Hej då 2008!

I natt drömde jag att jag träffade Jan Kjaerstad. Det hela var mycket intressant, vi befann oss på något slags hotell och pratade om hans romaner. Sedan bestämde han sig plötsligt för att gå iväg ut i trädgården och fangirlig som jag är sprang jag naturligtvis efter. "Vänta på mig, Jan!" ropade jag men han fortsatte gå. Längst bort i trädgården fanns en sjöstrand där en stor båt hade lagt till. En folksamling stod på stranden och pekade ut mot vattnet där någon hade trillat i. Jag vadade ut i vattnet och drog upp den nödställde, som visade sig vara en orangutangunge. Den blev väldigt söt när den kom upp på land och torkade. Jag avstår från att tolka drömmen och nöjer mig istället med att konstatera 1) det var trevligt att träffa Jan Kjaerstad och 2) jag drömmer visst lika nördigt som jag tänker i vaket tillstånd.

Bortsett från mitt nattliga möte med Jan, händer det ytterst lite på bokfronten. Vi hade en Paul Auster-lookalike på butiken häromdagen; mitt stackars hjärta slog sjutusen slag på den halva sekund det tog att förstå att det inte var den jag trodde. Besviken!

Jag hade också vaga planer på att göra en grandios guldstjärne-utdelning bland böckerna jag läst under 2008, men vid en närmare titt visade det sig vara tunt med kandidater. 2008 tycks ha varit ett milt uttryckt mediokert bokår för min del. Där har förvisso funnits några fantastiska titlar; Siri Hustvedts The Sorrows of an American tar lätt förstaplatsen som årets bästa roman och hennes käre make gjorde mig väldigt glad när han med Man in the Dark visade att han fortfarande är att räkna med.
Jag har också läst en hel del bra fantasy, av Patricia Briggs och Carrie Vaughn till exempel.
Bästa svenska var precis som förväntat John Ajvide Lindqvists Människohamn och bästa utländska spökstämningen hittade jag i Harwoods The Seance.

Men bortsett från dem har det varit påfallande många menlösa böcker. Inte dåliga, men inte heller något att komma ihåg. Trist! Ett par ordentliga besvikelser fanns där också. Mest påfallande svenska magplask var Ulrika Kärnborgs Myrrha som lovade gott men som vid en närmare titt bara visade sig vara konstig och stolpigt skriven. På besvikelselistan hamnar också Meyers Breaking Dawn. Sjuuukt efterlängtad men sjuuuukt långtråkig de första tre fjärdedelarna. Tack och lov att den tog sig till sist. Men sedan kom filmen och då var allt om inte glömt så åtminstone täckt av Edward-glitter igen.

Hoppas att ni alla får ett riktigt gott nytt år!

Må många underbara böcker komma i er väg!

Födelsedagsvampyrer

Man skulle kunna tro att jag hade döpt om bloggen till Charlaine Harris vampyrblogg - det känns som om det är allt jag skriver om nu för tiden. Men misströsta inte, det har mest att göra med att jag är trött och då retirerar jag in i vampyrhörnan av min bokhylla. Som en snuttefilt men med huggtänder, typ.

Senast lästa i raden är antologin Many Bloody Returns där nämnda Charlaine tillsammans med Toni LP Kelner tar reda på vad som händer när man ber ett gäng fantasyförfattare skriva varsin historia med de två givna ingredienserna vampyrer och födelsedagar.

Resultatet är rätt underhållande, men av milt uttryckt varierande kvalité. Vissa är rakt av underliga, som Jeanne Steins "The Witch and the Wicked" där en häxa får för sig att framställa en mirakelhudcreme med föryngrande effekt vars aktiva ingrediens är aska från en bränd vampyr.

Andra börjar ok, som Elaine Viets "Vampire Hours" som skiljer sig från genrens stereotyp genom att handla om en medelålders kvinna som blir bedragen av sin man. Hon är bra skildrad och man intresserar sig för henne - sedan dyker en Fabio-liknande vampyr upp ur tomma intet, komplett med djup röst, uppknäppt skjorta och svart fladdrade hår. Hur det slutar kan ni gissa själva.

Andra berättelser känns som om de skulle ha behövt mer tid på sig, fler sidor för att fungera riktigt bra. En sådan är Christopher Goldens "The Mournful Cry of Owls", som har en bra idé men ändå känns påfallande mycket som ett synopsis till en längre berättelse.

Bäst är faktiskt inte Charlaine Harris berättelse (känns som hon skrivit den med vänsterhanden samtidigt som hon packat ryggsäckar med utflyktsmat åt sina barn), vilket var lite otippat. Jag fäster mig istället vid Tanya Huffs "Blood Wrapped" (som får mig att känna att jag måste läsa vidare i serien om Henry väldigt snart), PN Elrods "Grave-Robbed" (som får mig att misstänka att jag måste läsa hennes serie om Jack Flemming) och Toni LP Kelners "How Stella got her Grave Back". Så många serier, så lite tid.

Med andra ord - här finns en hel del för den som gillar män (och kvinnor för den delen) med vassa tänder och blek hy. Framför allt fungerar boken som en provkarta över potentiellt skojiga författare; här kan man se rätt snabbt om de är värda att kolla upp. Jag ska definitivt titta närmare på ett par av dem. Men först ska jag läsa nästa antologi i serien, Wolfsbane and Mistletoe. Varulvarna väntar.

Finfina paket under granen

Tomten tycks ha skippat det där med att man ska ha varit snäll under året som gått för att kvalificera sig för fina julklappar. I mina paket under granen igår låg det idel bra saker, trots att jag inte varit ett dugg snäll... ;)

Tillsammans med sambon hade tomten shoppat på Amazon och beställt fina grejer: antologin Wolfsbane and Mistletoe redigerad Charlaine Harris och Toni LP Kelner. Det är novellsamling nummer två som de två bastanta damerna redigerar tillsammans - den första var Many Bloody Returns där alla historierna på något sätt anknöt till vampyrer och födelsedagar. I den här är temat varulvar och jul. På omslaget har Lisa Desimini (som även gjort omslagen till Sookie Stackhouse-böckerna) ritat en skojig teckning där mänskliga fotspår i snön förvandlas till vargspår som leder upp till den förmodade varulven som ylar mot månen på toppen av berget. Än så länge har jag bara hunnit läsa den första novellen i Wolfsbane... , men den var rätt rolig. Allas vår Sookie är huvudperson, det är julafton och hon sitter ensam hemma - ända tills hon hör skumma ljud i skogen... I antologin finns också berättelser av både Carrie Vaughn och Patricia Briggs. Kul!

Tomten hade i samma beställning också lagt ner Murakami-kalendern som jag längtat intensivt efter ända sedan jag såg den första gången i höstas. Nu när jag har den här kan säga att det var värt all längtan - den är fantastisk! Så snygg! Så cool! Layouten går i samma stil som de engelska utgåvorna av Murakamis böcker från Vintage (det är de som har gjort kalendern också) och är sparsmakad men originell. Den innehåller citat ur böckerna, talar om vilka datum M's böcker släpptes första gången, visar underliga japanska helgdagar och har en massa fina bilder och kattsilhuetter som springer över sidorna. Ett måste i varje Murakami-fans liv under 2009. Jag hade gärna sett att de gjorde kalendrar med alla möjliga författare. Tänk att kunna välja mellan att ha ett Hustvedt-år eller ett Sittenfeld-år...

I andra paket fanns det också bokanknuta saker; närmare bestämt DVDboxar med Dresden Files (efter Jim Butchers bokserie om den paranormale detektiven Harry Dresden) och med Blood Ties (gjord på Tanya Huffs böcker om vampyren Henry och ex-polisen Vicki som löser brott tillsammans). Ser mycket fram emot att se dem båda! Det kommer att vara pefekt att komma hem till tråkiga januarikvällar när inget vettigt händer. Med tanke på att vi redan håller på att se om hela Arkiv X också, borde jag kanske överväga att skaffa en träningscykel eller något annat kaloriförbrännande att ha framför tv:n... Hm. Ska fundera på det. Kan hända att det blir nya, rymligare mysbyxor istället.

Miljonärens bibliotek

Vad händer när en omåttligt välbärgad nörd får chansen att bygga ett eget bibliotek? Kanske det här:

Åtminstone var det resultatet när Jay Walker, IT-entreprenör med massa pengar, beslutade sig för att det var dags att fixa ett ställe att förvara alla sina insamlade prylar på. Sagt och gjort. Arkitekter anlitades, uppmanades att tänka Escher och skapa en plats där allt mänskligt tänkande kunde få plats på ett snyggt sätt. "It's time to build a room, a library, that would be about human imagination." säger Jay. I rummet finns inte bara böcker, utan också en massa annat på samma tema samt en hel del sådant som (rika) nördar tenderar att investera i (=filmrekvisita i original). Jag kan inte riktigt bestämma mig för om Jays bibliotek är lite smaklöst tacky eller riktigt fint. Helt klart är det i alla fall ett lovvärt initiativ och att jag skulle göra samma sak om det en dag skulle börja regna pengar över mig. Läs hela artikeln om Jay Walker här.

