Vampyrerna rockar i Göteborg men rör inte mina andra böcker

Låt den rätte komma in har haft premiär på Göteborgs filmfestival och jag blir ännu mer sugen på att se den efter att ha läst det här. Varför är jag inte där och ser på film istället för här och jobbar?? Kan inte komma på en enda bra anledning.

Jag gillar också John Ajvide Lindqvists eget uttalande om filmen skarpt:

"Den är helt överjävligt fantastisk, och alla härinne som inte tycker om den är elaka."

Jepp, så måste det vara.

I övrigt kan jag inte låta bli att undra om alla böcker verkligen måste bli film? Just nu känns det som att filmfolket har slutat göra egna manus och istället ägnar sig åt att parasitera på bokbranschen. Visst, en film kan vara kul, men 25-30 st? 1408, Beowulf, Arn, I am Legend, The Jane Austen Book Club, Försoning, Rocky, Millennium, Svinalängorna, I taket lyser stjärnorna, Jag saknar dig, jag saknar dig, Gone baby gone... för att bara nämna några aktuella projekt, listan kan bli tre kilometer lång. Det är minst 2,5 km för mycket. Jag börjar känna mig protektionistisk och börjar fundera på att trycka upp små knappar- rör inte min bok, typ. Det var kul i början men det senaste året har blivit för mycket även för en bok-& filmentusiast som jag. Jag vill ha mina läsupplevelser i fred. Jag vill inte veta hur varenda huvudperson ser ut på vita duken. Jag är fullt nöjd med att se dem i mitt eget huvud. Det brukar ändå vara där den bästa versionen visas.

They just don't make them like they used to

Kära vänner - det är måndag. Det är grått, mörkt och januari. Vi kan med andra ord behöva uppmuntran. Här kommer den i form av några underbara, underliga omslag som man inte kan låta bli att älska:

Har vi inte alltid misstänkt att de har något skumt för sig på de där lägren i skogen? Här har vi beviset. En underbar pojkbok för alla åldrar. Raskt vidare:

Oumbärlig för husdjursentusiasten. Nu kan man skippa alla de där dyra vetrinärräkningarna och lägga pengarna på böcker istället. Bara att dra på plasthandskarna och be ormen säga "aaah". Gapa stort. När det sedan börjar närma sig lunchtid, kan man hitta nya, spännande rätter i den här:

The New Radiation Recipe Book - ett måste för alla husmödrar. Fast man blir ju lite nyfiken på det där tillägget "the new" i titeln. Finns det flera böcker i serien? Är recepten uppdaterade? Så många frågor, så lite tid. När arbetsdagen går mot sitt slut och det är dags att krypa upp i soffan med lite mysläsning, föreslår jag den här. Skräck och skoj i ett:

Visst känns måndagen lite bättre nu?

Laura & Ola drunknar i teori

Det kunde knappast vara mer rätt enligt tidens litterära mode: Laura Marholm och Ola Hansson träffas på midsommarfest hemma hos Georg Brandes och blir ett par. Hon kritiker och dramatiker, han poet. Är man i likhet med mig en sucker för sekelskifte kan man inte undgå att bli ruskigt imponerad och samtidigt ganska avundsjuk. Tänk att ha varit med på det partyt! Även om man kan diskutera hur kul Brandes var, hade jag säkert blivit en av hans hang-arounds om jag levat där och då. Obeservera hur han här till höger lyckas se svår, sårbar och intellektuell ut samtidigt. Det var helt klart the place to be i slutet av 1800-talet om man var det minsta litterärt intresserad.

Det är också därför jag inte kan undgå att lockas av Ebba Witt-Brattströms bok Dekadensens kön, där berättelsen om Marholm och Hansson får illustrera två av periodens mest omtalade typer: den Nya Kvinnan och Estetmannen. Tillsammans ger de sig ut för att erövra Europas intellektuella. De vill föra fram nya idéer, hitta ett nytt sätt att leva och arbeta.

Jag kastar mig glatt in i boken och i början är det just så spännande som jag föreställt mig. De var verkligen ett unikt par! Men ju längre jag läser desto starkare minns jag varför jag slutade med litteraturvetenskap efter c-kursen. Berättelsen drunknar i teori och såväl författarna som deras verk försvinner allt mer ut ur fokus. Jag hyser inga tvivel om att Ebba Witt-Brattströms analys är både korrekt och stringent men den är inget för mig. Det blir alldeles för många citationstecken och bisatser inskjutna i varandra. Det är säkert hur smart som helst men jag hade fått mer ut av en mer traditionell och mindre litteraturvetenskaplig biografi. Skulle gärna ha sett något liknande Anders Wahlgrens Sigrid & Isaac - den placerade objekten i sin kontext och skapade spännande sammanhang utan att förlora kärnan i berättelsen.

Istället blir jag mer sugen på att läsa Marholms och Hanssons egna verk. Och alla de andra som nämns: Stella Kleve, Victoria Benedictson m fl. Just de två har jag redan läst, men det var så länge sedan att det vore roligt att göra det igen. Och jag vill göra det utan en massa litteraturvetenskapliga teorier som skymmer sikten. Det var utan tvekan roligt när jag tog mina litt-vet-poäng på universitetet men det är definitivt ännu roligare nu när de är färdiga och man kan närma sig litteraturen helt och hållet efter eget huvud. Låta lusten styra bokvalet och sätta berättelsen i centrum utan kravet att man ska kunna dra klyftiga slutsatser när man läst ut den... Det är schysst att kunna bestämma själv. Lite som att äntligen bli vuxen och kunna äta godis hur ofta man vill.

