09 april, 2014

Lyssna!

De senaste dagarna har jag haft det rysligt trevligt i köket om kvällarna när jag lagat middag, trots att jag varit alldeles själv. Anledningen stavas P-O-D-D. Närmare bestämt är det två stycken som jag lyssnat på medan jag skalat, stekt och kokat: Fantastisk podd och Allt vi säger är sant. Strålande prat om böcker, författare och skrivande!

Fantastisk podd görs av flera olika fantastikförfattare i Sverige och Finland. Här pratas det skrivande och skräck, oknytt och främmande världar. Podden växlar mellan att spelas in på olika ställen med olika författargäng – en garant för att det alltid är varierande och kul att lyssna.
Allt vi säger är sant görs av Lisa Bjärbo och Per Bengtsson, som pratar om ungdomsromaner. En särskild bok/ett särskilt tema får huvudutrymmet varje gång, men sedan handlar det även om mycket annat. Alltid smart, alltid ambitiöst och roligt.

Och nu behöver jag fler bokpoddar att höra på. Kom med era bästa förslag!

02 april, 2014

Mera mord i New Orleans

Förra året upptäckte jag av en slump Joy Castros cajun-doftande kriminalroman Hell or High Water, och blev stormförtjust både i huvudpersonen, journalisten Nola, och i hur Castro inte bara skriver en grymt spännande och tät deckare utan också skildrar New Orleans mörka sidor och klassproblematik. Nu finns uppföljaren Nearer Home ute, och jag var ju självklart tvungen att kasta mig över den också.


I Nearer Home joggar Nola en tidig morgon i Audubon Park när hon hittar liket av en mördad kvinna, som visar sig vara en av hennes tidigare lärare på journalistutbildningen. Vetgirig som hon är kan Nola naturligtvis inte låta bli att undersöka vad hennes gamla professor hade för sig dagarna innan hon dog, och snart har hon själv hamnat i samma hotfulla situation som ledde professorn till en för tidig död. Hon vet för mycket, och någonstans där ute finns någon som är beredd att mörda för att bevara sina hemligheter.

New Orleans är som gjort för mordhistorier av alla sorter. Den här bilden är från en kvällspromenad vi tog när vi vad där i december förra året. Inte svårt att tänka sig både en och tre hemska saker som försiggår bakom de stängda fönsterluckorna ...
Själva mordgåtan är i mitt tycke lite svagare i Nearer Home än den i första boken, och det blir inte riktigt samma intensiva spänning. Kanske beror det på att både mordet och motivet här är mycket mindre personligt än vad det var förra gången, och därför engagerar det inte lika mycket. Engagerar gör däremot skildringen av klass och kön, hur det är att försöka ta sig upp från ingenting till att bli någonting och att vistas i en klass där man alltid känner sig lite främmande, hur framgångsrik man än är. Castro är fenomenal på att beskriva känslan, och på att fånga de små men avgörande detaljerna. Och det är omöjligt att inte tycka om Nola. Hon är en av de där huvudpersonerna som redan från första sidan har en alldeles egen röst och som man känner att man blir vän med. Jag väntar redan på en bok nummer tre i serien – hoppas att det blir en sådan!

Besök Joy Castros författarwebb!

23 mars, 2014

Mördaren ljuger inte ensam

En viss ytlighet – hur skulle man INTE kunna falla för de vådligt snygga omslagen på nyutgåvorna? – samt ett mångårigt vurmande bland bokbloggarna (jag tittar på er, Helena och Helena!), fick mig att till sist göra slag i saken och läsa min första bok av Maria Lang. Det känns skönt att äntligen ha kommit till skott, för är det inte snarast allmänbildning att ha läst henne ..? Jag skulle nog nästan vilja säga det.


Jag började för enkelhetens skull med debutboken, Mördaren ljuger inte ensam, och hann inte mer än öppna den förrän där kom en otroligt stark känsla av sommar, semester och ljuvlig slöläsning i hängmattan över mig. Det här är boken man borde ha med sig på en stugsemester, tänker jag. Det hade varit perfekt att läsa om hur den unga Puck hamnar mitt i en mordgåta när hon besöker sina vänners sommarstuga, samtidigt som man själv skulle sitta just i en sånt där typiskt svenskt litet sommartorp någonstans vid en sjö.

