Road trip till världens ände

Femtonåriga Jess pappa är djupt troende, kristen evangelikal, och övertygad om att världens ände är nära. The Rapture – att Gud rycker upp alla de rättroende till himlen medan resten av mänskligheten blir kvar på jorden och utsätts för allehanda prövningar – kommer att ske inom bara några få dagar. Pappa packar därför in Jess, hennes sjuttonåriga storasyster Elise och deras mor i bilen och ger sig ut på en sista road trip från hemmet i Alabama genom den amerikanska södern. Längs vägen ska de dela ut bibeltraktat och försöka frälsa så många som möjligt innan det är för sent. Resans mål är Kalifornien; eftersom gud tydligen har satt ett klockslag som The Rapture ska ske, tänker sig pappan att han ska kunna få se så mycket som möjligt t ex på tv om han befinner sig i en tidszon efter de flesta andra. I Pacific Time ska familjen se det sista av världen som vi känner den, innan de hämtas hem av Gud.

I The Last Days of California av Mary Miller följer vi familjens resa sedd ur Jess ögon. Jess, som inte egentligen vet vad hon tror på, som egentligen mest vill ut och se och uppleva saker, och som mest bara känner sig fel på det sättet man bara kan göra när man är femton och tycker att alla andra har gjort så väldigt mycket mer än man själv har. Jess speglar sig i Elise; hon är snygg och cool och har allt som Jess vill ha. Fast Elise bär också på en enorm hemlighet – hon är nämligen gravid. Trots att deras far förbereder dem för The Rapture, tänker Jess och Elise mest på killar, utseende, fest och hur länge man egentligen kan räkna med att uppkopplingen på mobilen funkar om man blir uppsnappad av gud.

The Last Days of California är många saker på en gång: en coming of age med ett mycket fint porträtt av två systrar, en både skarp och stundtals väldigt kul skildring av en familj och en smart road trip-berättelse om det moderna USA. Jag tyckte att det var extra kul att läsa den dels eftersom hela Rapture-grejen anknyter till delar av det min religionsvetarmake studerade nu när vi var där, dels eftersom Jess familj åker längs I-10, vilket är vägen som vi själva åkte flera gånger. Boken fångar interstate-resandet i en lång rad av halvsunkiga Waffle House-restauranger med sirapskladdiga bord, de enorma avstånden, de tomma grässlätterna i Arizona och New Mexico, slitna billiga motell där ismaskinen rasslar utanför dörren och det bara finns varmvatten en stund i duschen. Alltsammans är fångat på pricken, och ofta därtill väldigt snyggt formulerat. Jess röst är sådär dräpande och uttråkat tonåringsaktig som bara en blasé, lätt brådmogen och samtidigt fruktansvärt osäker femtonåring kan vara. Det är omöjligt att inte tycka om henne och Elise.

Och det religiösa då? Tja, det kan i sammanhanget vara värt att nämna att det är någonstans kring 40 miljoner amerikaner som i likhet med Jess pappa tror på The Rapture. Inte så att den ska ske nu, men att den ska ske förr eller senare, oklart när. Jess pappa är med andra ord inte riktigt lika udda som man svensk och icke-religiös lätt kan tro, tvärtom. Behöver man vara religiöst intresserad för att läsa och gilla The Last Days of California? Absolut inte. Det räcker att man gillar bra berättelser. Jag skulle förvisso gärna ha sett att Mary Miller skruvat historien ännu några varv hårdare, och kanske framför allt att hon haft en tydligare dramaturgikurva (det går lite i samma tempo hela tiden), och så kanske kanske skrivit ett lite mindre snällt slut. Men ändå – klart läsvärd, särskilt för alla som gillar americana!

Som vanligt tack till eminenta BookPeople i Austin för lästipset! Har tappat räkningen på hur många nya böcker jag hittat tack vare denna fantastiska butik ...

Helt vanliga polygamister

Tänk dig att du är gift och har barn. Tänk dig sedan att du utöver din man även har tre andra fruar och att ni tillsammans har sjutton barn. Ert uppdrag nu är att övertyga världen om att ni tvärt emot vad man kan tro, är en alldeles vanlig familj.

Hur låter det? Inte så avundsvärt, kanske. Det är inget jag någonsin skulle vilja uppleva, av många anledningar. Däremot tycker jag att det är sjukt fascinerande. Hur går det till, liksom? HUR? Hur är det att leva så? Jag har följt dokumentärserien Sister Wives om familjen Brown på TLC: de fyra fruarna Meri, Janelle, Christine och Robyn, deras man Kody och de sjutton barnen, och verkligen uppskattat att se serien. När jag nu även hittade deras bok Becoming Sister Wives på biblioteket, lånade jag den naturligtvis fortare än kvickt.

Familjen Brown kommer ursprungligen från Utah och är fundamentalistiska mormoner. Med det menar de att de följer vad de anser är den ursprungliga mormonska läran (=månggifte på det sätt som deras Joseph Smith praktiserade det, men som "vanliga", stora mormonkyrkan tar avstånd från). Det innebär inte, vilket de är extremt noga med att påpeka, att de på något sätt sympatiserar med det man annars ofta tänker på när man hör uttrycket fundamentalistisk mormon, kvinnor i gammaldags kläder med den där speciella frisyren, hopträngda i gigantiska sektliknande familjer ute på någon gård där det pågår tvångsgiften etc i stil med det den numera dömde Warren Jeffs pysslade med. Absolut inte, understryker familjen Brown. Istället är man en helt vanlig amerikansk familj. Man är bara några fler än de flesta andra.

