Den svåra konsten att dejta en poet

Fulla av julmat och lite sömniga trillade jag och sambon in på en nästan tom biosalong för att se Bright Star, Jane Campions nya film om John Keats. I princip utan förväntningar, för det enda jag hört om den var ett försiktigt positivt omdöme i en recension. Till en början fnissade vi mest; var det årssammankomst för Klubben för Konstiga/Kreativa Kläder? Filmens kostymör måste ha roat sig kungligt. Volanger, spetsar, underliga skärningar och hattar så höga att en hel hönsgård ryms därunder vartän man såg. Tvära, lynniga skådespelare med repliker som kunde få vilken dramaqueen som helst grön av avund. Vi tittade på varandra och undrade vart vi hade kommit. Var det verkligen filmen om Keats vi hamnat på?

Det tog en stund att vänja sig, att komma in i intrigen, lära känna karaktärerna och sättet att berätta. Jane Campion gör ett inte alldeles konventionellt porträtt av poeten och människorna runt honom. Men när den tröskeln väl passerats, gick det alldeles utmärkt att luta sig tillbaka och sjunka in i filmen. Ben Whishaw (som vi känner igen från Parfymen där han spelade huvudrollen som Grenouille) gör en charmig, lätt förvirrad men ändå målmedveten, utsvulten Keats, trånande efter Fanny Brawne som han aldrig kan få eftersom han är för fattig för att gifta sig med henne. Ung, ljuv, förbjuden kärlek som naturligtvis inspirerar till likaledes ljuv poesi.

Och poesi finns det gott om i filmen. Flera av Keats dikter läses upp helt eller delvis och passar för det mesta fint in i berättelsen. Faktum är att jag, som aldrig varit något större fan av Keats, blir sugen på att läsa mer och letar fram dikter av honom när jag kommer hem. Tyvärr förblir de en aning svårforcerade; romantikernas överlastade stil gör att meningen försvinner bland metaforerna och jag tappar tråden när jag läser. Så sett fungerade faktiskt dikterna bättre i filmen, där deras innehåll underströks av bilderna.

Och bilderna, ja de är ett eget kapitel. Det är definitivt de som får mig att kapitulera inför filmen. Den engelska landsbygden där de spelat in är så löjligt vacker att du tycks kunna montera upp kameran varsomhelst och ändå få en häpnadsväckande utsikt. Campion vet att utnyttja det till max, så är du likt jag en sucker för England är Bright Star ett absolut måste. Lite av det syns i trailern:



Bilder och dikter till trots är det ändå Keats själv som stannar kvar i minnet efter att filmen tagit slut. Eller rättare sagt, hans alldeles för korta liv. Hur många författare och konstnärer är det inte som har dött ensamma, utblottade och övertygade om att deras liv & verk var ett ingenting - bara för att några hundra år senare hyllas världen över? Tragiskt är bara förnamnet. Den unge Keats delar t ex ut personligt signerade förstautgåvor av sina böcker till familjen Brawne i filmen, för att i nästa scen vara tvungen att be om allmosor från sina vänner för att överleva; det är milt sagt ironiskt när man tänker på hur mycket de där böckerna blev värda sedan. Det är också omöjligt att inte tänka på hur unga de var. Keats dog när han var 25. Hur mycket av värde hade man själv hunnit åstadkomma i den åldern? Tänk om det hade varit all tid man fick? Och framför allt - tänk vad han hade kunnat skriva om han hade fått fler år. Tanken svindlar.

Sjukt spännande julläsning

Efter att ha fått Suzanne Collins bok Hungerspelen rekommenderad till mig upprepade gånger från pålitliga - och envisa - källor, lånade jag den på biblioteket häromdagen och bestämde mig för att göra den till juldagsläsning. Ett mycket bra beslut, visade det sig. Det var ju sjukt spännande! Enda invändningen jag har är att den tog slut för snabbt och dessutom hade en cliffhanger i sista kapitlet; det blir ett problem nu när biblioteket är stängt några dagar och jag inte kan få tag på fortsättningen. Ynk.

