Vill ha - vill ha - vill ha!

En överfull kyrkogård i 1700-talets Paris, kan det vara något?
Hell yeah!
Är sjukt nyfiken på den här just nu:

Pure av Andrew Miller.
Så här står det om den på Amazon:

A year of bones, of grave-dirt, relentless work. Of mummified corpses and chanting priests. A year of rape, suicide, sudden death. Of friendship too. Of desire. Of love... A year unlike any other he has lived.
Deep in the heart of Paris, its oldest cemetery is, by 1785, overflowing, tainting the very breath of those who live nearby. Into their midst comes Jean-Baptiste Baratte, a young, provincial engineer charged by the king with demolishing it. At first Baratte sees this as a chance to clear the burden of history, a fitting task for a modern man of reason. But before long, he begins to suspect that the destruction of the cemetery might be a prelude to his own.

Oooohhh... Att jag inte redan har klickat på köp är ett mirakel. Har dock en stark känsla av det kan komma att ändras snart.

Tapetskräck i hemsökt hus

Det hemsökta huset är en klassiker i skräcksammanhang. Den har gjorts många gånger tidigare, men är fortfarande en av mina favoriter när den görs riktigt bra. Att Amanda Hellberg i sin nya roman Tistelblomman lyckas göra en mycket snygg onda huset, bekräftas av den Twitteruppdatering jag gjorde när jag just hade börjat läsa:
Trodde väl aldrig att jag skulle bli rädd för en tapet (!) men nu har det hänt. Alltsammans är @amandahellb s fel #tistelblomman

Jag hade inte hunnit många sidor in i berättelsen om hur Maja Grå och hennes Jack Winter flyttar in i det ödsligt belägna, förfallna huset på skotska höglandet förrän den där tapeten dök upp. Jag ska inte förstöra nöjet för er som ännu inte läst, men låt oss säga att tapeten här läskiga detaljer. Jag kunde inte få bilden ur huvudet när jag väl sett den.

Och det är just i stämningen som den stora behållningen med Tistelblomman ligger. Jag, som gärna hade sett lite mer skräck-skräck i den något snällare Döden på en blek häst, får här mitt lystmäte. Tistelblomman är skruvad några varv hårdare än Döden ... , och stackars Maja får knappt en lugn stund. Perfekt, tycker jag. Jag gillar det där andlösa, när någon drivs från läskig scen till läskig scen. Naturligtvis måste det göras med finess för att fungera, men det gör det här. Det finns gott om scener som framkallar rysningar. Jag gillar! Vågar man gissa att ytterligare en bok med Maja är på väg? Det kändes ju så... Hoppas det. Någon som kan göra mig rädd för en tapet - jag säger det igen; en tapet! - är uppenbart menad för att skriva skräck.

Passa på att läsa intervjun jag gjorde med Amanda i samband med hennes förra bok, del ett och del två.
Titta in på Amandas egen blogg.

Tack till Forum för rec ex!

Andra som läst: HD, Skånskan.

Dagens bästa överraskning

Ni vet när man går in på Amazon för att bara titta lite, för att se om kanske möjligen eventuellt någon av alla de där böckerna man väntar på har fått sitt släppdatum tidigarelagt? Det händer ju knappast, men ändå - det sista som överger boknörden är hoppet. Den här gången tittade jag bland annat efter Kate Carlisles Bibliophile Mysteries, där del 5 One Book in the Grave, väntas komma ut 7 februari. Och lo and behold - där fanns en annan del i serien! En ny! Som ingen sagt något om tidigare! Som gick att köpa! 

Den nya delen, Pages of Sin, är en special; en kortroman som bara ges ut som e-bok. Låt oss konstatera att det är i det här läget jag är väldigt glad över att vara surfplatte-ägare. Klick, så kunde jag börja läsa. Tror att jag slog något slags rekord där, i hur kort tid det kan gå mellan att man får veta att en bok finns till att man har köpt den och börjat läsa. 

