Sorgsna skrivande damer i SVT

Vad är det med SVT och sorgsna författarporträtt? Jag har just sett K Specialen om Sonja Åkesson och den var förvisso intressant och välgjord - och emellanåt smått surrealistiskt underhållande när Eva Beckman i sällskap med andra Åkesson-fans kikar in genom brevinkasten på lägenheter där de tror att Åkesson kan ha bott. Men framför allt var det sorgligt. Den timma som programmet varar hörs nästan konstant ledsamt, finstämt pianoklinkande i bakgrunden och stoooor del av det som sägs är varianter på "nog hade hon det svårt, alltid". Ja, det hade hon säkert. Men det var ju inte bara det, eller hur?

Upplägget påminner starkt om programmet om Mare Kandre som visades för ett tag sedan. Även där sorgset pianoklink, långsamma kameraåkningar över olycksbådande barndomsbilder och så ångesten som ständigt ruvade i bakgrunden.

Innan dess var det Joyce Carol Oates som man kunde se sitta och titta med stora ledsna ögon, berättande om hur det var när maken gick bort.

Och för något år sedan var det en dokumentär om JK Rowling där hon framstod som den stackars rika författarinnan som förvisso hade framgång men som ändå var liiiite miserabel, osäker och möjligen folkskygg.

Det är Svårt, det är Svartvitt, det är SVT

Vad är grejen? Finns det inga författare som mår bra? Är ångest obligatorisk? Och är den i så fall mer obligatorisk för kvinnor än för män? Det tycks finnas en förutbestämd mall i vilken alla, men framför allt kvinnliga författarskap ska passas in, en mall där åtminstone ett mörkt hot måste finnas med. Om det beror på någon slags idé om att alla berättelser behöver dramatik, så kan jag meddela att den idén suger i det här fallet. Det måste finnas andra historier att berätta. Det är inte förbjudet att syssla med litteratur och vara glad samtidigt. Jag vill hellre höra mer om verken, om texterna och deras tillkomst, om inspiration, om förhållandet till andra författare, ja om vad som helst nästan. Bara inte detta evinnerliga ångestkramande.

Så kom igen SVT - ge mig en författardokumentär om någon som skriver och mår toppen. Någon enda måste ni väl kunna gräva fram?

Because I'm worth it (again)

Jag upplever i detta nu den mest angenäma av alla känslor en bibliofil som jag kan tänkas känna: en trygg förvissning om att en jätteladdning böcker är på väg hem till mig. Sweet! Dessutom tre bonusar i sammanhanget; flera av dem är gratis, jag kommer förhoppningsvis ha lite mer tid att läsa framöver och flera av dem är böcker jag verkligen längtat efter. Jag gnuggar händerna och fnissar förtjust när jag föreställer mig hur de ska fylla min överfulla bokhylla. Hoho, så fint det ska bli.

Först är det några lånade, Ann Patchetts Någon vakar i natten och Hanne-Vibeke Holsts Drottningoffret. Patchett har jag inte läst något av förut, men den här verkar spännande och jag har hört mycket gott om den från flera av er här som redan läst den. Drottningoffret ska bli kul mest eftersom jag gillar Holst både som person och författare och eftersom jag läst de andra delarna i serien.

As we speak är också en hel laddning på väg hit från Amazon, som en present från mig själv till mig själv bara för att jag är så bra och duktig och väldigt mycket värd det. Ooh ja. I paketet finns Charlaine Harris Dead and Gone - jepp, jag kunde inte hålla mig längre. Pocketpakten är bruten. Alla spärrar som funnits för mitt Harris-beroende är borta. Känns ju bra. (Ja, det gör det faktiskt...) Till mitt försvar vill jag säga att det var rea. Dessutom nästa del i Harris nyutgivna serie om Aurora Teagarden, Last Scene Alive. Och så två förstadelar i två nya serier som jag inte alls vet om de är bra men som logiskt sett borde vara något för mig; Murder is Binding av Lorna Barrett ur serien Booktown Mysteries och Death by Darjeeling av Laura Childs i serien A Tea Shop Mystery. Tänkte att de skulle vara lagom avancerad semesteravkoppling. Beställningen toppades av en bok jag fick tips om här på bloggen av en läsare; The Luminous Life of Lilly Aphrodite av Beatrice Colin. Ska bli väldigt spännande att se om den är lika bra som den verkar!

Gratisex (läsex från förlagen alltså) blev det också en nätt samling som jag verkligen är glad över. I den här kategorin härskar boknörderiet fullt ut med ett undantag. Först är det Manuskriptet av Henrik Langeland, sedan Skuggbiblioteket av Birkegaard och så Henrik B Nilssons Den falske vännen (som för övrigt har ett sjukt snyggt omslag). Sist ut och kanske en smula udda i sällskapet men ändå intressant är Karolina Ramqvists Flickvännen. Kan nog vara en bra omväxling från de andra.

Allt det här är hos mig om ett par dagar! Min barnsliga glädje känner inga gränser. Happy nerd over and out.