Små, söta djur som borde tvätta munnen med tvål

Jag vet, jag vet. Det här är inte varken rumsren eller intellektuell humor. Men i slutet av en lång vecka på jobbet är det ganska skoj ändå:

Små ulliga kattungar som säger fuck you. Bedårande kaniner som ler och väser ord så fula att jag inte ens vågar skriva dem. Jepp, det är roligt. I samma stil men med något mer polerat språkbruk finns även den här:

Frågan är - vill vi verkligen veta det? Jag såg en datorannons i veckan där man kunde få en kamera på köpet "så att du kan kolla vad som händer hemma när du inte är där" men jag tror att jag är lyckligast ovetande. Jag menar, får man inte bara magsår av att sitta på kontoret och se att katten tuggar i sig kashmirhalsduken och att hunden bajsar på köksgolvet?? Nu kanske jag har fördomar om hur djur uppför sig här, men för den som fortfarande tror att de är änglar på fyra fötter rekommenderar jag John Grogans bok Marley and Me som jag skrev om här. Jag tror inte att Grogan hade mått bättre av att ha nämnda kamera.

Vad vet Murakami?

Dagens skumma sammanträffande:

Jag har börjat läsa Murakamis Hard-boiled wonderland and the End of the World. I den träffar huvudpersonen en forskare i ett underjordiskt labb i Tokyo, där han gör experiment med ljud och hörsel. Han forskar bland annnat kring olika materials unika ton och kring möjligheterna att avlägsna ljud från världen. Så långt är allt normalt, eller åtminstone så normalt det kan vara i Murakami-land.

Men så läser jag i tidningen idag om att japanska polisen har utvecklat en ny metod för att avgöra om ett mynt är förfalskat eller äkta; de lyssnar helt enkelt på hur det låter när man låter det falla till marken. Det har nämligen visat sig att äkta mynt har en annan ton än falska. Poliserna är glada åt upptäckten och är nu i färd med att fundera på nya områden att tillämpa teorierna på.

Skumt! Vad har de för sig där borta i Japan egentligen? Och framför allt - vad vet Murakami som vi andra inte vet?

Smygtitt på vampyren

Kolla! Nu kan man se trailern till Låt den rätte komma in här! Verkar lovande, tycker jag. Oskar såg kanske inte riktigt ut som man föreställt sig, men annars ser miljön & stämningen ut att ha hamnat rätt. Ser verkligen fram emot premiären - 14 mars är det dags.
Kanske ska man fara till Danmark och köpa Draculagodisar så man är riktigt förberedd?

Onsdagsångest 2.0

Jag ger ytterst sällan lyriktips. Det beror främst på att jag är av den bestämda åsikten att det knappast har skrivits någon läsvärd lyrik efter 1960, och det som skrevs innan är folk alltför sällan intresserade av att höra talas om. Men jag gillar första halvan av 1900-talet. Mycket undergångsstämningar, lite mystik men fortfarande läsvänligt. Väsensskilt från det mesta som ges ut idag, där det snarast verkar som om poeten i fråga lagt sönderklippta ord i en påse och skakat ut huller om buller på pappret. "Läsaren som medskapare av texten" my ass. Jag föredrar att författarna skapar meningen i texten. Är inte det deras jobb?

Nu blev jag alldeles upprörd här av att tänka på dagsfärsk poesi, men det jag hade tänkt göra var att tipsa om Pär Lagerkvist som jag uppriktigt sagt tycker lite synd om: det kan inte vara roligt att vara känd för ångest ångest är min arvedel när man skrivit så mycket annat som är så mycket bättre. Men ändå var det just ångesten nämnd i mitt förra inlägg som fick mig att tänka på honom. Jag kom nämligen ihåg att jag för ett par veckor sedan köpte hans diktsamling Aftonland, nyss nyutgiven i en riktigt fin pocketutgåva. Problemet var bara att den är så liten och tunn att jag lyckats förlägga den. Och tro mig, när en bok försvinner i den här lägenheten, då kan den bli borta länge (ja, vi har enligt vissa lite för mycket böcker - enligt andra helt lagom - enligt oss själva alltid minst en för lite). Så uppdrag hitta Pär tog sin början. Det var en lång och svår process men till sist dök han upp i botten av en bokhög på golvet bakom dörren i arbetsrummet.

Aftonland är Vemodspoesi med stort V, när den är som bäst. Där finns sökandet efter en frånvarande Gud/mening med allt, lite döden, lite stämningsfylld natur. Många stora ord som kärlek och smärta men skrivna på allvar innan MTV-generationen började använda dem helt vårdslöst till höger och vänster. Det är så vackert att man får ont i bröstet och oundvikligen börjar planera att fylla i ett Vita arkivet-kuvert hos Fonus bara för att få använda dessa fantastiska ord någonstans i anslutning till sig själv. (Kära nån, mitt andra inlägg om döden på bara några dagar. Nå, det är ju januari, kanske är det därför?) Så tag och läs, poesi från tiden när orden fortfarande betydde något och poeten ännu vågade hänvisa till något bortom dikten själv.

Onsdagsångest

Definitionen av ångest: att sitta och titta längtansfullt på sin nya, fina Murakamiroman men att inte kunna läsa den eftersom man måste göra en massa vuxensaker som att arbeta, handla och laga mat istället. Bu-hu. Jag hör ju hur den ropar på mig: Läs mig....Lääääääs mig....

Försändelse med snö

Udda marknadsföring är alltid kul. Idag var det någon på Pocketförlaget som använt sin kreativa ådra: vi fick Mons Kallentofts senaste pocket Midvinterblod nedstoppad i en fryspåse fylld av fejk-snö. Innovativt, må jag säga. Fast det är inte utan att man undrar om de haft någon stackars liten praktikant som suttit och fixat alla påsarna? Tur hur som helst att det var snö och inte blod i påsen när det nu var en deckare de hade skickat...

