Den stora romanen om Texas

"Den stora romanen om Texas" har den kallats, Philipp Meyers bok Sonen. Efter vår Texasvistelse förra året var jag mycket nyfiken på att läsa, och nu tog jag mig äntligen an de nära 600 sidorna om familjen McCullough.

I romanen följer vi omväxlande tre av familjemedlemmarna; Eli McCullough som föds 1836 och som ung blir kidnappad av comancheindianer som han sedan växer upp med, hans son Peter som i början av 1900-talet kämpar för att bygga upp familjens ranch i en tid av hårda strider, samt den senare, nutida släktingen Jeanne Anne, som ser tillbaka på ett långt liv präglat av kampen att hålla kvar familjens hopsamlade rikedomar. Romanen pendlar mellan deras tre berättelser, som var och en får spegla sin egen del av den amerikanska drömmen/mardrömmen.

Jag har hört mycket gott om Sonen, och här finns otvivelaktigt en hel del som är bra. Meyer är duktig på att skapa starka karaktärer och skildra miljöer så man ser dem tydligt för sig. Det är roligt att läsa om ställen som vi var på; romanen utspelar sig till stor del i de delar av staten där vi bodde och åkte runt. Jag tycker också mycket om själva idén till romanen och här finns många scener som har ett verkligt driv. Men som helhet blir jag ändå ganska besviken. Boken är TJOCK och hade utan tvekan tjänat på att skäras ner en hel del. Nu känns den ojämn; vissa avsnitt är jättespännande, andra rent ut sagt urtrista. Jag hade t ex inte haft något emot om den bara hade fokuserat sig på Elis berättelse, både hans liv hos comancherna och efteråt, för det är i mitt tycke den bästa, mest intressanta delen av boken.

Men jag kommer inte riktigt överens med själva tonen i romanen. Meyer verkar ha gått in för att göra en stenhård, jättetuff bok om hur hårt livet därborta var (och är), och frossar i våldsamma detaljer. Jag överdriver inte när jag säger att det på flera sidor bokstavligen talat skvätter både hjärnsubstans, blod och avföring. Det kan det nu mycket väl få göra i en bra bok – men det måste ha ett syfte. Här vet jag inte riktigt vad det är. Poserande? Det är självklart att det var hårt därborta dåförtiden, men här blir det mest ett gottande i våld och brutalitet som känns väldigt macho på ett rätt tröttsamt sätt. Så njä. Inte min kopp te alls, detta. Synd, för både Texas och USA i stort har en enormt spännande historia som jag gärna läser om. Jag får hitta någon som berättar om det på ett sätt som passar mig bättre.  

Mera mord i New Orleans

Förra året upptäckte jag av en slump Joy Castros cajun-doftande kriminalroman Hell or High Water, och blev stormförtjust både i huvudpersonen, journalisten Nola, och i hur Castro inte bara skriver en grymt spännande och tät deckare utan också skildrar New Orleans mörka sidor och klassproblematik. Nu finns uppföljaren Nearer Home ute, och jag var ju självklart tvungen att kasta mig över den också.

I Nearer Home joggar Nola en tidig morgon i Audubon Park när hon hittar liket av en mördad kvinna, som visar sig vara en av hennes tidigare lärare på journalistutbildningen. Vetgirig som hon är kan Nola naturligtvis inte låta bli att undersöka vad hennes gamla professor hade för sig dagarna innan hon dog, och snart har hon själv hamnat i samma hotfulla situation som ledde professorn till en för tidig död. Hon vet för mycket, och någonstans där ute finns någon som är beredd att mörda för att bevara sina hemligheter.

New Orleans är som gjort för mordhistorier av alla sorter. Den här bilden är från en kvällspromenad vi tog när vi vad där i december förra året. Inte svårt att tänka sig både en och tre hemska saker som försiggår bakom de stängda fönsterluckorna ...