Tyska teorier

"En kommissarie som mest går omkring och funderar. En polis som tycks se ut som Pamela Anderson men som folk ändå tycker är ful. Ett par förvirrade fysiker som borde släppa teorierna för en stund och faktiskt ägna sig åt livet istället. En cyklist som förlorar huvudet alldeles i onödan. Alla de här blandas med varandra på tyskt manér. En massa fåglar flyger runt. Upplösningen kommer, men känns överraskande platt. Ungefär så var det, tror jag."

Se där min alldeles egenhändigt hopknåpade parafras på baksidestexten till Juli Zehs Fritt fall. Kunde inte låta bli. Jag har läst Fritt fall av och till under en veckas tid, samtidigt som jag jobbat extremt mycket. Kanske inte det smartaste bokvalet i det läget, men när jag upptäckte det hade jag redan börjat och kunde lika gärna fortsätta. Men för er som inte har börjat ännu - spara den till semestern. Den är perfekt om man vill ha en klyftig, originell deckare när man är ledig.

Det som gör Zeh annorlunda än andra i samma genre är dels språket och berättelsens struktur, dels att det pratas en del fysik (spring inte skrikande iväg nu; det är faktiskt ganska intressant för det mesta). Själva plotten är dock förhållandevis enkel: fysikprofessorn Sebastian ska köra sin son till ett scoutläger och stannar på en rastplats. När han kommer tillbaka till bilen efter ett kort stopp är både bil och barn borta. Strax därpå mottar han ett telefonsamtal som förklarar att han måste undanröja en man vid namn Dabbeling om han vill återse sin son. Dabbeling är inte okänd för Sebastian; han är vän till Sebastians fru och möjligen även inblandad i en skandal vid sjukhuset i staden.

Zeh kräver en hel del av sina läsare. Framför allt tar det en stund att komma in i språket och sättet att berätta. Det gäller att läsa uppmärksamt, att verkligen inte missa någon information. Zeh skriver skenbart enkelt, med korta nästan staccato-artade meningar. Samtidigt är de ofta poetiska och fyllda med oväntade bilder som man får fundera på för att verkligen förstå vad som avses. Skarp iakttagelseförmåga blandas med humor av den mer drastiska sorten. På något sätt känns det hela väldigt typiskt tyskt; jag tror att det främst är tonen i språket som får mig att associera ditåt. Jag är tyvärr inte tillräckligt bra på tyska för att läsa Zeh i original, annars hade det varit roligt att jämföra och se hur översättningen påverkat.

Fritt fall är som sagt en smart deckare, en mordhistoria som inte främst letar efter en heltäckande förklaring till hur allt låg till utan snarare en lek med genren och olika teorier. Det märks framför allt på personteckningen - knappast någon av gestalterna i boken känns trovärdig som en riktig person. Snarare representerar de olika idéer, ståndpunkter eller typer. Det är klyftigt men det är inte direkt mänskligt, om ni förstår hur jag menar.

Någonstans här kommer också min invändning mot Fritt fall. Jag gillar den och köper konceptet - ända fram till slutet. Upplösningen är förvånansvärt simpel och känns platt. Men framför allt är den så osannolik att den får berättelsen att helt lämna verkligheten och gå upp i idéernas/teorins värld. Ingen riktig människa skulle uppföra sig så som de här personerna gör. Jag tycker inte heller att upplösningen funkar fullt ut ens om man bara ser till den teoretiska sidan av berättelsen.

Med det sagt - Fritt fall är ändå trevlig läsning. Vill man ha en deckare kan man mycket hellre välja Zeh än någon av hennes mer standardmässiga kollegor i genren.

*******************

Tack till Weyler förlag som skickade läsex!

Läs andras åsikter om Fritt fall här och här.

Jag lär mig nya ord

Det fanns en tid då jag var lyckligt ovetande om vad en pissbomb var. Den tiden är förbi. Skogsporr är också ett nytt begrepp. Jag läser de första kapitlen i Pittstim och inser att jag är väldigt glad över att inte vara kille. Är det så ni har det på eran sportträning, på era pojkrum? Jag skulle ljuga om jag inte var åtminstone lite chockad ibland.

Texterna i Pittstim är, precis som i föregångaren Fittstim, rätt ojämna. Stil och innehåll varierar mycket, och det är väl också en del av charmen. Vissa texter förstår jag ingenting av, men andra träffar hårt. Max Landergårds text är en ur den senare kategorin. Den handlar om hur det är att växa upp med en alkoholiserad far och är osentimental, skriven med helt rätt ton för att drabba läsaren som får en hård knut i magen. Även Axel Gordh Humlesjö, Andrez Bergström och Inti Chavez Perez skriver bra.

Pittstim ger mig känslan av att ha gluttat på en dörr in till ett rum där det försiggår en massa saker som man bara anat. Det är spännande, men också frustrerande eftersom texterna är så korta. De bästa hinner just börja, just komma till det som är intressant - och sedan tar de slut. De väcker fler frågor än de ger svar och i flera fall skulle jag ha velat veta mer om det som låg bakom texten. Egentligen tror jag inte att man ska läsa Pittstim som jag - allt i ett par sittningar, utan hellre en text då och då som diskussionsunderlag. Perfekt för grupper som arbetar med tonårsgrabbar, tänker jag mig (utan att veta något om hur sådana fungerar nu för tiden... en bieffekt av Pittstim är att jag känner mig rätt gammal när jag ser alla författarna som är födda -80 någonting och ändå är alldeles vuxna...). Lärare borde ta med boken till sina klasser, läsa och prata. För oss andra ger Pittstim något att fundera på på egen hand och det är ju inte heller det sämsta. Men pissbomb. Hm. Har svårt att komma över det.