Hungerspelen handlar om ett framtida Amerika, eller rättare sagt resterna av det. Landet kallas då Panem och är uppdelat i olika distrikt som alla lyder under den strikta regimen i huvudstaden. För att hålla distriken i schack och påminna dem om hur man slår ner varje försök till uppror, arrangerar ledarna varje år tävlingen Hungerspelen, en synnerligen grym tävling. I Hungerspelen väljs en flicka och en pojke ut från varje distrikt för att på liv och död tävla i en av spelledarna kontrollerad vildmark. Det kan vara öken, berg, vildvuxen skog eller vad som helst - oavsett miljö går det ut på att ha ihjäl så många av sina konkurrenter som möjligt. Den som klarar sig till sist vinner och får lov att återvända hem. Tävlingen direktsänds dessutom i tv och samtliga invånare tvingas titta.

Låter det skumt? Väl skruvat för att vara en ungdomsbok? Tja, originellt är det definitivt. Men det är också en strålande idé som säkert kommer få både en och två läströtta tonåringar att läsa som besatta. Gör inte misstaget att välja bort den även om du passerat tjugoårsstrecket heller - den fungerar alldeles utmärkt till vuxna också. Collins skriver extremt spännande om än lättläst och har skapat huvudpersoner man bryr sig om. Här finns också en inte så liten dos mycket hälsosam girl power; Katniss som vi följer är en oerhört självständig tjej som klarar allt och mer därtill men ändå känns trovärdig. Hela upplägget med den onda regimen som kontrollerar medborgarna är också snyggt gjord och väcker tankar om hur samhället fungerar. Både nyttigt och intressant med andra ord, men skrivet på ett sätt som gör att det aldrig någonsin finns en död stund. Hungerspelen är spänning från början till slut och jag kommer hänga på låset till biblioteket för att få låna fortsättningen Fatta eld.

*******************************************

Kika gärna in på Suzanne Collins hemsida!

En något mindre fantastisk Jan

Oslo, 80-tal. Unge Odd Marius Walaker cyklar tillsammans med en vän över Slottsplassen. Något glittrar till i gruset framför honom och får honom att tappa balansen. Han flyger av cykeln och landar platt på marken. Han inser det inte då, men han har just varit med om det viktigaste ögonblicket i sitt liv - det som senare blir känt som Tuvaluhändelsen. Riktigt vad det var som hände vet han inte, men efter olyckan upplever han under några intensiva månader en enorm förändring. Plötsligt vet, kan och förstår han allt. Han använder ord han aldrig tidigare hört, han ser samband i komplexa situationer, han får tusen nya intressen. Det är en ny värld som öppnar sig och han omfamnar den med vidöppna sinnen.

Likaledes vidöppna sinnen är nödvändigt att ha när man tillsammans med Odd Marius stiger in i Jan Kjaerstads nya giganto-roman Jag är bröderna Walker. Det är drygt fyrahundra väldigt massiva sidor som inte alltid är alldeles enkla att ta sig igenom. Odd Marius för ordet och använder till min förskräckelse gärna egenhändigt komponerad slang; till exempel säger han gärna att något är palladio, naja eller congo. Han hoppar från scen till scen och byter ämne med halsbrytande fart. Hur trovärdig hans röst är - tja, det är väl frågan. Men Kjaerstad har löst det enkelt; Odd Marius är ju ingen vanlig tonåring. Han har superkrafter. Han är bröderna Walker.

Jag är som bekant ett Kjaerstad-fan och har sett väldigt mycket fram emot att äntligen få läsa Jag är bröderna Walker. Den lät så sjukt cool när Jan berättade om den i Köpenhamn i våras, så det var snarast tortyr att vänta så länge. Och så dök den upp mitt i julruschen. Ynk. Inget bra. Jag har kämpat här de senaste dagarna med den, vill jag säga. Kämpat! För det är inte enkelt. Och tyvärr måste det sägas att det inte heller är alls så bra som det brukar vara när Kjaerstad är inblandad.

Jag är bröderna Walker har de flesta obligatoriska Kjaerstad-teman och vändningar. Har man läst honom tidigare känner man igen sig. Kanske är det också där en del av problemet ligger; han har gjort det förr och då var det så väldigt mycket bättre. I jämförelse med tidigare böcker framstår Jag är bröderna Walker som snårig och om inte ofärdig så åtminstone lite tom på innehåll. Hur nu en roman på så många sidor med så många idéer kan kännas tom..? Jag saknar den där gnistan som ger bygget liv. Dessutom infinner sig aldrig den fantastiska känslan som jag förknippar med Kjaerstad - närmast att beskriva som ett slags expansion/en explosion i hjärnan, en upplysning av guds nåde där allt hänger samman och man känner sig alldeles oerhört intelligent. Det händer Odd Marius, men det händer inte den som läser om honom.

