14 januari, 2008

Konsten att markera blad med stil

Jag vet att det är bara en liten smula nördigt, men jag sitter här och funderar på vilket av mina bokmärken jag tycker bäst om. Navelskådande? Jajamen. Fast mest handlar det om att jag inte vill gå ut i köket och plocka in disk. Bättre då att sitta här och sortera saker.

Jag har ganska många bokmärken men använder dem inte alltid; lika ofta får ett kvitto, ett vykort eller en avriven bit av en tidningssida tjäna som sidmarkör. Ett tag hade jag till och med en fix idé om att de böcker jag använde riktiga bokmärken i förblev stående halvlästa i hyllan. En period var det nämligen så - satte jag ett märke i boken började jag snart tycka att den var trist. Tack och lov gick den jinxen över.
Anyhuu: favoritbokmärket är det med målningen Moulin de la Galette av Roedel. Paris-kring-sekelskiftet-fetishist som jag är så är det omöjligt att inte bli kär i den tjusiga damen i röd fin klänning. Att märket dessutom är inköpt i en väldigt trevlig butik i Montmarte gör inte saken sämre. Och så har det gröna, fina snören.

Den franska delen av samlingen utökades också i somras när jag var där (igen...) med ett något kitschgare från Louvren, i klassisk modell med en bild av Marie-Antoinette. Också ok men mer roligt än fint. Från samma resa finns även en tunnelbanebiljett kvar som flitigt används mellan sidorna i olika pocketböcker eftersom de är för små för att de vanliga bokmärkena ska få plats.
Stiligast i samlingen är annars helt klart bokmärket med samma bild som här - den engelske gentlemannen från Victoria and Albert Museum i London som visar hur man skulle se ut om man ville vara hipp i slutet av 1700-talet. Röd sammetskavaj över brokadväst och kråsskjorta, matchat med korta byxor, även de i sammet. Toppas med långa vita strumpor och pudrad peruk. Han är verkligen tjusig men själva bokmärket är mest till prydnad; mannen i fråga är utskuren i figur och bakom honom är själva märket vikt i tre delar och så tjockt att det nästan är omöjligt att använda i en bok. Snöret som sitter i liknar dessutom snarast en gardintofs och envisas med att fastna överallt. Ungefär lika praktiskt som kläderna det avbildar, får man anta.
Av ovanstående kan ni dra slutsatsen att man inte hittar så många vikta hundöron i mina böcker. Det är min fasta mening att vikande av sådana är ett oskick som bör stoppas. Hör ni inte hur böckerna skriker när ni bockar bladen? På det hela taget är jag emot misshandel av böcker (även om jag erkänner en och annan bräckt pocketrygg). Hade inte BRIS redan varit en upptagen förkortning skulle jag ha använt den och startat en förening för bokens rätt i samhället. Böcker ska inte vikas - de ska klappas mjukt och vänligt på pärmen.

Sååå, nu har jag nördifierat mig en stund. Dags att ta hand om disken. Eller?

19 kommentarer:

Martina sa...

Den föreningen kan jag gå med i, jag hatar när folk misshandlar böcker (min mor är bra på det, hon knäcker ryggar så det står härliga till. Mina pocketböcker däremot ser oanvända ut efter 10 genomläsningar). Inga hundöron och inga (tydliga) läsveck i ryggen är förmaningarna jag ger dem som lånar mina böcker. Som bokmärken använder jag några "Fråga biblioteket"-remsor från Luleå SB, kvitton och ett par kragspeglar(!) av furirs grad, tror jag. Eller fänrik, jag är inte så bra på militära grader...

Magix sa...

Böckernas rätt i samhället *skrattar* Den skulle jag också gå med i! Jag fick ett magnetbokmärke av sambon i New York, men oftast blir det någon liten lapp som ligger nära till hands

Ylva sa...