Miljön plus huvudpersonerna Puck och Eje är helt klart vad jag tycker bäst om med Mördaren ljuger inte ensam. Det känns fint att veta att man kan träffa dem i fler böcker. Och mordgåtan? Tja, den däremot är kanske lite gammaldags och inte så överraskande. Här får man ha i åtanke att det var en helt annan sak när boken skrevs. Det jag nästan istället blir mer nyfiken på är Maria Lang/Dagmar Lange själv, som verkar ha varit en verkligt udda fågel och en synnerligen egensinnig, viljestark person. Kanske fortsätter jag med Lena Lundgren & Lisbeth Wikners nya biografi om henne? Det känns som att den kan vara väl så spännande. Trevligt att äntligen ha fått stifta bekantskap med denna deckarikon, hur som helst!

Missa inte heller Fiktiviteters Maria Lang-tema nästa helg! 

15 mars, 2014

Road trip till världens ände

Femtonåriga Jess pappa är djupt troende, kristen evangelikal, och övertygad om att världens ände är nära. The Rapture – att Gud rycker upp alla de rättroende till himlen medan resten av mänskligheten blir kvar på jorden och utsätts för allehanda prövningar – kommer att ske inom bara några få dagar. Pappa packar därför in Jess, hennes sjuttonåriga storasyster Elise och deras mor i bilen och ger sig ut på en sista road trip från hemmet i Alabama genom den amerikanska södern. Längs vägen ska de dela ut bibeltraktat och försöka frälsa så många som möjligt innan det är för sent. Resans mål är Kalifornien; eftersom gud tydligen har satt ett klockslag som The Rapture ska ske, tänker sig pappan att han ska kunna få se så mycket som möjligt t ex på tv om han befinner sig i en tidszon efter de flesta andra. I Pacific Time ska familjen se det sista av världen som vi känner den, innan de hämtas hem av Gud.


I The Last Days of California av Mary Miller följer vi familjens resa sedd ur Jess ögon. Jess, som inte egentligen vet vad hon tror på, som egentligen mest vill ut och se och uppleva saker, och som mest bara känner sig fel på det sättet man bara kan göra när man är femton och tycker att alla andra har gjort så väldigt mycket mer än man själv har. Jess speglar sig i Elise; hon är snygg och cool och har allt som Jess vill ha. Fast Elise bär också på en enorm hemlighet – hon är nämligen gravid. Trots att deras far förbereder dem för The Rapture, tänker Jess och Elise mest på killar, utseende, fest och hur länge man egentligen kan räkna med att uppkopplingen på mobilen funkar om man blir uppsnappad av gud.


The Last Days of California är många saker på en gång: en coming of age med ett mycket fint porträtt av två systrar, en både skarp och stundtals väldigt kul skildring av en familj och en smart road trip-berättelse om det moderna USA. Jag tyckte att det var extra kul att läsa den dels eftersom hela Rapture-grejen anknyter till delar av det min religionsvetarmake studerade nu när vi var där, dels eftersom Jess familj åker längs I-10, vilket är vägen som vi själva åkte flera gånger. Boken fångar interstate-resandet i en lång rad av halvsunkiga Waffle House-restauranger med sirapskladdiga bord, de enorma avstånden, de tomma grässlätterna i Arizona och New Mexico, slitna billiga motell där ismaskinen rasslar utanför dörren och det bara finns varmvatten en stund i duschen. Alltsammans är fångat på pricken, och ofta därtill väldigt snyggt formulerat. Jess röst är sådär dräpande och uttråkat tonåringsaktig som bara en blasé, lätt brådmogen och samtidigt fruktansvärt osäker femtonåring kan vara. Det är omöjligt att inte tycka om henne och Elise.


Och det religiösa då? Tja, det kan i sammanhanget vara värt att nämna att det är någonstans kring 40 miljoner amerikaner som i likhet med Jess pappa tror på The Rapture. Inte så att den ska ske nu, men att den ska ske förr eller senare, oklart när. Jess pappa är med andra ord inte riktigt lika udda som man svensk och icke-religiös lätt kan tro, tvärtom. Behöver man vara religiöst intresserad för att läsa och gilla The Last Days of California? Absolut inte. Det räcker att man gillar bra berättelser. Jag skulle förvisso gärna ha sett att Mary Miller skruvat historien ännu några varv hårdare, och kanske framför allt att hon haft en tydligare dramaturgikurva (det går lite i samma tempo hela tiden), och så kanske kanske skrivit ett lite mindre snällt slut. Men ändå – klart läsvärd, särskilt för alla som gillar americana!

