30 april, 2011

Intervju med Amanda Hellberg - bara på Calliope Books

Nästa vecka blir det finbesök här på Calliope Books - då kommer Amanda Hellberg! I en specialgjord intervju berättar hon om sitt skrivande och naturligtvis om sin senaste bok, Döden på en blek häst.


Intervjun kommer i två delar, den första på tisdag. Missa inte det!

Passa på att läsa om Amandas båda böcker: Styggelsen och Döden på en vit häst.
Titta också in på Amandas egen blogg.

29 april, 2011

De bästa boktipsarna

Att veta att man kan lita blint på någons boktips - visst är det en underbar känsla? Att man kan ta nästan vad som helst som den personen rekommenderar, utan att riskera att bli besviken. Jag har några sådana tipsare, och de är alla guld värda. Så mycket jag skulle ha missat utan er ... jag blir nästan rädd bara av att tänka på det. Tusen tack för alla bra förslag ni har givit mig hittills - keep them coming!

Och när två av dessa supertipsare enas om en författare som jag har oläst, då måste jag ju naturligtvis genast kolla upp vad det är, så att jag inte går miste om något. Den här gången var det Helena på Dark Places och Bia Sigge på Pocketshop som via Twitter med eftertryck förklarade att jag (och alla andra) borde läsa Laura Lippman. Lippman har gått mig helt förbi, så jag blev naturligtvis nyfiken.


Praktiskt nog fanns en av hennes böcker, Vad de döda vet, inne på biblioteket när jag var där häromdagen. Hur representativ den är för hennes författarskap vet jag inte, men jag började läsa den igår och är redan förälskad.
Hur skulle man kunna bli något annat än förtjust när en av huvudpersonerna visar sig vara en kvinna som bär omkring "nödpocketar" i väskan, för att alltid ha tillgång till läsning? Det är ju sjukt sympatiskt. Sedan dyker det upp meningar som Att läsa var ingen reservutväg utan den idealiska utvägen för henne och Inte ens Jane Eyre kunde skydda henne från det här.
Jag gillar! Själva deckarplotten verkar också lovande, så det ska bli kul att se vad det blir av det här. Rapport kommer!

Måste dock säga att Lippmans webbsida är ... väldigt 90-tal. Den skrämmer mig lite. Men det ska säkert gå bra...

28 april, 2011

Arg, argare, argast

Jag har nog aldrig mött en berättare som är så arg som huvudpersonen i Virginie Mouzatsroman Ingen riktig kvinna. Hon har alla taggarna utåt, hela tiden, och meningarna smattrar fram som anklagelser över boksidorna. I brevform berättar hon om hur hon levt hela sitt liv som ett slags missanpassat neutrum, varken man eller kvinna.

Att det blev så beror på att hon föddes utan äggstockar, fick äta mediciner för att framkalla något slags pubertet, och blev senare dessutom tvungen att operera bort livmodern på grund av sjukdom. Nu är hon tom, ett skal. Hon ser ut som en kvinna, hon ser till och med väldigt bra ut, men hon håller sig på avstånd från resten av mänskligheten och upplever inte att hon hör till. Hennes vackra men ofruktbara kropp bär hon som en rustning, en mur mot omvärlden. Hon har inte heller några barn. Hon är inte intresserad, har aldrig velat ha några. Detta blir ytterligare en sak som hon upplever skiljer henne från andra.


Ingen riktig kvinna tar upp oerhört intressanta och viktiga frågor. Jag tycker alltid att det är spännande att läsa om människor som på ett eller annat sätt avviker från de könsnormer som samhället sätter upp, och det är därför med stor nyfikenhet jag tar mig an Mouzats bok.

Men ändå stämmer det inte riktigt den här gången. Hur intressant ämnet än är, har jag svårt att få grepp om huvudpersonen. Hon är mest bara så fruktansvärt arg. Dessutom uppehåller hon sig en stor del av tiden vid sådant som jag tycker känns ovidkommande för kärnan i berättelsen. Det känns också som att hennes problem inte främst beror på att hon inte är en "riktig kvinna" - hon har så många andra issues att frågan om vad som är kvinnligt eller inte lite grann hamnar ur fokus. Jag tror att hon hade haft rätt stora problem, och nästan lika mycket ångest/aggressioner även om hon haft fungerande kvinnliga organ.

