Att läsa e-böcker på iPad

Att kunna sitta hemma i soffan, komma att tänka på en bok och att sedan bara behöva klicka på en knapp för att två sekunder senare ha den i sin ägo - där har ni det allra bästa med hela e-bokssaken. Efter två veckor som nybliven iPad-ägare och e-boksläsare, är det där det jag gillar allra bäst. Att kunna stilla sitt habegär omedelbart, och att kunna läsa det jag vill ha just där, just då. Troligtvis är det också precis samma sak som kommer leda mig till ruinens brant; har man väl registrerat sig hos Amazon behöver man inte ens ta fram kreditkortet för att köpa Kindleböcker. Livsfarligt, I tell you. Livsfarligt.

Så, hur fungerar det då att läsa e-böcker på iPad? Jag lovade ju att jag skulle rapportera.
Över förväntan, är svaret. Jag är positivt överraskad.

På plussidan:

• Tillgängligheten - det mesta finns anpassat för iPad och det går att läsa böcker i flera olika format och från flera olika leverantörer, både svenska och utländska. 
• Lätt att ladda ner de olika läsarna och få dem att fungera. Det största problemet här var att förstå hur man skulle bära sig åt med bibliotekslånen - man skickas runt på väldigt många olika ställen för att läsa om hur det går till, när det egentligen är hur enkelt som helst. Biblioteket borde skriva ihop en egen guide istället för att bara hänvisa till andras. 
• Att man kan stryka under, markera text och göra anteckningar utan att förstöra boken. Jag ogillar annars att stryka under just eftersom jag inte vill kladda ner. 
• Den upplysta skärmen; vår ena läslampa vid soffan har gått sönder och nu klarar jag mig utan den. Förträffligt så här mitt i vintern. Kanske mindre bra till sommaren, om man vill läsa utomhus. 
• Det tar ingen plats. Det låter ju som en självklarhet, men det tål att påpekas ändå. Hur många böcker som helst - ingen plats. I det här hemmet är det ett smärre mirakel. Det är perfekt för alla de där titlarna som man bara vill läsa en gång. 

På minussidan:

• Lite tung att hålla om man sitter länge/ligger i sängen och läser. Svårt att hitta ett bekvämt grepp. 
• Den känns ömtålig och stöldbegärlig. Skulle nog inte våga ha med den t ex på daglig jobbpendling på tunnelbana/buss. Strandläsning går fetbort, om man säger så.
• Måste laddas ganska ofta. 
• I viss belysning blänker det mycket i skärmen och reflexerna gör det svårt att läsa. 

Eftersom jag använder paddan i jobbet, och därmed behöver den till även andra saker än att läsa e-böcker, känns den sammantaget som ett bra val. En Kindle hade inte räckt till, men hade annars troligen varit att föredra eftersom den är så liten och smidig att ha med.

Om man känner att man saknar den trygga full bokhylla-känslan, går det att ordna. Här en variant från gelaskins.com

De olika e-bokläsarna/koncepten får också olika betyg. Överlägset bäst fungerar Kindle. Det är enkelt att registrera sig och ladda ner vad som behövs, och den ger absolut bäst och bekvämast läsning eftersom man kan anpassa sidornas utseende i så hög utsträckning. Det är också väldigt käckt att den har en inbyggd ordlista (peka på ordet du inte förstår så kommer en förklaring, eller peka+tryck på annan knapp, så googlar den automatiskt det ordet åt dig/slår upp det på Wikipedia). Extremt smidigt och användarvänligt, alltsammans. Och nej, jag är inte sponsrad av Amazon. De har bara kommit lite längre med det här än alla andra.

Bluefire reader (som bibliotekslånen hamnar i) funkar ok men är ingen favorit. Man kan inte anpassa sidornas utseende i lika stor grad, vilket gör att det är lite mer ansträngande att läsa.

Dito är en bra sak som fungerar smidigt och ger läsvänliga sidor. Själva konceptet känns dock som att det är lite nytt och outvecklat ännu; här finns väldigt mycket mer de skulle kunna göra på själva sajten för att det ska bli bättre/roligare/enklare att hitta det man söker. Men det kommer säkert så småningom.