Anyhoo, Pages of Sin börjar lite tragiskt med att en vän till Brooklyns familj har dött. Brooklyns mamma har erbjudit sig att hjälpa till att röja upp i dödsboet, och hittar då ett helt rum som bokstavligen talat är fyllt av böcker: från golv till tak ligger där bokstaplar. Brooklyn tillkallas naturligtvis för att gå igenom vad där finns. Hon hittar flera fina utgåvor att ta hand om och restaurera, bland annat en Jane Austen-samling. Men knappt har hon öppnat böckerna förrän mystiska, kvarglömda papper trillar ut. Papper som berättar hemligheter om den döda kvinnan och hennes familj ... 

Eftersom Pages of Sin är en en kortroman, hinner Kate Carlisle inte göra så mycket med plotten. Den är ganska enkel, och inte superspännande. Boken är därför främst en angelägenhet för de redan frälsta, de som i likhet med mig gillar Brooklyn och som gärna tar alla chanser att umgås lite extra med henne. Hade det varit en vanlig del i serien, hade jag nog varit lite besviken på den, men nu är den ju bara en oväntad bonus och då känns den helt ok. Om inte annat, gjorde den ju väntan på den kommande delen lite kortare!

Marilyn och böckerna

Jag har aldrig tänkt på Marilyn Monroe som en typisk avid reader - men när jag läser den här bloggposten, ser alla vackra porträtt och scrollar ner längs hela den långa titelförteckningen, förstår jag att jag har missat något. Surfa in hos Booktryst och titta ni också!

Författarmord i ny serie

Jag är ju som ni vet mycket förtjust i flera av Berkley Prime Crime-serierna; de där billiga pocketutgåvorna där man kan hitta deckare om allt från knyppling till matlagning och bokhandlare. De är perfekta som underhållning när man inte orkar läsa något alltför djupt. Tidigare har jag bland annat läst Lorna Barretts Booktown Mysteries, Kate Carlisles Bibliophile Mysteries och Laura Childs Tea Shop Mysteries.

När jag tittade efter nya Kindleböcker häromdagen, hittade jag en ny serie från samma förlag, som jag nog kommer klicka hem så småningom (snart): Books by the Bay Mysteries av Ellery Adams. Första delen heter A Killer Plot. Den handlar om en grupp författare i den lilla kuststaden Oyster Bay i North Carolina som i godan ro skriver på sina böcker, ända tills en av medlemmarna i skrivgruppen hittas mördad. Gärningsmannen har lämnat ett gäng haikudikter (!) bredvid kroppen och genast blir alla skrivkunniga misstänkta. Hehe. Det är säkert jättecheesy, men jag tycker ändå att det låter skoj!

Det brinner i Hagfors

Gillar du att läsa deckare? Har du redan läst alla böcker av Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Kristina Ohlsson, Mons Kallentoft och de andra?
Då ska du testa Ninni Schulman. Jag gillade hennes debut, Flickan med snö i håret - den snubblade jag av en slump över på biblioteket förra året. "Bra, sådär på ett okomplicerat vis", skrev jag då. Och vidare: "Jag hade den som kvällsläsning ett par dagar och den fick mig att släcka lampan senare än förnuftet sade åt mig att göra".

Detsamma gäller Schulmans nya som just kommit ut. Pojken som slutade gråta håller mig vaken lite väl länge ett par kvällar. Schulman skriver enkelt och lättläst med ett starkt driv i texten. Jag gillar karaktärerna, som känns vardagliga utan att bli tråkiga.

Och plotten - ja, den är ganska obehaglig. En villa brinner ner i den lilla staden Hagfors, och en kvinna omkommer i branden. Snart brinner det på nytt, och polisen börjar misstänka att en pyroman är i farten. Schulman skriver spännande och polisjakten är dramatisk, samtidigt som alltsammans känns trovärdigt för att utspela sig i en svensk småstad. Mycket bra!

Nu ser jag fram emot nästa bok i serien (för jag hoppas och tror att det blir en sådan?), för jag vill hemskt gärna veta vad som händer med både Christer och Magdalena. Mycket saker på slutet som jag är angelägen om att snarast få veta mer om ...

Tack till Forum för rec ex!

Lockande inledningar

Få saker kan göra mig så pepp på en oläst roman som att jag slår upp den och hittar en kick ass-inledningsmening. (Välkänt faktum för er som följer bloggen. Se här, till exempel.) Det ska vara något som drar mig rakt in i romanens värld, som genast sätter stämning och ton. Ofta är den perfekta inledningen ett slags snygg sammanfattning av hela berättelsens tema eller handling.