Så mjae. Ingen riktig kvinna blir ingen fullträff för mig. Det finns andra böcker som berör liknande problematik på ett mer läsvänligt och utförligt sätt; ett exempel är Jeffrey EugenidesMiddlesex.

Andra som också har läst & tyckt till om Ingen riktig kvinna: Fiktiviteter, Boktoka, Bokmania,Bokstödet och Bernur.

Tack till Sekwa för recex!

26 april, 2011

Übersnygg Brontë

I dag suktar jag efter den här:


Ny, überfin utgåva av Emily Brontës Wuthering Heights. (För den titeln har man ju inga ex av sedan tidigare. Ehrm. Host.)
Lyssna på beskrivningen, ljuv musik för en bibliofil: This is Emily Bronte's classic novel in a beautiful leatherbound edition. This version of the dark romance features a satin-ribon bookmark, distinctive stained edging & marbled endpapers.
Ack. Suck. Vill ha.

Den här utgåvan ges ut i juli, och tydligen är det Barnes & Noble som trycker den. Läs mer om den hos Bokus eller på Amazon.

23 april, 2011

Glad påsk!

GLAD PÅSK!
Må alla era ägg vara fulla av godis
och dagarna vigda åt underbar läsning
//Calliope


Bild från Mothic Flights and Flutterings - titta in där om ni gillar foton från den gamla goda tiden!

19 april, 2011

Författarkatter

Där har ni utsikten just nu, som den ser ut vid mitt skrivbord. Med en sådan vy, kan dagens inlägg knappast bli något annat än ett tips: fotobloggen Writers and Kitties. Det är precis vad det låter som, en blogg med bilder på katter och författare. Till exempel kan man se Truman Capote hjätemodigt rädda den här söta kissen från den stora hunden (förmodligen har den söta kissen just innan bilden togs sagt något inte så sött till den egentligen ganska vänliga hunden):

Hunter S Thompson och hans katt, båda tycks av blickarna att döma ha testat någon illegal substans:


Och så Samuel Beckett, som inte väntar på Godot utan på att katten och hunden ska bli sams:

Love it! Klicka här för att se fler bilder. Missa inte heller att titta på Lifes fina fotoreportage där författarna poserar inte med katter, men väl med skrivmaskiner.

Jag har skrivit om författare och katter tidigare, här till exempel. Även Book Cover Girl har tipsat om de fina fotolänkarna.

16 april, 2011

Novell av Neil Gaiman gav inspiration till tvål

Det finns en första gång för allt, och det här är första gången jag ser en tvål baserad på en novell. Ja, ni hörde rätt. Tvål.
Black Phoenix Alchemy Lab har gjort en tvål med inspiration från Neil Gaimans novell Snow, glass, appels. Enligt Gaiman själv luktar tvålen "green appels and like sex and vampires, all at the same time. Actually, it smells like sexy vampire apples."

Jag måste medge att jag lite grann misslyckas med att föreställa mig doften, men det är ju en sjukt kul idé. Black Phoenix levererar dessutom internationellt, så man nog beställa hit ett ex om man vill. Är mycket nyfiken!

Läs mer om tvålen och beställ här. När du ändå är där, passa på att titta runt lite i shopen också; de har rätt mycket roliga saker.

15 april, 2011

Ny bok från John Ajvide Lindqvist i maj

"En rejält splattrig zombiehistoria" - så beskriver John Ajvide Lindqvist nya boken Tjärven. Den släpps i maj, men enbart som ljudbok i MP3-format och som e-bok.
Tjärven sägs ha tagit Ajvide Lindqvist 35 dagar att skriva. Den handlar om en kamp för överlevnad på skärgårdsön Tjärven, en liten skärgårdsö som belägras av zombier. En efter en klättrar de upp ur havet.
"Det är den mest omedelbart spännande berättelse jag skrivit och definitivt den blodigaste" säger John Ajvide Lindqvist.

