Onsdagsångest 2.0

Jag ger ytterst sällan lyriktips. Det beror främst på att jag är av den bestämda åsikten att det knappast har skrivits någon läsvärd lyrik efter 1960, och det som skrevs innan är folk alltför sällan intresserade av att höra talas om. Men jag gillar första halvan av 1900-talet. Mycket undergångsstämningar, lite mystik men fortfarande läsvänligt. Väsensskilt från det mesta som ges ut idag, där det snarast verkar som om poeten i fråga lagt sönderklippta ord i en påse och skakat ut huller om buller på pappret. "Läsaren som medskapare av texten" my ass. Jag föredrar att författarna skapar meningen i texten. Är inte det deras jobb?

Nu blev jag alldeles upprörd här av att tänka på dagsfärsk poesi, men det jag hade tänkt göra var att tipsa om Pär Lagerkvist som jag uppriktigt sagt tycker lite synd om: det kan inte vara roligt att vara känd för ångest ångest är min arvedel när man skrivit så mycket annat som är så mycket bättre. Men ändå var det just ångesten nämnd i mitt förra inlägg som fick mig att tänka på honom. Jag kom nämligen ihåg att jag för ett par veckor sedan köpte hans diktsamling Aftonland, nyss nyutgiven i en riktigt fin pocketutgåva. Problemet var bara att den är så liten och tunn att jag lyckats förlägga den. Och tro mig, när en bok försvinner i den här lägenheten, då kan den bli borta länge (ja, vi har enligt vissa lite för mycket böcker - enligt andra helt lagom - enligt oss själva alltid minst en för lite). Så uppdrag hitta Pär tog sin början. Det var en lång och svår process men till sist dök han upp i botten av en bokhög på golvet bakom dörren i arbetsrummet.

Aftonland är Vemodspoesi med stort V, när den är som bäst. Där finns sökandet efter en frånvarande Gud/mening med allt, lite döden, lite stämningsfylld natur. Många stora ord som kärlek och smärta men skrivna på allvar innan MTV-generationen började använda dem helt vårdslöst till höger och vänster. Det är så vackert att man får ont i bröstet och oundvikligen börjar planera att fylla i ett Vita arkivet-kuvert hos Fonus bara för att få använda dessa fantastiska ord någonstans i anslutning till sig själv. (Kära nån, mitt andra inlägg om döden på bara några dagar. Nå, det är ju januari, kanske är det därför?) Så tag och läs, poesi från tiden när orden fortfarande betydde något och poeten ännu vågade hänvisa till något bortom dikten själv.