Jag är bröderna Walker är inte heller lika intrikat konstruerad som de tidigare romanerna. För mig är det en stor miss, för i vanliga fall brukar det vara så extremt njutbart att läsa Jan eftersom han lägger enorma pussel i romanerna och alltid, utan undantag, får dem att hänga perfekt samman i slutet, med miljarder trådar kors och tvärs i texten. Så jag är en smula besviken.

En sak händer dock. Jag har min egen Tuvaluhändelse. Odd Marius återvänder till Slottsplassen för att se vad som orsakade hans cykelvurpa och hittar ett mynt från öriket Tuvalu i Stilla Havet, med en flygfisk på. När jag slår igen boken för att istället läsa tidningen finns där plötsligt en artikel om Tuvalu. Det lär inte vara många dagar man skriver om Tuvalu, men idag händer det. Vad är oddsen? Sammanträffandet känns Kjaerstadskt. Tyvärr visar det sig att de skriver om Tuvalu av en trist anledning; ögruppens atoller ligger så lågt att de kommer försvinna inom kort när vattennivån stiger tack vare den globala uppvärmningen. Med ens känns det som om Odd Marius hittade ett arkeologiskt fynd, ett meddelande från en civilisation som inte längre finns.

Tuvalumynt, komplett med flygfisk.

***************************************************

Läs vad DN GP Expressen och lillebror säger om Jag är bröderna Walker.

Den som gapar över mycket

Måste bara säga att det här är en underbar artikel som ger mig hopp om livet!

Adoptera en författare

Läser i Sydsvenskan att förhandlingar förs för att fler städer i Sverige ska kunna ta emot hotade författare. Det är något jag missat helt, men en fantastisk idé: redan nu tar både Uppsala, Stockholm och Göteborg emot författare som hotats och förföljts i sina hemländer och ger dem skydd, mat och tak över huvudet så att de kan fortsätta skriva. Underbart! Jag hoppas verkligen att fler vill vara med! Det är ett enkelt men underbart sätt att värna yttrandefriheten.

Läs hela artikeln här.

Julplaner

Det går inte fort just nu, varken läsandet eller tänkandet kring det lästa. Julruschen på jobbet gör att jag inte orkar något mer än ligga upp och ned och titta på tv när jag kommer hem. Inser så här i efterhand att det inte var så bra planering att börja med bröderna Walker i december. Nåja.
Med tanke på att jag tillbringar hela dagarna i bokhandeln, kunde också man tycka att jag kanske borde ägna mig åt annat än böcker när jag äntligen får en dag ledigt, men nej. Imorgon är min enda lediga dag den här veckan och då ska jag ---wait for it---till biblioteket. Yay! Ser faktiskt fram mot det. Det är så det är att vara nörd. Jag håller på och finputsar mina julplaner; hittills har jag ordnat fin whisky samt god chokladtryffel, så nu saknas bara något lämpligt att läsa till anrättningen. Sedan ska jag, när hysterin på butiken är över, sätta mig vid granen, tindra med ögonen och njuta av sprit, choklad och god litteratur. Längtar. Mycket.

Varför?

Ibland vet man inte om man bara är dum som inte förstår frågan eller om det bara är frågan som är dum. Jag stod idag och sorterade ut nyinkomna pocketböcker på engelska avdelningen när en man i fyrtioårsåldern närmar sig. Han kikar i hyllan en stund och frågar sedan:
"Varför är de på engelska?"
"Eeh, för att du tittar på den engelska avdelningen..?" föreslår jag.
"Nej, men VARFÖR är de på engelska?"
Mannen envisades med att ställa frågan några gånger till innan han gick därifrån och lämnade mig ensam kvar, förvirrad.
Varför är de engelska böckerna på engelska? Frågan antog enorma, filosofiska proportioner i mitt jultrötta huvud. De är på engelska för att just den författaren är engelskspråkig. Tänk om han/hon inte varit det? Tänk om han/hon hade fötts i ett annat land och skrivit på, säg, hindi? Varför blev just den personen engelsk? Liknande, extremt ospännande, kvasifilosofiska spekulationer jagade mig vidare genom hela eftermiddagen tills jag trött cyklade hem genom blötsnön.

