Jag läser Pernilla Glasers nya roman Mitt rätta jag och redan innan jag kommit 100 sidor är jag lite irriterad. Här krisas nämligen hej vilt. Nicke har varit otrogen och när hans fru Robin kommer på honom blir hon så arg att hon förstör hans mödosamt uppbyggda leksakssamling. Hon tar barnen och sparkar ut honom ur radhuset. Han mår dåligt. Än så länge har jag känt mest sympati för det där med den förstörda samlingen. Alla de små samlarfigurerna som brutalt slitits ur sina originalförpackningar och fått sina tunna plastben krossade. Det smärtar mitt nördhjärta och jag kan livligt föreställa mig hur hemskt det skulle vara om någon fick för sig att göra något liknande ondskefullt mot mina saker. Horror!
Men det är också det enda. Istället blir jag tröttare ju längre jag läser - vad är det som gör att just det här parets kris skulle vara spännande att läsa om? Varför skulle jag vilja ta del av deras futtiga gräl? Det står på baksidan av boken att den är en "underhållande moralitet i hög hastighet för en skedmatad sjuttiotalsgeneration" och det borde väl innefatta mig. Fast i och för sig, jag känner mig inte direkt skedmatad. Kanske är det där problemet ligger?
Jag ska ge den några sidor till, men om det inte händer något radikalt överväger jag att ge upp. Jag gillar inte människor som bjuder ut sin kris till allmän beskådan (jag menar inte Pernilla Glaser personligen; boken är väl vad jag vet inte självbiografisk), jag orkar bara inte engagera mig i deras problem. Om folk är så dumma att de försätter sig i såna korkade situationer får de väl ta konsekvenserna? Varför skulle jag vilja läsa om det? Och förljdfrågan: varför ges det ut så mycket krislitteratur? Eller rättare sagt, varför ges det ut så mycket medelmåttig krislitteratur? För att folk ska kunna identifiera sig? All litteratur måste förvisso ha ett visst mått av konflikt för att det ska bli någon intrig, men det blir inte som vissa tycks tro, automatiskt litteratur av det bara för att man stoppar in en konflikt. Inte ens om den handlar om en leksakssamling.
3 kommentarer:
Aaah! Jag känner också hur det skär i bröstet vid sådana extrem-våldsamma attacker på fina collectibles - det var likadant när jag såg Die Hard 4.0 då skurkarna skjuter sönder hela Justin Longs Star Trek- och Star Warssamling. Trodde att jag var ensam om det problemet...
Jag var riktigt fast efter Robson. Men tyvärr har jag inte läst något som fångat mig hos Pernilla Glaser sedan dess..
Måste hålla med där, Amoroso. Jag tyckte att Robson var fantastisk och har nog blivit rätt besviken varje gång sedan dess, men envisas ändå med att fortsätta läsa hennes böcker. Det sista som dör är hoppet, typ.
Skicka en kommentar