Själva mordgåtan är i mitt tycke lite svagare i Nearer Home än den i första boken, och det blir inte riktigt samma intensiva spänning. Kanske beror det på att både mordet och motivet här är mycket mindre personligt än vad det var förra gången, och därför engagerar det inte lika mycket. Engagerar gör däremot skildringen av klass och kön, hur det är att försöka ta sig upp från ingenting till att bli någonting och att vistas i en klass där man alltid känner sig lite främmande, hur framgångsrik man än är. Castro är fenomenal på att beskriva känslan, och på att fånga de små men avgörande detaljerna. Och det är omöjligt att inte tycka om Nola. Hon är en av de där huvudpersonerna som redan från första sidan har en alldeles egen röst och som man känner att man blir vän med. Jag väntar redan på en bok nummer tre i serien – hoppas att det blir en sådan!

Besök Joy Castros författarwebb!

Road trip till världens ände

Femtonåriga Jess pappa är djupt troende, kristen evangelikal, och övertygad om att världens ände är nära. The Rapture – att Gud rycker upp alla de rättroende till himlen medan resten av mänskligheten blir kvar på jorden och utsätts för allehanda prövningar – kommer att ske inom bara några få dagar. Pappa packar därför in Jess, hennes sjuttonåriga storasyster Elise och deras mor i bilen och ger sig ut på en sista road trip från hemmet i Alabama genom den amerikanska södern. Längs vägen ska de dela ut bibeltraktat och försöka frälsa så många som möjligt innan det är för sent. Resans mål är Kalifornien; eftersom gud tydligen har satt ett klockslag som The Rapture ska ske, tänker sig pappan att han ska kunna få se så mycket som möjligt t ex på tv om han befinner sig i en tidszon efter de flesta andra. I Pacific Time ska familjen se det sista av världen som vi känner den, innan de hämtas hem av Gud.

I The Last Days of California av Mary Miller följer vi familjens resa sedd ur Jess ögon. Jess, som inte egentligen vet vad hon tror på, som egentligen mest vill ut och se och uppleva saker, och som mest bara känner sig fel på det sättet man bara kan göra när man är femton och tycker att alla andra har gjort så väldigt mycket mer än man själv har. Jess speglar sig i Elise; hon är snygg och cool och har allt som Jess vill ha. Fast Elise bär också på en enorm hemlighet – hon är nämligen gravid. Trots att deras far förbereder dem för The Rapture, tänker Jess och Elise mest på killar, utseende, fest och hur länge man egentligen kan räkna med att uppkopplingen på mobilen funkar om man blir uppsnappad av gud.

The Last Days of California är många saker på en gång: en coming of age med ett mycket fint porträtt av två systrar, en både skarp och stundtals väldigt kul skildring av en familj och en smart road trip-berättelse om det moderna USA. Jag tyckte att det var extra kul att läsa den dels eftersom hela Rapture-grejen anknyter till delar av det min religionsvetarmake studerade nu när vi var där, dels eftersom Jess familj åker längs I-10, vilket är vägen som vi själva åkte flera gånger. Boken fångar interstate-resandet i en lång rad av halvsunkiga Waffle House-restauranger med sirapskladdiga bord, de enorma avstånden, de tomma grässlätterna i Arizona och New Mexico, slitna billiga motell där ismaskinen rasslar utanför dörren och det bara finns varmvatten en stund i duschen. Alltsammans är fångat på pricken, och ofta därtill väldigt snyggt formulerat. Jess röst är sådär dräpande och uttråkat tonåringsaktig som bara en blasé, lätt brådmogen och samtidigt fruktansvärt osäker femtonåring kan vara. Det är omöjligt att inte tycka om henne och Elise.

Och det religiösa då? Tja, det kan i sammanhanget vara värt att nämna att det är någonstans kring 40 miljoner amerikaner som i likhet med Jess pappa tror på The Rapture. Inte så att den ska ske nu, men att den ska ske förr eller senare, oklart när. Jess pappa är med andra ord inte riktigt lika udda som man svensk och icke-religiös lätt kan tro, tvärtom. Behöver man vara religiöst intresserad för att läsa och gilla The Last Days of California? Absolut inte. Det räcker att man gillar bra berättelser. Jag skulle förvisso gärna ha sett att Mary Miller skruvat historien ännu några varv hårdare, och kanske framför allt att hon haft en tydligare dramaturgikurva (det går lite i samma tempo hela tiden), och så kanske kanske skrivit ett lite mindre snällt slut. Men ändå – klart läsvärd, särskilt för alla som gillar americana!