Det måste vara galet svårt att komma på en sådan där riktigt bra inledning - men åh, som jag gillar när man hittar någon som verkligen har lyckats. Den senaste veckan har jag haft turen att stöta på TVÅ synnerligen inbjudande inledningsmeningar.

Den första finns i Amanda Hellbergs nya roman Tistelblomman, som jag började på häromdagen:


Pojken heter Kaleb och idag är den sista dagen av hans barndom. 


Underbart olycksbådande, skulle man väl kunna konstatera!

Den andra inledningsmeningen finns i Marie Hermansons Himmelsdalen, som jag lånade med mig hem:


När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet. 

Hur lockande är inte de två meningarna? De får mig att vilja kasta mig över böckerna och läsa-läsa-läsa. Snyggt jobbat, Hellberg & Hermanson!

Bokbranschen skärskådad

Jag tror att Kerstin Ekman roade sig kungligt när hon skrev Grand final i skojarbranschen. Det känns så. Den driver med många och mycket i bokbranschen, och jag blir nyfiken på att få veta mer om vilka av alla episoder som är based on true stories - för det är jag övertygad om att flera av dem är. Boken är också en ganska skarp kritik av hur branschen fungerar, främst om man försöker ta sig fram som kvinna och författare. En ful kvinna som skriver böcker kan aldrig bli berömd, typ. En ful man? Jajamensan, välkommen att skicka in manus! Det är tragiskt, alltsammans.

Grand final i skojarbranschen är utan tvekan en välskriven bok av en erfaren författare, och den rymmer mycket att analysera för den som känner sig manad. Jag faller emellertid inte så handlöst för den som många andra verkar ha gjort. Den är helt ok, men mer än så blir det inte för mig. Ingen skugga över Kerstin dock - jag tror bara inte att den (ämnet till trots) var en bok för mig. Svårt att sätta fingret på exakt varför, men ändå. Kanske skulle den passa bättre för något äldre läsare? Som present till en läsglad och litteraturintresserad farmor eller mormor tror jag att den skulle vara perfekt.

Andra som också har läst: DN, Bokmania, Sydsvenskan, Aftonbladet, Boktokig.

Vintagebröllop

Idag är det den tolfte januari.
Det betyder att det är exakt fyra månader tills dagen då vårt bröllop ska gå av stapeln. Ett stillsamt Oooooiiihh! är med andra ord på sin plats.
Nu har jag ju redan valt klänning och så, men annars hade jag nog kastat mig över Marnie Foggs Vintage Weddings - en smärre orgie i brudklänningar och bröllopsmode från de senaste 100 åren.

Boken kommer i svensk översättning i april på Bonnier Fakta, och om jag inte drabbats av total prestationsångest (lätt hänt när man ser bilder från andras perfekta, in i minsta detalj genomtänkta bröllop), så kan det nog hända att jag skaffar mig ett ex. Bara för att titta lite. (Kan jag ju försöka lura någon annan med...)

Och när vi ändå är igång; det här är en annan favorit. I kategorin drama och svallande känslor ser vi den här unga damen: 

Underbart!

En månad med e-böcker på iPad

Lite drygt en månad med iPad - hur går det med e-boksläsandet?
Alldeles utmärkt! Jag gillar det mycket mer än jag kanske trott att jag skulle göra. Hittills har jag läst 3 romaner, 1 novellsamling och 2 separat utgivna noveller. Jag har inte fått ont eller blivit trött i ögonen av att läsa, däremot får jag lite ont i händerna av att hålla den när jag ligger i sängen och läser. Kanske blir bättre om jag sätter på den fodralet?

Missa inte DN:s artikel om e-böckerna. Inte helt ny, men intressant. 

Det har fungerat problemfritt att ladda ner / köpa / låna böcker på samtliga appar. Jag gillar fortfarande Kindle-varianten bäst. På biblioteket har jag lyckats hamna i onåd eller snarare tillfällig karantän eftersom jag försökt låna mer än de tillåtna 3 titlarna inom 7 dagar. Jag får inte försöka igen innan den utsatta tiden har gått. Förstå skräcken och känslan av övergivenhet / utsatthet när man får höra att man inte får låna av snälla, fina bibblan...! Jag känner mig naken, exposed. Horror!
Men bortsett från det lilla missödet, har allt som sagt gått väldigt bra. Är mycket nöjd!