Oj vad ni får mig att fundera över varför jag, som annars är väldigt ordentlig - ja snudd på pedant - älskar att göra böcker till "mina"; jag viker öron, gör anteckningar och understrykningar så det står härligan till. Igår noterade jag ett par ringar efter min tekopp i "Nattens bibliotek". Jag antar att jag vill sätta lika mycket spår i mina böcker som de sätter i mig.
Jag har visserligen ett fint bokmärke som jag lyckats behålla i femton år, en lite "sagostunden"-inspirerad bild på en läsande flicka på flygande matta, med texten: A book is a present you can open again and again. Men jag har inte sett bokmärket på ett tag, det ligger antagligen i en av alla mina påbörjade ej utlästa böcker...Hund öron är så mycket mer praktiskt - de slarvar man aldrig bort! (Sorry, jag inser att ert BRIS skulle fälla mig för misshandel direkt!)

Calliope sa...

Tror bestämt att Martinas kragspeglar genast får utnämnas till mest avancerade bokmärket hittills. Jag är imponerad. Någon annan som har några udda saker att lägga mellan bladen?

Och Ylva - aja baja å BRIS vägnar... :)

Camilla sa...

Bokmärken är ju ofta små konstverk, de man kan köpa som just bokmärken alltså, och jag tycker det är så synd att stoppa in dem där de verkligen inte syns, d.v.s mellan sidorna i en bok. Så jag har finbokmärken som jag har köpt för att de är vackra och praktiska bokmärken som jag vill använda :)

Jag läser en del på resande fot och använder magnetiska bokmärken från Ordning och Reda eller Pocketshop, eftersom de aldrig trillar ur en bok. Hundöron gör förvisso heller inte det, men det ser så himla tråkigt ut. "Vanliga" bokmärken trillar ur boken och skapar förtret på två plan: dels hittar jag inte direkt igen var i boken jag var (jag vill ju använda så mycket av tiden på tåget som möjligt för att läsa) och dels ligger bokmärket längst ner i väskan och har alltid blivit vikt/fläckigt/blött och därmed lite mindre perfekt än det var innan.

Snyggbokmärkena får alltså stanna hemma, så att de fortsätter vara snygga :)

Erika sa...

Jag är total fascist när det gäller att hålla böckerna snygga. Värst är jag i fråga om pocketböcker som ju är ganska ömtåliga... Inga hundöron eller inga knäckta ryggar tolereras. Böcker som jag har läst ser i princip olästa ut och så vill jag ha det. Liksom Martina ger jag stränga förhållningsorder till personer som eventuellt vill låna en bok.

När jag ser någon på tunnelbanan som misshandlar sin pocket(alltså viker den och lägger framsidan mot baksidan, som en tidning) känner jag bokstavligen rysningar längs ryggraden.

I kurslitteratur har jag iofs en del blyertsanteckningar(men främst vertikala streck i marginalerna för att markera stycken, sällan horisontella direkt under orden), men den enda anledningen till det är att det underlättar omläsning och repetition.

Erika sa...

Apropå bokmärken så kan jag tipsa om LastLine, som är de enda jag överhuvudtaget använder. De trillar sällan ut och markerar dessutom med precision där man slutade. Finns för 20 spänn på Akademibokhandeln i olika färger!

Ylva sa...

Hihi, det här var ett laddat ämne... Och jag vill bara klargöra att jag verkligen inte tillåter någon ANNAN att lämna spår i mina böcker (när jag tänker efter lånar jag aldrig ut böcker...jag köper nya och ger bort istället) och använder mentala bomullsvantar när jag lånar någon annas bok! Självklart!

Snöfrid sa...

Jisses! Å jag som bara trodde man var ensam om att vara mån om böckerna på ett sånt sätt. Har oxå böcker jag har läst om flera ggr och jag kan stolt tala om att det int är ett märke i dem. :)
Samlar dessutom på bokmärken, tycker de är så vackra och praktiska så klart, så man har alltid tillgång till ett. Hehe.
Om det skulle komma sig att jag lånade ut en bok så är jag väldigt noga med att säga till folk att de måste använda bokmärke! Men missade sorgligt nog att påminna en kompis en gång och fick tbx en av mina favoritpocket med knäckt rygg. *snyft* Hade själv bara läst boken en gång och den såg fortf. helt ny ut. Men nu ser den definitivt int ny ut, blir lite sorgsen varje gång man ser den knäckta ryggen vilken får boken att istället se ut som två böcker, med den övre liggande lite snett... :(
Kan int BRIS skicka ut en regelbok om hur böcker får resp. int får bli behandlade? ;)

Marianne sa...