Som vanligt tack till eminenta BookPeople i Austin för lästipset! Har tappat räkningen på hur många nya böcker jag hittat tack vare denna fantastiska butik ...

Finstämd coming of age

The Mourning Hours av Paula Treick deBoard - säger det er någonting? Nej, jag hade heller aldrig hört talas om varken författaren eller titeln förrän den dök upp som tips hos Amazon när jag planlöst surfade runt och letade efter litterärt mörker att försjunka i. Jag frestades av det fina omslaget med eldflugor i burk och klickade på den livsfarliga - jag upprepar - LIVSFARLIGA - "send sample to iPad"-knappen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; den där knappen är Amazons smartaste grej. Jag har tappat räkningen på hur många böcker jag köpt efter att lite oskyldigt sådär klickat hem smakprov. "Ska bara se om den verkar bra", lurar jag mig själv varje gång. Och ja, The Mourning Hours var ju bra. Efter att ha läst början, var det omöjligt att inte fortsätta.

The Mourning Hours utspelar sig i Wisconsin, strax utanför det lilla samhället Watankee. Där bor familjen Hammarstrom på en liten bondgård: två ganska unga föräldrar och deras tre barn. Kirsten är yngst, bara nio år. Hennes storebror Johnny är känd i hela byn som en synnerligen lovande brottare, och ska snart upp i det stora mästerskapet. Därefter väntar stipendier och college. Han är också tillsammans med Stacy Lemke, som i Kirstens ögon är helt perfekt. Vacker, populär, rolig, söt. Kirsten smyger efter dem, spionerar, drömmer om att vara likadan. Men en dag råkar hon se något som oroar henne. Och så kort därefter, ytterligare något. Allt kanske inte är så bra mellan Johnny och Stacy trots allt? Stacy kanske inte är så perfekt som hon verkat vara? Och en kväll försvinner Stacy spårlöst. Det är snöstorm, och Johnny var den sista som såg henne.

Jag tycker jättemycket om Kirsten som berättare, både henne som karaktär och perspektivet det ger hela berättelsen. Barnet som ser allt, men kanske inte förstår, och som tolkar fel. Hur man som vuxen ser något helt annat. Och jag älskar miljön och familjen Hammarstrom; The Mourning Hours är så fint skriven att det känns som om man verkligen står där ute på åkern på deras gård i Wisconsin, med snön singlande ner omkring sig. Paula Treick deBoard skildrar både platsen, människorna och deras inbördes relationer otroligt väl. Trots att berättelsen stundtals har en väääääldigt långsam takt (letar du action ska du söka annorstädes), vill man ändå bara läsa mer och mer bara för att få vara i berättelsen och umgås med karaktärerna. Älskar verkligen när det är så!

Det enda jag har att invända är väl just det med tempot. Här finns ju ett slags kriminalfall, ett försvinnande, som allting kretsar kring, och även om The Mourning Hours väl snarare är tänkt att vara en roman som mer lutar åt relations- eller coming of age-hållet, och som fokuserar på vad som händer efter det värsta redan har hänt, så hade jag gärna sett att deBoard drivit på liiiite mer kring själva kriminalgåtan. Framför allt känns det som om hon kunde ha gjort mer av slutkapitlen. Där tappar berättelsen betydligt. Fast kommen såpass långt, har man ändå fått så mycket ut av den att det ändå känns ok. Jag är inte så förtjust i ordet "finstämd", men frågan är om det inte är vad som passar bäst här ändå. The Mourning Hours är en finstämd, stämningsfull och välskriven roman, helt klart läsvärd. Ett litet fynd!

Läs mer på Paula Treick deBoards författarwebb och på hennes blogg.

Hillbilly Noir

Ibland hittar man just rätt bok vid rätt tillfälle: jag var sugen på något riktigt mörkt, rent ut sagt skitigt, och gärna något som utspelade sig långt nere i amerikanska södern. Hos BookPepole hittade jag Joe R Lansdales roman Edge of Dark Water, som verkade uppfylla samtliga av önskemålen. Egde of Dark Water blurbas av Joe Hill som "hilbilly noir", och det är en ganska bra beskrivning.