Härligt hemsökta hus

Kanske kunde man kalla det litterär husporr - fast då låter det väl mer som något med Ernst Kirchsteiger. Nej, det jag menar är de där berättelserna där ett hus eller ett gods spelar så stor roll att det nästan blir en egen gestalt i romanen, ett levande väsen. Oftast med ödesdigert inflytande på människorna i och runt det. Om jag säger Manderley eller kanske Wraxford Hall förstår ni säkert vad jag menar. Nu är det dags att lägga ännu ett namn till den listan: Hundreds Hall. Hundreds Hall i Warwickshire var en gång storslaget, men när Sarah Waters visar oss dit i The Little Stranger har det blivit sent 1940-tal och förfallet är tydligt. Den stora parkliknande trädgården håller på att växa igen, stallarna står tomma och i salongen buktar taket eftersom det regnar in. När byns läkare, Dr Faraday, kallas dit för att undersöka en av tjänarna som blivit sjuk, förvånas och förfäras han över vad som har hänt med godset. Han minns Hundreds Hall från när han var liten, då hans mamma jobbade där och det ofta hölls stora glamourösa fester hos familjen Ayres som äger det. Nu är det en hårt prövad liten skara som bor där. Pappan är död och likaså familjens förstfödda. Kvar är Mrs Ayres och hennes två vuxna barn Roderick och Caroline. Roderick har inte helt hämtat sig från skadorna han ådrog sig i kriget och Caroline har rykte om sig att vara en intelligent flicka - med andra ord tycker folk synd om henne för att hennes mycket alldagliga utseende och lite trubbiga sätt som gör att hon aldrig kommer att bli gift.

Dr Faradays besök hos familjen Ayres blir det första i en lång rad. Han börjar behandla Rodericks krigsskador och kommer familjen allt närmare. Han fascineras av deras sätt att leva; de är en kvarglömd rest av en tid som för länge sedan är borta och nu passar de inte in någonstans. De har stora ekonomiska bekymmer och hur de än försöker spara är det bara en tidsfråga innan de kommer vara tvungna att göra något drastiskt. De har redan sålt av en del av marken till tomtspekulanter och nu syns de nya, praktiska kedjehusen med glada arbetarfamiljer om man går upp på andra våningen i Hundreds.

Samtidigt tycks det finnas andra, mer subtila hot. Familjen Ayres försök att presentera dottern Caroline för en lämplig ung man från en annan familj slutar med förskräckelse: den gamla hunden Gyp som aldrig har gjort en fluga förnär biter plötsligt en ung flicka så illa att hon blir vanställd för livet. Mystiska brännmärken dyker upp i Rodericks rum och efter viss övertalning berättar han för Dr Faraday att han tror att de kommer från en ond ande som tagit huset i besittning. Hushållerskan Betty är inne på samma spår. Det finns något elakt i huset, säger hon. Underliga ljud hörs och saker flyttar på sig. Och en natt syns flammor i fönstren på Hundreds Hall...

The Little Stranger är en melankolisk och vacker berättelse. Sarah Waters är bra på att skapa stämningar och här har hon verkligen lyckats skriva en berättelse att läsa i långa sjok, att sjunka in i. Samtidigt handlar det inte bara om att hon målat en ytlig bild; tvärtom är det en ingående social skildring av efterkrigstiden i England. Det är också typen av bok där man efter ett tag känner att man blir personligt bekant med gestalterna - och snart är man också väl hemmastadd på Hundreds. Waters har gjort det lätt för läsaren att se framför sig hur det ser ut och det är både läskigt och härligt att gå omkring där. Som sagt - jag älskar sådana hus. Förmodligen skulle jag freaka ut efter två sekunder om jag verkligen bodde i ett, men i bokform är de underbara.

Länge förmår också The Little Stranger leva upp till mina extremt höga förväntningar. Men efter en sisådär tvåhundra sidor blir det till min förvåning lite segt. Det är som att Waters inte riktigt vetat vart hon varit på väg, men ändå fortsatt att skriva och liksom hoppats på att det ska lösa sig själv. Känslan går över efter ett tag när det börja hända saker igen, men så återkommer samma sak en gång till och då blir jag irriterad. Spänningen byggs upp, det börjar hända något som gör att jag tänker "åh, nu kommer det!" och så förväntar jag mig något extremt dramatiskt som ska sparka igång romanen men sedan planar det bara ut och så är det tillbaka i samma spår igen. Det är utan tvekan en bra roman hon har skrivit, men den hade otvivelaktigt tjänat på att kortas ned. Från de femhundra sidorna den är nu till kanske trehundrafemtio.

Jag har inte heller lyckats besluta mig för om jag gillade slutet eller inte. Jag ska inte spoila något här, men låt oss konstatera att slutet är ... tja, i mina ögon är det faktiskt en lite feg utväg. Jag kan på ett sätt förstå hur det passar med resten av berättelsen, men det är lätt att känna att man nog ändå hade förtjänat något annat efter att ha hängt med i femhundra sidor. Jag hade gärna velat se ett lite starkare ställningstagande från Waters. Med det sagt är The Little Stranger ändå en extremt läsvärd roman. Missa inte!

