Konsten att markera blad med stil

Jag vet att det är bara en liten smula nördigt, men jag sitter här och funderar på vilket av mina bokmärken jag tycker bäst om. Navelskådande? Jajamen. Fast mest handlar det om att jag inte vill gå ut i köket och plocka in disk. Bättre då att sitta här och sortera saker.

Jag har ganska många bokmärken men använder dem inte alltid; lika ofta får ett kvitto, ett vykort eller en avriven bit av en tidningssida tjäna som sidmarkör. Ett tag hade jag till och med en fix idé om att de böcker jag använde riktiga bokmärken i förblev stående halvlästa i hyllan. En period var det nämligen så - satte jag ett märke i boken började jag snart tycka att den var trist. Tack och lov gick den jinxen över.
Anyhuu: favoritbokmärket är det med målningen Moulin de la Galette av Roedel. Paris-kring-sekelskiftet-fetishist som jag är så är det omöjligt att inte bli kär i den tjusiga damen i röd fin klänning. Att märket dessutom är inköpt i en väldigt trevlig butik i Montmarte gör inte saken sämre. Och så har det gröna, fina snören.

Den franska delen av samlingen utökades också i somras när jag var där (igen...) med ett något kitschgare från Louvren, i klassisk modell med en bild av Marie-Antoinette. Också ok men mer roligt än fint. Från samma resa finns även en tunnelbanebiljett kvar som flitigt används mellan sidorna i olika pocketböcker eftersom de är för små för att de vanliga bokmärkena ska få plats.

Stiligast i samlingen är annars helt klart bokmärket med samma bild som här - den engelske gentlemannen från Victoria and Albert Museum i London som visar hur man skulle se ut om man ville vara hipp i slutet av 1700-talet. Röd sammetskavaj över brokadväst och kråsskjorta, matchat med korta byxor, även de i sammet. Toppas med långa vita strumpor och pudrad peruk. Han är verkligen tjusig men själva bokmärket är mest till prydnad; mannen i fråga är utskuren i figur och bakom honom är själva märket vikt i tre delar och så tjockt att det nästan är omöjligt att använda i en bok. Snöret som sitter i liknar dessutom snarast en gardintofs och envisas med att fastna överallt. Ungefär lika praktiskt som kläderna det avbildar, får man anta.

Av ovanstående kan ni dra slutsatsen att man inte hittar så många vikta hundöron i mina böcker. Det är min fasta mening att vikande av sådana är ett oskick som bör stoppas. Hör ni inte hur böckerna skriker när ni bockar bladen? På det hela taget är jag emot misshandel av böcker (även om jag erkänner en och annan bräckt pocketrygg). Hade inte BRIS redan varit en upptagen förkortning skulle jag ha använt den och startat en förening för bokens rätt i samhället. Böcker ska inte vikas - de ska klappas mjukt och vänligt på pärmen.

Sååå, nu har jag nördifierat mig en stund. Dags att ta hand om disken. Eller?