Här möter vi tre tonåringar som under depressionen lever ute på landsbygden i östra Texas, intill Sabine River. En dag hittas deras väninna May Lynn mördad, dumpad i floden. Eftersom May Lynn inte var rik och just inte har någon familj, läggs utredningen om vad som har hänt henne strax ner. Hon begravs utan åthävor, och så var det med det.
Men May Lynns vänner bestämmer sig för att hedra sin kamrat. De gräver upp kroppen (!), bränner den (!) och tänker att de ska föra askan till Hollywood, eftersom May Lynn alltid drömde om att få komma dit. Samtidigt föreställer de sig att det ska bli en chans för dem själva att fly från sina egna miserabla liv och kanske få en annan tillvaro. Men så hittar de May Lynns dagbok, och i den finns ledtrådar till vad som hände henne. Snart är de tre inte bara på flykt, utan dessutom jagade. Men vem är det egentligen som förföljer dem?

Först blir jag nästan lite chockad; berättelsen har en väldigt rå ton samtidigt som den är lite sådär torrt matter of fact-humoristisk och det känns i förstone som en underlig kombo, eftersom det som händer i den är rätt hemskt och de inblandade verkligen kanske borde reagera på ett annat sätt. Jag har lite svårt att hitta fotfästet till en början, och Edge of Dark Water är definitivt inte en bok som passar alla. Känsliga läsare göre sig icke besvär. Men efter ett tag tystnar invändningarna och jag bara läser och läser och upptäcker att jag inte kan släppa boken. Det har på något sätt blivit bra, riktigt bra till och med. Jag börjar fastna för de där luggslitna, tvära personerna och den råa stilen. Sen läser jag en bit till, och då blir det fruktansvärt spännande på ett ännu mer sträckläsarartat sätt. Säg Skunk och jag skriker - jag ska låta er som vill läsa boken själva upptäcka vem DET är ...

Men hur som helst: mycket kul att ha gjort denna nya thriller-bekantskap. Extra plus att boken hittades via tips på fina BookPeople, och att tydligen även trevliga English Bookshop har tagit in den i sortimentet och tipsat. Jag kommer definitivt att läsa mer av Lansdale framöver, för jag känner redan nu att jag gärna vill ha mer av det där råa, smutsiga mörkret som var så sjukt spännande, och mer av miljöerna. Mer av allt, helt enkelt.

Besök Joe R Lansdale på webben, eller följ honom på Twitter.

Pimpa biblioteket med loppisfynd?

Besökte ännu en loppis i helgen och fick nya, kreativa idéer för boklig inredning. Varför inte pigga upp hemmabiblioteket med ett hysteriskt vildsvin, eller en bokstödsalligator? 

Nej, kanske inte. Men som jag skrev på FB - jag älskar verkligen amerikanska loppisar och antikbutiker! Svenska också, men de amerikanska är så mycket knasigare. När jag blir rik ska jag åka över igen och fylla en container med saker och skeppa hem. Kanske köper jag inte just ett vildsvin till biblioteket, men ändå. Så himla många roliga, konstiga, fina saker!

Hittat hos Gruene Antique Company.

Bland antika böcker och mängder av Jesusar

Kan man motstå att gå (ok då, springa) in på ett ställe som ser så här trevligt ut? Naturligtvis inte. Under vårt besök i Houston hittade vi på en stillsam, grönlummig gata August Antiques, en kombinerad antikvitets- och antikvariatbutik. Efter att ha ooh:at och aaah:at åt alla fina saker som fanns på antikdelen, hamnade jag föga oväntat på den här avdelningen: 

Ytlig som jag är, tillbringade jag en god del av tiden med att titta på böcker som kanske inte var jättevärdefulla, men väldigt vackra att se på. Jag skulle hemskt gärna ha en hel vägg med bara såna här fina gamla utgåvor hemma.

Ett vackert arkivskåp var fullt av fina gamla bilder, sorterade i ämnen. Här är mode-lådan, sent 1800-tal utdragen ... 

I en annan liten låda kunde man hitta Shakespeare i behändigt format. 

Det fanns gott om barnböcker också, varav många mycket retrosnygga. 

Får det lov att vara lite Nancy Drew, någon?
Eller något annat mystiskt, kanske?

Den här hyllkategoriseringen gillar jag. Interesting books. 