Killed by Death

Han är grön, han är söt och hans pappa är liemannen. What's not to like?

I helgen har jag fnissat mig igenom del 1 av serien Death JR som en god vän lånade ut. Det tog inte många timmar innan jag bad att få låna fortsättningen också. Det här är sjukt kul och dessutom snyggt tecknat av Ted Naifeh som tidigare illustrerat bland annat Gloomcookie och Courtney Crumrin.

Det hela börjar när DJ börjar en ny skola och omedelbart hamnar tillsammans med de andra utstötta/konstiga/udda barnen. Själv förstår han inte alls varför han skulle vara annorlunda än någon annan. Under en skolutflykt till The Museum of Supernatural History (Varför fick min klass aldrig åka dit? Jag är grymt avundsjuk. Det mest exotiska vi fick besöka var reningsverket) kommer Death JR och hans misfits på villovägar och hittar ett skrin som hans vän Pandora naturligtvis måste öppna. Självklart är det inte godis och blommor som trillar ut ur den, och DJ tvingas ta strid mot en uråldrig ondska...

Det kunde ha blivit hur töntigt som helst, speciellt med tanke på att DJ är baserad på ett PSP-spel från början. Men Gary Whitta har gjort ett riktigt bra, smart manus och man tänker aldrig på att det skulle ha kunnat ha en annan form. Framför allt är det hysteriskt roligt om man som jag gillar små monster, demoner och annat som lurar i mörkret.

Naturligtvis finns det också en massa oemotståndliga action figures att beställa på nätet. Jag ska försöka låta bli eftersom vi redan har allt från Cthullu x 4 till action-Sokrates, men det blir svårt. Jag menar, kolla! Hur gullig får man bli? Dödens son i polotröja? Min inre goth är kär.

Soundtrack: Gloomy Sunday

Vill ni se något dystert? Placera er då en regnig januarikväll i foajén på en biograf där publiken just kommer ut från salongerna. De som kommer från höger har sett Försoning, de som kommer från vänster har sett Fjärilen i glaskupan. Samtliga är gråa i ansiktet, utom ett och annat rödmosigt undantag som snabbt drar med handen över kinden för att torka bort de där tårarna som envisas med att rinna vidare trots att ridån dragits för filmduken.

Nyss hemkommen från bion efter att ha sett filmatiseringen av Ian McEwans roman Försoning, konstaterar jag att jag inte riktigt passade in i någon av de två publikgrupperna: där fanns dels den medelålders skaran som alla läst McEwan och tyckt att han är fantaaaastisk i sättet han skildrar människors utsatthet, dels den yngre skaran som inte läst boken utan som förväntade sig en romantisk kväll med Keira Knightley. Jag vet inte vilken grupp som såg mest besviken ut när filmen var slut, men att hela salongen stod på depressionens rand var uppenbart.

Själv är jag kluven. Filmen var ok och jag gillar att den inte fegade ur på slutet, men den saknade bokens nerv och fokus. Den största behållningen i boken är porträttet av en ung flickas psyke, hur hon växer upp och inser vem hon är och vad hon gjort. Det perspektivet fick stå tillbaka i filmen för en mer traditionell kärlekshistoria med förhinder. Och så kan jag inte låta bli att undra vad människor ser hos Keira Knightley. Hon har bara en enda min att visa upp: hon skjuter fram hakan och plutar med läpparna. That's it. Jag är mycket glad för att jag har den gamla utgåvan av boken där hon inte finns med på omslaget. Tror bestämt att jag ska gå och fingra på den lite grann medan jag dricker te, läsa lite här och där. För det var väl mest det som kvällen visade; boken är överlägsen filmen. Har vi hört det förut? Och följdfrågan: skulle man tycka mer om att gå på bio om man inte läst alla böckerna redan?

Snart på en gata nära dig

Se upp trafikanter! Björn Ranelid har lagt vantarna på sin drömbil:

Läs detaljerna hos Sydsvenskan.

Baubys alfabet

Jag gillar inte tragiska böcker based on a true story. Men eftersom regler utan undantag är som godispåsar utan choklad (menlösa & tråkiga), finns det naturligtvis en sådan bok som jag faktiskt verkligen tycker om. Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby kom ut redan 1997 första gången i svensk översättning, då på bokförlaget DN. Jag läste den då och blev fullständigt golvad av den brutala men också oerhört vackra historien om Bauby. 1995 är han mitt i livet och arbetar som chefredaktör för franska Elle när han drabbas av ett slaganfall. Han kan varken röra sig eller tala - den enda muskel han kan kontrollera är sitt vänstra ögonlock. Samtidigt är hans intellekt helt opåverkat. Hans kropp har plötsligt blivit hans värsta fiende, hans fängelse.


Fjärilen i glaskupan är boken han med hjälp av ett specialalfabet blinkar fram. En assistent säger bokstäverna en efter en och han blinkar för att markera vilken av dem han menar. Som ni säkert vet har filmen som är baserad på boken biopremiär ikväll, men jag tror trots allt att jag ska hoppa över den. Jag vill hellre läsa boken igen - sällan har väl en författare tvingats att så noggrannt först välja, sedan memorera och därpå mödosamt framföra sina ord, bokstav för bokstav. Sådan tyngd bakom varje enskilt ord hittar man knappast hos någon annan.