Rakt ur poetens egen hand

Fastän det har gått ett par dagar sedan min födelsedag, sitter jag fortfarande här och är nästan löjligt entusiastisk över en av presenterna: en signerad utgåva av Werner Aspenströms diktsamling Om dagen om natten från 1961. Signerad! Werner himself har vid något tillfälle i historien hållit i samma bok som nu finns hemma hos mig! För en nörd som jag är glädjen gränslös vid blotta tanken. Han som fick boken signerad till sig verkar ha varit något mindre tacksam; den var inte ens sprättad när jag fick den så han brydde sig inte om att läsa den. Nåväl, det är hans förlust. Lars von Haartman missade något (undrar f ö om det var denne Lars eller någon annan?)

Om dagen om natten tillhör Aspenströms tidigare diktsamlingar och visar den sida av honom som jag tycker bäst om. Alla mest gillar jag dystopierna och mystiken som finns under 40- och 50-talen, med Snölegend som den defintiva toppen. Där är det mörkt, underligt och hotfullt. Även den vackraste bild rymmer alltid någon påträngande, skrämmande detalj. I Om dagen om natten finns en hel del ekon kvar av undergångsstämningen och melankolin i de tidigare samlingarna, men tonen är ändå något ljusare. Jag läser och läser om igen; lyrik är ju ekonomiskt så tillvida att det är drygt. Några få ord varar länge.

Namnteckningen! Werner hade en mer liten och ordentlig handstil än jag trott.

Nu överväger jag att gå med i mitt första litterära sällskap. Jag såg nämligen att man som medlemspremie i Werner Aspenström-sällskapet bland annat fick en cd med inspelningar från SR med Werner. Dessutom delar sällskapet varje år ut Werner Aspenström-priset; en stickad röd tröja i samma modell som Werner själv hade, den så kallade röda molntröjan. Sympatiskt, tycker jag som är anti alla fula guldbaggestatyetter och annat pris-skräp. I år gick priset till poeten Lina Ekdahl.

Vårböcker på andra sidan nyår

Att jag inte gillar vintern är redan känt, men jag måste ändå säga att det finns en viss charm i att sitta i sitt varma vardagsrum med katten i famnen och läsa ett par timmar medan adventsljusen brinner på bordet. Lägger man dessutom till te och egenhändigt bakade saffransskorpor blir det hela riktigt trevligt. Litet minus för att det är svårt att klappa katten samtidigt som man ska hålla i både bok och te, men det ordnade sig genom att vi stångades med näsan/nosen en stund istället.

Boken jag läser för närvarande är Jan Kjaerstads Jag är bröderna Walker och den som följt bloggen vet att Jan är en av mina topp 5-författare. Nästan lite nervöst att ta sig an en helt ny, orörd roman. Hittills har jag läst en sisådär 150 sidor och är tyvärr bara måttligt förtjust - eller kanske inte ens det. Ska villigt erkänna att jag knappast hade fortsatt läsa om det inte hade varit Kjaerstad som skrivit. Men jag tycker mig se en liten ljusning från sidan 100 och framåt, så kanske är inte allt hopp ute. Åtekommer med mer utförlig rapport när jag är klar.

Tills dess kan ni göra som jag och drömma om våren, som ser ut att bli riktigt fin. Redan omedelbart på andra sidan nyår finns Sophie Kinsellas Flickan från tjugotalet och Katarina Wennstams Alfahannen; båda böcker som jag tänker mig att jag ska läsa när jag är ledig och hjärnan har semester. En dark horse i samma månad är Ali Shaws Flickan med glasfötter. Verkar spännande, men jag har inte hört något omdöme av någon pålitlig person som har läst. Känns som att den kan vara antingen skitbra eller total katastrof. Är för övrigt lite avundsjuk på Shaw som trots sin späda ålder (född -82) redan hunnit arbeta på fina Bodleian Library i Oxford. Hrmpf.