Familjen Brown med alla barnen (utom minstingen, som ännu inte var född här)

Det man känner när man ser tv-serien är också faktiskt just det - de är påfallande vanliga för att vara så ovanliga. Eller hur man nu ska säga det. Det är just det som är seriens dragningskraft; hur en så väldigt udda religiös övertygelse kan existera parallellt med ett i många andra avseenden normalt liv. I tv framstår familjen Brown snarast som ett slags glatt kollektiv, en storfamilj där alla har sin plats och alla är välkomna. I boken korrigeras den bilden en aning; man får veta mer om vad som hänt tidigare och får läsa om hur de fyra fruarna en efter en kommit in i familjen - en långt ifrån problemfri process. Det är nästan skönt att höra att de också har problem med avundsjuka mm, för det känns som om det blir en mer verklighetstrogen bild av hur det faktiskt måste vara att leva polygamt. Det som är fascinerande här är dock hur de hanterar det och resonerar kring det: det här är något Gud vill att de gör, och det är deras uppgift i ett äktenskap att utvecklas som människor och bli bättre, och skapa fungerande relationer till varandra. Det ska inte vara enkelt, det ska vara ett pågående arbete, hela tiden.

Alla de fyra fruarna: Meri, Christine, Janelle och Robyn. Bilden togs samma dag som
Robyn gifte sig med Kody - en dag som Robyn var angelägen om att göra till en
festlig angelägenhet för HELA familjen, inte bara för henne själv, enligt boken. 

Som feminist är det naturligtvis enkelt att bli upprörd över hela polygamigrejen, av många anledningar. Den mest uppenbara är naturligtvis att principen om månggifte bara går åt ena hållet - det finns inga kvinnor som har flera makar. Men samtidigt är det inte några undergivna, passiva eller hunsade kvinnor man hittar i familjen Brown. De bestämmer själva, och det här är deras egna val. Det handlar om fem vuxna individer som alla väljer fritt, och såvitt man kan förstå skadar deras val varken dem själva eller deras barn. Så då är det väl ok? Eller? Jag är lite kluven.
Jättesvåra frågor - men sjukt intressanta, både på tv och i bokform. Jag kunde naturligtvis ha önskat mig ett något lite mer kritiskt perspektiv i boken, men eftersom det helt och hållet är deras egen berättelse, inte en journalists story om dem eller så, så är det ok att de själva väljer hur de vill framställa det. Spännande att höra om är det i vilket fall.

Amishdeckare!

Ni minns Half Price Books som jag skrev om häromdagen? Nu har det visat sig att om man bara kör en liten bit åt andra hållet från där vi bor, så kommer man till ytterligare en av kedjans butiker. Den här, nyupptäckta, är ännu större och har ännu roligare böcker. Gah! Jag och maken tillbringade en timme där och kom ut med en hel påse böcker. Jag fyndade bland annat en amishdeckare: Karen Harpers Return to Grace. Både titel och författare är helt okända för mig, men eftersom jag har en förkärlek för allt som andas amish (fråga mig inte hur det kommer sig), var jag ju tvungen att testa när det nu nästan inte kostade några pengar alls. Den är egentligen del två i en serie (ettan heter Fall from Pride), men de ska som jag förstår det funka att läsa fristående också. Ska bli spännande att se hur den är!
Ska också bli spännande att se hur mycket pengar vi kommer att ha gjort av med på Half Price Books innan vår vistelse här är slut ...

Bibelbätet - den bisarra varianten

En rosa bibel med metallomslag, någon? Eller en prinsessbibel med glitter? Kanske får det vara något mer pojkigt, en race car-bibel istället?
Som svensk och därmed allmänt ickereligiös är det en smärre chock att upptäcka hur enormt mycket religiös, och då främst kristen, litteratur det finns i snart sagt varenda amerikansk bokhandel. På varje större kedjebutik hittar man minst ett par tre hyllor med biblar - och vilka biblar sedan. Idag blev vi stående på en Barnes and Noble på 5th Ave inte långt ifrån Times Square, där det fanns oändliga hyllmeter biblar för alla smaker. Glöm allt du tror dig veta om hur en bibel ser ut och föreställ dig istället något i den här stilen:The busy mum's bible. Som en filofax ungefär, i två nyanser av rosa läder på pärmen. Inuti en blandning av bibeltexter, kalender för en soccer mum, tips på hur man bäst uppfostrar barnen och hur man sköter hemmet.
Eller den här (och här ber jag om ursäkt för den kassa bildkvalitén):The Holy Bible STCC Race Car Edition. Kommentar överflödig.
Och de här två är som sagt bara en droppe i havet. Tonårsbiblar, blomsterbiblar, patriotbiblar, parbiblar, barnbiblar, you name it. På samma hylla fanns också en massa olika tillbehör, allt från bokmärken med Jesus-/Gudtema till specialdesignade bokomslag att skydda pärmarna med.
En annan avdelning som inte heller finns hemma, knappt ens i uttalat religiösa bokhandlar, är Religious fiction: berättelser anpassade till en kristen, främst kvinnlig publik. De flesta av böckerna tycktes utspela sig under pionjärtiden (förmodligen för att det är lättare att skriva en from berättelse om man inte behöver placera den i nutid), men där fanns också en hel del kristen chick lit. Fascinerande. Jag noterar alltsammans i kategorin saker jag inte trodde fanns, och noterar dessutom att det här ändå bara var utbudet i en helt vanlig kedja i det ändå förhållandevis sekulära New York. Vad ska det inte finnas om man kommer ner till de mer kristna staterna? Mycket bisarrt. Hade jag varit kristen, skulle jag nog nästan ha blivit förolämpad av alltsammans.