Ingen sill men väl en massa gratis böcker

Saker som får mig att känna att jag bor i en underbar stad: nu på morgonen gick jag och sambon iväg för att handla de sista sakerna inför middagen ikväll. När vi korsade torget utanför affären såg vi en man som hade stannat till i allén och stod och tittade på något på marken. En bok! Flera böcker! En massa böcker! I två långa rader längs kanten på gången under träden hade någon lagt ut en massa böcker på två banderoller där det stod Glad Midsommar! Ta en gratis bok! Vilken fantastisk idé! Nu var det förvisso mest skräp (gamla bokklubbsböcker, typ), men ändå! Vilken underbar tanke! Jag yrkar för att den genast sprids till fler städer och till fler högtider.

Ha en skön helg!

En hund, en dinosaurie, en katt

En bok om Björn Ranelid, en bok om Björn Ranelids hund tillsammans med andra författarhundar samt en ovanligt stor mängd böcker som får en att känna att liket lever/dinosaurerna har återuppstått/PRO har möte (välj själv lämplig metafor) - det är vad jag kommer ihåg efter en första genombläddring av Svensk Bokhandels nyutkomna höstboksnummer. Tog med mig den hem från jobbet i ösregnet igår, väl insvept i dubbla plastpåsar för att förhindra att den förvandlades till pappersmassa.

En något mer noggrann genombläddring idag visar att mitt förstaintryck från igår inte var helt fel. Ranelid är i ropet och så även hundarna. Dessutom kunde jag nöjt konstatera att det var som jag hoppats - Jan Kjaerstads Jag är bröderna Walker kommer i svensk översättning i oktober. Tyvärr verkar det inte som att han kommer till mässan i Göteborg, åtminstone har jag inte hittat honom i programmet ännu. Synd!

Bortsett från de titlarna jag redan visste skulle dyka upp, är det dock lite tunnsått på romanfronten. Inget att gå i taket över, direkt. Snarare är känslan av deja vù stark när jag bläddrar vidare. Många annonser skulle kunna vara hämtade från vilket år som helst; det är samma författare som kommer om och om igen med ungefär samma böcker. Bokserier kan vara kul, men de gör sannerligen inget för spänningen i katalogerna.

Dessutom är det som konstaterat ovanligt många av "de stora" som kommer med "nya", "efterlängtade" böcker. Jag skriver ""x3, för jag är tveksam till om det verkligen är värt att hetsa upp sig över dem. Är det verkligen någon som har bett om vare sig Kurt Wallanders återkomst eller Jan Guillous memoarer? Kanske inte. Möjligen någon med lite bristande fantasi och tråkig smak. Samma person kan i så fall öven glädja sig åt Dan Browns Da Vincikodsuppföljare Den förlorade symbolen och Klas Östergrens Den sista cigarretten. Själv känner jag snarast att den typen av böcker inte kommer bli aktuella för mig förrän den dag jag får sömnproblem men inte vill äta tabletter. Då ska jag möjligen överväga att läsa dem, men inte förr.

Roligare är i så fall att det kommer en hel liten bok med Simon's cat. Har ni inte sett honom, kolla här. (Eftersom den är en katt, vägrade den att klistra in sig, så ni får gå dit själva...) Den ska jag ha! Den är så lik någon jag känner...

Låååångsamt framåt

Har kommit halvvägs i Sarah Waters The Little Stranger. Läser, läser, läser... och lääääser... Herregud! Den är verkligen lång och massiv. Och är den inte lite...seg? Den började ju alldeles utmärkt och var välskriven och spännande, precis som hennes tidigare böcker. Hundreds (godset det utspelas på) är exakt sådär stort och läskigt som det ska vara. Berättelsen startade i ett ganska långsamt tempo som lät stämningen byggas upp gradvis och det fungerade bra - ända tills jag hade läst en sisådär 200 sidor och började känna att det saktade ned ännu mer. Nu är jag ytterligare femtio sidor längre fram och inte händer det så mycket mer. Tvärtom känns det som om berättelsen har stannat upp; den står och väger i väntan på att Sarah Waters ska besluta sig för vilken väg hon ska ta. Under tiden hon funderar på det fortsätter hon att skriva. Nicht gut. Det är inte dåligt, men det är ju inte så värst spännande heller... Jag ber en stilla bön för att The Little Stranger ska ta sig ur svackan och fortsätter läsa. Och läsa. Och läsa... Längre är definitivt inte alltid bättre.

