombie, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Pocketlover, Lingonhjärta.

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller i högerspalten för att se alla inlägg. 

Skräck på riktigt?

Mord, blod, spöken, vampyrer - jag läser som bekant gärna skräck. Jag är helt ok med både övernaturligheter och seriemördare. Oftast blir jag nog inte ens egentligen rädd när jag läser om sådant, utan tycker mest bara att det är spännande. Rädd på riktigt däremot, det blir jag när det jag läser är helt och hållet realistiskt. När det handlar om relationer som kantrar och kväver, och om liv som långsamt krymper ihop till att bli omöjligt små. Den typen av berättelser kan skrämma skiten ur mig.

Lite otippat, visade sig Sofia Hallbergs debutroman Mina fräknar vara en sådan historia. Här möter vi Karin Silvius, en ganska vanlig kvinna i 40-årsåldern, med en ganska vanlig sambo. De har varit ett par ända sedan studieåren, och bor nu i en lägenhet i centrala Stockholm. Karin är lite missnöjd med att inte ha kommit dithän hon vill i karriären, och hon längtar efter det där barnet hon och sambon aldrig fått. Men ändå. De har det ganska bra. Ett vanligt, ok liv.

Tror man. Sen börjar där komma små, små antydningar om att det inte alls är bra. Om att där ligger något annat, enormt mycket mörkare just under ytan. Sofia Hallberg fångar exakt de där detaljerna som är så träffande, och som man själv till och med i vissa delar kanske kan känna igen. Skildringen av Karins liv blir klaustrofobisk, och jag blir rädd.

Det finns mycket att diskutera i Mina fräknar - och det tänker jag göra på bokmässan tillsammans med Breakfast Book Club som ordnar frukostbokcirkel om just den här boken på fredagen. Någon mer som ska dit?

Andra som läst: Bokbiten, Boktokig.
Sofia Hallberg har en hemsida, och är en av de som skriver på Debutantbloggen.

Spöken och engelska lantgods

I vissa avseenden är jag pinsamt lättflirtad. När det på bokhandelns nyhetsbord ligger en sprillans ny, fin pocket som både har ordet "haunting" i titeln och en tjusig dam i 1920-talsutstyrsel på omslaget, blir jag naturligtvis väldigt intresserad. När jag dessutom av baksidestexten förstår att boken handlar om en ung kvinna i London som strax efter 1:a världskriget blir anställd av en underlig man som tänker åka ut på engelska landsbygden för att dokumentera spöken - ja, vilar boken redan tryggt i min famn på väg mot kassan.

Jag hittade The Haunting of Maddy Clare av Simone St. James på Barnes & Noble och tog med mig den på bröllopsresan i hopp om lite trevlig semesterläsning, och det var exakt vad jag fick. Spöktemat till trots är det ingen skräckbok, utan en riktigt välskriven och underhållande mysrysare, som torde tillfredsställa en hel del anglofila böjelser hos läsaren, om sådana finnes (och det vet vi ju att de gör ...). Ingen livsomvälvande läsupplevelse, men en verkligt trevlig och bra semester-/avkopplingsbok!

Simone St. James har ännu en bok på gång med liknande tema. Titeln är An Inquiry Into Love and Death och den släpps i mars nästa år. Tyvärr verkar den handla om ett annat persongalleri (jag hade gärna läst mer om dem man möter i Maddy Clare-boken för jag gillade dem), men jag kommer säkert att läsa den ändå.

Simone St. James har även en hemsida att titta in på.

50 Shades of Lip-biting Boredom

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag väntade mig när jag började läsa supermegatokhajpade, supermegatokbästsäljande Fifty Shades of Grey. Men nyfiken var jag åtminstone; vad tusan ÄR det alla köper och läser och pratar om, liksom. Måste undersökas. Och ja. Eeeh ja. Nu har jag läst. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Man kan börja med att konstatera att boken är lättläst. Det är bra. Det är ganska lätt att tycka om huvudpersonen Anastasia; hon är harmlös, snäll, en typisk girl next door. Man förstår att många säkert kan identifiera sig med henne. Och det är väl trevligt om böckerna kan inspirera folk till att ha mer/annorlunda sex. Det kan ju vara kul.

Men - och det är inte bara ett, utan flera gigantiska men - resten har jag väldigt svårt för. Det vilar en kraftigt unken könsrollsordning över hela anrättningen, och den går långt utanför det som händer i sovrummet. Jag tror inte att den har så mycket med BDSM-scenen att göra; som jag förstår det har väl en del som sysslar med det tvärtom blivit irriterade på att boken ger en skev bild av vad de gör. För i Fifty Shades of Grey handlar det lika mycket om att Christian vill att Ana ska vara undergiven i vardagen som i sovrummet. Han gillar att bestämma, punkt slut. Han är ett kontrollfreak av guds nåde och han får Edwards stalkertendenser i Twilight att framstå som ett intet. Ana protesterar lite lamt, vinner några segrar som hon storligen gläder sig åt, men som i grund och botten är ganska betydelselösa. Jag blir illa till mods av att läsa om någon som är så viljelös som Ana, och då menar jag inte bara i sängen utan i deras relation i stort. Det gör mig sorgsen att vi inte har kommit längre.