Som vanligt tack till eminenta BookPeople i Austin för lästipset! Har tappat räkningen på hur många nya böcker jag hittat tack vare denna fantastiska butik ...

06 mars, 2014

Pinsamt, Brooklyn

Jag hade sparat den senaste delen i serien om Brooklyn, bokbindaren med en obehaglig förmåga att alltid snubbla över lik, för att ha den vid något tillfälle när jag bara ville slöläsa, sådär lite avslappnat. Serien om Brooklyn brukar ju oftast erbjuda just det: total relaxing i bästa cozy crime-anda. Blev därför extremt BESVIKEN när det visade sig att A Cookbook Conspiracy inte bara var gruvligt seg och tråkig, utan även hade ett tämligen pinsamt korrfel.


Jag vet att jag i egenskap av redaktör och korrläsare är överkänslig, men när man i en bok som till stor del handlar om att huvudpersonen är boknörd, plötsligt läser att hon arbetar med en gammal utgåva av Jane Austens Northanger ALLey ... Hela det fiktiva bygget skakar lite där, kan man säga. Jag störde mig extremt mycket på att ingen hade upptäckt det (synnerligen genanta) felet innan boken gick till tryck. Så nä. Tråkig plott och tråkiga fel – A Cookbook Conspiracy får nog lägst betyg av alla i serien.

Läs om de andra delarna i serien Bibliophile Mysteries.

03 mars, 2014

Filmtips för anglofiler och spökfantaster

För ett tag sedan ooh:ade jag åt att BBC gjort en filmatisering av Diane Setterfields spökroman The Thirteenth Tale. Någon möjlighet att se den fick jag dock inte förrän snälla Lingonhjärta skickade över en länk, men den visade sig vara väl värd att vänta på. Filmatiseringen var nämligen undantaget som bekräftar regeln – jag tyckte faktiskt bättre om den än om boken! Händer inte ofta, vill jag lova.


I bokform har The Thirteenth Tale allt som jag gillar: en mystisk författarinnna i ett likaledes mystiskt hus, ett gåtfullt förflutet fullt av ond bråd död, och så en intet ont anande biografiskrivare som kommer dit för att försöka få en story att skriva om. Det borde med andra ord ha varit en fullträff, men jag minns att jag när jag läste den hela tiden satt med en lite frustrerad känsla av att hela tiden gå vilse och ledas bort från det som var berättelsens centrum. Som att pulsa i snö och inte komma någonstans, ungefär.


I filmatiseringen är den känslan helt bortblåst. Manusförfattarna har stramat upp berättelsen något enormt och går rakt på kärnan på ett sätt som gör att filmen får en helt annan puls och ett långt mycket starkare fokus än boken. De har mejslat fram det som faktiskt är romanen, förstärkt exakt de elementen jag tycker om och samtidigt tagit bort det andra, onödiga.


Men framför allt är det miljöerna. HerreGUD så fint! Det var inte enkelt att googla fram något ur filmatiseringen att visa, så ni får helt enkelt ta mitt ord på det. Det här är måste-tittande för alla anglofiler med litterära böjelser. Vilda hedar, krypande dimmor, gammaldags stenhus, krokiga växter, slingriga småvägar, interiörer att döda för. Dysfunktionella familjer, läskiga barn, galenskap. Och en trevligt spökig stämning över alltsammans. Åh.

Så se! Ni hittar filmatiseringen här.

24 februari, 2014

Feelgood för boknördar

Ni vet hur det är - ibland vill man bara ha något snällt och lättsmält. Inte för att man har förläst sig på skräck och allehanda mörker, oooh nej, men bara för att det regnar ute och för att man vill ha det lite trevligt när man sitter där insnurrad i sin filt i soffan. Lite enkelt men ändå underhållande.

För ändamålet valde jag Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som jag gått och kikat på ända sedan jag först såg den i förlagskatalogen. Nu har den kommit i pocket, och därtill fått fina omdömen från människor med god smak (pålitliga bokbloggare, that is).


