05 mars, 2008

Smuts, viktorianer och saknad närhet - Ulrika Kärnborgs Myrrha

Det är strålande solsken ute och ändå sitter jag inne och läser om smutsiga, skuldtyngda viktorianer - kanske behöver jag se över mina prioriteringar, jag vet inte. Men jag längtade verkligen efter Ulrika Kärnborgs Myrrha - i mitt tycke en av vårens mest spännande debuter. Fast efter avslutad läsning måste jag tyvärr säga att jag är lite mindre entusiastisk. Myrrha är väldigt ojämn. Inte dålig - men inte heller den fullträff jag hoppats på.

Den handlar om Arthur Munby, mannen från borgerskapet som förälskar sig i pigan Hannah Cullwick. Hon talar till hans mörka sida och väcker den förbjudna åtrån. Hon är allt som kvinnorna i hans egen samhällsklass inte är: stark och frimodig men också hårt arbetande och smutsig. Arthur, som länge haft en dragning till arbetarklassens kvinnor, kan inte undgå att fascineras. Mot alla odds inleder de ett förhållande som är destruktivt för dem båda men som de ändå inte förmår avsluta.

Myrrha är dock inte i första hand en kärlekshistoria i vanlig mening. Snarare handlar den om makt och underkastelse. Redan från början har Arthurs och Hannahs förhållande ett klart drag av masochism, något de båda är medvetna om och förstärker, bland annat genom att Hannah av Arthur får en tung slavkedja i järn som hon bär runt halsen. På ytan förefaller Arthur vara oinskränkt härskare, men det framgår snart att relationen är mer komplicerad än så. Även om Hannah är den som skenbart underkastar sig, tycks hon i slutändan ändå vara starkare än den vankelmodige, osäkre Arthur.
Hannah Cullwick
Det är med andra ord upplagt för lite kinkystuff, men allt sådant lyser med sin frånvaro i boken. Ska inte sticka under stol med att jag är lite besviken. Inte så att jag ville att Kärnborg skulle skriva porr, men jag saknar känslan av passion mellan Hannah och Arthur. För den måste ju ha funnits där? Annars skulle de väl knappast ha inlett ett förhållande, och än mindre fortsatt det trots alla komplikationer. Här närmar vi oss också det som är bokens genomgående problem, nämligen att man aldrig kommer Hannah och Arthur inpå livet. De ägnas drygt 400 sidor, men vi lär ändå aldrig känna dem. Det är som att sitta bakom en tjock glasvägg - du ser vad som försiggår på andra sidan men det är svårt att förstå hur/varför det sker. Jag blir oerhört frustrerad av det i längden. Eftersom de uppenbarligen var en smula annorlunda hade man behövt komma dem nära för att förstå. För vad är annars poängen med boken? Vill vi bara veta biografiska fakta kan vi läsa de engelska studierna som Kärnborg byggt berättelsen på. Jag tänker mig att Kärnborg velat undvika att döma/tolka åt läsaren, men resultatet blir istället att det blir svårt att riktigt komma in i berättelsen och engagera sig. Trist!

Samtidigt finns det scener i Myrrha som är otroligt stämningsfulla, stunder då den verkligen imponerar. De dyker upp här och där, främst när det viktorianska London skildras. Det är smuts, misär och kaos men också en dynamik och kraft som det är omöjligt att inte fascineras av. Hade hela boken varit som de styckena, hade den varit en fullträff. Nu hamnar den någonstans mitt emellan frustrerande ofullständig och spännande originell. Det är svårt att bestämma sig för vad man ska tycka i slutändan. Förvisso tror jag att den säkert kommer få flera positiva recensioner - den känns väldigt mycket som en typisk sådan bok. Mig lämnar den dock med en längtan efter mer, efter att komma närmre. Jag kan inte låta bli att jämföra med romaner som Fabers The Crimson Petal and the White och Waters Tipping the Velvet. Tänk om Myrrha haft bara hälften av den nerv och den passion som finns där! Då hade den varit fantastisk.
***************************************************
Bonus: Se en intervju med Ulrika Kärnborg här! Missa inte heller när hon chattar med läsarna på DN här, idag onsdag kl 13.30.

3 kommentarer:

Ylva sa...

Hmm jag misstänkte och befarade att boken skulle vara lite av en besvikelse... Men jag ska ge den en chans ändå. En viktoriansk roman kan inte vara helt fel, eller hur?

Calliope sa...

Nej, det är nästan oschysst att förlägga romanen i den perioden; de har ju halva inne bara genom att säga årtalen :)

Ylva sa...

Ja, precis, ett knep som garanterar läsare, liksom!