Mm, det funkar på mig. Jag blir nyfiken och kommer säkert att ladda ner den som ljudbok. Något att ha på telefonen, kanske?
Se Ajvide Lindqvist berätta om Tjärven i en hemgjord liten film:

14 april, 2011

Jag kapitulerar omedelbart

Jag var ett ufo i grundskolan. Lyckligtvis hade jag ett fellow ufo, annars hade det varit total misär. Nu var vi istället två stycken svartklädda med konstiga bandnamn på tröjorna och höga kängor, och då kändes det åtminstone lite mer ok.

När jag läser Sanne Näslings nyutkomna debut Kapitulera omedelbart eller dö kastas jag genast tillbaka till min egen högstadietid. Bokens tonårstjejer Lovely och Mary är precis lika akward som jag och min vän var, och lika tätt sammansvetsade. Med grym humor och ett alldeles eget språk, fullt av referenser som bara de förstår, skapar de eget utrymme och räcker fingret åt alla andra.


Sanne Näsling skriver snabbt, smart och vansinnigt kul. Beskrivningarna är lika oväntade som träffande. Jag skulle vilja välja ut någon favorit och citera den, men det är svårt eftersom det finns så många. Men så här kan det låta:
"Jag och Carl-Johan fikar. Jag har lila nagellack (shade: promiscuous plum) och handsvett.
Vi är på ett café där alla har kofta och tygpåse. Jag tror att det här skulle kunna bli som ett tredje hem för mig, efter Stadsbiblioteket."
Visst är det perfekt i all sin enkelhet? På en mening förstår man exakt vad det är för sorts café, på två förstår man väldigt mycket om Mary. Och ja, det ska erkännas: identifikationen är total. Låt oss inte räkna hur många gånger jag själv har tänkt ungefär likadant.

Hade jag varit tonåring hade jag avgudat Kapitulera omedelbart eller dö. Förmodligen hade den blivit en bibel, som jag läst om och om igen medan jag drömde om hur det skulle vara att träffa Lovely och Mary (ungefär som de själv drömmer om att träffa Håkan Hellström m fl). I vuxen ålder blir den ingen bibel, men väl en total favorit. Jag tänker tokrekommendera den till alla youngsters jag stöter på.

Jonas Hassen Khemiri. Observera händerna och läs vidare.

Innan ni kastar er ut för att köpa Kapitulera omedelbart eller dö i present till närmaste emo-tonåring, måste ni läsa det här också:
"Idag var Jonas Hassen Khemiri på besök i skolans aula. Han är författare så han skulle prata om en bok han hade skrivit. Alla ställde skitdumma frågor (typ om han var bög).
Det var inte ett bra sätt för mig att träffa honom på.

Om jag skulle träffa Jonas på ett bra sätt (till exempel en natt när det regnade stilla och gatlyktorna kastade långa skuggor över asfalten) skulle jag fråga:
Vilket är ditt favoritord?
Då skulle han tveka och säga:
Shit. Får jag bara välja ett?
Och jag skulle svara:
Ja.
Då skulle han säga:
Okej. Då tar jag mandelträd.
Han skulle titta på mig och jag skulle titta på honom. Sen skulle han ångra sig, vifta med sina graciösa händer och ropa:
Nej, jag vill välja något annat!
Jag skulle bara le och Jonas skulle sucka:
Men åh! Det är så svårt ju!
Sen skulle han fråga:
Ditt favoritord?
Och jag skulle svara:
KAORDISK
Han skulle tänka länge och fråga:
Vad betyder det?
Och jag skulle svara:
Look it up and think of me."

Kapitulera omedelbart eller dö ges ut av Rabén & Sjögren.
Läs också vad andra tycker om boken: Bokhora, En bok om dagen; SVD, DN.