Trinity College Library. Svårt att göra med e-böcker. 

Så - kommer Calliope att överge boken för e-boken? Nej. Definitivt inte. Jag gillar min padda och den har många bra egenskaper, men den är ju fullständigt renons på känsla. Jag har tänkt rätt mycket på det under de här veckorna. När man läser en e-bok får man bara texten, och det är då man förstår att en bok är otroligt mycket mer än bara texten. Mycket av det jag gillar med böcker och läsande sitter i just det där andra, allt det där runtomkring. E-böcker och böcker är två helt olika saker, bra på två helt olika sätt. Ni kan vara övertygade om att jag kommer fortsätta med båda delarna här på bloggen.

Gott nytt år på er allesammans!

Jane Eyre på bio

Fin, julig sak att göra i mellandagarna: gå på matiné! Himla mysigt på alla sätt. Känns om inte annat lyxigt att kunna gå på bio mitt på dagen. Fästmannen och jag gick till stans trevligaste biograf och såg den nya filmatiseringen av Jane Eyre, med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna. Eftersom Jane Eyre är en av mina favoritklassiker alla kategorier, var jag lite nervös över vad de skulle ha gjort med den - men det hade jag inte behövt vara. Det var en alldeles utmärkt filmatisering, som håller sig relativt nära boken. 

Bäst gillade jag miljöerna och att de hade bevarat så pass mycket av den lite skräckiga, gotiska stämningen som boken har. Det finns vissa scener som är alldeles underbart mörka och läskiga. För anglofilen/slottsfanatikern finns här enormt mycket fint att titta på. Till Thornfield Hall har de bland annat använt slottet Haddon Hall i Derbyshire, och det passar verkligen bra. Fint och tjusigt, men samtidigt med den där mörka, dystra och lite lätt olycksbådande känslan som huset i boken har. Jag rekommenderar en bildgoogling för den som vill se mer!

Mia Wasikowska är mycket bra som Jane - ingen direkt överraskning med tanke på att hon redan tidigare gjort så bra ifrån sig som Alice hos Tim Burton. Michael Fassbender är också duktig, men jag tycker att han är lite för finlemmad och välvårdad för att passa som Mr Rochester. Jag skulle hellre ha velat se någon som var lite mer rough. Jag skulle också gärna ha vridit upp det engelsk-engelska inslaget lite mer. Filmen känns mer engelskspråkig än engelsk (om det går att förstå vad jag menar med det?). Jag skulle vilja ha lite mer BBC och Downton Abbey-stilad anglofili över alltsammans.
Men på det stora hela - en riktigt bra filmatisering. Gå och se om ni har möjlighet, och titta för all del på trailern nedan om ni inte redan har sett den!

Kära Arnaldur

Kära Arnaldur, vad har hänt? Jag brukar läsa dina böcker med stor entusiasm och har väntat länge på Svart himmel - men ... den är faktiskt ganska jättetrist. Eftersom jag numera lever efter livet är för kort för att läsa dåliga böcker-principen, kommer jag lämna tillbaka den till biblioteket utan att ha läst ut den. Fallet du har hittat på den här gången är inte spännande, Sigurdur Oli som ska utreda det är mest bara osympatisk, och språket du använder för att berätta alltsammans är farligt nära kliché-gränsen.
Till nästa gång, Arnaldur, vore det därför bra om du tog och hämtade hem Erlendur från den där turen du skickat ut honom, och så vill jag ha en spännande, välskriven bok med ett intressant fall. Ok?

Andra som har läst: Bokbabbel, Bokbrus, Annika, Bokstunder.

