07 mars, 2008

Pratmuppscoach

Anders har ångest. Anders bor i villa med fru, barn och hund. Har ett helt gäng vänner men gillar egentligen inte en enda av dem. Och han är så sjukt uttråkad på hela rasket. Hans hjärna går på högvarv och fäller cyniska kommentarer om allt och alla. Fast utåt syns inget. Han ler och hänger med på allt. Så en natt är det något som brister. Han gör en låååång, ful repa på grann-Martins nya skytbil. Det känns förvånansvärt bra. Snart råkar fler i villaområdet ut för lika oförklarliga som olustiga incidenter. Bajsbomber på garageuppfarten, porr-sms till chefen. Hämnaren är född.

Berättelsen om Anders heter Vi i villa och är skriven av pseudonymen Hans Koppel. Tunn och oanselig men inte desto mindre genial. Obligatorisk läsning för alla som likt jag själv tillhör ironiska generationen - särskilt nu när vi blivit 30+ och ägnar en oroväckande stor del av våra söndagar till att gå på husvisningar.

Vi i villa går rakt på sak; här finns nästan bara dialog, tankar och något som snarast liknar scenanvisningar. Dessutom är den skriven i du-form. Det kan låta trist men fungerar utmärkt och ger berättelsen en stark känsla av närvaro. De få sakerna som sägs exakt de rätta - Koppel måste ha spenderat en inte obetydlig stund på att tjuvlyssna på hur folk pratar. Det är så mitt i prick att man inte kan undgå att fnissa förtjust (åtminstone om man är ond och elak som jag; snälla goda människor göre sig icke besvär). Anders är så cynisk och sarkastisk att kalla, hjärtlösa jag nästan blir lite kär i honom när han spyr ur sig den ena förolämpningen efter den andra.

Som om det inte vore nog har jag dessutom lärt mig ett nytt ord: pratmuppscoach. Efter att ha suttit hela morgonen i möte med en just sådan nisse känns Anders som my kind of man.

Det enda jag inte gillar med Vi i villa är slutet. Det kommer alldeles för abrupt och lämnar inte bara Anders utan också läsaren hängande i luften. Bara ett par kapitel till hade räckt. Men det är ett minimalt fel som inte hindrar mig från att gladerligen rekommendera Vi i villa till alla och envar. Jag menar: pratmuppscoach. Det är fortfarande kul.

2 kommentarer:

Lena sa...

Den boken skulle jag gärna vilja läsa, kan kanske hålla mig från att börja med dom "hemska" drömmarna om villa, man och barn. Jag är livrädd för att skaffa mig en villa, att ens vilja ha ett hus gör mig rädd. Det verkar komma sådana tankar när man gått över 30 strecket.
Har lovat mig själv aldrig ett hus för mig.

Calliope sa...

Jag kan försäkra dig om att Vi i villa tar alla såna tankar ur dig omedelbart :)
Själv skulle jag gärna ha ett hus, men då skulle det få ligga ensamt på landet någonstans, över min döda kropp att jag bosätter mig i något villaområde...