11 april, 2011

Ensamhet i klurig förpackning

Anne Duval är ensam. Ohjälpligt, förtvivlat ensam. När det blir fredag eftermiddag och kollegorna på arbetet en efter en smiter iväg till familj, vänner och älskare, dröjer sig Anne kvar på kontoret och försöker samla mod för den annalkande helgen.
På lördag förmiddag går hon runt i kvarterets butiker och köper ingredienser till en middag som hon vet att hon aldrig kommer att tillaga - hon väntar inga gäster. Inköpen gör hon enbart för att åtminstone en stund kunna lura sig själv att hon hör till, att hon är som alla andra. Att någon väntar på henne där hemma.
Anne ljuger till och med för sin egen sjuka, åldriga mor och säger att hon träffar en man. Hittar på en styvdotter, utflykter, resor, aktiviteter.
Till slut brister det: Anne sätter sig i bilen och kör. Det spelar ingen roll vart hon hamnar, hon vet bara att hon måste bort från sitt tomma liv.


När jag läser Dominique Dyens roman Smitning vet jag först inte vad jag ska tro. Beskrivningen av Anne är stolpig och klumpig, fylld av klichéer. Men så läser jag en bit till, och dras allt mer med i texten. Framför allt är det skildringen av Annes ensamhet som fångar mig - hon är så isolerad att det gör ont i hjärtat och det är omöjligt att inte känna en viss ömhet för henne. Samtidigt förstår man att hon nog inte är den mest pålitliga av berättare; det finns detaljer i historien som man genast sätter frågetecken för.

Sedan dyker Doktor Kretz upp och berättarperspektivet skiftar. Kretz är psykiatriker och skriver på ett romanmanus, där han baserat den kvinnliga huvudpersonen på en av sina egna patienter (tror man först, åtminstone). Snart förstår man att det är Anne han skriver om. Och att förebilden till hans romanfigur befinner sig på nära håll. Och att han har obehagliga planer för henne.

Dominique Dyens placerar hela tiden ut små ledtrådar i texten som får läsaren att undra, och jag gillar det. Smitning är en intelligent, intellektuell lek med berättelser i flera olika lager, där man har inte bara en utan flera opålitliga berättare att hantera. Jag hade gärna sett att Dyens jobbat aningen mer med att bygga ut både handling och språk - men trots det är Smitning en läsvärd liten bok, med en klurig tvist.

Tack till Sekwa för läsex!

Läs mer om Smitning i Svd, hos Boktoka och Bernur.

09 april, 2011

Vips så gillar vi varandra igen

Jag tror bestämt att min relation med Karin Fossum har kommit på rätt köl igen! Vi hade ett mycket innerligt förhållande kring millennieskiftet, då jag ivrigt inväntade och läste allt hon skrev, men sedan kom det hela av sig. Böckerna kändes oinspirerade och jag tröttnade på kommissarie Sejer.


Men nu! Jag lånade Den som älskar något annat på biblioteket häromdagen, och läste ut den i två sittningar. Mycket bra! Den har det jag gillade hos Fossum från början, ett stillsamt, klokt resonerande kring brottets psykologiska sida - det handlar mer om hur människor fungerar och vad som händer kring ett brott än om klassisk tjuv och polis. Det är inte mycket action alls, snarare tvärtom, ändå är det jättespännande. Jag gillar! Det enda jag har att invända är att en del av dialogen känns lite programförklaringsmässig, lite "nu ska vi redogöra för hur det här fungerar så att läsaren förstår att vi kan mycket om ämnet", men det är ok. Det fungerar ändå.

Kanske ska jag ta och låna de andra böckerna av Fossum som jag hoppat över också? Tänk om de också är bra? Det kanske är ett klassiskt fall av "det är inte du, det är jag"? Tänk, så fint det vore om vi kunde börja gilla varandra igen, jag och Karin..!

06 april, 2011

Litterära tatueringar

Jag har ju skrivit om litterära tatueringar tidigare, och när jag nu hittade den här boktrailern hos fina Owlit, blev jag visst tvungen att skriva om det en gång till. Kolla på videon - det är omöjligt att inte bli sugen på boken!

