21 maj, 2014

Skräck med Plupp och Mumin

Genom en konversation på Twitter häromdagen påmindes jag om Plupp, ni vet, den där lilla figuren med blått hår. Twittersamtalet handlade om fina saker med Plupp, men jag associerade åt helt andra hållet – jag var nämligen jätterädd för Plupp när jag var liten. Exakt vari skräcken bestod vet jag inte; jag tror mest att det handlade om att jag tyckte att stackarn såg obehaglig ut där hen smög omkring på fjället med sitt stora blåa hår. Jag förstod aldrig varför hen hade de där konstiga hårslingorna ner över ansiktet, och tyckte att de oroväckande röda kinderna och näsan mest av allt såg ut att tyda på något kroppsligt fel. Miljön kändes också ödslig, fjället var tomt och kallt och vidsträckt, inte alls vänligt.


Sedan var det ju också det där med att det hela tiden var lite osäkert med vad Plupp egentligen var. Inget troll, utan en "osynling", sade ju författaren. Alltså osynlig för människor. Det tyckte jag var sjukt läskigt – tänk om Plupp var där intill mig någonstans utan att jag visste om det ...? Hu. Att läsa om spöken, vampyrer eller annat oknytt däremot, bekom mig inte det minsta.

En vän till mig hade (och har än, faktiskt!) en liknande rädsla inte för Plupp, men däremot för Mumintrollen. De fridsamma trollen var i hennes värld inte alls lugna, trevliga varelser utan konstiga, oformliga väsen som det inte gick att begripa sig på. Än i denna dag vägrar hon Mumin; hon får rysningar om hennes egna barn får Muminprylar i present.

Så här i vuxen ålder kan jag tycka att det är både ganska underhållande och lite fascinerande med vad vi var rädda för som barn. Det pratas så mycket om vad vuxna tror att barn kan reagera negativt på i böcker – jag tror ofta att det är helt andra saker än vi kan förutspå som skrämmer. Det är inte alls säkert att det är det som är "tänkt" att vara läskigt som gör dem räddast.

Vilka böcker/figurer skrämde er när ni var små?


3 kommentarer:

Lena och Tommy sa...

Åh, både Plupp och Mumin är så mysiga!!

Metronyx sa...

Min man har faktiskt en lättare Muminfobi, vilket är svårt för mig att förstå för finns det nåt mysigare än muminmamma : ) Jag har ingen direkt barnboksfiguravsky annat än typ "Totte"-böcker, sen tyckte jag alltid att det var så jobbigt att man ALDRIG fick veta vad som hade hänt med Alfons Åbergs mamma? I min fantasi så måste ju något fruktansvärt ha hänt henne annars skulle man ju ha fått veta det. Som barn på 70-talet var man ju liksom härdad av "socialrealism" inom allt. Barnprogram, serier, böcker - you name it. Så om Katitzi tillhörde en utstött kultur med en elak styvmor och allas farmödrar eller bästa kompisar dog till höger och vänster...varför var det så hemligt med mamma Åberg? I ett barns tankevärld är inte saker så självklart. Att författarna bara ville ha det så begrep väl inte jag ha ha ha!

Calliope sa...

Haha, jag har fortfarande väldigt svårt för Totte- och Emmaböcker! Inte för att det är något fel på själva böckerna, utan för att jag så starkt förknippar dem med hemska saker som besök hos läkare och tandläkare. Det fanns ALLTID Emma- och Totteböcker i väntrummen :)