Den får en inte alls att ifrågasätta vad som finns på de övriga hyllorna. 

Köpa jetestora böcker om Massachusetts? Inga problem. 

Inte orka läsa jetestora böcker om Massachusetts? Inga problem det heller. Ta en baseballtidning istället. 

På barnavdelningen stod det också ett stort hästhuvud i ett hörn. Jag blidde lite rädd. De läskiga ögonen verkade följa mig runt hyllorna. 

En annan kul sak med August Antiques är att de är specialinriktade på religiösa föremål. Bortsett från de vanliga antikviteterna, loppissakerna och böckerna, har de även en STOR avdelning för dito religiösa prylar.

Stora fina gamla biblar var det naturligtvis gott om.
Och så kunde man köpa sig en egen Jesus. Eller två. Eller sjuttio.

Och vad köpte jag då? Nå, jag var mycket måttfull. Jag fyndade bara två små (5x5 cm, typ) miniböcker: Salome av Oscar Wilde och Ghosts av Ibsen, för det facila priset av 5 dollar tillsammans. De ska få stå som prydnad i hyllan hemma. 

August Antiques ligger på 803 Heights Boulevard i Houston.

Trevliga, farliga Brazos Bookstore i Houston

Den ser i ärlighetens namn inte så mycket ut för världen utifrån, Brazos Bookstore. Kanske är det den ruggiga terrakottafärgen som avskräcker (hela kvarteret är målad i samma läskiga nyans). Men om man vågar sig in, blir det något helt annat. Då väntar en väldigt prydlig, inspirerande och trevlig bokhandel, ännu en av de där independent-butikerna som amerikanerna är så bra på.

Brazos Bookstore har som slogan "We recommend unusual titles to appeal to curious readers", och det stämmer ganska väl. Du hittar naturligtvis de lite mer litterära storsäljarna (looking at you, Goldfinch och Eleanor Catton), men de ligger inte i gigantiska högar direkt man kommer in genom dörren. Istället fokuserar Brazos på att lyfta fram lite mer ovanliga, handplockade titlar. Såna som lätt kommer bort, men som verkligen förtjänar att uppmärksammas. Bortsett från skönlitteratur, hittar du gott om konst-, foto- och arkitekturböcker, fina kokböcker och en hel del för barn.
Personalen verkar ha ypperlig smak: på den lilla stunden jag gick runt, hittade jag ett tjugotal (!) titlar jag tidigare aldrig hade hört talas om, men genast insåg att jag hemskt gärna ville läsa. Jag har lite köpstopp just nu (jag veeeet, hur dålig tajming är det inte??? men nödvändigt), så jag köpte inget, men lade en hel lång lista titlar på minnet (eller inbillar mig i alla fall att jag kommer ihåg).

En av de jag blev nyfiken på var Longbourn av Jo Baker. Här är det Pride and Predjudice, fast downstairs. Det handlar alltså om tjänstefolket istället, där intrigerna var minst lika många och lika komplicerade som upstairs hos finfolket.

Jag stod även och klappade på Shady Characters, en väldigt fin och lockande bok om skiljetecknens användning och historia (ja, jag är totalnörd när det kommer till sådant). Bortsett från att verka intressant, var den naturligtvis också hemskt tjusigt formgiven. Och så fanns det en massa pocket jag ville ha, och fiiiina kokböcker och fantastiska bilderböcker för barn som var som små konstverk och ... Ja, ni förstår. Det var helt enkelt en av de där bokhandlarna som påminner en om varför man tycker om att besöka fysiska bokhandlar, istället för att handla på nätet. Nästa gång jag kommer dit, ska jag vara beväpnad med stor resväska och mycket pengar!

Brazos Bookstore ligger på 2421 Bissonnet Street i Houston, lägligt nog bara ett stenkast från en annan ypperlig bokhandel, deckarspecialisten Murder by the Book. Missa icke att besöka båda om du skulle ha chansen!

Jag träffar Donna Tartt! (OMG! OMG!! OMG!!!)