Fjärilen i glaskupan är, sitt ämne till trots, ingen deprimerande eller tung bok. Tvärtom är den vacker, inspirerande och unik. Livet framträder oerhört tydligt i all sin bräcklighet. Efter att ha varit slut hos förlaget i många år har boken nu kommit i nytryck i Bonnierpocket, så passa på att köpa innan den försvinner igen. Eller kanske ännu bättre - leta på antikvariat så kan ni få utgåvan jag har: hårda pärmar med Baubys alfabet i svart och rött. Långt mycket snyggare och mer passande än filmomlslaget.

En böckernas Dr Phil

Det är jag och Dr Phil. Åtminstone har det känts så alldeles för ofta när jag under de senaste veckorna har suttit och rabblat mantrat "Ni måste tala med varandra" om och om igen. Det började i Maria Svelands Bitterfittan, där jag blev oerhört frustrerad över att inte huvudpersonerna satte sig ner och pratade med varandra istället för att krisa på varsitt håll. Det skulle ha blivit så mycket lättare då. I och för sig hade det inte blivit mycket till roman, men...ja, ni förstår. Jag är ju en engagerad läsare som vill romanfigurerna väl. En böckernas Dr Phil. Jag vill bara att de ska ha det bra.

Samma sak hände när jag under veckan som gick läste danska Jette A. Kaarsbøls roman Den stängda boken. Här är det dock mycket mer komplicerat. Huvudpersonerna Frederik och Frederikke gifter sig 1875 men vill helt olika saker med äktenskapet. För honom är det en fasad, en täckmantel som gör att han kan fortsätta sitt liv i frihet. Han är en av den nya tidens emanciperade män och vill att hans hustru ska ha samma möjligheter som han själv. Frederikke försöker att uppskatta arrangemanget men kommer ständigt tillbaka till längtan efter ett mer normalt liv. Hon älskar Frederik från första stund men han ser henne bara som en vän med vilken han ingått en praktisk överenskommelse. Så Frederikke vandrar runt i deras stora fina lägenhet i Köpenhamn och mår dåligt. Innanför en stängd dörr sitter Frederik och mår dåligt han med, men det vet inte hon om. Det är då jag/Dr Phil irriterat utbrister "Varför talar ni inte med varandra?!?"

Känslan dröjer sig kvar genom hela boken. Jag förstår som sagt att ett ärligt samtal inte är bra för intrigen, men jag längtar ändå efter det. Istället blir romanen en studie i ett förslösat liv och jag läser ut den med viss besvikelse även om den hade många andra goda sidor. Miljö- och personbeskrivingarna är till exempel väl genomförda och tidsperioden den handlar om är spännande. Jag är ju trots allt en total sucker för sekelskifte.

Mitt missnöje bottnar istället i Jette A. Kaarsbøls berättarstil som gör mig frustrerad. En allvetande, ofta snipig besserwisser-röst kommer med jämna mellanrum in i texten och kommenterar karakaktärerna i negativa ordalag. (Dr Phil piper "Give them a break!") Ofta har berättarrösten dessutom ett synsätt som präglas av en stark känsla av sent 1900-tal, vilket känns underligt. Ska man inte bedöma dem utifrån den tid de lever? Jag tror att det är någonstans i den röran som min frustration börjar. Jag brukar aldrig kräva upplysta samtal av personer i historiska berättelser. Men den här boken kan inte riktigt bestämma sig för hur den ska behandla sina karaktärer. Å ena sidan är de frigjorda och eftersom de talar om allt annat - så varför inte om sina problem? Å andra sidan är de fortfarande fångar i sin egen tid. Å tredje sidan har vi berättaren som tydligen tycker att det bara är nutid som gäller. Å fjärde sidan har vi resten av berättelsen som tydligt förankrar den i dåtid. RÖRIGT!

Den stängda boken rekommenderas således med viss reservation. Den är ok men förtjänar inte riktigt alla lovord den fick när den kom ut. Är man ute efter skildringar av kvinnoliv kring sekelskiftet föreslår jag hellre att man läser Cora Sandels Alberte-trilogi eller Agnes von Krusenstjernas böcker om fröknarna von Pahlen. Där håller sig Dr Phil lugnt och fint tyst.

Konsten att markera blad med stil

Jag vet att det är bara en liten smula nördigt, men jag sitter här och funderar på vilket av mina bokmärken jag tycker bäst om. Navelskådande? Jajamen. Fast mest handlar det om att jag inte vill gå ut i köket och plocka in disk. Bättre då att sitta här och sortera saker.

Jag har ganska många bokmärken men använder dem inte alltid; lika ofta får ett kvitto, ett vykort eller en avriven bit av en tidningssida tjäna som sidmarkör. Ett tag hade jag till och med en fix idé om att de böcker jag använde riktiga bokmärken i förblev stående halvlästa i hyllan. En period var det nämligen så - satte jag ett märke i boken började jag snart tycka att den var trist. Tack och lov gick den jinxen över.
Anyhuu: favoritbokmärket är det med målningen Moulin de la Galette av Roedel. Paris-kring-sekelskiftet-fetishist som jag är så är det omöjligt att inte bli kär i den tjusiga damen i röd fin klänning. Att märket dessutom är inköpt i en väldigt trevlig butik i Montmarte gör inte saken sämre. Och så har det gröna, fina snören.

Den franska delen av samlingen utökades också i somras när jag var där (igen...) med ett något kitschgare från Louvren, i klassisk modell med en bild av Marie-Antoinette. Också ok men mer roligt än fint. Från samma resa finns även en tunnelbanebiljett kvar som flitigt används mellan sidorna i olika pocketböcker eftersom de är för små för att de vanliga bokmärkena ska få plats.