Läsarna i Broken Wheel är en feelgoodhistoria om en vänskap med bokliga förtecken: när svenska Sara köper en begagnad bok från Amy i Iowa, blir det starten på en lång brevväxling två bokälskare emellan. Sara, som är ganska ensam och som alltid har flytt in i böckernas skyddande värld, känner det snart som om hon är bästa vän med Amy. När Sara förlorar sitt bokhandelsjobb, går hon med på Amys förslag om att komma och hälsa på. Det är bara ett problem – när Sara äntligen kommer fram till den dammiga lilla staden, har Amy oväntat avlidit. Osäker, förvirrad och bortkommen stannar Sara ändå kvar, för vad ska hon väl annat göra? Hon blir erbjuden att bo gratis i Amys hus och även om allt till en början känns milt sagt konstigt, märker hon snart att hon faktiskt trivs. Kanske är Broken Wheel det hem hon aldrig känt att hon haft? Med Amys böcker som grund, startar hon en bokhandel och börjar långsamt lära känna staden och dess udda invånare.

Det är som sagt en söt berättelse, mycket feelgood-trevlig och okomplicerad. Böckernas motsvarighet till en fika med en god vän och en bit blåbärspaj med vaniljsås, typ. Söker man hur-ska-det-gå-spänning gör man bäst i att leta annorstädes, för här är det ganska lätt att gissa vad som kommer att hända. Varken storyn eller karaktärerna bjuder på några större överraskningar. Det är ingen världsomvälvande läsupplevelse man bjuds på. Men det gör inte så mycket. Jag gillar självklart boknördsspåret i berättelsen – ingen överraskning där heller. En mysig bok för en lugn och skön dag, helt enkelt.

Andra som också har läst: Piratdrottningen Alwilda, Bloggbohemen, SmP, Bokglam, Flickan och böckerna, Booze'n'Books.    

15 februari, 2014

Regnläsning

Alltså vädret den här lördagen ... I ren protest tänker jag snurra in mig i en filt, dricka kaffe och inte röra på mig förrän jag absolut måste. Med in i filten tänker jag ta Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel som jag började på igår kväll. Verkar lovande så här långt, väldigt söt liten sak om livet som boknörd.

Den fina läsaren med paraply kommer från Shealynn's.

04 februari, 2014

Finstämd coming of age

The Mourning Hours av Paula Treick deBoard - säger det er någonting? Nej, jag hade heller aldrig hört talas om varken författaren eller titeln förrän den dök upp som tips hos Amazon när jag planlöst surfade runt och letade efter litterärt mörker att försjunka i. Jag frestades av det fina omslaget med eldflugor i burk och klickade på den livsfarliga - jag upprepar - LIVSFARLIGA - "send sample to iPad"-knappen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; den där knappen är Amazons smartaste grej. Jag har tappat räkningen på hur många böcker jag köpt efter att lite oskyldigt sådär klickat hem smakprov. "Ska bara se om den verkar bra", lurar jag mig själv varje gång. Och ja, The Mourning Hours var ju bra. Efter att ha läst början, var det omöjligt att inte fortsätta.

The Mourning Hours utspelar sig i Wisconsin, strax utanför det lilla samhället Watankee. Där bor familjen Hammarstrom på en liten bondgård: två ganska unga föräldrar och deras tre barn. Kirsten är yngst, bara nio år. Hennes storebror Johnny är känd i hela byn som en synnerligen lovande brottare, och ska snart upp i det stora mästerskapet. Därefter väntar stipendier och college. Han är också tillsammans med Stacy Lemke, som i Kirstens ögon är helt perfekt. Vacker, populär, rolig, söt. Kirsten smyger efter dem, spionerar, drömmer om att vara likadan. Men en dag råkar hon se något som oroar henne. Och så kort därefter, ytterligare något. Allt kanske inte är så bra mellan Johnny och Stacy trots allt? Stacy kanske inte är så perfekt som hon verkat vara? Och en kväll försvinner Stacy spårlöst. Det är snöstorm, och Johnny var den sista som såg henne.

Jag tycker jättemycket om Kirsten som berättare, både henne som karaktär och perspektivet det ger hela berättelsen. Barnet som ser allt, men kanske inte förstår, och som tolkar fel. Hur man som vuxen ser något helt annat. Och jag älskar miljön och familjen Hammarstrom; The Mourning Hours är så fint skriven att det känns som om man verkligen står där ute på åkern på deras gård i Wisconsin, med snön singlande ner omkring sig. Paula Treick deBoard skildrar både platsen, människorna och deras inbördes relationer otroligt väl. Trots att berättelsen stundtals har en väääääldigt långsam takt (letar du action ska du söka annorstädes), vill man ändå bara läsa mer och mer bara för att få vara i berättelsen och umgås med karaktärerna. Älskar verkligen när det är så!