Januari har också en ny bok av Michel Faber, romanen Malkus testamente. Är något skeptisk för även om jag älskar The Crimson Petal and the White, är Faber ojämn och den här låter skum redan när man läser om den hos Brombergs.

Desto mer självskriva på måste läsa-listan är Johan Theorin och John Ajvide Lindqvist som båda kommer med nya böcker. Theorin ger ut Blodläge i april och Lindqvist Lilla stjärna i maj. Ser mycket fram emot båda och hoppas på spök, skräck och allehanda hemskheter.

Dessförinnan ska dock Anthony Bourke och John Rendalls dokumentär Vårt lejon Christian läsas. Den handlar om hur de båda vännerna spontanköper en livs levande lejonunge på Harrods i London (ja, det var ett tag sedan och NEJ det går inte att göra nu...) och sedan får lite problem när kissen växer upp och blir just ett lejon med allt vad det innebär. Till sist var de naturligtvis tvungna att återbörda Christian, som de döpt lejonet till, till Afrika. Det lustiga i sammanhanget är att Christian sedan känner igen dem och börjar kramas när de kommer och hälsar på honom - alltsammans finns att se på YouTube i olika varianter. Sök på "Christian the lion". Jag som tycker att en katt kan vara nog att ta hand om, ser med spänning fram emot att få läsa om någon som haft ett lejon. Mitt ovan nämnda problem med att hålla i både bok och te och katt bleknar när man ser bilder som den här:

Till sist måste jag bara tillägga att vårens bravo! går till Kabusa, som i mars ger ut första delen i Claude Izners serie om den mysterilösande bokhandlaren Victor Legris i 1800-talets Paris. Jag är ett stort fan av Victor och hoppas att översättningen ska få fler att inse hur bra böckerna om honom är. Första delen i serien heter Mordet i Eiffeltornet. Läs den eller hamna på min persona non grata-lista.

Min kris är din kris är vår kris

Jag har tappat räkningen på hur många artiklar och debattinlägg jag har läst som har handlat om krisen i den svenska bokbranschen. Kris i bokhandeln som inte säljer tillräckligt bra, kris för författarna som inte hittar någon som vill ge ut deras böcker, kris hos förlagen som tvingas skära i utgivningen.

Ändå sitter jag här och håller i ett tämligen tjockt vårboksnummer från Svensk Bokhandel. Det enda som verkar ha skurits bort är texterna som förklarar vad Norstedts böcker handlar om. Norstedtarna kör istället tämligen minimalistiskt med max en mening om varje bok och skapar därmed spänning i vardagen för den som försöker ta reda på om de nya titlarna är intressanta eller inte. Är det en deckare? Roman? Kokbok? Den som lever till våren får se.


Men av krisen syns annars inte många spår. Tvärtom tycker jag att det är ganska fascinerande att se hur samma förlag som nyss satt och ojade sig över att de tvingats ta bort så mycket ur sina listor, fortfarande tycks ha råd att fylla utgivningslistorna med samma gamla skräp som vanligt. Om det är kris behöver vi väl inte ännu en bok med GI-recept? En till pekbok som ser ut exakt som den som barnet tuggade i sig i höstas? Ännu en menlös jävla deckare där man redan från början vet hur det går?


Hur vore det med något nytt istället? Eller är det krisen i ett nötskal - ingen vågar göra något nytt alls?


I så fall tror jag man är på alldeles fel spår. Vi behöver inte alla miljarder menlösa, tråkiga böcker som gör katalogen lika tjock som vanligt. Det finns folk som skriver fantastiska saker. Ge ut dem istället. Stryk skiten, publicera eliten.

Inte utan min katt

Det är svårt att skriva något intelligent när man som sällskap i rummet har dels en sambo, dels en 8-kilos katt som alternerar mellan att eftertänksamt gnaga på nämnda sambos hand och sparka densamme på armen med sina långa vita Snurre Sprätt-fötter. Samtidigt är det på sätt och vis ultimata förutsättningar för att komma i rätt stämning när boken för dagen är Clare de Vries Of Cats And Kings. Alltsammans är mycket kattocentriskt.