Ljust, fräscht & kanske lite menlöst

Jag blir inte riktigt klok på Fredrik Lindström. Vad vill han egentligen med sina noveller och sitt skönlitterära skrivande? Jag läser När börjar det riktiga livet? och blir väldigt osäker på hur jag ska tolka de fjorton novellerna. Det är något i tonen, i berättarrösten, stilen och ordvalet som gör att jag inte kan bestämma mig för hur de ska läsas. Är de ironiska? Är det meningen att jag ska skratta? Driver han med karaktärerna eller menar han allvar? Och vad menar han i så fall? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Jag vill minnas att jag hade ungefär samma känsla när jag läste Lindströms förra novellsamling, Vad gör alla superokända människor om dagarna? Det vilar något vagt irriterande ofärdigt över texterna, något som skulle kunna vara intressant påbörjas men sedan lämnas hängande i luften utan att varken ha gjort till eller ifrån. Att den boken skulle ha sålt i 270000 ex och därmed vara Sveriges mest sålda genom tiderna som förlaget nu framhäver, känns lite underligt (kanske rentav lite tragiskt, med tanke på hur många andra bättre novellsamlingar det finns).
Lindström skriver inte dåligt, absolut inte, men han är långt ifrån en fullfjädrad novellförfattare. Det känns nästan som om han är rädd för att ta saker och ting på allvar; att han hellre stannar i det halvironiska Ljust & Fräscht-sättet att skriva som han odlade i showen med Schyffert. Vi ser på oss själva, ser alla småkonstiga saker vi har för oss och skrattar lite osäkert åt alltsammans, typ. Det funkar inte jättebra i bokform.

Det jag framför allt irriterar mig på är att det känns som om Lindström har en massa bra uppslag, att han presenterar flera intressanta scenarion, men att han sedan inte gör så mycket av dem. Han skrapar lite på ytan, visar oss att så här ser det ut - och sen är det slut. Inget mer, inget djupare. Jag blir frustrerad, för jag tycker att det känns som slöseri med bra idéer. Trendkänslig, underhållande och lättläst skildring där det är lätt att känna igen samtiden, javisst - men sen då? Det säger ju just ingenting? Jag kan ha svårt för noveller i god tid just eftersom jag inte gillar att de alltid tar slut just när man börjat komma in i dem, och här är det väldigt mycket så. Lindström skulle kunna göra så väldigt mycket mer, men istället blir det mest bara ljust, fräscht och kanske lite menlöst.

Andra som också har läst: Bernur, Bokmania, Kulturbloggen, Sydsvenskan, SvD, GP, Expressen.

GOD JUL!

Må katt-tomten bringa er många ljuvliga bokpaket och stor lycka!

Julkramar // Calliope

Calliope är med iPad

Ni som känner mig vet att jag hyser en stor kärlek till mina böcker; jag inte bara läser dem utan klappar gärna lite på dem i hyllan när jag går förbi. Pysslar om dem och ser till att de har det bra. Postar oförsvarligt många bokhyllebilder på bloggen, och oooh:ar över vackra bibliotek.

Det är därför ingen överdrift att säga att jag känner mig lite ovan när jag nu å jobbets vägnar har blivit med iPad, på vilken jag bland annat ska läsa böcker. Är dock mycket nyfiken på att testa! Redan nu kan man konstatera att för den som enbart vill läsa böcker, är en Kindle eller liknande ett bättre alternativ, eftersom den väger betydligt mindre än iPaden och dessutom är snällare mot ögonen. Men jag ska som sagt jobba med annat också, så då räcker tyvärr inte enbart läsplatta till.

Böckerna ni ser på bilden tillhör inte flickan som har skrivit inlägget ...

Hittills har jag laddat ner appar för bl a Dito och Kindle. Via Kindle har jag dels laddat ner en gratisbok (bara en sån sak - man kan få gratis böcker!) om viktorianska sinnessjukhus (det låter väldigt mycket jag), dels fixat julläsning i form av Dash & Lily's Book of Dares som jag tänkte skulle passa någonstans mellan pepparkakorna och julklappsöppnandet.

Att handla via Kindle var fånigt enkelt och mycket farligt; det känns ju inte som om man handlar så det är väldigt lätt att klick-klick-klicka hem lite mer än det var tänkt. Handlar man i en fysisk butik, får man ju åtminstone bära hem tunga kassar som straff, så då märker man mer vad man har gjort. Här är det snarare: ooops, nu fanns det visst tre böcker här, och oj... Det kan alltså hända att jag är bankrutt redan innan nyår. Hur det än går, lovar jag att rapportera om utfallet, och om hur det är att köpa-låna-läsa böcker på iPad.