Det enda jag har att invända är väl just det med tempot. Här finns ju ett slags kriminalfall, ett försvinnande, som allting kretsar kring, och även om The Mourning Hours väl snarare är tänkt att vara en roman som mer lutar åt relations- eller coming of age-hållet, och som fokuserar på vad som händer efter det värsta redan har hänt, så hade jag gärna sett att deBoard drivit på liiiite mer kring själva kriminalgåtan. Framför allt känns det som om hon kunde ha gjort mer av slutkapitlen. Där tappar berättelsen betydligt. Fast kommen såpass långt, har man ändå fått så mycket ut av den att det ändå känns ok. Jag är inte så förtjust i ordet "finstämd", men frågan är om det inte är vad som passar bäst här ändå. The Mourning Hours är en finstämd, stämningsfull och välskriven roman, helt klart läsvärd. Ett litet fynd!

Läs mer på Paula Treick deBoards författarwebb och på hennes blogg.

31 januari, 2014

Omslagsbonanza

Idag roar jag mig med att titta på gamla bokomslag. Den här skojiga Hobbit-varianten, till exempel: 


Och så här såg det ut när Tolkien i i finsk utgåva fick ett omslag signerat Tove Jansson. 
Jag gillar draken! 


Först en riktigt snygg Gatsby: 
Och så en mer pulp fiction-artad Gatsby som spänner sina bröstmuskler rakt 
i ansiktet på den potentiella läsaren:
Ha en trevlig helg, allesammans!

29 januari, 2014

Dödlig prosa


Alltså, detta ...! En rysk man knivhögg en annan till döds i ett bråk. Vad de bråkade om? Litterära genrer! Mordoffret hävdade att prosan är den enda sanna litteraturen, medan mördaren menade att poesi var att föredra.
Läs hela artikeln här.

27 januari, 2014

Klassiskt spök i ruggigt hus

På trevliga bokhandeln Murder by the Book blev jag tipsad om Wendy Webbs The Fate of Mercy Alban. Jag kände inte till varken författaren eller boken sedan tidigare, men föll för kombon snyggt omslag och blurben: "If Sarah Waters and Stephen King had a love child, it would be Wendy Webb." Det visade sig vara klokt - The Fate of Mercy Alban är en spökhistoria av klassiskt snitt, komplett med stort, läskigt hus och allt annat som hör till. Stephen King vet jag inte om jag skulle dra in i jämförelsen; mer rätt är nog Sarah Waters med en hint av Kate Morton. Ingen direkt skräck alltså, utan mer bara spännande smårys. Jag gillade den mycket.


Grace Alban växte upp på Alban House, ett stort och ståtligt gods vid kanten av Lake Superior. Hon har inte varit där på tjugo år, men tvingas återvända när hennes mor plötsligt och oväntat avlider. Återkomsten blir chockartad; Grace får både veta att omständigheterna kring hennes mors död inte alls var så naturliga som sagts och hittar dessutom i moderns gömmor dokument som kastar nytt ljus över familjens förflutna. Allt kretsar kring en och samma dramatiska sommarkväll i mitten av 1950-talet, då Graces faster försvann och en känd författare begick självmord på en fest i huset. Vad var det egentligen som hände? Och varför tror alla att det vilar en förbannelse över huset? Grace försöker ta reda på sanningen, men inser snart att hennes jakt på svar utsätter både henne själv och hennes egen dotter för livsfara.

Som sagt - riktigt mysigt, spännande spök, i fantastisk miljö. Själva huset är, liksom i så många klassiska spökberättelser, snarast en egen karaktär i boken och underbart ruggigt och mystiskt. Wendy Webb beskriver det väl, och det känns verkligen som att man själv smyger runt i de mörka korridorerna tillsammans med huvudpersonerna. Perfekt avkopplingsläsning, med andra ord. Wendy Webb ger dessutom i dagarna ut sin nästa roman, The Vanishing, och jag kommer definitivt att läsa den också. Ett fint litet spökfynd, denna Wendy!