Bland bokbindare i viktorianska London

"Before we are born, St Bartholomew, patron saint of bookbinders, presents our soul with a choice of two books. One is bound in the softest golden calf and majestically gold-tooled; the other is bound in plain, undyed goatskin[...]. Should the nascent soul choose the former, upon entering this world he will open it to find that the pages of the book are already inscribed with a story of an inescapable fate to be followed to the letter, and on departing it at the time of death, the book will have so detetiorated from constant consultation that the hide will be shoddy and the text illegible. But the pages of the latter book start of blank, and await inscription by the leading of a life of free will according to personal inspiration and divine grace. And the more one's destiny is pursued, the more brilliance the book acquires until the binding far surpasses any hide, cloth or paper binding ever produced in the finest ateliers of Paris and Geneva, and is finally worthy of joining the library of human knowledge."

Citatet ovan är en av de många saker som fick mig att omedelbart falla för The Journal of Dora Damage av Belinda Starling. Den är en av de där sällsynta böckerna man snubblar över av en slump, men som direkt man börjar läsa känns som att den är skriven direkt för en själv. Calliope-faktorn är hög; här kombineras en initierad skildring av det viktorianska London med en härligt bokfetischistisk berättelse.

Peter Damage driver ett litet bokbinderi, men när han blir svårt sjuk blir hans fru Dora tvungen att ta över arbetet för att familjen ska kunna överleva. En arbetande kvinna är tabu och än mer så när det handlar om en så utpräglat manlig syssla som att binda böcker, så det är svårt för Dora att hitta någon som vill använda hennes tjänster. Till slut lyckas hon, men det visar sig snart att det Mr Diprose vill ha är något helt annat än vad hon föreställt sig. Böckerna får ett allt grövre innehåll och Dora häpnar när hon ser materialet hon ska arbeta med. Men nöden har ingen lag - Dora åtar sig uppdraget och finner sig strax djupt indragen i hanteringen av förbjudna texter fyllda av åtrå, sex och våld. Texterna distribueras till män med kontakter högt upp i samhället. När Dora väl börjar förstå vad det är de vill ha av henne är det för sent. Hennes familj är hotad till livet och hon har inget annat val än att göra dem till viljes.

The Journal of Dora Damage är välskriven, smart, underhållande, spännande och väl researchad. Alla bibliofiler får sitt lystmäte när det talas länge och passionerat om olika utgåvor och fantasifulla bindningar. I beskrivningen av det smutsiga London med ernorma kontraster mellan rik och fattig associerar jag till Michel Fabers The Crimson Petal and the White. Dora och Sugar har en hel del gemensamt, även om man bortser från det faktum att de båda försörjer sig på att tillfredsställa mäns lustar på olika sätt.

Det enda som för mig talade emot The Journal of Dora Damage var att den stundtals blev en smula tungläst, eftersom Starling använder en hel del slang, fackuttryck och äldre ord. Det är inte alldeles lätt att hänga med alltid. Men låt inte det avskräcka - The Journal of Dora Damage är och förblir en riktigt, riktigt bra bok. I vanliga fall hade jag avslutat det här med en förhoppning om att snart få läsa mer av Starling, men det går inte den här gången. Bara några veckor efter att hon skrivit färdigt berättelsen om Dora, dog Belinda Starling i komplikationer från en operation som hon genomgått. Hennes första bok blev därför också hennes sista. När jag läser efterordet som hennes bror skrivit är det nära att jag börjar gråta, för det är så sorgligt. Hon var bara trettiofyra år och lämnade efter sig man och två små barn. Men å andra sidan - hon lämnar också efter sig en fantastiskt välskriven, mycket imponerande första roman. Det är mer än det flesta åstadkommer, även om de lever flera år längre.

En fangbangers stilla afton

Som den fangbanger jag är har jag tillbringat min lediga tid sedan jag kom hem från jobbet med att

1)titta på ännu ett avsnitt av True Blood. Men bara ett - jag ransonerar hårt för att de ska räcka längre. Plågsamt.

2) försöka hitta datum för när de börjar sända andra säsongen av nämnda serie. Än så länge verkar alla tidsangivelser svävande, typ någon gång under sommaren nästa år. Hrmpf. Alldeles för långt tills dess.

3) tacka ja till att få Twilight-soundtracket i present

4) leta efter fåniga muggar på Cafepress. Nästa år kommer jag att ha ett eget kontor på jobbet och då behöver jag ju en ond kaffemugg att ha på skrivbordet. Helst ville jag ha den här fina med True Blood-loggan:

Den har tidigare sålts i HBO:s shop men är slut och nu hittar jag den inte hos någon annan. Någon som har sett den säljas någonstans för inte alldeles för dyra pengar? Tips mottages tacksamt. Om jag inte hittar den, funderar jag på att köpa någon annan med vampyrtema. Det fanns en med Wolfram & Hart - logga som var ganska rolig. Annars skulle det kanske också funka med en Vintage Evil. Elakt ska det vara i alla fall, så folk förstår att det är mitt kontor...

Viggo och Vägen

Kolla, nu finns det en pocketutgåva av Cormac McCarthys The Road med filmomslag - med VIGGO på! Oh yeah. Den torde vara undantaget som bekräftar regeln om att jag inte gillar filmomslag. Var genast tvungen att beställa några ex till butiken, så jag kan glutta på den varje dag när jag jobbar. Ser mycket fram emot filmen som väntas ha premiär någon gång nästa år. Fast jag antar att det är lämpligt att ta med sig en packe näsdukar - boken var ju sorglig i god tid och ska tragedin framföras av nämnde finfine man så lär det bli än värre... Oj oj.

Vårböcker på väg

Jag har ju skrivit tidigare (t ex här) om böcker som kommer till våren, och nu är det dags för en laddning till. Jag fick Svensk Bokhandels vårboksnummer häromdagen och kan konstatera att där finns ett och annat som jag kommer vilja läsa, även om jag på senare år blivit mer och mer anglofil och därför inte hittar lika mycket skoj bland de svenska titlarna. Men ändå. Ett och annat finns där.

I januari tänker jag softa och läsa Sophie Kinsellas Mitt nya jag. Jag tänker vara så lat att jag läser den översatt och så snål att jag försöker tigga gratis läsex av förlaget. Jag har inte läst Kinsellas shopaholic-böcker, men gillar de fristående som avkoppling. De är lite som en påse lösgodis; man mumsar i sig dem snabbt och lätt och sedan känner man sig som en lite dålig människa när man är färdig för att man inte ägnat sig åt något nyttigare istället.

I februari blir det desto djupare, då kommer Joan Didions Bönbok för en vän ut hos Atlas. Har inte kommit mig för att läsa Didion tidigare, men hoppas kunna göra det nu för jag är övertygad om att jag skulle gilla henne.

Albert Bonniers har några titlar jag vill läsa också, däribland Carina Rydbergs Främlingarna (april) och Elisabeth Rynells Hitta hem (mars). Är ruskigt nyfiken på Rydbergs bok; med ett såpass udda tema kan det antingen bli väldigt väldigt bra eller väldigt väldigt dåligt. Men är det någon som ska fixa det så är det Rydberg, så jag har goda förhoppningar. Elisabeth Rynell har jag tyckt mycket om sedan tidigare även om hennes böcker ibland är så starka/sorgliga att man nästan gråter när man läser dem, så den nya måste jag ju naturligtvis också läsa/gråta mig igenom. Blir dock ruskigt avtänd av katalogtextens forumlering "Elisabeth Rynells språk är sårigt och klart". Eeuww! Vad avses? Ordet sårigt får mig inte på läshumör.

AB ger också ut Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren (januari), Vivi Edströms Livets gåtor om Jane Austen (april), Mannen i mörkret av Auster (mars) och Carlos Ruíz Zafons Ängelns lek (mars). En dark horse i sammanhanget är Junot Díaz Oscar Waos korta förunderliga liv. Jag brukar inte komma överens med den latinamerikanska litteraturen men beskrivningen av huvudpersonen som vill bli en dominikansk Tolkien låter skum/spännande.

Årets ofrivilligt humoristiska inslag står Forum för när de ger ut Alex Schulmans Skynda att älska som enligt beskrivningen verkar vara en känslig, öm beskrivning av Alex far. Ursäkta mig, men den kommer jag inte att kunna ta på allvar. Jag betvivlar inte att Alex säkert gör sitt bästa för att berätta om sin pappa, men har man gjort sig känd på att bisarro-blogga om kreti och pleti får man nog räkna med trovärdighetsproblem när man plötsligt bestämmer sig för att bli finstämd.

Forum har också Ann Lagerhammars Olyckan (april) och Carin Svenssons Vinterbäcken (januari) - två titlar som verkar lite småintressanta men som inte hamnar längst upp på att läsa-listan.