Sfinx: ett allt omslutande mörker

Att läsa Christine Falkenlands Sfinx är som att stiga ner i en kall flod, som obönhörligt drar med dig nedåt. Du kan inte avgöra varthän du är på väg - det enda du är säker på är att det kommer sluta illa.
Kanske borde jag ha varit förberedd på att det var så det skulle komma att kännas, men jag kippar ändå lite efter luft när jag läser. Berättelsen om den första hustrun, den övergivna, utnyttjade och liksom kasserade, är så mörk att jag stundtals nästan inte förmår läsa vidare. Samtidigt är det skildrat på ett så lyriskt och snyggt sätt, med sådan fullständig kontroll över texten, att det ändå blir ett slags skev njutning att läsa.

Snarare än en rak berättelse från punkt a till b, är Sfinx en intuitiv beskrivning av ett tillstånd. Hon, som var den första kvinnan, har flyttat in alldeles nära ex-maken och hans nya, perfekta fru. Hon iakttar dem, och skriver brev riktade till den nya hustrun.
Allteftersom tiden går, gör Falkenland det med små små medel klart att kvinnan har slagit in på en allt farligare väg. Hon nöjer sig inte längre med att betrakta dem på avstånd, hon smyger in i huset när de är borta, hon försummar helt sin egen dotter, hon tränar stenhårt och äter nästan ingenting för att - ja, vadå? Vad är det egentligen vår opålitliga berättare planerar? Ingenting bra, I tell you.

Jag hade gärna sett lite mer action och lite mindre beskrivning, även om den är synnerligen snyggt gjord. Stundtals känns det som att allt mörker, elände och ångest tar överhanden och dränker både roman och läsare. Men Falkenland håller stenhårt i romanen, gör just det som behövs för att den ska bli sådär perfekt i allt sitt obehag, och även om jag inte älskar den oreserverat, blir jag kraftigt imponerad över hur hon skriver. Falkenland blir bara bättre och bättre som författare, och när man läst sista sidan i Sfinx stänger man boken med en lätt förtjust rysning.

Andra som också har läst: DN, SvD, Fiktiviteter, Böckerx3, Dark Places, Dagens bok.

Noveller i fickformat

På Språkrådets nyordslista för 2011 hittar man novellix, som betecknar ord i litet format. "Egentligen namn på det förlag som lanserade sådana böcker", står det som tillägg. Ganska coolt att ett nystartat litet förlag jobbat in sig så bra att man blivit ett helt eget begrepp, tycker jag. Grattis Novellix!

Och det är ju en smart idé, det här med att göra småböcker av noveller. Jag har själv laddat ner och läst två på paddan min. Perfekt när man har en liten stund över men inte vill engagera sig i att läsa något längre. När man vill prova en ny författare, eller när man har abstinens efter en favorit. Användningsområdena är många. Jag laddade ner Johan Theorins Skuggan över Providence och Jens Liljestrands Sandhamn.

Sandhamn handlar om en tennisspelare på dekis, och går trots att den är så kort rakt in under huden. Mycket obehaglig (på ett bra sätt), och välskriven. Har tyvärr ett något abrupt slut; jag hade gärna sett några ytterligare rader som rundade av det hela.

Skuggan över Providence handlar om ett skräckfan som tagit med sin inte lika skräckförtjusta flickvän till Providence för att gå i Lovecrafts fotspår. De söker upp hans grav på Swan Point Cemetery, och läskiga saker händer (naturligtvis). Det är en ganska basic skräcknovell, men lite rolig att läsa om man gillar Lovecraft/Theorin/har varit där (jag skrev om vår Lovecraft-vandring i Providence här). Skuggan över Providence ges inte ut av Novellix, utan av Mix förlag, men det är ungefär samma koncept. Trevligt! Jag kommer säkert att läsa fler noveller från båda förlagen. Båda har samlat jättemånga bra författare och fler lär komma.

Bonustips för den som vill läsa skräcknoveller: klicka in hit och läs de vinnande bidragen i tävlingen som Vertigo ordnade tillsammans med Sf-bokhandeln. Överst på prispallen hittar man, ytterst välförtjänt, Helena.