Of Cats And Kings är fortsättningen på I & Claudius som jag läste häromveckan - ni vet, boken om kvinnan som gör en road trip genom USA med sin katt. Jag hade ju som bekant en del invändningar mot den förra, men kunde ändå inte låta bli att läsa även del två. Främst berodde det på att tvåan hade lika en lika bisarr grundidé som ettan; den här gången har Clare varit utan katt i ett drygt år efter Claudius död och känner att det är dags för en ny katt. Claudius var av rasen burma och Clare vill ha antingen en ny burma eller en siames. Hennes besök hos engelska uppfödare visar snart att katten hon vill ha knappast går att få i Storbritannien - hon vill ha ett utseende på katten som inte längre finns kvar i aveln i väst. För att hitta en katt som möter hennes kriterier blir hon därför tvungen att resa tillbaka till rasernas ursprungsland Burma och Thailand. Redan här börjar man känna att det hela är både hysteriskt och naivt men ändå har potential att bli konstigt nog för att ändå bli underhållande. Flera av Clares bekanta påpekar problemen med hennes idé; att hon hatar primitiva förhållanden och att Burma är en diktatur är två av de fakta som hon väljer att bortse från.

Väl på plats får hon dock ganska snabbt klart för sig att saker och ting inte kommer bli som hon tänkt sig. Burma är ett stängt, fattigt och våldsamt land där det är svårt att ta sig fram och att leta efter en katt är inte att tänka på. Tack och lov tar hon sitt förnuft till fånga och boken handlar därefter mer om de människor hon möter på vägen än om sökandet efter ett nytt husdjur. Hennes möte med diktaturen och dess offer är faktiskt ganska välskrivet och hon lyckas ofta förmedla den frustration som det innebär att leva i ett sådant samhälle, just genom att hon själv är så annorlunda, så fel i sammanhanget.

Of Cats And Kings skiljer sig därför ordentligt från föregångaren I & Claudius. Den är inte lika egotrippad och inte alls lika udda. Snarare är den en ganska vanlig reseberättelse av en ung västerlänning som möter en helt ny och stundtals mycket grym värld i sydöstra Asien. Den är inte dålig, men den är kanske inte heller något jag skulle rekommendera om man inte är specialintresserad antingen av katter eller de specifika länderna. Framför allt går det snabbt upp för läsaren att förstå vem som var stjärnan i duon Clare - Claudius. Utan Claudius står sig Clare slätt. Han var, precis som Clare säger, något alldeles extra. Även i bokform.

Burma (dock inte Claudius) från Sverak.

Death by cow

För länge sedan såg jag filmatiseringen av Göran Tunströms Juloratoriet. Jag minns noll och intet av den - bortsett från att det var någon som blev nedtrampad av en hel skock kor i början. Var det Lena Endre, möjligen? Ni får rätta mig om jag har fel. Hur som helst minns jag att jag hade svårt att koncentrera mig på filmen, eftersom jag helt opassande, började fnissa åt ko-incidenten och därmed hamnade i helt fel sinnesstämning inför resten av berättelsen.

Nu läser jag SvD och får en flashback. Ko + seriös författare = fniss. Tydligen har några forskare kommit fram till att Jane Austen kan ha dött av tuberkulos från kor. Detta har de kommit fram till genom att studera hennes korrespondens per brev. Ooookeeej. Det finns forskning om allt.

Det blir svårt att läsa Pride and Predjudice framöver.

Ko + seriös författare = fniss. Mu Austen, Mu.

Sherlock snart på en bio nära dig

Minns av gårdagens New Moon-biobesök med Bokomaten föga mer än en enorm mängd bara bringor. Vad är det med Meyer och blottade mansbröst? Och vad hade hänt med Volturis smink? Nåväl, kul var det hur som helst. Blev däremot kraftigt pepp på kommande filmatiseringen av Sherlock Holmes, som dyker upp i Sverige i januari. Ser fint ut! Läs mer om filmen här.

Katten, bilen och det stora landet i väster

När man åker bil med min katt kan något av följande hända:

1) Han gör magljud hela vägen och överröstar därmed alla andra i bilen, under hela resan oavsett hur länge den varar. Rekordet är fem timmar oavbrutet bröl.

2) Han kissar på sig efter fem minuter och man tvingas stanna bilen och torka upp innan alltsammans rinner ut på sätet.