Stiligast i samlingen är annars helt klart bokmärket med samma bild som här - den engelske gentlemannen från Victoria and Albert Museum i London som visar hur man skulle se ut om man ville vara hipp i slutet av 1700-talet. Röd sammetskavaj över brokadväst och kråsskjorta, matchat med korta byxor, även de i sammet. Toppas med långa vita strumpor och pudrad peruk. Han är verkligen tjusig men själva bokmärket är mest till prydnad; mannen i fråga är utskuren i figur och bakom honom är själva märket vikt i tre delar och så tjockt att det nästan är omöjligt att använda i en bok. Snöret som sitter i liknar dessutom snarast en gardintofs och envisas med att fastna överallt. Ungefär lika praktiskt som kläderna det avbildar, får man anta.

Av ovanstående kan ni dra slutsatsen att man inte hittar så många vikta hundöron i mina böcker. Det är min fasta mening att vikande av sådana är ett oskick som bör stoppas. Hör ni inte hur böckerna skriker när ni bockar bladen? På det hela taget är jag emot misshandel av böcker (även om jag erkänner en och annan bräckt pocketrygg). Hade inte BRIS redan varit en upptagen förkortning skulle jag ha använt den och startat en förening för bokens rätt i samhället. Böcker ska inte vikas - de ska klappas mjukt och vänligt på pärmen.

Sååå, nu har jag nördifierat mig en stund. Dags att ta hand om disken. Eller?

Lördag med varulv

En redan helt ok lördag blev ännu bättre när jag gick förbi alltid lika trevliga SF-bokhandeln och upptäckte att Carrie Vaughns Kitty and the Silver Bullet redan hade kommit. Och här gick jag omkring i tron att det skulle dröja ända till slutet av månaden innan den hann hit. Ibland finns det tillfällen när man är glad över att ha fel.

Kitty and the Silver Bullet är del 4 i serien man skäms för att ses med offentligt eftersom omslagen är så fula, men som man ändå inte kan låta bli eftersom de är spännande. Smart urban fantasy med en kul twist. Kitty är varulven som är värd för talkshowen The Midnight Hour på radio: "a late-night advice show for the supernaturally disadvantaged". Allehanda varelser (samt en och annan förvirrad gothare) ringer upp för att få hjälp med sina problem och Kitty försöker hjälpa dem efter bästa förmåga, utan att avslöja för varken familj, lyssnare eller arbetsgivare att hon själv inte direkt är 100% mänsklig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det där med att sitta tryggt och varmt i en studio med den övernaturliga världen på avstånd snart blir ett minne blott. Kitty upptäcker att det är väldigt mycket lättare att ge andra råd om hur de ska lösa sina problem än att reda ut sina egna issues.


Jag har sagt det förut och jag säger det igen; varulvar är lite osofistikerade, men Kitty är ok. Hon är inte alls lika ohyfsad & brutal som t ex Kelley Armstrongs arga håriga bestar i Women of the Otherworld-serien. Kanske kommer Kitty undan det värsta eftersom hon vägrar att vara med i en flock; så fort det börjar pratas om alfahannar och rangordning blir jag lite allergisk. Det blir bara pinsamt. Det är en del sådant i början av den första delen av Kitty-serien, men låt er inte avskräckas. Det går över ganska snabbt.


Vill ni veta mer om Kitty och Carrie Vaughn så finns det både en hemsida och en blogg. Där kan man till exempel få reda på sådana skojiga saker som att det redan finns en femte del på väg. Den dyker upp i höst och ges liksom de tidigare delarna direkt ut i paperback. Fantastiskt! Varför kan inte fler böcker ges ut i originalpocket? Det är så skönt att slippa välja mellan att betala dyra pengar eller vänta en halv evighet. Fram för fler paperbacks säger jag. Allt måste inte finnas med hårda pärmar.

Vårens böcker

Idag kom Svensk Bokhandels vårboksnummer till affären och en stor del av dagen har jag därför spenderat med näsan bland annonserna i den. Det är ingen helgjuten bokvår som väntar av listorna att döma, åtminstone inte om man ser till vad som kommer på svenska. Snarare är det lite småsvajigt - misstänker att många förlag sparar det bästa till juni i hopp om att få sälja semesterläsning. En del skoj titlar fanns där dock som dyker upp redan under våren:

I väntan på John Ajvide Lindqvists Människohamn tänker jag skrämma slag på mig själv med Andreas Romans Mörkrädd. Den handlar om David som är sjukligt rädd för mörkret. Han går i terapi och har bara sista steget kvar - han ska bo ensam i en stuga ute i skogen tills han inte är rädd längre. Men något lurar därute, något som vill in i stugan... Bo-ho. Kommer på Natur & Kultur i maj.

Samma förlag ger även ut Ulrika Kärnborgs roman Myrrha som handlar om klassmotsättningar och kärlek i det viktorianska England. We like! Kommer i mars.

Är man Stockholm i april kommer man med lite tur att kunna se en levande legend, eller åtminstone någon som var med när legenden skapades. Carloyn Cassady (gift med Neal Cassady) kommer på Sverigebesök i samband med att hennes bok Off the Road ges ut i svensk översättning av Albert Bonniers Förlag. I den berättar hon om livet med Kerouac, Ginsberg och de andra beat-nissarna. Har svårt att tänka mig hur något sådant skulle kunna vara annat än spännande.