Därefter spridda iakttagelser:

Wahlström & Widstrand har en ny Fred Vargas, I de eviga skogarna i mars. Läsa? Jepp. Gillar kommissarie Adamsberg.

Norstedts ger i maj ut Siri Hustvedts Sorgessång - har ni inte läst den på engelska så MÅSTE ni läsa den nu. Inga ursäkter. Bästa romanen på evigheter.

Bra böcker ger ut första delen av serien om Dexter i pocket i februari - bra initiativ. We like Dexter.

Lind & Co ger ut Paul Austers Samlade dikter i april. Mja...Bör man mog läsa på originalspråk, eller? Inte för att jag tackar nej till fler nyutgivna Austerböker, men ändå.

På Modernista kommer i mars Hitomi Kaneharas Ormar och piercing, som jag länge varit lite småsugen på. Har fluktat på den i engelsk pocket. Kanske läsa nu?

Sekwa ger ut Muriel Barberys Igelkottens elegans, fransk snackis som jag nog ska kika på. Kommer i april.

Så lång är läslistan efter en första, spontan genombläddring av katalogen. Känns som att jag inte kommer hinna hälften, speciellt inte med tanke på att det kommer vara fullt av nytt jobb - mer om det senare... Men ändå. Att göra ouppnåpeliga läslistor är en oundviklig del av en bokmals vardag.

Coraline

You can stay here - there's only one tiny little thing you have to do... Jag hade helt missat att trailern till Coraline finns att se nu! Jag har legat av mig, jag vet. Nåväl, jag har tagit igen det genom att se den många gånger. För den är ju så bra! Jag vill se hela filmen! Nu! Det är synd att den inte dyker upp förrän nästa år, för den hade varit den ultimata julfilmen annars, att se medan man mumsar knäck och väntar på att öppna paket. Titta här om ni inte redan har sett den - eller se den en gång till:

i-landsproblem

Många goda ting kommer min väg just nu - härmodagen fick jag True Blood (tack Micke!) och idag dök äntligen de där paketen upp som jag gnällde om förra veckan. Så nu sitter jag här och velar mellan att se a) True Blood eller b) Supernatural eller kanske c) sista avsnittet av Färjan (vem har sagt att man måste vara intellektuell? Färjan får mig att känna mig smart.)

Fast samtidigt vill jag ju fortsätta begrava mig i Belinda Starlings The Journal of Dora Damage som jag kommit halvvägs i. Det är riktigt bra, bokporr i ordets rätta bemärkelse. Dora har ett bokbinderi i det viktorianska, smutsiga London och vi gottar ned oss i allt som har med bokbindandets ädla konst att göra. Från pärmar till omslag till klister att sätta fast sidor med. Yummi för boknördar. Ska berätta mer om den när jag läst klart. Men så är det ju det där paketet med sprillans nya fina böcker som ligger och väntar. Jag har saknat Victor Legris (från Claude Izner-böckerna) så ruskigt mycket på sistone att jag nog inte kan hålla mig från att åtminstone börja lite på den också... Kära nån. Vilka problem man har. Kanske löser man dem bäst genom att börja med att lyfta sig från datorn och sätta sig i läsfåtöljen? Tror jag börjar där.

Här en illustration på vad jag helst av allt skulle göra. Varför är jag inte Sookie? Varför?!

Cool coyote och jobbigt attraktiv varulv

Jag är glad över att ha hittat en riktigt bra urban fantasy i serien om Mercy Thompson. Jag läste ut tredje boken, Iron Kissed, för ett par dagar sedan och nu är jag hooked på Adam. Adam är för de oinvigda en rysligt charmant och allmänt het varulv. Han bor granne med bilmekande walkern Mercy som serien handlar om. Den här gången hamnar Mercy i trubbel när hon blir ombedd att hjälpa till att reda ut vad som hänt i reservatet där älvorna bor. Några synnerligen brutala mord har inträffat och det gäller att få tag på den skyldige innan det är för sent. Älvor förresten, det låter lite väl gullligt. Briggs använder ordet fae och jag kan inte komma på något svenskt som passar. Det är inga gulliga små oknytt som sjunger eller vimsar runt med blommor som det handlar om, tvärtom är det rätt onda varelser som kan vara farliga om man inte aktar sig. Vad säger man om sådana? Oknytt? Nä... Förslag mottages tacksamt.

Hur som helst. Iron Kissed är definitivt spännande. Det är en bok som höjer hela serien ett snäpp ytterligare - den blir allvarligare, mörkare och mer intressant. På slutet blir det faktiskt obehagligt på riktigt när Mercy råkar ut för den hittills svåraste prövningen hon ställts inför. Berättelsen kryper under skinnet och det är inte bara på lek längre. Hon har förvisso varit illa ute förr, men den här gången känns värre att läsa om än de föregående. Ska inte avslöja vad som händer, men det är definitivt ett bevis på att Briggs är en bra författare. Jag rekommenderar definitivt serien till alla som gillar urban fantasy. Har ni läst Sookie Stackhouse-serien och Twilight och kanske Neil Gaiman och undrar vad ni ska ta härnäst så är böckerna om Mercy svaret. Första delen är Moon Called.

Och så var det det där med Adam. Han är ju fin alltså, måste bara säga det en gång till. Varulvar brukar inte vara min grej, men han är undantaget som bekräftar regeln. Lite territoriell kanske, men inte värre än att man kan stå ut med det. De där beskyddarinstinkterna är ju lite smålockande också emellanåt... Det är Edward-syndromet; egentligen skulle man få panik på en karl som uppförde sig sådär men ändå kan man inte låta bli att gilla dem. Mycket irriterande. Hm. Tja, nu ska jag sitta här och fundera på det en stund. Spring iväg och köp Moon Called om ni inte gjort det ännu. Då kommer ni att lagom ha hunnit läsa alla delarna innan nästa kommer i februari. Det blir väl bra?

Fin februari

Februari brukar vara en allmänt sugig månad när det inte händer ett endaste roligt dugg, men 2009 kommer det vara annorlunda. Här kommer några skäl att inte gå i ide:

Patricia Briggs släpper del 4 om walkern Mercy Thompson, allas vår favoritcoyote. Den heter Bone Crossed. Efter att ha läst ut tredje delen Iron Kissed häromdagen har jag total abstinens och vill ha mer mer mer (framför allt av Adam, say no more), så det gör mig extremt glad att veta att jag inte behöver vänta så länge. Däremot har jag än så länge bara sett den här sjukt fula utgåvan och jag hoppas verkligen att den inte är den enda som kommer. Jag vill ju ha en som matchar de andra jag har (som ser tusen gånger bättre ut). På Patricias hemsida kan man just nu se bilder på hur det ser ut när hon frenetiskt bearbetar slutversionen av manuset. Tyvärr kan man inte zooma in och tjuvläsa på sidorna.

Som om det inte vore nog med varulvar kommer samma månad även Carrie Vaughn med Kitty and the Dead Man's Hand, del 5 av serien om radiopratande varulven Kitty. Redan månaden därpå kommer också tydligen del 6 - fråga mig inte varför de ligger så tätt i utgivningen. Men det är ok med mig. Hoppas att datumen stämmer, bara. Del sex kommer heta Kitty Raises Hell. Låter som en lovande titel. Undrar vad hon ska göra?

Sist men inte minst kommer också del 4 om min käre bokhandlare/detektiv Victor Legris, skriven av Claude Izner. Den ska heta The Marais Assassin. Jag väntar med spänning. Är lite kär i Victor eftersom han har en så fin bokhandel på vänstra stranden av Seine och så är det sekelskifte och han är fin och...tja, låt oss säga att jag väntar helt enkelt. Låt oss också säga något jag aldrig någonsin förr sagt: jag längtar till februari.

God Save The Queen

Egentligen borde man förbereda sig genom att göra en bricka med gurksandwiches, en stor kanna te med citron och dessutom kanske ta på sig åtminstone ett plagg i tweed innan man börjar läsa Alan Bennetts Drottningen vänder blad. Bokens superbrittiska ton inbjuder till temaläsning. Jag satt på ett tåg och läste så gurksandwichen lyste med sin frånvaro, men boken fick mig ändå att längta efter ännu en Londonsemester.

Inte mer än 124 sidor lång är Drottningen vänder blad en lättläst liten sak. Handlingen är enkel; drottningens hundar sticker iväg under en promenad och får henne att upptäcka en buss som står parkerad vid slottet. Det är bokbussen och när hon väl klivit på tycker hon att det skulle kännas oartigt att kliva av utan att låna åtminstone en bok. Hon är ingen van läsare och det går lite segt, men drottningen tar sig igenom den lånade boken. Som läsning brukar göra, leder den henne vidare till nästa bok och därpå kommer ännu en och vips är hon fast. Läsingen är ren och skär lust för drottningen, som uppskattar den jämlikhet böckerna erbjuder läsaren. Anonym kan hon vandra över sidorna på samma villkor som alla andra och utan att bli igenkänd.

