Bokbröllop revisited

Kalendern säger att det idag är sex månader sedan jag och maken gifte oss - tjohej för oss! Eftersom ingen vågar säga emot en relativt nybliven fru (right?) så bestämmer jag att dagens bloggpost ska ägnas åt lite av det där litterära bröllopsdrömmandet som var så vanligt förekommande i våras. Så för er som inte fick nog då (eller som nätt och jämt har hämtat er), här är en liten bildfrossa i bokliga bröllopsidéer av alla de sorter. Enjoy!

Här måste jag dock invända att hade tilltänkte maken friat genom att
göra så här med någon av mina HP-böcker, så hade han icke fått ett ja till svar ...

Kolla, ett bröllop med Night Circus-tema! Ni MÅSTE titta på resten av
bilderna från det här, det är en order!

Lockande 1920-tal

I det senaste engelska nyhetsbrevet från Adlibris hittar jag nyutkomna The Scrapbook of Frankie Pratt av Caroline Preston, och faller pladask. Det här måste ju vara för mig: 1920-tal, en ung flicka med författardrömmar, studier vid Vassar, flytt till Paris, umgänge med kulturbohemerna kring Shakespeare and Company... alltsammans presenterat med sjukt snygg vintage ephemera (är inte det ett uttryck att älska, så säg) från författarens egen samling, i en blandning mellan roman och scrapbook. A novel in pictures, säger beskrivningen. Boken är dessutom blurbad av Audrey Niffenegger och Jaqueline Winspear. Ooh, säger jag. Ooh.

Bokvideon gör mig inte heller mindre intresserad:

Denna läggs genast till på önskelistan. Hör du det, tomten?

Adlibris har tyvärr inte så mycket info om boken, men mer finns att läsa hos Amazon.

Downton abbey - Lord Granthams bibliotek

Hörni, varför har vi inte pratat om hur fint biblioteket i Downton Abbey är?

Eller har vi det? Jag har väl inte missat något? Nå, då pratar vi om det igen, nu. Jag älskar Lord Granthams bibliotek. Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett sånt rum (Äh, vem försöker jag lura? Jag vill ha ett helt sånt hus). Jag skulle sitta i en av de där röda, mjuka fåtöljerna och läsa och dricka te. Jag skulle smälta in i omgivningarna. Hur naturligt som helst.

Bildgooglade lite (sökord: bibilotekspornografi, typ.) och hittade utöver ovan visade bild, även den här artikeln. Daily Mail skriver långt och läsvärt om Highclere Castle, som ju Downton-egendomen heter egentligen.

Oooh, säger jag. Där kan vi bland annat läsa att det fiiiina biblioteket har nästan 6000 volymer, den äldsta av dem är från 1500-talet, och att slottet numera är väldigt populärt turistmål. No shit? Jag vill åka dit, gärna nu omedelbart. Ge mig en resa, någon?

Klicka här, så får ni se lite rörliga bilder från biblioteket. Fatta att man kan ha bröllopsfester där inne. I biblioteket! På Downton! Varje flickas dröm. I alla fall varje förnuftig flickas dröm.

Blod Eld Död

Voilà, Bathory-geten.

Troligtvis första och enda gången den syns på en bokblogg. Men jag kände att jag var tvungen att inleda ståndsmässigt.

De som läste mina inlägg från årets bokmässa, minns kanske att ett av de roligaste seminarierna helt otippat var det som handlade om boken Blod Eld Död. Jan Gradvall intervjuade författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg - fyrtiofem minuter som för mig innebar en total nostalgitripp när jag påmindes om banden jag nästan glömt. Bathory. Unleashed. Entombed. Nifelheim. Dissection... och så vidare i en strid ström av mörker. Det är fjärran från vad jag lyssnar på idag, men om man i likhet med mig växte upp under 90-talet i Bohuslän - ja, då gick det liksom inte att undvika. Death metal, black metal och andra närbesläktade genrer fanns överallt. Många som jag gick i skolan med spelade själva - en del av dem har till och med hamnat i just Blod Eld Död.

Nostalgifaktorn under läsningen är med andra ord skyhög. Jag påminns om en massa bisarra saker som hände, och får dessutom läsa om ett helt gäng andra som jag när det begav sig var ovetande om. Låt oss kalla det ungdomlig oskuld (man förstod helt enkelt inte hur skruvade en del av det som skedde var) och informationsbrist (eftersom inte internet fanns, var det svårare att skaffa info). När mitt nutida, mycket välartade och lugna jag läser om alla konstiga, närmast surrealistiska, stundtals våldsamma/tragiska/extrema saker som försiggick kring banden och scenen blir jag nästan lite orolig. Herregud, tänker jag. Var det verkligen så?