3) Båda alternativen ovan i tät följd.

Med detta i åtanke läser jag förvånat Clare de Vries I & Claudius. Hur i helvete gick det till? Är det sant? Ja, tydligen. Fascinerande, som sagt. Fascinerande.

I & Claudius berättar om hur Clare de Vries en dag får nog av sitt liv i London. Hon har inte varit glad sedan hennes mor gick bort, hon trivs inte på jobbet och hon vet inte vad hon ska göra med sitt liv. Det enda hon vet är att hon älskar Claudius, sin 19-årige katt. Andra i hennes situation hade kanske sökt ett nytt jobb eller börjat en utbildning, men Clare är mer drastisk. Hon säljer allt hon har, skeppar över sig själv, sin bil och Claudius till New York för att där ge sig ut på en road trip tvärs över USA. Karantänlagarna gör att hon inte kan återvända till Storbritannien med Claudius när resan är över - och det är inte heller tanken. En katt i hans höga ålder har knappast långt kvar och Clare som har total ångest över tanken på ett liv utan sin älskade Claudius, planerar att USA-resan ska bli deras gemensamma grand finale.

Sagt och gjort. Med kattlådan stående på bilgolvet och Claudius sittande i passagerarsätet ger hon sig iväg från New York med kursen ställd på San Franscisco. Det är den klassiska drömmen om frihet; att vara sin egen och utan ansvar svischa fram genom stat efter stat.

Naturligtvis blir det inte som Clare tänkt sig. Konstiga människor på vägen, sunkiga motell och en allt sjukare Claudius gör att resan blir radikalt annorlunda. Clare börjar undra vad det är hon har gett sig in på.

I & Claudius är fascinerande läsning. Jag förstår att Claudius var Clares ögonsten och därtill en mycket speciell katt; ingen katt som jag träffat skulle frivilligt hänga med på hälften av det som Claudius gör. Framför allt är han väldigt duktig på att följa efter Clare; hon har honom antingen lös eller i famnen för det mesta och det fungerar med några få undantag alldeles utmärkt. Jag, som blir paranoid över blotta tanken på att släppa ut min katt ens under väldigt kontrollerade former på trygga platser, blir nervös å Clares vägnar när hon utan betänkligheter promenar omkring med honom lös på stan i New York.

Det är också där mina invändningar mot boken - och hela projektet - kommer fram. Varför gjorde hon egentligen det där? Är det försvarbart att utsätta sina djur för vad som helst bara för att man själv tycker att det vore kul? Resan är inte direkt skadlig för Claudius, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är milt sagt tveksamt att utsätta en så gammal katt för den typen av påfrestning. Jag blir också väldigt irriterad på Clares ovana att hela tiden projicera sina känslor på Claudius. Han är en katt, för helsike. En katt! Låt honom vara just det. Att älska ett djur är för mig att uppskatta det för att det är just ett djur, inte en människa.

Clare är inte heller särskilt trevlig som person. Hon har ruskigt mycket issues efter att hennes mor gått bort och skulle nog vara mer behjälpt av en terapisession än en ensamresa över USA. Med det sagt, är I & Claudius ändå läsvärd bara för att den är så bisarr. Lite hackigt skriven och som sagt med många tveksamheter djuretiskt sett, men ändå. Vilken jäkla grej att göra! Ta katten och köra... Don't try it at home, kids.

Sluskbibel?

Varför är det bara läskiga människor som frågar efter Henrik Fexeus Alla får ligga? Har karln gått och skrivit något slags sluskbibel? Jag misstänker att så är fallet. Idag kom min hemskaste kund (mannen som vägrar läsa böcker av kvinnliga författare och som dessutom ljög om att hans fru hade dött - ni som brukar hänga här vet säkert igen vem jag menar) och gissa vilken bok han valde att slå sig ned i fåtöljerna med. Han hade dessutom med sig Böhms Relationskoden, så han ville uppenbart lära sig något. *ryyyyyys* Han lär aldrig få ligga, hur mycket böcker han än läser på ämnet. På något vis tycker jag också synd om Fexeus, som ändå verkar vara en trevlig man. Usch. Måste gå iväg och tänka på något bättre innan jag äcklar ihop helt...