Men läsningen får också drottningen om inte att försumma sina andra plikter så åtminstone utföra dem på ett annorlunda sätt. Nu frågar hon inte längre sina undersåtar om förutsägbara saker som väder eller parkeringsmöjligheter när hon möter dem. Istället frågar hon dem vad de läser. Förvirring uppstår. Hovet uppmanar henne att genast sluta upp med läsningen, eller att i alla fall hålla den hemlig, för läsning kan uppfattas som snobbigt och exkluderande. Drottningen ska inte ha intressen, hon ska vara intresserad. Här börjar jag tänka på svenska kungafamiljen. Jag är född samma år som Victoria och är extremt glad att jag blev jag och inte Victoria när karma valde familj åt oss. Det skulle vara helvetet på jorden att inte få bestämma något själv utan bara le och se glad ut när man klipper det miljonte bandet till ännu en trist utställning och sedan dessutom tvingas spendera alla sina födelsedagar i folkdräkt lyssnande till gräddan av det sämsta Sverige har att erbjuda i musikväg. Horror!

Man skulle kunna anklaga Bennett för att köra låga trick - det är klart att en bok om läsningens förlösande kraft ha god chans att gå hem hos dem som redan läser mycket (och det är ju den gruppen som främst kommer att välja Bennetts bok). Den är inte heller så revolutionerande; det mesta som står i den angående läsningens förträfflighet har man hört förut. Men det är här det superbrittiska kommer in i bilden. Drottningen vänder blad är så genomtrevlig, så charmant och väluppfostrad att man inte kan låta bli att tycka om den. Med brittisk artighet kommer man långt. Det är inte kärnfysik men det är trevligt.

Min favvo när det kommer till böcker om läsning är annars Anne Fadimans Ex Libris. Ville bara upplysa om det, sådär apropå. Den är utgången på förlaget men finns säkert på ett bibliotek nära dig, eftersom den torde ha tilltalat en och annan bibliotekarie med inköpsansvar.

Utan bok på tåg - horror

Då var den första av veckans alla långresor med tåg avklarad - jag är helt mushy i huvudet. Den här var å jobbets vägnar och chefen halade fem minuter efter att vi stigit på upp en tjock bunt med papper som vi skulle gå igenom på vägen till mötet. Hej då läsning, tänkte jag lite bittert. Fick åtminstone läst (hela) Alan Benetts Drottningen vänder blad på hemvägen, men läste för fort. Jag hade räknat med att den skulle ta ungefär två timmar inkl störningsmoment i form av tjatiga människor på sätena bredvid, men de lyste med sin frånvaro och boken tog slut 1 1/2 timme innan resan. Och jag hade ingen backup! Fatta vilken panik! Det kändes som ett rookiemistake att göra. Till helgens resa ska jag planera bättre. Vad jag tyckte om Drottningen... ska ni få veta en annan dag, för nu ska jag samla vuxenpoäng genom att betala räkningar. 2800:- till CSN, bland annat... yay.

Still a proud member of Team Edward

Är du kille, tjugo och singel på jakt efter sällskap så finns det just nu ett idiotsäkert sätt att hooka upp med någon, framför allt om du är lite blek och intellektuell. Du rufsar helt enkelt till håret, införskaffar ett par bruna linser och ställer dig i ett hörn vid din lokala biograf. Lagom tills visningen av Twilight slutar, slår du armarna runt dig och ser lite svår och hemlighetsfull ut. Om möjligt, håll gärna i ett rött äpple. Sedan är det bara att vänta. Jag kan lova att du aldrig, varken förr eller senare, kommer att möta en lika stor, lika hormonstinn hord flickor som inte vill något annat än att lära känna den där bleke, mystiske främlingen som du blivit.

För det var mycket kvinnlig lust i luften igår kväll i biosalongen där jag såg Twilight. Innan filmen fnissades det extremt mycket. Flera personer viftade med tummade ex av boken. Jag tillhörde definitivt den äldre minoriteten av besökarna, men smälte ändå in genom att jag hade både svarta kläder och en medsläpad sambo på armen. Det fanns ganska exakt fyra killar i salongen som inte var där i sällskap med tjejkompisar/flickvänner. Möjligen kan de ha tänkt i samma banor som jag gjorde här ovan - vilken raggningspotential!

Fast frågan var om någon alls såg dem. Det förväntansfulla tjattret dog i samma sekund som ridån gick upp; då hyssjades det och sedan satt vi alla med ögonen stint fästa på duken. Fnissade åt skämten, förtjusades av de vackra miljöerna (jag överväger allvarligt att åka på semester dit) och lade märke till alla detaljer. Men egentligen väntade vi alla bara på en enda sak. Jag överdriver inte när jag säger att det drogs kollektivt djupt efter andan i samma sekund som HAN dök upp i kolossalformat framför oss på duken. Spridda "wow" hördes. Fniss. (Undrar för övrigt hur många av de närvarande pojkvännerna som kände ett styng av avundsjuka just då?) För han var ju så fin! All cred åt Robert Pattison - han var bättre än jag hade vågat hoppas.

Faktum är att hela filmen var just det - bättre än jag hade vågat hoppas. Jag var djupt skeptisk när jag gick hemifrån, men det gick över direkt den började. Jag menar, det var ju Twilight! På film! Jag gav upp det där med att vara cool och samlad och ironisk i samma stund som Edward dök upp. Resten av tiden försökte jag mest att inte sväljas hel av det breda leendet som inte ville försvinna från mina läppar. Det kommer fortfarande tillbaka - räcker att jag tänker "Forks" så ler jag som jag vore kär och fjorton igen. Det är rätt roligt.

Därmed inte sagt att det inte fanns saker som jag gärna hade sett annorlunda; till exempel vidhåller jag fortfarande att det ser oerhört fånigt ut när de flyger. Filmen är definitivt en angelägenhet för de redan frälsta; har man inte läst boken är den nog inte skoj. Och Jacob - varför, varför kunde de inte casta någon snyggare som faktiskt hade långt eget hår och inte behövde använda en golvmoppsperuk? Cullens såg ok ut (Carlisle framkallade ett mycket hjärtligt "Wooooo!" från en i publiken som vi skrattade rätt gott åt), men de andra vampyrerna såg ju mest ansträngda ut, framför allt James. Man måste inte kisa med ögonen för att folk ska förstå att man är ond. Han var bara pinsam. Pinsamt var det också på en del andra ställen, men det är väl oundvikligt i en film som handlar om tonårsförälskelse. Puppy love brukar vara synonymt med rodnad.

Stephenie Meyer gjorde som alla säkert redan vet en cameo - det var roligt. Det ska jag också kräva att få göra om jag blir filmatiserad författare.

Så på det hela taget var det en över förväntan angenäm upplevelse igår. Jag känner mig botad från den tillfälliga Twilight-svacka som jag känt efter den mediokra Breaking Dawn. Nu hoppas jag på en DVD-utgåva med ett ton extramaterial. Jag hoppas också, fortfarande - precis som när jag var fjorton - på att en lång snygg mörk främling ska dyka upp här och tala om att vampyrer visst finns. Och att jag gärna får hänga med dem. Utan att de äter upp mig. Nafsa lite får de möjligen göra.

All I want for Christmas

Ingen idé att ge bröd till bagarbarn, eller hur är det det där träiga ordspråket låter? Har alltid tyckt att det är trångsynt. Stackarna kan väl tvärtom behöva lite annat bröd att tugga på istället för det de är vana vid. Samma sak gäller för stackars bokhandlare - vi kan behöva andra böcker att läsa vid sidan av dem som finns i den egna butiken. Jag är i färd med att önska mig saker inför jul samt en där i krokarna nära liggande födelsedag, och jag vill en gång för alla döda myten om att det inte är någon idé att ge mig böcker i present. Det finns ju en hel ocean av böcker som jag vill ha som vi inte har på affären. Bring it on! I fint inslagna paket! Gärna med choklad eller te som tillbehör.

Däremot gäller det att sprida önskningarna på ett klokt och snyggt sätt. Till sambon har jag hintat om två antologier. Till födelsedagen skulle jag vilja ha Many Bloody Returns, Tales of Birthdays with Bite, en samling noveller med skräcktema, skrivna av bland andra Jim Butcher och Kelley Armstrong. Boken är redigerad av Charlaine Harris och har världens sötaste vampyr på framsidan. Jag vill också ha en sådan tårta, komplett med brinnande vampyrljus. (Även om jag annars är emot att tända eld på vampyrer.)

I samma serie finns också den nyutkomna Wolfsbane and Mistletoe, som kör noveller på samma sätt men med jultema. Eftersom där finns noveller av både Charlaine Harris, Patricia Briggs och Carrie Vaughn (och jag läser ju alltid samtligas samtliga böcker) så känns den som ett måste. Hoppas kunna läsa den och äta knäck till. Fast det kanske är dumt vid närmare eftertanke; det kan bli kladdiga fingeravtryck på sidorna. Får be om att någon annan matar mig med knäcken samtidigt som jag läser.