Jo, det var nog det. Och det är det som gör Blod Eld Död till en fantastisk bok att läsa, inte bara för den som är musikintresserad/nostalgisk, utan även för den som bara vill förstå en subkultur. Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort ett otroligt gediget och omfattande arbete med att samla intervjuer och material, och har förmågan att lägga fram det på ett sätt som är både lättläst och engagerande. Det är omöjligt att inte bli fascinerad. Ofta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt det - men som sagt, fascinerad blir man oundvikligen. Boken är skriven med respekt och nyfikenhet; även om de som intervjuas ofta företräder en milt sagt annorlunda filosofi, blir det aldrig freakshow av det. Det är bara jäkligt spännande.

Jag skulle kunna skriva jättelänge om den här boken, för det finns så mycket som är intressant. Dessutom finns det mängder av citat och anekdoter som är helt underbara i all sin absurditet. Jag ska inte plåga er med alla, utan ger er bara en scen att ta med ut i mörkret. Det är sommar och författarna är i Halmstad för att intervjua medlemmarna i bandet Shining.

"Vi sitter på Östra standen där Ludwig Witt just fått fyr på engångsgrillen.

-När kan man lägga på korven? undrar Peter Huss.

-Vi är suicide black metal, vi gör hur fan vi vill, säger Kvarnforth.

En stund senare svär han över att hans korv har blivit svart."

Blod Eld Död är helt enkel en underbar bok om svensk musikhistoria. Köp!

Blod Eld Död ges ut av Alfabeta. Boken har även en blogg, en egen Facebooksida och kan följas på Twitter.

Försvunna författare och avklädda pudelrockare

Den som sade att recensioner i dagspress inte längre säljer böcker, hade inte alldeles rätt. För efter att ha läst veckans recensioner sitter jag här och funderar på om jag möjligen kan ha något gammalt presentkort (fet chans...) liggande någonstans... eller om jag kanske kan ta de sista matpengarna och handla böcker för. De ondskefulla recensionerna har nämligen väckt mitt habegär efter två nya titlar: Roberto Bolaños postumt utgivna kolossalroman 2666 och nostalgitrippen Boken om OKEJ av Jörgen Holmstedt. Starka kontraster i önskningarna alltså, men lika hett eftertraktade båda två.

Bolaño har jag varit nyfiken på tidigare - vet inte hur många gånger jag stått och fingrat på pocketutgåvan av De vilda detektiverna, dock utan att komma till skott - och nu har den ovanligt samstämmiga hylllningskören av entusiastiska recensenter övertalat mig om att det är dags att stifta bekantskap. Sällan har jag väl läst så många, så lyriska omdömen; recensenterna har snarast tävlat i lovsång (och tänk, jag tycker nästan att det påminner om den där lovebombingen som de brukar anklaga oss bokbloggare för... men det är säkert helt annorlunda...).

Jonas Thente och Fabian Kastner är några av de som gillar 2666 skarpt.

I jämförelse med 2666 ter sig mitt andra habegärs-objekt en smula mer... tja, ska vi säga vardagligt? Jörgen Holmstedts Boken om OKEJ har synts lite varstans under veckan och fått mig att inse hur mycket jag behöver en walk down memory lane. Hårdsprejade pudelfrisyrer, chockrockande läderklädda män med gitarrer, glittrig syntpop - jag MÅSTE ha boken. OKEJ var ryggraden i min uppväxt. Varje nummer lästes och begapades.

Om inte annat vore det kul att i vuxen ålder se och bedöma vad det egentligen var man läste som liten. Den som minns det berömda reportaget där Dag Finn låg spritt språngande, nedsänkt i ett badbar med bara lite för lite skum för att det skulle täcka det viktigaste - räck upp en hand! Tror att det kan ha traumatiserat mig för all evig framtid. Fantastiskt. Ibland saknar man 80-talsmedia.

Så det blir till att rota igenom skåp och lådor för att hitta eventuella kvarglömda resurser för helgens bokshopping. Jag såg att Bokstävlarna funderade på Twitter på hur det skulle vara att ha med en bokbloggare på tv:s Lyxfällan - och ja, låt oss säga att jag tror att folk skulle förfäras över vad vi gör för att bygga ut våra hembibliotek. Just nu överväger jag att panta flaskor för att få både Bolaño och OKEJ. Men det är väl helt normalt..?