Avlyssnat i helgen

Tröstshopping efter den miserabla fotbollen, allmänt dålig planering inför studentutsläppen eller bara brist på bättre sysselsättning - jag vet inte varför, men vi hade sjuuukt mycket folk på bokhandeln hela helgen. Extremt trevligt att få in en massa välbehövliga pengar, men en smula utmattande att genomföra eftersom vi bara var tre personer som jobbade. Idag har jag ont överallt och tycker lite synd om mig själv. Funderar också på några underliga konversationer jag fick höra när jag sprang mellan hyllorna. Och här vill jag bara understryka att trots att det verkar förbryllande och stundtals skrämmande, så är nedanstående 100% sant. Rena citat. Så här kan det låta i en alldeles vanlig bokhandel:

Kund står med Siri Hustvedts Sorgesång i handen och bläddrar och hummar. Han slänger ett öga på fliken med Siris porträtt och skriker till.
"Jävlar!"
"Huh?" frågar hans sällskap.
"Så in i helvete allvarlig man kan se ut då! Man blir ju fan rädd!" Han slänger ifrån sig boken och går.

Tjej i tjugoårsåldern kommer fram till mig i kassan och frågar efter The Game. Jag förklarar att vi för tillfället har slut på den engelska utgåvan och frågar om hon istället skulle vara intresserad av den svenska, som fortfarande finns kvar.
"Öh, vaddådå? Är den engelska bättre då eller?"
"Hur menar du?"
"Eftersom den är slut. Vad är det för skillnad på dem?"
"Den ena är på engelska och den andra är på svenska..."
"Men vilken är bäst?"

Dam i 50-årsåldern frågar min kollega efter boktips.
"Det ska vara till en tjej som är 30."
"Jaha, vad tror du hon skulle vilja ha för typ av bok? Roman, deckare...?
"Hon är gift."
"Jaha...?"
"Ja, har du något bra då eller?"

Två tjejer i kön fram till kassan:
"Var får du dina tips ifrån? Hur vet du vad du ska läsa?"
"Från kompisar och så, mest. Och så läser jag på nätet ibland."
"Jaha, finns det mycket tips där?"
"Mm, en del. Fast vet du något som är sjukt? Det finns folk som har hela bloggar som handlar bara om böcker!"
"Shit! Det är ju jättenördigt!"
"Jag vet! Helt bisarrt!"
***************************************************
Ja, jävlar i min lilla låda. Vi är konstiga varelser. Ägna hela bloggar åt böcker. Oj oj oj...

Snälla (?) japanska spöken

Lika svårt som det är att skriva något om Joyce Carol Oates utan att nämna hennes (ö-)kända produktivitet, är det att skriva något om Taichi Yamadas roman Strangers utan att nämna den där andre japanen - ni vet, han vars namn börjar på M och som jag tycker mer och mer om allt eftersom och som jag därför tjatat sönder... Ni förstår säkert alla vem jag menar (om inte kan ni bara scrolla nedåt). Jag ska verkligen försöka att skriva om Strangers utan att säga för mycket om he who must not be named, för jag kan föreställa mig att Yamada är rätt trött på jämförelsen. Vi får se hur det går.

Strangers är berättelsen om den medelålders Harada som arbetar med att skriva manus till tv-serier. Sedan han skilde sig från sin fru har han bott i en minimal lägenhet i ett gigantiskt kontorskomplex, där bruset från den närbelägna motorvägen aldrig dör bort. Om nätterna är huset övergivet; Harada tror länge att han är den ende som är kvar i byggnaden efter arbetstid. Men en kväll, när han just fått veta att en av hans kollegor har hookat upp med hans ex-fru, ringer det på dörren. Utanför står en ung kvinna som säger att hon också bor i huset. Vill han kanske ta en drink?

Ungefär samtidigt händer också en annan oväntad sak. Harada är ute på stan när han får syn på en man som är en exakt kopia av hans sedan länge avlidne far. Han följer efter mannen och blir allt mer säker. Främlingen är inte bara lik pappan, det är pappan. Fast han har inte åldrats en dag; han ser fortfarande ut som han gjorde när han dog i trettioårsåldern. Dessutom tycks han känna till Harada. Mannen bjuder Harada att följa med honom hem. I lägenheten väntar en kvinna som inte bara liknar, utan faktiskt är Haradas mor. Även hon ser exakt likadan ut som när hon dog.

Spooky, spooky med andra ord. Yamada berättar stillsamt och vardagligt men ändå intensivt och spännande om hur Harada försöker förstå vad det är som händer honom. Trots att han är en vuxen man har Harada aldrig riktigt kommit ifrån känslan av övergivenhet som han bär med sig från barndomen då båda föräldrarna dog samtidigt i en olycka. Yamada skildrar på ett fint sätt sorgen som dröjer sig kvar utan att det blir sentimentalt.

Och spökerierna då? Till en början är de ganska o-spökiga eller hur man ska säga. Spökena är som folk är mest. Vill hänga lite, typ. Fast den som har minsta koll på hur det brukar fungera på the dark side vet att umgänge med döda alltid kostar mer än det i förstone kan verka som, och så blir det naturligtvis även här. När det kommer till den övernaturliga sidan av berättelsen visar Yamada samma sak som så många av sina landsmän - att japanska andar är fan så mycket läskigare än sina västerländska motsvarigheter. Japanerna kan sin skräck, det kan man konstatera (även om just Yamada är lite för lugn för att klassas i det mer hardcore skräckfacket). Någon dag ska jag utveckla det där med skillnaden mellan västerländska och japanska späken, för det är något som verkligen fascinerar mig. Japanerna är så oförsonliga på något vis, ondskan är oftast bara ond rakt igenom utan anledning eller hopp om bättring, medan andarna i väst alltid går att stoppa på ett eller annat sätt och nästan alltid har ett skäl till varför de är elaka (de är bara missförstådda, typ). Men mer om det en annan dag, som sagt.