Eftersom jag också tänker ekonomiskt, föreslog jag också att den käre sambon kunde spara in på frakten genom att samtidigt beställa en annan julklapp till mig också - vore ju dumt om vi skulle bli tvungna att beställa den separat vid ett senare tillfälle, menar jag - den finfina Murakami-kalendern för 2009. Kastas mellan vilda planer på hur fint jag ska organisera alla mina åtaganden med hjälp av den och en stark känsla av att jag inte kommer våga skriva en enda rad i rädsla för att förstöra den. Vi får se vilket det blir. Toknygg är den i alla fall.

Av släkten önskar jag mig några diktsamlingar av Werner Aspenström som jag av någon outgrundlig andledning inte har, i vetskap om att familjen befinner sig på kort avstånd från några finfina antikvariat.

Så nu är det väl bara att vara snäll fram till 24:e och vänta på paketen. Om jag inte fixar det och tomten inte kommer, får jag väl shoppa själv i mellandagarna... Det bästa med att vara stor och tjäna egna pengar.

För övrigt ska jag se Twilight imorgon. Pendlar mellan förväntan och rodnad över eventuella pinsamheter, så det är väl som det ska...

Reskamrat sökes

Har smugit runt längs hyllorna i bokhandeln där jag jobbar hela dagen för att hitta den ultimata reselektyren. Nästa vecka kommer jag nämligen att ha obscent mycket tid som ska fördrivas på tåg; jag ska först iväg å jobbets vägnar och sedan på släktbesök. Så frågan är - vilka böcker ska med? Att det gäller att välja med yttersta omsorg säger sig ju självt - att bli fast på ett tåg med fel bok är nästan lika illa som att hamna bredvid en kolikbebis eller en pratglad senil dam som inte går av förrän vid ändstationen.
Jag har fortfarande inte fått mitt bokpaket som jag gnällde om i förra veckan, och vågar väl inte hoppas på att det hinner dyka upp heller. Annars hade Victor Legris varit en fin reskamrat. Hade inte The Given Day varit så sjukt tung, hade den också kunnat vara ett alternativ. Men istället funderar jag på att ta något ruggigt enkelt, för jag kommer nog vara ganska trött på båda resorna. Det är här ni kommer in i bilen, bloggläsare. Kom med era bästa förslag! Ni känner mig ju, så vad tror ni skulle passa? Och tänk på att lönen inte har kommit innan jag reser, så det måste vara billigt...

It's raining men

När Auroras man ringer hem från affärsresan han befinner sig på frågar han vad hon vill ha i present när han kommer hem. Aurora säger "surprise me". När hon öppnar paketet några dagar senare visar det sig innehålla en samling nya böcker av hennes favoritförfattare, alla personligt signerade till henne. Aurora har ungefär samma förhållande till böcker som jag och blir därför naturligtvis jätteglad. Det var en långt mer romantisk present än något hon fått tidigare.

Scenen med Auroras present var det jag tyckte bäst om i Charlaine Harris Dead over Heels, den femte delen i serien om den mordgåtelösande bibliotekarien Aurora Teagarden från amerikanska Södern. Den här gången råkar Aurora ut för en bisarr händelse (det brukar hon förvisso göra, men den här är bisarr även med hennes mått mätt). Första meningen i boken är snygg: My bodyguard was mowing the yard wearing her pink bikini when the man fell from the sky. Hur kan man inte vilja läsa vidare? Ja, hur som helst, en man trillar ur ett flygplan rakt ned på Auroras gräsmatta, pang bom, han blir mos. Det visar sig senare vara en av stadens poliser, som dessutom Aurora haft ett något ansträngt förhållande till. Den döde polisen tyckte nämligen att det var skumt att Aurora alltid fanns i närheten när brott begicks i den lilla staden. Och nu trillar han död ner på hennes tomt. Mystik, mystik.

Själva plotten är något sämre än i de föregående böckerna om Aurora, framför allt känns inte mördarens motiv trovärdigt när man väl får veta det. Det finns också en del sexscener + övertydliga antydningar/anspelningar på sex som känns kraftigt pinsamma och onödiga. Trots det är boken lättläst, driven och trevlig, för Harris skriver som vanligt bra rent tekniskt. Att jag gillar karaktärerna gör också sitt till. Med andra ord - Dead over Heels var ingen superhit men helt ok. Nu kommer jag få vänta till februari nästa år då sjätte och sista delen kommer. Den har den spännande titeln A Fool and His Honey, så jag förväntar mig något smaskigt (fast utan det pinsamma sexet, då).

****************************************

Som kuriosa kan nämnas att ännu en vampyrförfattare, Mary Janice Davidson, har skrivit en bok med titeln Dead over Heels. Snott den av Harris? Möjligen. Varför är det förresten så många som skriver om vampyrer som tycks ha ett tvångsmässigt behov av att skämta till det i titlarna? För att visa att de har distans till det de skriver? Jag ska kanske i o f s inte säga något; jag kände ett stort behov av att skämta till rubriken på det här inlägget...

Posten anropas

Meddelande till Postverket: jag har bara femtio sidor kvar i min Charlaine Harris-bok och jag planerar att läsa dem ikväll. Det betyder att om ni inte ser till att snabba på, så kommer jag stå UTAN BÖCKER IMORGON!!! (Och nej, de jag har olästa i hyllan räknas inte för de är inte lika roliga.) Katastrofen är med andra ord nära. Jag antar att ett så fint företag som Postverket inte vill att en sådan pinsam, jobbig situation ska förknippas med varumärket. Så skynda, skynda, nu är det bråttom som Gunde brukade säga.

För det är ju så käcka böcker jag har beställt:

American Wife av Curtis Sittenfeld (efter att ha läst den här recensionen blev jag ju inte mindre sugen heller...)

Tredje boken i serien för alla frankofiler med mordiska tendenser, Claude Izners The Montmartre Investigation.

Susan Hills The Woman in Black som jag tänkte skulle tillfredsställa mitt behov av spök.
Som synes en väl avvägd blandning inför helgen. Just nu längtar jag väldigt mycket efter att få hänga i Paris med Victor igen, så det vore lämpligt att Posten tog och tillfredsställde mina önskningar. Jag skulle avsky om något hände med det fina posthuset. Verkligen...

Värd sin vikt i guld

Abebooks.com har med beundransvärd envishet skickat mail för att övertyga mig om att köpa signerade böcker, bara för att jag gjorde det för ett tag sedan. Ondskefulla som de är lägger de också naturligtvis in författare som de vet att jag tycker om. Hrmpf. Det är oschyssta metoder, vet ni det?

I mailen har de också gjort extremt mycket reklam för att man kan köpa signerade ex av Barack Obamas böcker. Med en tår kvar i ögonvrån efter hans segertal surfade jag in på sajten för att se hur populär han var som författare - och jäklar i min lilla låda. Det billigaste man kan hitta signerat av honom är ett ex av boken Change we can believe in för det facila priset av 975 dollar. Då är det förvisso en förstautgåva, men ändå. Därefter går priserna uppåt till den allra dyraste som är en förstautgåva av Dreams from my Father (versionen från 1995) för 250000 dollar. Häpp.

Som en jämförelse kostar dyraste signerade boken de har av Stephen King $ 35999, John Grisham $ 4200 och JK Rowling $ 7938.

Det är väldigt synd att man inte känner någon som jobbar på Vita Huset som kan be honom signera en eller annan pocket i januari. Tänk så bra att ha några ex att sälja av när man bränt alla sparpengar på julklappar...

Mannen utan ansikte

Den gångna veckan har jag drömt helskumma saker om nätterna. Jag skyller naturligtvis alltsammans på att jag läst Haruki Murakamis After Dark innan jag somnat.

Murakami är kungen av konstigheter och kortromanen/långnovellen After Dark är inget undantag. Vi flyger över staden, genom mörkret och zoomar in på ett nattöppet café där en ensam ung kvinna sitter och läser. En man kommer in och börjar tala med henne; det visar sig att han en gång känt hennes syster. Samma syster ligger just nu och sover - vi zoomar in hos henne också. Men något är fel, perspektiven förskjuts och vi ser en man som tycks iaktta henne. Över hans ansikte ligger en tunn film som visar hans min men döljer hans drag; han är den ansiktslöse mannen.

Mannen utan ansikte är ännu en av Murakamis figurer/scener som skrämmer mig mer än någon skräcklitteratur förmår. Klara, realistiska men ändå helt obegripliga och sjukt läskiga. Mannen här gör inget, han bara sitter och tittar, men ger mig ändå rysningar. Det var likadant med hela idén om brunnen som huvudpersonen i Murakamis Fågeln som vrider upp världen klättrar ned i - shit så bra och hu så obehagligt. Me like.

