10 januari, 2008

Litterär television

Det är mycket litteratur på tv just nu - alla från Jane Austen till Charlotte Brontë och August Strindberg verkar få finna sig i att bli filmatiserade både fram- och baklänges. Det enda jag inte förstår i sammanhanget är hur tv-folket tänker sig att vi bokälskande stackars varelser ska hinna med våra böcker när vi blir tvungna att se så mycket på film? Är det månne ett subtilt trick för att sakta vänja oss av med böcker? Jag anar konspiration. De olika filmerna har också varit av varierande kvalité. Även om SVT:s August i hög grad var en orgie i frustande, jovialiska män var den ändå bättre än jag förväntat mig. Framför allt bjöd den på mer humor än jag trodde att den skulle göra. Om jag sedan skrattade på de ställen där det var tänkt att man skulle göra det eller någon helt annanstans ska vi låta vara osagt. I vilket fall hade de fått fram Strindbergs personlighet på ett bra sätt men det kändes lite rumphugget med bara två avsnitt. Det tog liksom slut just som det hade kommit igång. Jag hade hellre sett lite galna Infernokriser och ensamt vankande av och an i Blå tornet.

Däremot har jag helt lyckats missa både Austen- och Brontëfilmatiseringarna som SVT sänt. Ylva & Martina har varit duktigare än jag på att hänga med. Men ikväll vankas det skärpning - jag ska försöka se Northanger Abbey även om det inte är en av Austens bättre romaner. Hoppas mest på långa svepande kjolar och hänförande engelska landskap som jag kan dricka te till.

Apropå tv zappade jag runt häromdagen och fastnade framför History Channel som visade en dramadokumentär om Agatha Christie. Hur intressant som helst! Inte visste jag att hon hade haft ett så spännande liv?!? Jag kanske är helt obildad men jag levde i tron att hon var en skinntorr engelsk liten dam som skrev böcker på sitt gods samtidigt som hon intog afternoon tea och gurksandwiches. Kunde inte ha varit mer fel ute. Jag menar - sjuksköterska med extrakunskaper i gift, försvunnen flera dagar utan att någon vet vad som hänt, eventuell minnesförlust, skilsmässa, resor till exotiska länder, arkeologi, ny yngre man... Herregud! Se bara här på bilden, där Agatha är mitt uppe i vad som förefaller vara ett stort hål i marken, förhoppningsvis med någon sorts historiskt värdefullt innehåll. Förlåt Agatha att jag så totalt missbedömt dig! Jag lovar bot och bättring.

Som om inte ovanstående vore nog för att golva vilket litteraturfans som helst, så har veckan ju även bjudit på Simone & Jean Paul i De älskande på Café Flore. Eftersom den sänts alldeles för sent för lilla jag med det stoooora sömnbehovet har jag inte kunnat se den. Men avsnitten finns inspelade på gammal hederlig vhs och kommer nog att avnjutas i helgen. (Har liksom inte känt för tung fransk melodram efter jobbet.) Tror bestämt att jag måste gå och köpa en godispåse först, modell större. Om jag hade fått min digitalkamera ett år tidigare hade jag kunnat stoltsera med ett egenhändigt taget foto här på det litterära parets grav på Cimetière Montparnasse där deras grav finns. Men på tiden det begav sig och jag var där hade jag bara en vanlig gammal kamera att fota med, så ingen av de bilderna finns på datorn och ni blir tyvärr utan. Kyrkogården i fråga rekommenderas annars för litterär gravvandring; här finns inte bara Sartre & Beauvoir utan även Baudelaire och Tzara m fl. Men Simone firar 100 år nu i dagarna så hon får en egen bild ändå. Grattis Simone!

4 kommentarer:

Ylva sa...

Vad avundsjuk jag blir på att du sett dokumentären om Agatha christie! Jodå, hon var ingen vanlig tant. Det inger hopp, eller hur!?

Vad tyckte du om De älskande på Café Flore, om du hunnit se den? (Jag spelar också in med vhs - så himla praktiskt när man är kvällstrött!) Jag satt bara och fnös åt fjanten skelöge-Satre, en svag typ som verkade vara helt beroende av sin smarta Simones hängivenhet.

Och Northanger Abbey? Jag tyckte den var lika dålig och fånig som själva romanen. Fast fint filmad. Brittisk landsbygd, gräna trädgårdar och vita empireklänningar blir man ju aldrig mätt på.

Beowulf sa...

Hör ni tjejer, döm inte ut Sartre för att han hade glasögon och knarrig röst. Han stod för mycket annat och om han nu bara hade varit en dvärgliknande manschauvinist hade nog inte en så begåvad och frigjord kvinna som Simone de Beauvoir älskat honom hela livet.
Eller - och här kommer jag till den fråga som jag grubblat på sedan jag såg de tre filmerna. Kanske var hon inte frigjord utan underordnade sig i könsmaktsordningen. Kanske var hon som en av alla våra psykiatriker som ger råd till andra men inte kan få ihop sitt eget privatliv?

Ylva sa...

Hör du Uffe, självklart hade Sartre en del innanför pannbenet, annars hade Beauvoir nog som sagt inte varit särskilt intresserad. Men ändå. Filmen var inte till hans fördel.

Calliope sa...

Ylva: det verkar vila en förbannelse över mig och Austen-filmatiseringarna; jag lyckades missa den igår också på grund av så ickelitterära saker som vikning av tvätt och senare telefon med min snacksaliga mor... Café Flore tänkte jag se i helgen om inget oförutsett händer. Återkommer med klyftiga kommentarer, naturligtvis.
Beowulf: som du ser om du läser mitt inlägg har jag inte dissat Sartre - det är väl självklart att både han & Simone stod för många bra saker båda två även om de var ruggigt dåliga på att få sitt privata liv att fungera. Teori är ju som bekant rätt långt ifrån praktik allt som oftast :)