Inte ens minsta lilla plupp hade jag vågat skriva in i kalendern på 7 november, så rädd var jag att det skulle bli inställt. Men klockan 19 satt vi allesammans andäktigt bänkade på Bookpeople i Austin, och så kom hon till sist nerför trappan och fram till podiet: Donna Tartt, mycket petite, mycket intellektuell, perfekt artig på ett typiskt väluppfostrat sydstatssätt, och oklanderligt klädd i välsittande grå kostym med röd skjorta med manschettknappar i guld samt en käckt uppstickande vit- och svartprickig näsduk i bröstfickan. Hello, sa hon och såg glad och lite nervös ut. Herregud, herregud, herregud, tänkte jag. 

Tartt började med att läsa ur The Goldfinch, stycket när socialtjänstarbetarna kommer till lägenheten för att hämta Theo. Hon läste bra, men jag blev helt fascinerad av hur väldigt annorlunda det lät jämfört med hur jag hade uppfattat texten. När hon själv läste, fanns där mycket mer humor än jag hade sett i den. Det stämde också bra överens med svaret som Tartt något senare gav till kvinnan som lätt hysteriskt förklarade att hon inför besöket hade läst igenom alla Tartts tre romaner på tio dagar och nu var lite orolig: hur levde Tartt som författare med all denna svärta som kvinnan tyckte sig se i böckerna? Är de verkligen bara så mörka, undrade Tartt. Där finns väl mycket annat också?

Frågestunden fortsatte med en stackars man som undrade om Tartt visste vad som hade hänt med brodern i The Little Friend. Tja, om du läser boken så står det faktiskt, svarade Tartt. Va, sa mannen. Du kan ju googla, sa Tartt och fortsatte att på ett väldigt vältaligt men smått elakt sätt förklara att det faktiskt inte var så svårt att klura ut om man bara läste ordentligt ... Ojoj. Förnedringen pågick en liten stund, tills mannen räddades av att någon ställde en annan fråga.

Det jag tyckte var mest intressant var hur Tartt ser på språk och hur hon arbetar med det i sina romaner. Hur hon kan lägga väldigt lång tid på att hitta just rätt sätt att beskriva något, hur orden inte bara ska betyda rätt sak och ha rätt stilvärde, utan också låta rätt. Romanerna ska vara perfekta på meningsnivå; läsaren ska mening för mening lockas vidare. Jag tycker att den målsättningen märks i The Goldfinch, som verkligen är sjukt välskriven trots att den är så massiv. Inget slarv där, inte. 

Innan arrangemanget började, hade vi blivit strängt tillsagda att absolut inte fotografera, varken under pratet eller signeringen. Jag blev sjukt besviken, men förstod varför när en stackars bokhandelsmedarbetare diskret försökte ta en bild, vilket ledde till att Tartt helt och hållet kom av sig, gömde ansiktet i händerna och en lång stund pratade om hur jobbigt hon tyckte det var att bli fotograferad när hon stod framför folk och oj och oj och ... Låt oss säga att ingen ens försökte ta några bilder efter det. Det var synd, men ok. Vill man inte vara på bild så vill man inte. Måste vara jobbigt att vara så kameraskygg, dock.

Sist men inte minst var det signering. Jag kramade min Goldfinch i famnen och fick en extremkort men superartig pratstund medan hon skrev: oj, var jag från Sverige? Hon gillar Sverige, väldigt mycket. Och - missa icke detta - HON KOMMER TILL SVERIGE I MARS!!! Jag hade inte möjlighet att fråga exakt vad hon skulle göra förrän jag blev bortföst av stressade signeringsvakter, men ändå! Hon kommer till vårat lilla land! Och det verkade som att det skulle vara ett officiellt besök, så då kanske det finns fler chanser att se & höra & träffa henne. Wheee! Wheee! Wheeeeee!!! Jag gör gärna om det, många gånger till.

Tebjudning med Diane Setterfield

I kategorin "evenemang man sjukt gärna hade velat gå på om man hade befunnit sig i rätt stad" noterar vi en sällsynt lockande tebjudning: deckarbokhandeln Murder by the Book i Houston bjuder 18 november in till te/lunch med Diane Setterfield.
De som anmäler sig till evenemanget får till det facila priset av 67 dollar inte bara fika och författarframträdande, utan också ett signerat ex av Bellman & Black. Hur trevligt låter inte det??
Tidigare författarframträdanden i samma serie har bl a varit Harlan Coben, Michael Connelly och Janet Evanovich. Låt oss - än en gång - konstatera att Murder by the Book är grymt bra på att ordna framträdanden.
Är det förresten någon av er som hunnit läsa Bellman & Black ännu?