Se fler japanska spöken här.

Yamada har med andra ord mycket som jag tycker om. Men han saknar skickligheten som behövs för att lyfta Strangers den sista biten från bra till fantastisk. Vissa saker säger han alldeles för många gånger, andra hoppar han över för snabbt. Men framför allt handlar det nog om att han är för försiktig. Han skulle ha skruvat upp temperaturen i berättelsen, gjort mer, större, läskigare. Fläskat på mer, helt enkelt. Gjort det obehagliga mer obehagligt. I nuläget är Strangers en ganska snäll spökis. Och det är här jag nog trots allt ändå inte kan låta bli att nämna han den där andre japanen. Med Fågeln som vrider upp världen i åtanke (lågmäld men extremt läskig på sina ställen), är det lätt att se hur Yamada borde ha gjort.

Med det sagt vänder jag ryggen till Japan en stund och hoppar så att säga från en stranger till en annan - ska börja läsa Sarah Waters The Little Stranger ikväll. Äntligen! Förväntningarna är skyhöga.

*************************************

Som bonusinfo kan tilläggas att Natur & Kultur kommer att ge ut Strangers i svensk översättning i höst. Trevligt initiativ!

Jag - komplicerad och svår att tillfredsställa

Ibland vill det sig bara inte trots att allt är rätt. James Bradleys The Resurrectionist får återvända till bokhyllan ett tag i väntan på...tja, jag vet inte. Mer gynnsamma vindar? Sämre väder (alltså inte strålande sol som väldigt dåligt matchar berättelsen)? Oavsett vad det är som behövs för att jag ska komma någonstans i läsningen är det i alla fall andra omständigheter som behövs. Jag har börjat, börjat om, tappat bort mig, bläddrat tillbaka, tröttnat, läst lite till och börjat igen men inte hjälper det. Jag är övertygad om att Bradley har skrivit en alldeles utmärkt bok men han och jag klickar inte just nu. Tragiskt. Jag gillade annars inledningen väldigt mycket. Boken handlar om en man som arbetar på ett bårhus och första kapitlets beskrivning av liken är så ... fin. (Har ni inte tyckt att jag var lite konstig innan, går det bra att börja nu.) Han skriver: "In their sacks they ride as in their mother's womb: knee to chest, head pressed down, as if to die is merely to return to the flesh from which we were born, and this a second conception." Nåväl, just nu räcker inte ens poetiska beskrivningar av döda människor till för att tillfredsställa mig.

Som om det inte räckte för att bevisa min status som komplicerad och svår att tilfredsställa, kan jag tillägga att till och med självaste Sarah Waters fick stryka på foten. The Little Stranger får även den ligga till sig i hyllan ett tag. Fast i hennes fall handlar det snarare om att jag har väntat så länge på den att jag vill invänta ett riktigt bra tillfälle när jag kan läsa den i lugn och ro. Med släktingar på besök den här helgen så går det definitivt bort. Finns för övrigt få saker jag avskyr så mycket som att under en hel helg inte få tillfälle att läsa en enda timme utan att bli avbruten var femte minut (se där ett av många skäl till att jag aldrig vill ha några kids).

Istället spenderar jag de få stunderna jag kan läsa med en ny bekantskap från det ljuva Japan (man måste ju älska ett land som har frambragt Murakami); började läsa Taichi Yamadas Strangers häromdagen. Har på grund av alla avbrott inte kommit långt alls trots att boken är lättläst, men det jag har hunnit med har jag absolut gillat. Det lutar åt suspekt japanskt spök och det tycker jag ju om. Återkommer med omdöme om släktbesöket tar slut någon gång och jag därmed får chans att läsa ut den.

Från Japan rapporteras idag också att nämnde Murakamis senaste, ivrigt emotsedda roman 1Q84 har landat på bokhandelsdiskarna där den förorsakat rusning. Haruki har knappt andats ett knyst om handlingen eftersom han blev putt när handlingen i Kafka på stranden läckte ut på förhand och hemlighetsmakeriet har naturligtvis gjort att alla blivit ännu mer nyfikna. Mig inkluderat. Hoppas att någon engelsktalande, bloggande liten snäll japan skyndar sig att läsa och recensera den så jag kan få höra mer om den. Jag har surfat på en massa sidor på japanska och tittat på den (eller på dem, ska jag kanske säga, det är ju två delar) men det har bara resulterat i att jag frustrerat fått en hint om hur det skulle vara om jag var dyslektiker - det är en massa tecken som inte säger mig ett dugg och jag förstår bara om de har roliga bilder... Nästa projekt bör med andra ord bli att lära mig japanska. Eller inte. Under tiden man väntar på Murakami med begripliga tecken kan man läsa Guardians artikel. Och så håller vi självklart tummarna för att Jay Rubin översätter fortare än kvickt.