Jag kan för mitt liv inte heller lockas att tycka att Christian är tilldragande; jag tycker mest att han under större delen av boken framstår som ett arrogant, översittande praktarsel. Det hjälper inte att han gång på gång på gång beskrivs som världens snyggaste, hetaste man. Jag tycker ändå att han är olidlig.

Och så var det upprepningarna. Inner godess, oh my, stop biting your lip ... Överallt. Överallt. Och så igen. Det blir parodi av det till slut.

Och sexet, då? (Jag vet att ni undrar!) Ja, jag vet inte. Jag har för min del svårt att komma över det där att min inre feminist sitter och gråter pga Christian & Ana, så jag blir inte så till mig. Och utöver det  kommer jag på mig själv med att tänka "nej men för helvete, inte IGEN ..." när de ska till att göra något. Jag tror inte att det är så det är meningen att man ska tänka. Om man tycker att Christian är fantastisk så tycker man kanske att sexskildringarna är bra, men jag är som sagt inget fan och det blir rätt enahanda att läsa om alla himmelska, världsomstörtande orgasmer efter ett tag.

Jag hade ju inga jätteförväntningar på boken, men jag hade nog i alla fall hoppats på att den skulle vara lite underhållande. Det tyckte jag inte riktigt att den var. Förstår jag ändå varför den säljer så läskigt mycket? Jodå. Kommer jag att läsa de två andra delarna i serien? Definitivt inte.

Andra som också har läst: Helena, Bokbabbel, Bokhora, SvD, Boklysten, Helen Alfvegren.
Vill ni läsa boken på svenska, kommer den i översättning hos Norstedts i höst. 

Farlig värmebölja

Värmeböljan ligger tung över Stockholm, och under några tryckande varma veckor driver Maria och hennes vänner omkring i stan. De festar, går på spelningar, repar med bandet, hänger. Maria vet att hon egentligen borde ta sig samman och äntligen komma igång med att ta det där körkortet som hennes föräldrar tjatar om, men som så mycket annat blir det liksom aldrig av. Att hennes lyckade, välordnade övre medelklassfamilj hela tiden berättar om hur bra det går för alla deras bekanta, hjälper inte direkt heller.

Så möter hon Emmy, och allt annat bleknar bort i jämförelse. Emmy är vacker, modig, originell, och har skimrande intensiva ögon. Maria som aldrig tidigare har varit intresserad av tjejer, finner sig plötsligt handlöst förälskad och inleder ett förhållande med Emmy trots att hon hela tiden hör rykten om hur strulig hon varit i tidigare relationer. För Maria blir Emmy allt.

Trots att den sorteras in i skräckfacket, läser jag länge Johanna Strömqvists debtroman Smittad främst som en kärlekshistoria. Strömqvist skriver bra och realistiskt om hur det är att drabbas av den där enorma förälskelsen som suddar ut allt annat, hur det är att bara vilja vara med den andra, att inte bry sig om något utanför. Lika bra skriver hon om hur hemskt det känns när det plötsligt dyker upp små detaljer som stör och oroar, och om hur Emmys ständiga festande och drogmissbruk slår sprickor i förhållandet.  

Så småningom glider dock berättelsen långsamt över i något annat, när Maria börjar ana att Emmy kanske är inblandad i något större, mörkare, något som kan vara farligt för dem båda två. De där våldtäkterna och överfallen som plågat stan hela sommaren – vem eller vad ligger egentligen bakom dem?

Smittad har ett starkt driv i berättelsen och jag läser snabbt för att få veta vad som ska hända. Någonstans i mitten av boken börjar det dock kännas lite segare; berättelsen tappar fart som om den väntar på något. När sedan det skräckiga väl dyker upp, känns det trots att det stundtals är både våldsamt och blodigt ganska tamt och nästan lite ointressant. The big bad framstår som en rätt blek figur (no pun intended, haha) och hela skräckdelen av plotten känns lite formulär 1a. Skräckdelen av berättelsen blir tyvärr aldrig lika bra, välskriven och intensiv som kärlekshistorien, och det är synd. Som jag förstått det ska det dock bli ytterligare två böcker i samma serie, så det är inte slut ännu. Smittad är ojämn men har många bra sidor, så det ska bli spännande att se hur Strömqvist väljer att fortsätta. 

Tack till Mix förlag för rec ex!

Andra som också har läst: DN, Beroende av böcker, Eli läser och skriver, Swedish zombie, SvD, Bokhora, Bokstävlarna.