I After Dark följer vi kvinnan och mannen på caféet genom natten och den säregna stämningen dröjer kvar. Drömskt är bara förnamnet. Stämningen är också den största behållningen med romanen - jag hade nog kanske önskat mig lite mer action. Fast då hade den fått vara betydligt längre än de tvåhundra sidorna den är nu. Nu är den mer en bild, en stämning än en berättelsen. Med det sagt är After Dark ändå en liten pärla, väl värd att läsa. Den gör att får lust att fara till Japan och sätta mig på något litet café i Tokyo och vänta på att något underligt ska hända. Att det regnar makrill eller så.

Se Leifs huvud wobbla

Idag fnissar jag mest åt bubblehead-dockan som förlaget gjort av Leif GW Persson:

Hihihihi, säger jag! Kul idé, även om jag inte är något större fan av GW. Om de däremot börjar göra Auster-dockor - då är jag på!

Lehane-längtan

Sitter på jobbet och är lite putt över att inte bo i Stockholm. Det är första (och med stor sannolikhet sista) gången det händer. Men jag läste nyss i Bonniers nyhetsbrev att Dennis Lehane kommer på huvudstadsbesök i nästa vecka och jag vill se! Ynk, ynk, ynk över att det inte blir så. Ynk!
Har ännu inte läst The Given Day - är lite avskräckt av tjockleken - men det är väl bara en tidsfråga innan jag kånkar hem ett ex. Tänk så finfint det hade varit att kanske till och med få ett signerat ex nästa vecka... Hrmpf. Det kommer alltså inte att hända. Mupp. Det borde vara obligatoriskt för alla utländska författare som kommer hit att göra åtminstone ett besök i varje hörn av landet. Har dessutom fått för mig att Lehane kanske är lite trevlig att se på live - ni som är där får berätta om jag har rätt. Är osäker på om det finns någon snygg-faktor eller inte. Lova att ni rapporterar!

Liket lever

Obducenten är på väg att släcka ned i salen och gå hem när hon hör ett ljud från en av liksäckarna. Lever något av liken?!? undrar hon (cue: hysterisk/oroande musik i bakgrunden). Frenetiskt börjar hon slita upp säckarna, en efter en, och hittar till slut en svårt medtagen ung kvinna vid liv. Men vem är kvinnan? Och hur har hon hamnat på bårhuset?

Inledningen till Tess Gerritsens Skendöd (som nyss kommit i svensk originalpocket) låter klockren som avkopplingsläsning för mig. Lagom skräckig och läskig och förhoppningsvis lite ofräsch här och där. Och visst, det är den. Ruskigt lättläst också. Sidorna försvinner på ingen tid alls. Hade säkert varit ypperlig som strandbok om den hade kommit i somras.

Men språket haltar ofta och berättelsen känns lite styltig här och där. Jag brukar kunna bortse från sådana brister i deckare och thrillers om intrigen är tillräckligt bra - men det är den inte här och därför stör jag mig. Det är småspännande, men på ett sätt som mest påminner om hur man kan slötitta på ett eller annat CSI-avsnitt på tv i brist på bättre sysselsättning. Jag hade nog förväntat mig lite mer, lite bättre. Kanske har Gerritsen skrivit andra böcker som jag hellre borde ha valt? Jag vet att det finns fler på engelska - någon som vet om de är läsvärda?

Och vem var det förresten som sade det där om att ifall det hänger en pistol på väggen i en scen så kan man vara säker på att den kommer att ha avfyrats innan kvällen är över? Jag skulle vilja skriva om det: om du ser en gravid mage i en text så kan du ge dig fan på att vattnet går innan sista sidan är vänd - och alltid när det är som mest olämpligt. Och varför förstår alla utom den aktuella kvinnan själv vad som är smart och inte i sammanhanget? Bebisfyllda magar är inte min kopp te i fiktion. (Och knappast annars heller, men i verkligheten brukar de uppföra sig förnuftigare, tack och lov.)

**************************************

Gerritsen har en blogg och en flashig hemsida också, förresten. Och det är trevligt att Damm ger ut Skendöd direkt i pocket. Allt behöver absolut inte komma inbundet.

Komplicerat krig

Den är knappast den mest värdefulla i pengar räknat, min sigerade utgåva av Johanne Hildebrands Idun. Men den är definitivt den roligaste/konstigaste/mest originella varianten på signerat ex som jag har. Vi träffades på en infodag för bokhandeln när Idun just givits ut och mitt ex skrev Johanne Må bokgudinnan vaka över dina steg och ritade en liten gubbe som ser bisarr ut. Långt skojigare än de flesta andra brukar göra.

Nåväl, nu hade jag inte tänkt skryta varken om mitt signerade ex eller om att jag träffat Johanne live. Jag tänkte bara förklara varför jag plockade åt mig ett läsex av hennes nya bok Älskade krig. Det var inte för att jag trodde att den egentligen skulle vara en Calliope-bok, utan snarare för att Johanne var så trevlig som person.

Älskade krig handlar om journalisten Sara som förlorat både jobb och anseende efter att ha blivit avslöjad som älskarinna åt en minister. För att undkomma skammen, kunna betala hyran och möjligen återupprätta lite av sitt anseende, reser hon till Irak. Pappan till hennes ex har nämligen dykt upp lite lägligt och vill att hon ska spåra upp hans son som krigar för amerikanska armén - om Sara bara hittar honom och lämnar över ett paket får hon en större summa pengar. Dessutom har hon under tiden chans att göra reportage från kriget, vilket ju kunde rädda hennes kraschade karriär. Sagt och gjort, hon åker. Väl där visar sig naturligtvis inget vara så enkelt som det verkat.

Det märks att Hildebrandt själv har erfarenhet av hur det är att arbeta som krigskorrespondent, något som både hjälper och stjälper romanen. Kanske är det för att hon skriver om samma ämne som hon arbetat med som journalist som den rollen tar överhanden och författaren glöms bort. Berättelsen om Sara känns autentisk, men ekar också påtagligt av ett språk som passar bättre i ett reportage/en artikel än i en roman. Det är pang på, extremt enkelt och lämnar aldrig något åt läsarens fantasi. Inget behöver tolkas, allt förklaras. Stilen gör att både berättelsen och gestalterna blir ruggigt endimensionella. Den är förvisso småspännande, får jobbet gjort, levererar budskapet och når dit den ska, men det blir aldrig mer än så.

Just det där med att leverera budskap är nog det mest problematiska. Här och där i texten kommer små föreläsningar, om allt från Iraks historia till Mohammeds liv och framför allt - om hur komplicerad hela Irakfrågan är. Jo, vi vet det. Att vi i Sverige också ofta kanske gnäller över småsaker trots att vi har det väldigt bra jämfört med resten av världens befolkning - det är också bekant sedan tidigare. Romanen hade blivit väldigt mycket bättre om några av de där utläggningarna hade hamnat i papperskorgen.

Så ett nja blir nog betyget. Det känns som om Hildebrandt kunde ha utnyttjat sina erfarenheter bättre om hon hade vågat lita mer på sina läsare, vågat tro på att de är kapabla att dra egna slutsatser. Nog för att vi inte varit i krig själva, men helt borta är vi ändå inte...

Ny Sarah Waters i juni

Läser i Viragos nyhetsbrev att det kommer en ny Sarah Waters i juni nästa år! Lycka & glädje, säger jag. Waters är en favvo. Låter spännande gör den också, förlaget skriver: In this highly anticipated new novel she remains in the 1940s, setting her story in rural Warwickshire, in a crumbling country manor house haunted by a dying way of life - and perhaps by something more sinister...
Jag hoppas på en finfin kombo mellan spooky-inslagen i hennes tidiga böcker och miljön från Night Watch. Oj, som jag ser fram mot det här..!

Läser mer på Amazon - tydligen ska den heta The Little Stranger. Och hör på det här: In a dusty post-war summer in rural Warwickshire, a doctor is called to a patient at Hundreds Hall. Home to the Ayres family for over two centuries, the Georgian house, once grand and handsome, is now in decline, its masonry crumbling, its gardens choked with weeds, the clock in its stable yard permanently fixed at twenty to nine. But are the Ayreses haunted by something more sinister than a dying way of life? Little does Dr Faraday know how closely, and how terrifyingly, their story is about to become entwined with his. Prepare yourself.
Oh, yes - I'm så jäkla prepared!

Avskalad bio i bleka toner

Kom på att jag alldeles har glömt bort att skriva om helgens biobesök - jag fick ju äntligen se Låt den rätte komma in! Oj, som jag hade väntat. Oj, så höga förväntningar jag hade. Var nästan nervös när ridån gick upp.

Jag blev lite förvånad över hur extremt avskalad filmen var; plötsligt förstår jag varför de tänker göra en amerikansk version. Att visa så mycket tystnad och så många bleka färger för glammiga amerikaner torde vara omöjligt. Om man inte satsar på att bara visa den för konstnärligt lagda storstadsbor i svarta kläder, vill säga. Nåväl. Filmen är hur som helst mycket konsekvent gjort. Ytterst sparsam dialog, långsamma scener, färgsättning à la Roy Andersson och några äckeleffekter men mindre än man hade kunnat förvänta sig. Det är snyggt, skickligt och oklanderligt - men frågan är om det inte just därför också blir lite ofarligt.