Desperately seeking vampire

Kan man någonsin få för många vampyrböcker? Naturligtvis inte. Det är ungefär som att vissa kvinnor samlar på skor - jag samlar på böcker om mystiska män med spetsiga tänder. Samlingen lär inte bli mindre av att jag hittat en mycket innehållsrik sida där alla ens behov på området kan bli tillfredsställda, vare sig man vill ha en Edward eller en Carmilla. Love Vampires.com samlar alla böcker där det finns vampyrer i handlingen och listar dem efter genre, titel och författare. Det finns författarintervjuer och länkar men framför allt en diger samling recensioner som faktiskt är riktigt informativa - perfekt om man vill bilda sig en snabb uppfattning om en ny serie eller så. Me like. Jag menar, visst behöver jag väl fler böcker att sukta efter? Självklart. Har man sedan köpt så många böcker att de blir svåra att bära, kan man med fördel gå in på cafepress och köpa sig den här fina påsen att förvara dem i:

What I Talk About When I Talk About Great Writing

1 april 1978, Jingu Stadium, Japan. Yakult Swallows spelar baseball mot Hiroshima Carp. I en grässlänt ligger en ung man och tittar på matchen. Just där, just då, föds en författare. För det var där och då som Haruki Murakami bestämde sig för att skriva sin första roman.

Jag köpte hans lilla bok What I Talk About When I Talk About Running för några dagar sedan och började, trots att jag har ett extremt varmt förhållande till hans romaner, läsa utan några som helst förväntningar. Även om jag vet att han är en fantastisk författare, trodde jag helt enkelt inte att en bok om löpning skulle kunna vara så värst intressant. Nog för att jag gillar att springa, men att läsa om det? Nja. Att jag ändå valde att läsa den handlade mer om att jag lätt blir fixerad vid att läsa ALLT författarna som jag tycker om skriver.

Men oj, vilken överraskning jag fick! Jag hade inte läst så långt innan jag insåg att den här lilla, till synes anspråkslösa saken faktiskt var om inte lika bra som romanerna, så ändå både extremt läsvänlig och extremt läsvärd. Underhållande, inspirerande och intressant. För det är, precis som han själv påpekar i den, inte bara en bok om löpning. Det är snarare en memoar som kretsar kring löpning, en bok som använder löpningen som ett genomgående tema samtidigt som den handlar om Murakamis liv och tankar i stort. Den består av ett antal kortare texter, skrivna mellan sommaren 2005 och hösten året därpå, under tiden som Murakami förberedde sig för att ännu en gång springa New York Marathon. Det handlar med andra ord en hel del om hans träning, men det blir tvärtemot vad man skulle kunna tro aldrig någonsin tråkigt. Nästan allt han säger om löpningen kan tillämpas på andra delar av tillvaron och han blandar upp det med så mycket annat att även den som är helt och hållet ointresserad av sporten kan läsa boken med stor behållning.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag tycker så mycket om What I Talk About... Kanske är det med boken som med löpning - man måste uppleva det själv för att förstå tjusningen. Men att läsa Murakamis stillsamma, underfundiga, intelligenta och lågmälda funderingar om allt från vikten av fokus för en aspirerande författare och språkets funktion till bästa sortens träningsskor och den godaste ölen gör mig otroligt inspirerad. Det var helt otippat och kanske just därför så mycket roligare.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Bokhoras Johanna L gillade också What I Talk About... Läs mer här.

Skräckhelg

Det är riktigt, riktigt illa att jag är ohjälpligt upptagen nästa helg. Det vankas släktkalas extraordinaire där sambon är föremål för uppmärksamheten - ergo kan vi inte smita iväg. Det är ruggigt synd, för vi skulle väljdigt gärna byta den inplanerade skräckupplevelsen mot en helt annan; det vankas monstermöte i Bokskogen utanför Malmö. Världens coolaste happening och ett måste för alla fangbangers och zombifreaks med självaktning. Och så kan jag inte vara där! Ack ve!

Vad som händer är att Lilith Performance Studio bjudit in den kanadensiska konstnären Jillian McDonald för att iscensätta en performance under namnet Undead in the Night. Publiken samlas i Malmö mellan kl 21 och 01 och i grupper om åtta bussas de sedan ut till ett skogsområde utanför stan. Där följer de en tre kilometer lång stig, på vilken de träffar på Jillian McDonalds crew på 100 personer som agerar zombies och vampyrer i mörkret och spelar upp olika scener, antingen ensamma eller i grupp, med publiken mer eller mindre inblandad. Som att gå omkring i en livs levande skräckfilm, alltså. Skulle kunna bli hur cheesy som helst, men jag tror att McDonald är rätt person att göra det bra och creepy. Hon har gjort en hel del roliga saker förut. Dessutom, Bokskogen är definitivt rätt ställe att göra det på. Det är ett stort område med massor av stigar kors och tvärs, lite lagom kuperad terräng, en del vattendrag och så den typiska, kala marken som blir under bokträd som gör att man kan se långt mellan stammarna. Jag har bara varit där i strålande solsken och då är det extremt harmoniskt, men det är inte alls svårt att föreställa sig hur det skulle se ut i mörkret. Om det sedan var så att man gick omkring där och bara väntade på att det skulle dyka upp blodiga monster runt kröken, ja då vet jag åtminstone en här som skulle kissa ned sig av skräck...Läs mer om Jillian McDonald och hennes performance här, här och här.

Siri i Stockholm!