Wahlström & Widstrand (som samlar lite extra cred genom att ha David Bowie på omslaget till sin katalog) ger i april ut Annika Thors Motljus, som blir hennes debut som författare för vuxna läsare. Kan bli intressant! Dessutom kommer Jenny Östergren och Kristina Thulin med en bok som jag är nyfiken på efter att för många år sedan ha läst deras Bimbobakslaget. Den här är till skillnad från den tidigare en roman, en undergångsroman till och med om man ska tro förlaget som placerar den i feel bad-genren... Vi som hade alla rätt heter den i alla fall, och då känner jag mig naturligtvis träffad. Kan vara bra, kan vara dålig, men jag ska testläsa hur som helst.

I april kommer också Niccolò Ammanitis bok Mellan himmel och jord hos Norstedts. Som jag redan berättat ligger ett läsex på den här och väntar på att det perfekta tillfället ska infinna sig. Även Ammaniti är på väg till Stockholm - 8/4 dyker han upp. Det är ovisst om hunden kommer med eller inte.

Så visst kommer det en del roligt, men jag saknar den där boken som får mig att längta-längta-längta. Det är tur att vi har Hustvedt och fantasyflickorna Harris, Vaughn och Swendson att se fram emot. De lär kunna hålla mig sysselsatt länge. Vaughns Kitty and the Silver Bullet är först ut redan nu i januari. Ett måste för alla varulvsfans.

Litterär television

Det är mycket litteratur på tv just nu - alla från Jane Austen till Charlotte Brontë och August Strindberg verkar få finna sig i att bli filmatiserade både fram- och baklänges. Det enda jag inte förstår i sammanhanget är hur tv-folket tänker sig att vi bokälskande stackars varelser ska hinna med våra böcker när vi blir tvungna att se så mycket på film? Är det månne ett subtilt trick för att sakta vänja oss av med böcker? Jag anar konspiration. De olika filmerna har också varit av varierande kvalité. Även om SVT:s August i hög grad var en orgie i frustande, jovialiska män var den ändå bättre än jag förväntat mig. Framför allt bjöd den på mer humor än jag trodde att den skulle göra. Om jag sedan skrattade på de ställen där det var tänkt att man skulle göra det eller någon helt annanstans ska vi låta vara osagt. I vilket fall hade de fått fram Strindbergs personlighet på ett bra sätt men det kändes lite rumphugget med bara två avsnitt. Det tog liksom slut just som det hade kommit igång. Jag hade hellre sett lite galna Infernokriser och ensamt vankande av och an i Blå tornet.

Däremot har jag helt lyckats missa både Austen- och Brontëfilmatiseringarna som SVT sänt. Ylva & Martina har varit duktigare än jag på att hänga med. Men ikväll vankas det skärpning - jag ska försöka se Northanger Abbey även om det inte är en av Austens bättre romaner. Hoppas mest på långa svepande kjolar och hänförande engelska landskap som jag kan dricka te till.

Apropå tv zappade jag runt häromdagen och fastnade framför History Channel som visade en dramadokumentär om Agatha Christie. Hur intressant som helst! Inte visste jag att hon hade haft ett så spännande liv?!? Jag kanske är helt obildad men jag levde i tron att hon var en skinntorr engelsk liten dam som skrev böcker på sitt gods samtidigt som hon intog afternoon tea och gurksandwiches. Kunde inte ha varit mer fel ute. Jag menar - sjuksköterska med extrakunskaper i gift, försvunnen flera dagar utan att någon vet vad som hänt, eventuell minnesförlust, skilsmässa, resor till exotiska länder, arkeologi, ny yngre man... Herregud! Se bara här på bilden, där Agatha är mitt uppe i vad som förefaller vara ett stort hål i marken, förhoppningsvis med någon sorts historiskt värdefullt innehåll. Förlåt Agatha att jag så totalt missbedömt dig! Jag lovar bot och bättring.

Som om inte ovanstående vore nog för att golva vilket litteraturfans som helst, så har veckan ju även bjudit på Simone & Jean Paul i De älskande på Café Flore. Eftersom den sänts alldeles för sent för lilla jag med det stoooora sömnbehovet har jag inte kunnat se den. Men avsnitten finns inspelade på gammal hederlig vhs och kommer nog att avnjutas i helgen. (Har liksom inte känt för tung fransk melodram efter jobbet.) Tror bestämt att jag måste gå och köpa en godispåse först, modell större. Om jag hade fått min digitalkamera ett år tidigare hade jag kunnat stoltsera med ett egenhändigt taget foto här på det litterära parets grav på Cimetière Montparnasse där deras grav finns. Men på tiden det begav sig och jag var där hade jag bara en vanlig gammal kamera att fota med, så ingen av de bilderna finns på datorn och ni blir tyvärr utan. Kyrkogården i fråga rekommenderas annars för litterär gravvandring; här finns inte bara Sartre & Beauvoir utan även Baudelaire och Tzara m fl. Men Simone firar 100 år nu i dagarna så hon får en egen bild ändå. Grattis Simone!

Ljudet av små fötter...eller inte

Är du trött på föräldrar som envisas med att tid och otid berätta hur fantastiska deras osnutna barn är? Behöver du argument att ta till när svärmor för femtonde gången på en timme frågar när hon ska få höra ljudet av små fötter?

Frukta inte - snart är hjälpen här. I vår kommer äntligen Corinne Maiers (Hej lättja & Fransk psykoanalys är kul) senaste bok No Kid 40 skäl att inte skaffa barn i svensk översättning. Jag såg den i Paris när jag var där i somras och blev omedelbart förtjust över hennes elaka, roliga och intelligenta sågning av allt vad familjeidyller och förökning heter. Tyvärr är inte min franska bra nog för att det skulle vara lönt att köpa den i original, men nu slipper jag alltså känna att jag missat något längre. Folk kommer bli jätteupprörda och ta illa vid sig och det är hur kul som helst! För är det egentligen inte så att alla innerst inne vet att det inte borde heta barnlös utan istället barnfri...?