Läs om mitt (hittills enda) besök på Murder by the Book här.

Bisarrt, farligt och blingigt i Texas

Vissa författare har förmågan att skriva ihop karaktärer som är så himla sköna att vara med att man gärna skulle läsa hur många sidor som helst, bara för att få fortsätta hänga med dem. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att karaktären egentligen är så värst trevlig, det kanske inte alls är någon man skulle ha gillat i verkliga livet, och ibland behöver inte heller boken i vilken personen bor vara så fantastisk som helhet - men oj, så schysst man har det medan man läser om dem. Känner ni igen situationen?
En sådan bekantskap var Tommie i Julia Heaberlins Playing Dead, som jag läste och gillade i våras. Glad i hågen kastade jag mig nu därför omedelbart över Heaberlins andra bok, Lie Still, som kom ut nu i somras. Jag blev inte besviken.

I Lie Still hamnar vi i den lilla staden Clairmont i Texas, dit Emily Page och hennes man just har flyttat. De kommer från Manhattan, och kulturkrocken med de blingiga, nyrika, bisarra och yviga Texasborna är total. Men maken har fått ett bra jobb, och Emily vill gärna glömma allt som påminner om hur livet tidigare varit. Flytten till Texas ska förhoppningsvis bli en nystart för dem, där de dels kan lägga en jobbig incident med en stalker bakom sig, dels se fram emot barnet de äntligen väntar tillsammans.

Naturligtvis funkar inget av det där så som de har tänkt. Emily blir inbjuden till en av de andra hemmafruarna, och upptäcker att det verkar finnas något slags konstig klubb bland fruarna i staden, där endast ett utvalt fåtal får delta. Men klubbens ledare försvinner spårlöst, och Emily mottar en mängd nya, anonyma hot. Den lilla staden visar sig vara allt annat än lugn och fridsam.

Emily är i likhet med Tommie extremt rolig att umgås med - jag gillar verkligen både henne och hennes man. Heaberlin har en vass, ironisk och smart ton som är en fröjd att läsa och det är jätteskoj att efter våra resor nu kunna känna igen en hel del från The Lone Star State. Själva deckarintrigen kommer här liksom i Playing Dead lite i skymundan, den når inte riktigt upp till samma nivå som miljö- och karaktärsskildringen, men som helhet betraktad är Lie Still ändå en riktigt bra bok. Jag hade den som semesterläsning, och till det passade den utmärkt. Vill dock inflika att alla i Texas INTE är lika galna som det verkar här ... Bara nästan. Förhoppningsvis räcker deras excentriska drag till för att inspirera Julia Heaberlin till minst ytterligare en bok (utöver Black-Eyed Susans som tydligen redan är på väg som bok tre!).

Calliope på besök i Harry Potter-land

"Det var väl bra att du äntligen fick komma hit nu då, eftersom du har pratat om det här stället ända sedan det öppnade", anmärkte maken lite trött när vi som sista anhalt på sommarens Floridaresa stannade till på Universal's Islands of Adventure i Orlando. Och jaaa! Det var väldigt bra! Med något lätt maniskt (ok då, helgalet) i blicken sprang jag glatt in genom porten till The Wizarding World of Harry Potter.

Harry-delen av parken består av en bit av Hogsmeade med restauranger och butiker, Hogwarts-slottet samt de två berg- och dalbanorna Ride of the Hippogriff (snäll och barnvänlig) och Dragon Challenge (allt annat än snäll).

Jag hade hört rykten om tvåtimmarsköer för att få åka huvudattraktionen Harry Potter and the Forbidden Journey, som är en tur på Hogwarts, så vi sprang dit först. Vägen (köerna) går in genom växthusen med magiska plantor, rakt in i slottet, där man i extremt sparsam belysning leds i kringelikrokar genom inredda salar och rum som faktiskt verkligen får det att kännas som att man klivit in i filmerna.