Hundöron är OK och finns överallt i mina böcker.
I övrigt är jag nästan löjligt rädd om dem. Alldeles nyköpta brukar jag klappa lite på innan jag börjar läsa :-)

Calliope sa...

Kul att se så många potentiella medlemmar i BRIS :) Känns fint att veta att man inte är ensam om att vara lätt neurotisk.
Lustigt också att det finns så många strategier kring bokmärkes-användande. Jag är inte så förtjust i märken som är enbart praktiska utan föredrar hellre att prioritera estetik. Ska jag ha med boken i väskan väljer jag biljetten från Paris metro - den har affektionsvärde men håller sig ändå kvar i boken utan att trilla ut.

Ylva sa...

Snöfrid: det låter ju helt förfärligt att den som fick förtroendet att låna en bok av dig KNÄCKTE RYGGEN på den!!! Så bokkannibal (eller vad man nu ska kalla den som helst vill sluka de böcker hon älskar) jag är - aldrig, säger ALDRIG, att jag skulle sätta minsta märke i en lånad bok! Du sa väl upp bekantskapen på en gång, hoppas jag?

Snöfrid sa...

ylva: Nä, kan verkligen int förstå hur man kan behandla en bok så. Särskilt int en lånad bok!
Har faktiskt sagt upp bekantskapen med den personen, fast int enbart av den anledningen. Men om du hade sett min (f.d.) kompis egna böcker så hade du absolut blivit skräckslagen! Jag såg dem strax därpå och jag tror int det fanns en bok som int hade knäckt rygg och slokande hundöron! Stackars böcker, säger bara det.
Måste bara få berätta förresten. Jag lånade en bok på bibblan för ett par dagar sen och när jag öppnade den, herregud! Den såg faktiskt int såå farlig ut på utsidan (förutom ett jack i framsidan på pärmen) men insidan är förfärlig! Nästan varje sida hade hundöron (vilka jag nu vikt tbx) och nån har struckit under mängder med en rosa stabilopenna! Hur kan man behandla en bok på det sättet?! *ryser vid tanken*

Snöfrid sa...

p.s. Kan förresten tillägga att några sidor i boken jag lånat ser ut som om de hade fått bada! d.s.

Johan sa...

Jisses! Å jag som bara trodde man var ensam om att vara mån om böckerna på ett sånt sätt.

Äh. Jag känner dussintals människor med dylik inställning till böcker. Det är inte särskilt ovanligt bland folk som verkligen läser mycket.

Ett annat trick är förstås att inte lägga ifrån sig boken förrän den är utläst.

//JJ

Ylva sa...

Men herregud! LÅNEBÖCKER behandlar man såklart med största respekt, nästan med bomullsvantar! Inga understrykningar och anteckningar, inga matrester, inga hundöron!
Visst är det läskigt när man öppnar en lånebok och hittar oidentifierbara fläckar och ihjälklämda insekter, avklippta naglar m.m. Jodå. I've seen it all.

Calliope sa...

Avklippta naglar?? UUUhhhh... Läskigast i låneböcker brukar annars oidentifierbara bruna fläckar (man hoppas att det är choklad och att inte läsaren har varit på toaletten med boken) eller oidentifierbara röda fläckar. ÄR DET BLOD???

Johan sa...

Jag hittade en pressad blomma i en bok från 1734 häromdagen. Det var ganska roligt, faktiskt.

//JJ

Calliope sa...

En pressad blomma från förr i tiden minsann! Synd att inte alla kvarlämningar är lika romantiska...