Love at second sight

Snö och regn om vartannat ute, men det spelar ingen roll; under ett par dagar har jag vandrat gata upp och gata ner i New York tillsammans med Iris Vegan under omläsningen av Siri Hustvedts The Blindfold. Det är som jag skrev härmodagen tio år sedan jag läste den första gången och omläsningen hade till en början samma nervösa känsla som man kan få av att träffa någon man inte mött på länge. Kommer vi fortfarande att vilja vara vänner eller har vi vuxit åt olika håll? Kommer vi ha något att säga varandra? Men redan ett tiotal sidor in i boken vet jag; Iris och jag är bättre vänner än någonsin.

Hennes lek med olika identiteter är lika fascinerande som skrämmande. Det som i förstone tycks vara en stabil människa blir snabbt ett tunt skal där innehållet lätt kan bytas ut beroende på omgivningen. Fiktionerna hotar att ta över verkligheten. Iris talar med professor Rose:

"Litteratur är inte liv."

"Det där tror du inte på."

"Jag tror att jag gör det."

"Du vet lika väl som jag att det inte kan dras någon gräns, att vi i varje ögonblick påverkas av fiktioner av olika slag, att det är oundvikligt."

[---]

"Vet du att jag ett tag trodde att det var du som hade skrivit den förbannade historien."
Han flinade. "Jag önskar att jag hade gjort det."

Där ser du", sa jag. "Du tog den till dig, gjorde den till din, och problemet är att den är grym."

"Det finns massor av grymma historier, både verkliga och påhittade."

"Ja, men..."

"Men den här kröp in under huden på dig."

Professor Rose kunde lika gärna ha talat om The Blindfold. Suggestiv, mörk och gåtfull men oupphörligt lockande gör den ett oerhört starkt intryck. Trots att den är Hustvedts debut är det lätt att redan här se de drag hon i senare romaner behärskar till perfektion: de psykologiska porträttens skärpa och den enorma känslighet och fantasifullhet som konstverk beskrivs med. Allra bäst är hon i avsnitten där Iris tar på sig kostym och antar en manlig identitet. Det är spännande och stundtals så otäckt att man ryser. Det läskigaste är att det oftast är omöjligt att peka ut exakt vari det skrämmande består; man vet bara att man ryser in i själen.

Romanen fick mig även att leta fram mina gamla anteckningar från b-kursen på litteraturvetenskapen, där The Blindfold togs upp som ett exempel på den moderna romanen. Inte för inte - den är en våt dröm för den analyserande litteraturvetaren. Så många teman, så många trådar att följa, så många lekar - allt från namnet Iris läst baklänges till den tyska, underliga romanen som hon läser med professor Rose. Man bläddrar upphetsat hit och dit, hittar anspelningar och korrespondenser, vill styka under och anteckna. Jag undrar i mitt stilla sinne varför jag inte skrev mina uppsatser om Siri; hon är ju en guldgruva om man vill tolka och begrava sig i funderingar på vad alltsammans egentligen betyder. Min kära föreläsare på littvet tycks dock ha tagit det med ro; anteckningarna från den dagen är sporadiska och han nöjde sig tydligen med att konstatera att The Blindfold var ett "experiment med en identiteskris". Jag lägger bort anteckningarna och undrar om man inte behöver vara bättre än så för att få betalt av universitetet. Hm.

The Blindfold får mig hur som helst att bli grön av avund på Siri, inte bara som tidigare över att hon får bo i ett fint hus i NY med herr Paul, utan nu också även över att hennes debut var så snygg, välskriven och allmänt fantastisk att man får ont i magen. Den får mig också att fundera på om det inte redan från början var hon som var den bättre författaren av de två. Att det är så nu för tiden råder det knappast inte någon tvekan om, men jag börjar tro att skälet till att Paul är mer känd helt sonika är för att han är mer lättillgänglig och kan tilltala en större publik. Visst skriver han underhållande, originella och överraskande berättelser, men det är hos Siri man hittar djupet, tyngden och insikten. Jag förstår att en omläsning av The Enchantment of Lily Dahl är oundviklig.

Istället för vampyr: bibliotekarie

I väntan på nästa del av Sookie Stackhouse tillfredsställer jag mitt Charlaine Harris-beroende med Real Murders, första delen i serien om Aurora Teagarden som under 2008 kommer att ges ut i nytryck i snabb takt. Böckerna om Aurora är från tiden innan Harris börjat skriva skräck, och saknar helt övernaturliga inslag. Men spännande är det ändå, fast på ett mer traditionellt sätt. Mys-mysterier, om man så vill. Eller som omslagets blurb säger: Charms and chills.

Hjältinnan Aurora - 28 år, bibliotekarie, true crime-fantast - verkar av beskrivningen se ut ungefär som Charlaine Harris själv gjorde när det begav sig:

Ja, Charlaine, 80-talet gick hårt åt oss alla. Efter den lilla muntrationen raskt tillbaka till boken.

Auroras första mysterium börjar när hon bokstavligen talat snubblar över det. Hon är på fredagsmöte med sin deckarklubb Real Murders när hon plötsligt finner en av medlemmarna död. Mördaren har arrangerat liket så det ska se ut som en kopia av det mordfall kvällens föredrag är tänkt att handla om. Ju mer polisen får fram om mordet, desto tydligare blir det att mördaren är någon med mycket god kännedom om klubbens medlemmar, kanske är det till och med någon av dem... När så en andra klubbmedlem dyker upp död står det klart för Aurora att det är dags att börja hjälpa till att fånga mördaren för att undvika att själv bli nästa offer. Och vem kan vara bättre på att hitta en copycatmördare än en bibliotekarie som läst samtliga deckare på hyllan?

