Nörden i mig blir genast lite orolig, för jag är väldigt ytlig när det kommer till böcker. Hur omslaget ser ut spelar absolut roll när jag väljer i hyllan. Inte så att jag låter bli att läsa en bok som verkar spännande om den är ful, utan snarare för att jag (alldeles för lätt?) låter mig övertalas att köpa nya, okända författare bara på grund av att framsidan såg cool ut. Tänk om det liksom står en massa underbara men osnygga läsupplevelser kvar i hyllan och gråter när jag travar iväg med deras sämre men tjusigare kollegor?
Kanske är det dagens I-landsproblem, men faktum kvarstår och det är att omslaget spelar en enormt stor roll för vad vi väljer. Den som tror något annat kan komma och jobba ett par dagar hos mig i bokhandeln. Ett tydligt exempel är Curtis Sittenfelds I en klass för sig, där den svenska pocketutgåvan försetts med en tuggummituggande skoltjej. Varje gång jag ska rekommendera den till en kund måste jag börja med att säga "den här boken har tyvärr fått ett missvisande omslag, men den är jättebra, jag lovar" annars tittar kunden skeptiskt på den och tar något med ett mer vuxet utseende. Den engelska utgåvan däremot, går att sälja utan inledande försiktighetsfraser.
För hur kommer det sig egentligen att engelska pocketböcker alltid tusen gånger snyggare omslag än de svenska? När vi packar upp de engelska nyhetssändningarna på jobbet kan jag lätt bli stående en halvtimme och bara titta och vrida och vända på dem och ge små ljud ifrån mig. Oh. Oj. Så fiiiiin. Det händer aldrig när jag öppnar lådorna från Månpocket.
En bonusfråga i sammanhanget är också hur förlagen tänker kring färger på omslag. En bekant till mig som jobbade på ett medelstort svenskt förlag blev starkt ifrågasatt när hon layoutade ett omslag till en andra världskrigetbok i rött. Rött, sade man, det kunde man inte ha på en bok som framför allt riktade sig till män. Nähä? Har vi inte kommit längre än till pojke=blått, flicka=rosa? En snabb blick på våra hyllor för sport, teknik och mode bekräftar farhågorna. Säg en rosa bok som säljer till män. Någon? Da Vincikoden? Är inte den mer...lila...?
Frågan om omslag är hur som helst spännande. Jag skulle gärna höra mer om hur förlagen tänker. Framför allt många av de små/medelstora som tyvärr påfallande ofta envisas med riktigt ruggiga förpackningar. Borde det inte vara precis tvärtom - när man har lagt ner så mycket ansträngning och bara har någon enstaka titel, borde man då inte se till att göra den snyggaste jäkla bok världen skådat så att den har en chans att sälja också? Jag förstår att det är en kostnadsfråga, men ändå. Det kan omöjligen vara dyrare med snygga bilder än fula. Alla olika typsnitt borde väl också kosta lika mycket? Upplys mig!
(Och nej, jag säger inte att alla små förlag gör fula omslag eller alla stora snygga. Det hoppas jag att ni förstår.)
4 kommentarer:
Du är inne lite på förlagens katastrofala genustänk när det gäller omslag. Jag kan bara hålla med - man får verkligen hoppas att de inte förväntar sig lika lite av läsarna när det gäller - läsningen!
Men ibland verkar det faktiskt så. En kurskamrat skrev sin c-uppsats i litteraturvetenskap om sambandet mellan baksidestexter, omslag och författarens kön, och fick ett fullkomligt horribelt resultat. Så gott som alla böcker skrivna av kvinnor såldes som "varma berättelser", paketerade i omslag med mjuka pasteller och uppgifter om författarens civilstånd. Manliga författare sades däremot vara genier som skriver om allmänmänskliga frågor. Deras familj sa man inget om.
Ibland undrar man vad förlagsfolket är för några jävla misantroper. Jag har alltid undrat vilka det är som ligger bakom Antifeministiska samfundet...
Ett exempel på engelska/svenska omslag och "manliga"/"kvinnliga" konvolut är Vad jag älskade(What I loved) av Siri Hustvedt. Det engelska är ju ursnyggt och kan också säljas till män utan att de kastar tvivlande blickar på en. Men den svenska pocketutgåvan.. jag är ofta tvungen att köra övertalning och hänvisa till att Hustvedts man är Paul Auster, som ju många läsande män gillar. Varför gör förlagen så? Tror de att bara för att titeln innehåller ordet "älskade" riktar boken sig till kvinnor? Man blir så förbannad, för det är så många manliga läsare som missar en roman de säkerligen skull gilla (eftersom Hustvedt skriver som Auster fast trehundra ggr bättre...)
"Varm" är ett roligt ord i baksidestexter på både böcker och filmer. Trots att jag (bevisligen) tillhör målgruppen kvinnor så får det helt motsatt effekt på mig; jag väljer bort den om det står så :)
Men visst är det deprimerande, hela fenomenet? Hustvedt är ett mycket bra exempel i raden.
Finns det inga förlagsfolk här som vill försvara/förklara sig?
Det blir ibland väldigt kul i bokhandeln, när man märker hur mycket personalen gillar just de engelska omslagen (de tyska jag handlar på nätet är också oftast mycket fina), de formligen klappar böckerna innan de slår i dem i kassan.
En gång blev det lite besvärligt :o)
Personal:"Oj, vilket fint omslag" (klapp, klapp), "det är sååå roligt med vackra böcker" (håller i boken med båda händerna).
Jag: "Ja, jo, visst, men ähhh... jag har ju betalat och har jättebråttom..."
Personal: "Åhhh, vad fin..." (klapp, klapp igen och drömmande blick långt i fjärran, stadigt grepp en gång till).
Jag: SLÄPP! MIN! BOK! NU!
(knatar iväg i 180 med boken i näven)
Herregud, vad jag skrattade åt det sedan!
Och nej,jag överdriver inte.
För att vara lite allvarlig så vill jag också gärna veta hur förlagen tänker.
Redogörelser för kvinnors familjeförhållanden, men inte för mäns, förekommer ju överallt.
Nästa fråga är om litteratur från olika länder skiljer sig åt även där. Inte lätt att veta, inget skrivet om familj kan ju betyda familj eller ingen familj...
Skicka en kommentar