Man skulle kunna lägga många långa timmar på att formulera det vackert, men det orkar jag inte. Istället säger jag det bara: Siri Hustvedt på Kulturhuset i Stockholm igår - skitbra! Oj oj oj. Jag har kramat mitt signerade ex av The Sorrows of an American hårt i famnen hela vägen hem, särskilt sedan de ropade ut varningsmeddelanden om fick- och väsktjuvar x antal gånger medan jag väntade på tåget på centralen. Nåde den som tar min Siri. Det känns mycket lugnare nu när den är tryggt uppställd på finhyllan i vardagsrummet igen.

Föredraget på Kulturhuset var ett av de där som man skulle vilja ha inspelat för att kunna lyssna på flera gånger, spela tillbaka och pausa för att fundera. Det fick mig att vilja läsa om alla hennes böcker igen. Det var intressant, underhållande och klargörande men ändå lättlyssnat.

Siri signerar på Pocketshop

Utgångspunkten var naturligtvis nyöversatta Sorgesång, men samtalet kom lika mycket att handla om hennes författarskap i stort. Många teman återkommer och utvecklas allt eftersom. I Sorgesång ville hon skriva om ett syskonpar som faktiskt tycker om varandra; dysfunktionella släktrelationer finns det så gott om ändå. Som äldst av fyra systrar har hon alltid fantiserat om att ha en storebror och romanens Erik ligger nära hur den brodern skulle kunna ha varit, samtidigt som Inga lånade drag av Siri själv. Siri talade också om hur det var att gå igenom "the objects of the dead" som hon gjort efter faderns död, samt om den snart smått legendariska knippan med okända nycklar som hon fann där.

Det handlade också naturligtvis om hur det påverkade henne att bo med en annan författare. Paul är hennes förste läsare (och tvärtom) och det har hittills aldrig hänt att någon av dem inte tagit den andres råd. Även när det sitter hårt inne lyssnar de på vad den andre säger om texten; Siri berättade bland annat om en passage i What I Loved, ett tiotal sidor som hon jobbat hårt med och var nöjd över men som Paul hävdade inte fungerade. De gick bort i slutversionen, för hon litar på hans omdöme. Det omvända gäller också, hon har veto när det kommer till hans texter. "Ruthless in-house editing", kallade hon det.

Siri är en morgonmänniska och skriver helst tidigt om dagarna, innan hjärnan förlorat skärpan. Upp kl 6, på plats vid skrivbordet innan 7, skriva till tidig eftermiddag, sedan läsa 3-4 timmar och sen middag, ärenden, träning - så ser en typisk vardag ut. Ambitiöst, måste jag säga. Hon arbetar vanligen 6 dagar i veckan och har alltid sett sig själv som en långsam skribent med långt mellan böckerna. Men det håller tydligen på att ändras; med ökat självförtroende, ett större lugn, mer avslappnad och med fler viktiga erfarenheter att bygga på tycker hon att det börjar gå snabbare. Hon får det rätt tidigare, med mindre arbete än förut. Just nu håller hon på med en ny roman med arbetstiteln A Summer Without Men (yay!!!). Ett steg i en ny riktning för en författare som i tio år skrivit med en manlig huvudperson, något hon upplever givit det skrivna större auktoritet. Det lyssnas mer på vad män har att säga. Jag tyckte också att det var mycket spännande att höra hennes tankar kring vad en roman ska vara, hur en riktigt bra bok är. Den bästa berättelsen är den som får läsaren att se/förstå något han/hon har varit med om eller lagt märke till men inte kunnat greppa innan boken tagit upp det. Boken hjälper läsaren att tolka världen, att se den på nytt. Bra litteratur väcker också någon form av känslomässigt gensvar inom läsaren, menar Siri. Du minns genom känslor. Den bok som väckt de starkaste känslorna hos dig är förmodligen den vars innehåll du kommer minnas bäst. Hon berättade om böcker hon tyckt varit snyggt genomförda och smarta, men som inte väckt någon känsla hos henne och som hon därför inte kommer ihåg. En favoritbok? Musils Mannen utan egenskaper.


Frågor från publiken blev det också, t ex om vad som hände med Erik efter att romanen slutade. Tja, han blir nog i alla fall aldrig ihop med Miranda. Siri ville att de skulle få åtminstone en natt ihop, men karaktärerna själva vägrade och hon lyder alltid dem eftersom de är starkare än hon själv. Var jätteroligt att höra om hennes relation med böckernas gestalter - anledningen att Leo dyker upp även i The Sorrows... är t ex att hon saknade honom och ville kolla så att allt var ok med honom. Mycket sympatiskt! Så var även förklaringen till att hon känner sig mer europeisk än amerikansk; hon tycker sig inte vara tillräckligt mycket obotlig optimist för att vara amerikan. "Optimismen beror på att amerikanerna inte har förstått att de ska dö ännu", inflikar hon.

Som sagt - en oerhört intressant stund med en oerhört intressant författare. Jag är verkligen glad att jag tog mig dit så att jag fick lyssna! Och även om jag vet att det är ett kardinalfel att kommentera kvinnliga författares utseende - gud, så elegant hon är. Smart och snygg och allmänt überintelligent. Det är inte svårt att förstå vad Paul föll för.