12 oktober, 2008

Werner och jag

Det finns de som undrar varför man tvunget måste äga sina böcker, varför det inte går lika bra att låna dem på biblioteket. Enkelt - det är för att man ska kunna umgås med dem närhelst man vill. Jag gör det ganska ofta, just umgås. Tittar på dem, drar ut en och annan ur hyllan, bläddrar lite, läser något stycke här och där. Det är viktigt att ha dem nära när andan faller på. De gör mig glad. Lite som att alltid ha sina vänner inom räckhåll.

En av de jag oftast tar ut ur hyllan under mina hang out with books-sessioner är Werner Aspenströms Snölegend. Jag är ingen stor lyrikläsare men Werner och jag har en pågående kärleksaffär sedan flera år tillbaka. Bäst gillar jag hans tidigaste diktsamlingar. De delar alla samma underbara olycksbådande stämning. Ofta börjar dikterna i dem lugnt och stillsamt vackert, gärna med en naturlyrisk scen som ter sig väldigt ljus och glad. Men sedan dyker det upp något oväntat och obehagligt som gör att allt ser annorlunda ut. Lite som att hitta en halv mask i det där yummi äpplet man just ätit största delen av.

Igår läste jag om diktsamlingen Hundarna och förvånades över att den var ännu mörkare än jag mindes den. Särskilt fastnade jag för dikten Bergslag i fem delar. Många som skriver om Aspenström reducerar honom till en jordnära naturlyriker, men det tycker jag är att både förminska och förenkla honom. För mig är han snarare en mystiker som ser bortom det uppenbara och alltid förmår binda samman det världsliga med det universella på ett ofta gåtfullt sätt.

Jag tror att dikten Bergslag oftast brukar tolkas som ett barndomsminne. Jag läser den snarare som ett slags ond saga, där man hela tiden känner att något namnlöst, okänt hotar. Barndomen är en mörk brunn och när diktjaget böjer sig över källan ser grodan som väntar på botten hur hans ansikte åldras. I diktens andra del är det varm och vacker juli men det hela avslutas med att månen stiger över skogen "blodig, som en nyss framdragen kalv." Efter en vinterbild i del tre följer något som nästan ger mig John Ajvide Lindqvist-vibbar:


Mjölnardottern var ensam i kvarnen.
Hunden lystrade, barnet kved i vaggan.
Någon närmade sig ute på stigen.
Det knackade inte, det talade inte.
Det var inte ugglan, inte vargen,
inte drängen som multnade i kärret.
Det var ett ondskefullt skimmer,
det var mörkrets vågor.
Ett väsen utan ansikte lockade där ute.
Och flickan gjorde sig redo.


Är det inte underbart skräckigt så säg? Varför får man aldrig läsa de här dikterna när man läser Werner i antologier? Nej, då är det Ikaros och gossen Gråsten som väljs ut. Om de slår på stort har de även med Den ni väntar passerar inte förstäderna som höjden av finess. Booooring. Werner förtjänar bättre.


Så jag fortsätter umgås med honom. Läser inledningsraderna i Snöbrev för tusende gången och ryser av välbehag. Igen.


Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.


Du och jag Werner. Nu och väldigt länge till.

7 kommentarer:

Eva sa...

Läser som vanligt och njuter av din blogg. Det har blivit nästan en daglig vana. Om du har hoppat över att skriva en dag känns det tomt. Såååå många böcker jag läst som du skrivit om som jag inte hade haft en aning om annars.
På tal om att umgås med böcker, så flyttade vi från vårt hus till ett betydligt mindre för tre år sedan. Vi rensade ut och slängde, sålde och gav bort massor av allt möjligt. Bl a var jag tvungen att rensa bland mina böcker. 17 bärkassar togs barmhärtigt hand om av en för snäll antikvariatägare, som ville ha en handfull. Resten tror jag han gav till Erikshjälpen eller liknande. Böckerna saknar jag ofta, inget annat. När jag inte hade alla längre (många kunde jag inte skiljas ifrån utan packade ner i lådor) insåg jag att det var som att ha slängt gamla vänner. Just att kunna ta fram en välläst bok och minnas vem jag var just när jag läste den. Nu efter tre år har vi flyttat igen och har bättre plats. Första inköpet var nya bokhyllor och sedan vilken lycka att ta fram dem, de allra mest älskade ur dvalan och kunna se dem varje dag. Det är njutning!

Catrin sa...

Jag äger inte mycket, men något jag är enormt glad över och stolt och som ger mig mycket på många plan är min boksamling. Nej, den är inte något speciellt, jag har inga dyrbara förstautgåvor (jo, en enda, en Strindbergs Hemsöborna) i övrigt har jag köpt böcker som jag just vill äga och förvalta. Detta har jag hållt på med, mer eller mindre aktivt, sedan jag fick veckopeng. Vad jag gör ibland är att rensa. Pocketböcker ger jag vidare. Men många många bokkamrater har sin givna plats i mitt hem och jag hoppas att vi ska fortsätta följas åt.

Calliope sa...

Tack Eva! Så kul om jag kan tipsa om lite ny litteratur - det gör mig glad.
Förstår definitivt att du saknade dina böcker; det blir inte samma sak utan dem.

Catrin: min boksamling är inte heller så där fancy. Där finns förvisso en del förstautgåvor och några signerade ex, men de är i klar minoritet. För mig handlar det bara om innehåll när jag väljer att låta en bok stanna kvar eller inte. Jag behåller lika gärna en pocket om den var bra.

Noémi sa...

Vilka fina citat!

Jag förstår precis "ägandelustan". Folk undrar allid varför jag inte bara lånar en bok, men jag måste ju ÄGA den! Om den är riktigt bra alltså. Och så är det en sådan fröjd att betrakta bokhyllan, med alla fina bokryggar, med titlar man tycker om...

Jessica på Sapere Aude sa...

Jag behåller nästan alla böcker, även dem jag inte var så där jätteförtjust i. Å andra sidan har jag blivit bättre på att välja vilka jag läser, och det är sällan jag läser något jag verkligen ogillar (men jodå, det händer). För precis som eva skriver: när jag tittar på mina lästa böcker så minns jag vem jag var, då. Mina böcker är, vid sidan av fotografierna, mina käraste ägodelar. (Katterna hör ju till familjen).

Calliope sa...

Just den aspekten - att man minns hur livet och man själv var just när man läste boken i fråga - tycker jag är en av de roligaste i sammanhanget. Det är som att höra en låt från förr; alla minnen kommer tillbaka i rasande fart. Oftast härlig men ibland lite ångestframkallande :)

Tekoppen sa...

Åh, Werner! Länge sedan jag läste, men hans samlade verk i pocket är väldigt vältummad. Mina favorit-samlingar är Litania med sin naturlyrik och Trappan med sin surrealism.

Men Israpport, hans sista, är också något alldeles särskilt.

Sängliggande, tjudrad med två slangar,
försöker jag föreställa mig oändligheten.
Jag lyfter av taket på sjukhuset
som astronomen nattetid öppnar observatoriets kupol.
Evigheten har inte ändrat sig mycket
sedan jag sist hade den i tankarna:
vithårig, utan rynkor, varken man eller kvinna.
Långt ute på oändlighetens isvidd
ser astronomen någon närma sig.
Det är hans hustru, hon andas lugnt.
Även det hon bär i handen andas,
ett bröd, nybakat, med korinter i.

Södersjukhuset 28/4 1996