Jag kan inte komma undan känslan av att de vrängt ut och in på sig själva för att göra en "fin" vampyrfilm, en huggtandsfilm för kultureliten, typ. Jag hade gärna sett att de gått några steg längre i själva skräcken; som det är nu blir den till skillnad från Ajvide Lindqvists bok aldrig riktigt läskig. Inte ens ett krypande obehag infinner sig. Scenen där alkisen kommer in och ska döda Eli i badkaret är symptomatisk - i boken är badkaret fyllt med blod och han är tvungen att sticka ned armarna och känna sig fram till kroppen på botten. I filmen ligger Eli istället tryggt inbäddad i filtar i karet och han viker helt sonika upp dem. En detalj, men ack så avgörande för stämningen.

Dessutom tyckte jag att de med den väldigt rena stilen hade råkat skala bort lite av det faktiskt väldigt vackra i Ajvide Lindqvists berättelse. Det poetiska försvann någonstans i all den grönbleka socialrealismen. Synd!

Men missförstå mig rätt här - trots alla invändningar ovan, var Låt den rätte komma in en bra film. Jag gillade den, men var inte lika överväldigad som de flesta recensenterna varit. Däremot hyser jag inga tvivel om att den kommer vara superviktig för framtiden (det lät väl tonårspretto) - säkert kommer den, precis som Ajvide Lindqvists gjort för bokbranschen, öppna möjligheter för andra att göra en ny typ av svensk skräckfilm. Ser mycket fram mot det!

Finfint på biblioteket

Var på biblioteket idag, för första gången på en halv evighet. Jag är sorgligt dålig på att gå dit, trots att vi har ett finfint stadsbibliotek här. Varje gång jag kommer dit tycker jag jättemycket om det, men sedan glömmer jag bort det igen. Nåväl. Idag lånade jag inget för jag hade inte mitt lånekort med mig men jag stannade kvar och bläddrade en lång stund. Jag hamnade på avdelningen för folianter - en klar favorit. Där kommer liksom det bästa med biblioteket fram; alla dessa enorma böcker i kolossalformat som man inte har en chans att släpa hem och som man inte kan köpa för de är för dyra - men på avdelningen för folianter går det fint att sitta och bläddra hur länge som helst.

Jag kikade först i en bok om Arnold Böcklin, sekelskiftesmålaren som gjorde Toten Insel, ni vet. Jag kan titta hur länge som helst på hans bilder. Vi såg en del av dem på riktigt i somras när vi var i Berlin, så nu var det extra roligt att kunna känna igen dem därifrån när jag kollade i boken. Böcklin hade ju dessutom stort inflytande på många författare - läste bland annat om hur Hjalmar Söderberg nämnt honom i Doktor Glas. Jag förstår definitivt att han fungerat som inspirationskälla; hans bilder är som hela berättelser och man får vara gjord av sten (eller outsägligt tråkig) för att inte börja fantisera när man ser dem. Till höger ser vi ett glatt självporträtt från 1872.

Därefter fluktade jag vidare. Konstaterade att de hade lite konstigt urval på avdelningen för engelsk fiction. Men det beror säkert på att många titlar är utlånade. På väg därifrån sprang jag på boken Blick, en samling av Cato Leins porträtt. Mest av författare, naturligtivs, men också av en del andra. Bestämde mig genast för att Lein ska få fota mig om jag blir författare; han lyckas alltid fånga personen bakom namnet. Man SER dem verkligen. I boken är många av bilderna behandlade något mer, tex med andra färgtoner än vad de brukar vara när de dyker upp på inre fliken på böcker men det gör dem ännu mer rättvisa. De är mycket vackra, ofta lite melankoliska eller udda.

På samma hylla fanns där dessutom en bok med Edith Södergrans bilder, Som en eld över askan. Där fanns både bilder från hemmet i Raivola och bilder från sanatoriet i Schweiz. Hann inte titta så länge som jag ville i den, men kunde åtminstone konstatera att det finns fler än jag som fyller hela albumet med kattbilder. Känns bra att veta. Boken väckte hur som helst en starkt lust att omedelbart när jag kom hem ta mig till bokhyllan och läsa lite Edith - det var alldeles för länge sedan sist. Hon är ju otroligt bra! Reduceras alldeles för ofta till lungsjuk poetissa för svartklädda gymnasister.

Måste gå till biblioteket snart igen! Ska försöka komma ihåg att ta med mig lånekortet då också...

Mercy och über-onda killen

Som en parafras på den där gamla tandläkarreklamen ni vet, fast med lätt övernaturlig touch: "Jag är inte bara vampyr, jag är demon också." Det är meningen jag inte får ur huvudet när jag läser inledningen till Patricia Briggs Blood Bound, del två i serien om Mercedes Thompson. The bad guy den här gången är nämligen inte måttligt ond utan über-ond. Ondare än ondast. Så att blommorna vissnar av ren skräck när han går förbi, ungefär. Mercy råkar ut för honom när hon ska hjälpa sin vampyrvän Stefan med en enkel sak. De klarar sig med nöd och näppe, men über-onda killen ser till att halva stan ballar ur istället. En sällan skådad våldsvåg drabbar inte bara den övernaturliga delen av Tri-cities utan skördar också en stor mängd människors liv. Någon måste göra något åt det och inte oväntat blir det Mercy och hennes varulvs-/vampyr-/övernaturliga bekanta som får ordna upp saker och ting.

Über-onda grabben visar sig vara en elak magiker som blivit vampyr och dessutom demonbesatt. De första kapiteln var jag som sagt tveksam - det blir liksom för mycket av det goda - men sedan lossnar det och blir om inte lika bra som seriens första del Moon Called, så åtminstone riktigt spännande. Mercy är en sån där gestalt som man gärna vill hänga med bara för att det är så trevligt. Hon är rolig och smart och sympatisk och fungerar som en alldeles utmärkt motvikt till bokens alla testosteronstinna varulvar. Jag gillar. Har redan lagt undan del tre i serien, Iron Kissed (anar jag en kärleksaffär?), på jobbet. Utmärkt urban fantasy.

Jag är bäst

Jag har länge längtat efter att skriva ett inlägg med den titeln och nu kände jag att möjligheten infann sig. Jag är bäst. Det är officiellt ett faktum. För nu är ju nomineringarna till August presenterade och precis som jag förutspådde i gårdagens inlägg fanns både PO och Bruno där. Jag rockar. Fast det var väl kanske inte varken så svårt eller otippat; det skulle snarare ha förvånat mig om juryn inte uppmärksammat dem.

När det gäller de andra nominerade i den skönlitterära klassen (Eva-Stina Byggmästar - Men hur små poeter finns det egentligen, Katarina Frostensson - Tal och regn, Malte Persson - Edelcrantz förbindelser och Sara Mannheimer - Reglerna) är det däremot lite mer otippat. Inte mycket, men lite. Framför allt tycker jag att det verkar som att juryn i år gått in för lite svårare böcker än de brukar. Lite smalare, lite mer experimentella till form och innehåll än vad det brukar bli. Inte något som alla kan läsa till jul. Och oj oj, så mycket poesi! Skoj. Det har kommit ovanligt många bra diktsamlingar i år, så det är kul att det märks även i nomineringarna. För övrigt tycker jag att Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen är en av de bästa boktitlarna någonsin. Gör definitivt läsaren nyfiken på innehållet. Jag föreställer mig en väldig massa väldigt små poeter som sitter och piper om att ingen förstår djupet i deras nattsvarta dikter. Underbart!

Om fack- och barn-/ungdomsnomineringarna har jag inte så mycket att säga mer än att jag med skräck ser ett scenario om Regi Bergman av Duncan och Wanselius vinner. För er som inte har sett den kan jag säga att den är enorm. Den ligger i en box och både väger och kostar multum. Det ska bli extremt spännande att se hur vi ska administrera det rent praktiskt i bokhandeln om den vinner. Vi hade problem att härbärgera de få ex vi fick när den gavs ut, så om alla helt plötsligt ska ha den och vi måste ha jättemånga på lager...tja, det kommer inte att bli en vacker syn. Samtliga i personalen kommer ha ryggskott innan jul.

Snart är det August

Om bara några timmar får vi veta vilka som blir nominerade till årets Augustpris. Jag känner mig löjligt säker på att både Bruno K Öijers Svart som silver och PO Enquists Ett annat liv kommer att finnas med bland titlarna i skönlitterära kategorin. Så säker att jag borde uppsöka något ställe för att satsa pengar på det. För visst känns de självklara båda två? Bruno för att han är stor och Bruno och stod för årets kulturhändelse när han släppte sin silverbok. Det hade naturligtvis blivit en händelse oavsett om hela boken bara varit fylld av ordet kaka sida upp och sida ner, men nu var den ju dessutom riktigt tiktigt bra. Kändes ny och fin och läsvärd och allt möjligt. Och jag är inte ironisk - bara för slö för att formulera mig originellare än så. Dessutom; det känns väldigt mycket som att det är dags för en poet i år.

