28 oktober, 2008

Avskalad bio i bleka toner

Kom på att jag alldeles har glömt bort att skriva om helgens biobesök - jag fick ju äntligen se Låt den rätte komma in! Oj, som jag hade väntat. Oj, så höga förväntningar jag hade. Var nästan nervös när ridån gick upp.

Jag blev lite förvånad över hur extremt avskalad filmen var; plötsligt förstår jag varför de tänker göra en amerikansk version. Att visa så mycket tystnad och så många bleka färger för glammiga amerikaner torde vara omöjligt. Om man inte satsar på att bara visa den för konstnärligt lagda storstadsbor i svarta kläder, vill säga. Nåväl. Filmen är hur som helst mycket konsekvent gjort. Ytterst sparsam dialog, långsamma scener, färgsättning à la Roy Andersson och några äckeleffekter men mindre än man hade kunnat förvänta sig. Det är snyggt, skickligt och oklanderligt - men frågan är om det inte just därför också blir lite ofarligt.

Jag kan inte komma undan känslan av att de vrängt ut och in på sig själva för att göra en "fin" vampyrfilm, en huggtandsfilm för kultureliten, typ. Jag hade gärna sett att de gått några steg längre i själva skräcken; som det är nu blir den till skillnad från Ajvide Lindqvists bok aldrig riktigt läskig. Inte ens ett krypande obehag infinner sig. Scenen där alkisen kommer in och ska döda Eli i badkaret är symptomatisk - i boken är badkaret fyllt med blod och han är tvungen att sticka ned armarna och känna sig fram till kroppen på botten. I filmen ligger Eli istället tryggt inbäddad i filtar i karet och han viker helt sonika upp dem. En detalj, men ack så avgörande för stämningen.

Dessutom tyckte jag att de med den väldigt rena stilen hade råkat skala bort lite av det faktiskt väldigt vackra i Ajvide Lindqvists berättelse. Det poetiska försvann någonstans i all den grönbleka socialrealismen. Synd!

Men missförstå mig rätt här - trots alla invändningar ovan, var Låt den rätte komma in en bra film. Jag gillade den, men var inte lika överväldigad som de flesta recensenterna varit. Däremot hyser jag inga tvivel om att den kommer vara superviktig för framtiden (det lät väl tonårspretto) - säkert kommer den, precis som Ajvide Lindqvists gjort för bokbranschen, öppna möjligheter för andra att göra en ny typ av svensk skräckfilm. Ser mycket fram mot det!

2 kommentarer:

Mikael sa...

... och kanske inte bara för svensk skräckfilm, utan för vampyrfilm överhuvudtaget!

Jag blev faktiskt inte besviken på att de mer handfasta skräck- och vampyrelementen hade tonats ner i jämförelse med boken; det kändes tvärtom som en nödvändig reduktion. Vampyrfilm är betydligt mer belastad med kött-, skvätt- och huggklichéer än motsvarande litteratur. Därför tror jag att det bara var en vinst för filmen att inte falla in i sin genre för mycket.

I gengäld blev det svenska 80-talet läskigare och mer klaustrofobiskt än det någonsin varit.

För övrigt skulle det vara väldigt intressant att se hur boken hade blivit som tv-serie! Boken är ju lite pikareskisk (eh, om nu det adjektivet finns), med många olika karaktärer. På samma sätt som riktigt bra tv-serier. I filmen blev det förvisso ett fint porträtt av Eli och Oskar, men när man har läst boken saknar man ju alla de andra lite...

snowflake sa...

Jag tro och hoppas att du har rätt där i din förutsägelse.
Regissören Thomas Alfredsson har sagt att han ser det mest som en mobbningshistoria med hämndfantasier och vampyrdelen som symbolisk, men Ajvide Lindqvist var ju ändå väldigt nöjd, och det är nog jag med. Mer deprimerande 80-tal hade varit för mycket, men mer blod hade kanske också varit det.
En sak saknar jag, ölgänget på fiket blev inga riktiga personer på samma sätt som i boken.