Man passerar bland annat Gryffindors uppehållsrum, Defense Against the Dark Arts-klassrummet och Dumledores kontor. Väggarna har tavlor som rör sig och via skärmar pratar Dumbeldore, Harry och de andra (skådespelarna ur filmerna, that is) med besökarna. Och i en av korridorerna sitter Sorteringshatten och håller monolog. Det är en underdrift att säga att jag blev tämligen uppspelt ...

Alltsammans är designat för att man långsamt ska ta sig framåt i ringlande, evighetslånga köer, men eftersom det var lågsäsong när vi var där, var det bara att gå in. Jag var överlag väldigt tacksam att vi slapp de värsta köerna, för själva åkattraktionerna är jättekorta och jag tror inte att de hade känts så värst skojiga om man tvingats vänta jättelänge för att åka i typ 3 minuter.
Innan man går in kan man lyssna på grodkören också.

Anyhoo, väl inne, stiger man på ett slags berg- och dalbaneliknande sak som för en vidare genom slottet i halsbrytande fart, med massor av ljus och ljud och figurer och 3d-animationer och effekter. Så himla roligt - men alldeles för snabbt över! Det hann knappt börja innan det var över och man lätt vimmelkantig skickades rakt in i butiken Flich's Emporium där man erbjöds köpa allt från Harry-kläder till Hedwig-ugglor och elevhemsmuggar och halsdukar och ... ja, allt.

Jag fastnade för en filt med elevhemstryck till det facila priset av 500 kr men besinnade mig. Maken blev Gulle-maken när han köpte en t-shirt med Hogwarts-tryck åt mig. Passade också på att gulla lite med en viss bok.

Vi fortsatte ut genom Hogsmeade, åkte de båda andra berg- och dalbanorna och besökte butikerna Zonko's och Honeyduke's, där man naturligtvis hittar skämtsaker, trollerilådor, chokladgrodor och Bertie Bott's Every Flavour Beans.

Jag köpte inget godis, utan satsade istället på en trollstav från Ollivander's, där man slussades in i smågrupper och fick se en liten scen spelas upp om att "the wand chooses the wizard", och sen får man gå in i butiken och köpa sin egen. Jag valde en kopia av Fleur Delacours stav efter mycket om och men (fick en kris när jag skulle försöka välja en av alla som fanns att välja på).

Utöver Honeyduke's, Zonko's, Ollivander's och Filch's Emporium, är de andra butikerna i Hogsmeade bara fronter och skyltfönster. Man kan inte gå in eller handla där, vilket är jättesynd! Jag hade till exempel gärna gått in både i bokhandeln som skyltar med Gilderoy Lockharts böcker och i sportbutiken intill där ett quidditch-set ligger och rasslar fastspänt i sin låda. Och jag skulle gärna ha köpt flera av sakerna som bara var rekvisita, t ex de käcka katterna i skylten hos Zonko's.

Men vi tröstade oss med att äta en överraskande välsmakande lunch och god pumpkin juice på Three Broomsticks, som är jättefint inredd, och efterföljande öl på Hog's Heads Pub. Ölsorten Hog's Head är tydligen specialgjord för just den puben och kan bara köpas där. God var den, hur som helst. Det stora huvudet på väggen bakom bardisken grymtade trivsamt och rörde på sig medan vi väntade på våra öl.

Jag testade min nya trollstav men verkade inte ha fått in rätt knyck med handen för glaset fortsatte att vara halvfullt istället för att magiskt fyllas på.

När den var uppdrucken och jag hade gått några extravarv för att försäkra mig om att jag inte hade missat någon enda liten sak, vinkade vi till sist adjö till Harry-land och gick vidare till Dr Seuss Landing, en annan del av Universals park som också rekommenderas varmt. På det hela taget var det en jätterolig dag och ett besök som är väl värt att göra för alla Harry-fans, men försök om möjligt att åka under lågsäsong för annars kommer du ofelbart få tillbringa mesta delen av tiden i kö. Och ju färre folk där är desto lättare blir det ju att leva sig in i fantasin att man faktiskt befinner sig på Hogwarts ...

Till makens stora glädje tänker jag nu istället börja tjata om att vi ska åka hit. Det var ju en av de få sakerna som kändes fel med The Wizarding World of HP på Universal, att den låg i USA. Harry är ju så extremt engelsk, så att se det på rätt sida Atlanten torde vara ännu bättre!