Boken heter alltså The Word Made Flesh: Literary Tattoos From Bookworms Worldwide och beskrivs så här: a guide to the emerging subculture of literary tattoos — a collection of 100 full-color photographs of human skin indelibly adorned with quotations and images from Pynchon to Dickinson to Shakespeare to Plath. Packed with beloved lines of verse, literary portraits, and illustrations — and statements from the bearers on their tattoos’ history and the personal significance of the chosen literary work — The Word Made Flesh is part photo collection, part literary anthology written on skin.


Tror bestämt jag måste bokshoppa lite.
Läs mer om boken och se fler bilder på de fina tatueringarna här.
Bokbabbel skrev också om litterära tatueringar häromdagen. Anar jag en trend bland bokbloggarna? Jag väntar med spänning på att se vilken bokbloggare som först visar upp en egen, nygjord tatuering med bokmotiv. Något att fixa inför bokmässan, kanske?


05 april, 2011

Bygg din egen bokhylla - av böcker

Den självklara lösningen när man har för många böcker och för få hyllor att sätta dem i?
Bygg en bokhylla av böckerna, naturligtvis!
Här är några kreativa förslag:

Den bruna varianten tänker jag mig skulle kunna vara ett bra alternativ om man av någon outgrundlig anledning sitter på en massa Det bästa-böcker. De kommer knappast att läsas, så det borde vara riskfritt att bygga en brun hylla av dem. Tror faktiskt också att det är rätt brun nyans för att matcha Billy, om man kör bruna sådana i övrigt.


De här är lite mer innovativa, och i mitt tycke snyggare. Bäst gillar jag den näst längst ner, med spolen och sopborsten på (udda saker att ha som dekoration, dock).
Fler skojiga bokhyllor hittar du här.

02 april, 2011

Gripes mörker som litterär snuttefilt

Förra helgen blev jag påhoppad av en elak bacill och fick istället för att åka till bokmässan Textival i Göteborg, ligga hemma i sjuksängen. Något bittert, måste jag medge. Emellertid tröstade jag mig med lite Maria Gripe-läsning, och det fick verkligen allt att kännas bättre. Allt enligt den välkända böcker som snuttefilt-principen.
Boken jag valde blev Agnes Cecilia - en sällsam historia, utgåvan ur Reprisboxen. Jag gillar verkligen bilden på omslaget, det känns som om man själv också är på väg in i den underbart mystiska lägenheten.

För det är ju verkligen en underbart mystisk lägenhet hon bor i, bokens huvudperson Nora. Förra gången jag läste Agnes Cecilia gick jag på mellanstadiet och tyckte att det var ganska otäckt att kliva in i den där gigantiska våningen. 8 rum, knarrande golvplankor, ett runt rum där det hörs mystiska steg och så en massa underliga, igenklistrade skåp med kvarlämnade gamla saker. Hu, sade jag då. Yay, säger jag nu. Tänk att ha en sådan lägenhet! Sekelskifte. Hemliga, konstiga skåp med saker från de som bott där förr! Det låter som en dröm. Med stigande ålder har jag tydligen blivit åtminstone lite tuffare; nu kliver jag gärna in över tröskeln i Noras hem och stannar där. Länge.

Det här filmomslaget tyckte jag var skitläskigt då, när det begav sig. Det känns rätt lugnt nu.

En annan sak jag lägger märke till nu är också Gripes förtroende för läsaren. Här har vi en barnbok som utan att blinka namedroppar Schopenhauer och berättar om oäkta barn och föräldrar som omkommer i hemska olyckor. Gripe litar på läsaren, även om han/hon är ung, och försöker varken undanhålla eller försköna. Tvärtom handlar mycket om just vikten av att få veta hur det verkligen ligger till, att få höra hela sanningen även om man är ung. Jag tänkte inte på det då, när jag läste Gripe som barn, men jag tror ändå att det då var en av de bidragande orsakerna till att jag tyckte så mycket om hennes böcker. Hon väjde inte för mörkret, och det kändes som att hon berättade något som var helt sant, gav ett förtroende som få andra vuxna gjorde.


Hur snyggt omslaget till Reprisutgåvan av Agnes Cecilia än är, så måste jag säga att jag också är väldigt svag för det här gamla omslaget. Underbart stämningsfullt!