Och så PO. Hans bok har jag inte läst ännu men det kommer jag att göra för han är ju en liten favorit (även om han dalat lite med de senaste böckerna - de tidigare var bättre). Med tanke på att han haft ett ganska händelserikt liv så kan säkert memoarerna vara spännande också, även om jag vanligtvis har svårt för det där "jag var alkis och det var jobbigt"-tugget. Är det någon som ska klara av att skriva bra om det så är det väl han.

Så nu väntar vi ett tag till på att få höra nomineringarna. Har jag rätt kommer jag bli olidlig.

Lika som bär

Jag fortsätter på tema omslag, denna gång med två små män som ser misstänkt lika ut om man studerar deras till höger utskjutande haklinje. Släktskap anas. Kanske skulle Historiska Media ha funderat på att lite försiktigt retuschera presidentkandidaten innan de smällde upp bilden på utsidan? För det är väl inte så att lundaförlaget sänder subliminala meddelanden i stil med rösta på Obama eller välj en mupp...

Tilläggas i sammanhanget kan att vi idag hade en kund som lite försynt kom fram till mig i infodisken med McCain-boken i handen och frågade Är det ok om jag eldar upp den här? Definitivt första gången jag hört den varianten.

Från snygg till ful

Packar upp en nyhetssändning på bokhandeln och häpnar när jag får Bodil Malmstens nya Sista boken från Finistère i handen. Vad har hänt?!? Den är rent ut sagt skitful! Grå med ett orange streck tvärs över. Baksidan är marginellt snyggare med ett svartvitt foto på Bodil överstruket med samma irriterande orange blobb. Är det något slags experiment som gått fruktansvärt fel? Jag antar att det ska vara stilrent men det är bara intetsägande och outhärdligt tråkigt. Desutom torde det ju vara något fel när baksidan av boken faktiskt ser bättre ut än framsidan...

En ful och en fin

Bodils senaste böcker har annars varit sjukt snygga; den förra i blått och den dessförinnan i guld. Med härlig, tjock papperskvalité, en liten ficka för urklipp, passande omslagsbilder och en fin snodd runt alltsammans. Och nu det här. Jag förstår inte. För det kan väl inte bara bero på att de tidigare titlarna givits ut av Finistère/Modernista medan den nya kommer på Albert Bonniers? Eller? Är det så illa ställt med smaken hos stora fina förlaget?

Slåss gör jag bara på helgen

Jag har lärt mig ett nytt ord: fritidsbrott. Tvärtemot vad man kan tro handlar det inte om att semesterfirare tröttnar på grannens osande grill och går lös på den med häcksaxen, utan om vanliga brott. Den lite underliga benämningen syftar istället på den som begår brottet. Fritidsbrott är nämligen beteckningen för de brott som begås av poliser som är lediga. Om du som polis misshandlar din fru på fredag eftermiddag efter jobbet är det ett fritidsbrott. Plötsligt låter ordet närmast surrealistiskt.

Det är just ett sådant brott som Katarina Wennstams nya roman Dödergök handlar om. Maria och Tobias hittar efter långt och idogt letande ett hus som de vill ha och som de faktiskt har råd med. Det är nästan misstänkt billigt, men de slår till. Strax efter att de flyttat in avslöjar Tobias för Maria att han hela tiden vetat varför priset var så lågt; den förre ägaren sitter nämligen i fängelse för att ha mördat sin hustru. Hon sköts till döds i husets kök. När Tobias börjar renovera hittar han blodspår under listerna.

Maria, som är arbetslös journalist, kan inte låta bli att gräva i historien och har snart bilden klar för sig. Mannen som de köpt huset av är polis och hade under flera år misshandlat sin fru. Till sist sköt han henne med sitt tjänstevapen. Men ju mer Maria forskar i fallet, desto mer säker blir hon på att det är något som inte stämmer. Fast vad skulle hända om det kom fram nya bevis? Även om polismannen kanske inte är den som i slutändan sköt sin fru, hade han ändå misshandlat henne grovt under flera år. Förtjänar han inte att sitta i fängelse?

Precis som i sin förra bok Smuts skriver Wennstam både spännande och riktigt ruggigt hemskt med ett enormt driv i berättelsen. Bara ett kapitel till, tänker jag och läser tre, fyra, fem mer än jag hade tänkt mig. Hon lyckas mycket väl med att kombinera deckargåtan med ett starkt engagemang i aktuella samhällsfrågor. Som läsare tvingas man ta ställning; hur skulle man själv ha handlat i samma situation? Det som till en början ter sig enkelt visar sig vara långt ifrån självklart. Wennstam är påläst och vet hur hon ska bygga en trovärdig intrig. Jag gillar sättet på vilket hon tar upp diskussionen från sina reportageböcker En riktig våldtäktsman och Flickan och skulden igen, fast nu i skönlitterär form. Hennes berättelser känns mycket mer solida än de flesta andra deckare som förses med etiketten "samhällskritisk".

Samtidigt blir det nästan för realistiskt ibland. Maria och Tobias gräl och tjat känns så jobbigt vanliga att jag nästan blir lite deprimerad av att läsa om dem. Det är säkert så folk har det, men shit så trist! Vardagsångesten kryper på. Hela kittet från Marias maniska Hemnetsurfande till Tobias trötta ointresse för sin partners inte längre så fasta och frestande kropp - det ger mig svenssonpanik. Gode gud låt mig aldrig bli sån! Men låt mig gärna bli lika duktig som Wennstam på att fånga folk som de faktiskt låter och är.

*******************************************

Katarina Wennstam berättar mer om det vanligaste fritidsbrottet - kvinnofridsbrott - här.

Werner och jag

Det finns de som undrar varför man tvunget måste äga sina böcker, varför det inte går lika bra att låna dem på biblioteket. Enkelt - det är för att man ska kunna umgås med dem närhelst man vill. Jag gör det ganska ofta, just umgås. Tittar på dem, drar ut en och annan ur hyllan, bläddrar lite, läser något stycke här och där. Det är viktigt att ha dem nära när andan faller på. De gör mig glad. Lite som att alltid ha sina vänner inom räckhåll.

En av de jag oftast tar ut ur hyllan under mina hang out with books-sessioner är Werner Aspenströms Snölegend. Jag är ingen stor lyrikläsare men Werner och jag har en pågående kärleksaffär sedan flera år tillbaka. Bäst gillar jag hans tidigaste diktsamlingar. De delar alla samma underbara olycksbådande stämning. Ofta börjar dikterna i dem lugnt och stillsamt vackert, gärna med en naturlyrisk scen som ter sig väldigt ljus och glad. Men sedan dyker det upp något oväntat och obehagligt som gör att allt ser annorlunda ut. Lite som att hitta en halv mask i det där yummi äpplet man just ätit största delen av.

Igår läste jag om diktsamlingen Hundarna och förvånades över att den var ännu mörkare än jag mindes den. Särskilt fastnade jag för dikten Bergslag i fem delar. Många som skriver om Aspenström reducerar honom till en jordnära naturlyriker, men det tycker jag är att både förminska och förenkla honom. För mig är han snarare en mystiker som ser bortom det uppenbara och alltid förmår binda samman det världsliga med det universella på ett ofta gåtfullt sätt.

Jag tror att dikten Bergslag oftast brukar tolkas som ett barndomsminne. Jag läser den snarare som ett slags ond saga, där man hela tiden känner att något namnlöst, okänt hotar. Barndomen är en mörk brunn och när diktjaget böjer sig över källan ser grodan som väntar på botten hur hans ansikte åldras. I diktens andra del är det varm och vacker juli men det hela avslutas med att månen stiger över skogen "blodig, som en nyss framdragen kalv." Efter en vinterbild i del tre följer något som nästan ger mig John Ajvide Lindqvist-vibbar:


Mjölnardottern var ensam i kvarnen.
Hunden lystrade, barnet kved i vaggan.
Någon närmade sig ute på stigen.
Det knackade inte, det talade inte.
Det var inte ugglan, inte vargen,
inte drängen som multnade i kärret.
Det var ett ondskefullt skimmer,
det var mörkrets vågor.
Ett väsen utan ansikte lockade där ute.
Och flickan gjorde sig redo.


Är det inte underbart skräckigt så säg? Varför får man aldrig läsa de här dikterna när man läser Werner i antologier? Nej, då är det Ikaros och gossen Gråsten som väljs ut. Om de slår på stort har de även med Den ni väntar passerar inte förstäderna som höjden av finess. Booooring. Werner förtjänar bättre.


Så jag fortsätter umgås med honom. Läser inledningsraderna i Snöbrev för tusende gången och ryser av välbehag. Igen.


Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.


Du och jag Werner. Nu och väldigt länge till.