24 februari, 2008

Det är mycket möjligt att Gud heter Siri

Femma. Stort A. Guldstjärna. Det kan inte bli något annat för Siri. Hon ger mig en stark känsla av att vara bäst i klassen. Oklanderlig. Det är så ruggigt perfekt och snyggt gjort att man blir lite mörkrädd. Jag har precis läst ut The Sorrows of an American och jag är precis lika golvad som jag förväntade mig att bli, men det som fick mig att hamna i Siri-koma var inte som jag trodde själva berättelsen, utan strukturen, byggstenarna och sättet de är sammansatta på. Det är lite Jan Kjaerstad-varning på det; min inre litteraturvetare går i spinn över alla referenser, bilder och teman som bara skriker på att analyseras. Det är så mycket, så mycket. Och så smart, så intelligent, så överväldigande. Alltsammans hänger ihop. Alltsammans betyder något. Allt från fotot av Erik som tycks få eget liv som man kan jämföra med fotot av Iris i The Blindfold till det typiska i att föremål som tillhört avlidna personer kan avkodas och rymma nyckeln till gåtan om vilka de var i livet. Und so weiter. Där finns tusen och åter tusen paralleller att dra.

Så nu ligger jag här som en liten blöt fläck på golvet och försöker hämta mig igen. Det var så intensivt på slutet att jag nästan blev arg. För det är egentligen inte plotten som ger romanen det höga betyget; den är ganska enkel och stundtals går det nästan pyspunka i den när alla hemligheter som byggts upp visar sig vara något mindre än förväntat. Istället är det själva hantverket som bländar och imponerar. När Erik står i snöstormen i slutscenen står jag där bredvid honom och alla bilder virvlar runt oss. Har man inte sett det tidigare, ser man det då. Hur allt fungerar. Hur allt binds ihop. Att kalla det en aha-upplevelse vore lamt. Det är inget mindre än en uppenbarelse. Och det slutar ofelbart med att jag kollapsar. Hjärnan säger först herregud så bra och sedan ERROR.

Jag menar, jag älskar ju sånt här. Siri kräver mycket av sina läsare, och det är så jag vill ha det. (Hade det inte varit så sunkigt kunde jag ha sagt att jag vill ha mina romaner al dente, haha )Men någonstans står det en liten pluttedel av mig och piper om att hon saknar någon slags rå nerv i The Sorrows, någon liten hint om osäkerhet. Det finns där egentligen inte. Det försvinner under det välputsade. Men det är det enda jag har att anföra. I övrigt är det bara att buga för drottningen. Bara att ge upp och vifta med vita flaggan. Gud heter som bekant Jan Kjaerstad och bor i Norge. Men efter att ha läst The Sorrows är det också mycket möjligt att Gud heter Siri och bor på Park Slope.

9 kommentarer:

Ylva sa...

Jag kommer att vara helt blockerad av upphetsning och förväntan när jag väl får tag på Siris bok. Redan nu har jag spänningar i axlarna av längtan efter att få sätta tänderna i den!

Lizzie sa...

“I love to see a young girl go out and grab the world by the lapels. Life's a bitch. You've got to go out and kick ass.” Maya Angelou

Spectatia sa...

Häftigt att den lyckades leva upp till förväntningarna! Ser fram emot den här.

Helena sa...

Jag är bara på sida 82, men är ändå beredd att skriva under på det där. Vilken bok!

Ivana Eklund sa...

Jag vill OCKSÅ läsa den. Hur ska jag stå ut tills den kommer ut på svenska?

Malin sa...

Oh, jag har inte läst Siri tidigare men jag håller på med The Sorrows of an American nu och jag är helt fast. Vilken otrolig berättarröst. Vilken berättelse. Litteraturnjutning :)

back@reading it

Olivia sa...

Låter som något som jag aldrig i livet kommer att läsa. Den är säkert bra, men jag är allergisk mot böcker som framkallar en massa utropstecken.

Calliope sa...

Dissa inte Siri utifrån mina skiljetecken :)

Olivia sa...

Nej, jag var bara halvt allvarlig. Jag får väl ge henne en chans, någon gång.