Så alla ni som blivit rekommenderade Alexander McCall Smith - glöm honom och lägg pengarna på Real Murders istället. Allt det de säger om McCall Smith (mysigt, kvinnlig huvudperson med charm och intelligens, härliga miljöer und so weiter) hittar ni hos Charlaine Harris. Och med henne har ni tusen gånger roligare än ni någonsin skulle kunna ha det med en rosafärgad, småputtrig man som diggar Aaaaafrika (uttalat med kultursnobbsdialekt).

10 år med Hustvedt & Auster

Jag antar att det har sitt ursprung i någon sorts ohälsosamt kontrollbehov, men ända sedan jag gick på mellanstadiet har jag i perioder gjort en anteckning om alla böcker jag läst. Mer eller mindre utförligt; när jag var inne i värsta bokslukaråldern kring 10-12 år var jag väldigt ambitiös och skrev en a4 om varje titel samt kompletterade det dessutom med en teckning. Några år senare var jag tonåring och hade inte längre tid att rita något till samlingen i den gröna pärmen och brydde mig aldrig om att ens skriva ner vad författarna hette.

Men 1995 tycktes jag vara redo att omfamna min inre nörd. Jag köpte en anteckningsbok med snirkligt mönster på och började noggrant anteckna alla böcker jag läste. Författare, titel och datum. Den är sliten nu, min anteckningsbok, men den håller fortfarande ihop hjälpligt. Eftersom det bara går åt max två rader till varje bok finns det fortfarande plats kvar att använda. Det är också mycket roligt att sitta och bläddra i den; där går att spåra allt från pretto- perioder när jag hade svart polotröja och läste svår poesi till semestrar när jag var för lat för annat än slaskdeckare.

Häromdagen såg jag också till min förtjusning att det var 10 år sedan jag först upptäckte Siri Hustvedt & Paul Auster. I november 1997 läste jag Hustvedts The Blindfold som en del av b-kursen i litteraturvetenskap. Jag kommer ihåg hur fantastisk jag tyckte att den var; gåtfull, suggestiv och inte lik något annat. Jag ville läsa mer. Och så ett par månader senare, i februari 1998, hittade jag Austers I de sista tingens land. Jag ville egentligen hellre ha någon av hans andra titlar, men den här var utgiven av En bok för alla och därför billig. Så här i efterhand kan man kanske tycka att jag borde ha börjat med något mer representativt, men det spelade ingen roll. Jag satt på mitt lilla studentrum och läste frenetiskt. Jag var kär. Innan sommaren var över hade jag läst Lily Dahls förtrollning, New York-trilogin, Att uppfinna ensamheten, Leviathan, Den röda anteckningsboken, och Ur hand i mun.

Som ni alla vet är jag & paret Hustvedt-Auster en kärlekshistoria som fortfarande pågår, även om jag på sistone varit lite besviken på Paul till och från. Men 10 år och ännu tillsammans - det är värt att fira. Så nu har jag inlett min alldeles egna lilla festival. Först ut är boken som startade alltsammans, Hustvedts The Blindfold. Jag ser mycket fram emot att läsa om den. Det ska bli spännande att se om jag uppfattar den likadant nu som jag gjorde då. Men jag lutar åt att det blir love at second sight också.

2008 börjar med tysk kabaré

Precis som jag förutspådde igår börjar 2008 med lovord till Louise Welsh som jag läste ut inatt när de sista raketerna exploderat färdigt men jag fortfarande var för pigg för att sova. The Bullet Trick var precis så bra som jag förväntade mig.

Och nu när boken är slut kommer jag på mig själv med att sakna illusionisten William som det handlat om. Sjabbig men charmant, begåvad men bedagad liknar han mer Joe Labero gone dark än Voldemort men man kan inte annat än tycka om honom. Hans en gång så lovande karriär är ett minne blott och när vi först möter honom är han på ännu ett sunkigt uppdrag; han ska tillsammans med ett par strippor stå för underhållningen på en klubbfest för en polis som ska pensioneras. Men kvällen slutar med att han springer ut bakvägen med ett tjockt, väl förseglat kuvert i innerfickan. Kuvertet är stulet från polisen och dess innehåll är värt att mörda för; i efterhand får William veta att festen slutat med att två personer skjutits ihjäl.

William gömmer kuvertet och beger sig till Berlin, där han lyckats få jobb på en kabaré. Men knappt hinner han dit innan allt går snett igen; kvinnan han anställer som assistent tycks ha ett mörkt förflutet som ständigt gör sig påmint. Dessutom vill folk i England ha tillbaka kuvertet han stulit. Och mannen som Williams assistent bor hos vill att William ska arbeta för honom. Det finns stora summor att tjäna för en fingerfärdig man, säger han. Innan William vet ordet av är han indragen i en illusion långt farligare än något han tidigare gjort. Och vem är det egentligen som lurar vem?

The Bullet Trick är snyggt och effektivt skriven och spänningen byggs upp tills det inte kan annat än explodera. Finalen är kanske något mindre spektakulär och mer förutsägbar än jag hade önskat, men den fungerar ändå tillräckligt bra för att berättelsen om William ska få ett riktigt högt betyg. Ytterligare plus i kanten också för alla härligt dekadenta miljöer, såväl i Berlin som London och Glasgow. Mörkt, skitigt och farligt. Precis som vi gillar det!

Så 2008 började bra! När jag dessutom läste hos The Girl Least Likely att Siri Hustvedt kommer med en ny roman i vår, kändes det ännu bättre. Det ser ut att bli ett fint år.