Jag är lucka 18!

Men ooh, jag har blivit lucka 18 i Fiktiviteters fina julkalender helt utan att märka något! Jag skyller på julstress; min reader och jag är just nu inte i synk, milt uttryckt... Anyhoo, så himla roligt!
Calliope har en synnerligen pricksäker förmåga att gräva fram en massa litterära prylar som när man läser om dem och ser bilder av dem på bloggen inser att man nog inte kan leva utan, skriver Fiktiviteter.
Tack, säger jag! Och hehe - vänta bara, så ska vi se vad mer jag kan gräva fram som väcker habegär...

Deep down south

Dirt roads som leder rakt ut i ingenstans, skallerormar som hittas i brevlådor, sausage biscuits som äts på flottiga diners, vapen som hanteras av unga dammiga män och äldre dito, igenbommade butiker och stilla vattendrag där lik plötsligt flyter upp - i Tom Franklins Mississippi är vi verkligen djupt ner i den amerikanska södern, med allt vad det innebär. Det är varmt, svettigt, släpigt och våldsamt. Ganska oemotståndligt, med andra ord. Åtminstone i bokform.

I centrum för Tom Franklins Crooked Letter, Crooked Letter står Silas och Larry, polis respektive outcast i den lilla staden Chabot. En ung flicka har försvunnit, och allas misstankar riktas mot Larry eftersom han redan varit misstänkt för ett liknande fall, för länge sedan. Det löstes aldrig, men i bybornas ögon var Larry skyldig. Scary Larry, kallar de honom. När det nya försvinnandet sker, hamnar Larry åter i fokus. Men vad var det egentligen som hände den där mörka kvällen för så många år sedan?

Crooked Letter, Crooked Letter utspelas till lika stor del i det förflutna som i nuet. Både Larry och Silas visar sig bära på hemligheter, och är inte alls de personer man i förstone tror. Även om det finns både mord och annat i boken, är den inte att betrakta som en deckare; tvärtom är den en av de de där böckerna som faktiskt gör skäl för beteckningen kriminalroman.
Jag hade av någon anledning fått för mig att den skulle vara en mer klassisk deckare, och blev därför lite konfunderad. En smula otålig också - Franklin berättar sin historia lååååångsamt, och just nu hade jag kanske hellre läst något mer lite mer action. Men det felet ligger hos mig och ska inte hållas emot Franklin. För den som söker en stämningsfull (och stundtals ganska läskig) bild av amerikanska södern, eller en välskriven berättelse om två udda män, är Franklins bok perfekt.

Andra som också har läst: Dark Places, Bokbabbel, boktok73, Annika (aklb),

Liljestrand och männen

Två morgnar i rad har jag sett honom nu, samme man. Strax före klockan sju kommer han springande in mot stan längs gatan utanför. Han är ung och vältränad och springer snabbt. Det är Kandidaten, tänker jag. Professorn, CC, måste ha hamnat efter. 

Naturligtvis är det bara jag som inbillar mig - men efter att ha läst Jens Liljestrands Adonis, kan jag inte låta bli att le när jag ser den där mannen springa med långa, snabba steg genom vintermörkret. Det är precis som i boken, precis så springer en av karaktärerna morgon efter morgon, på just den gatan. Jag tycker om de där tillfällena när man plötsligt råkar på någon som tycks vara tagen rakt ur en eller annan bok man läst. 

Jag tycker också mycket om Adonis. Den känns som en utveckling av det som var så bra med novellerna i Paris-Dakar, och det är roligt att Liljestrand här får möjlighet att skriva långt, att fördjupa berättelsen. I Adonis möter vi en grupp män i yngre medelåldern, som samlats för en grabbhelg på landet. En gång var de nära vänner: under studenttiden i mitten av 1990-talet i Lund utgjorde de kören Adonis. Men att det var länge sedan blir snabbt skrämmande klart när alla anlänt till stugan. Mycket har hänt, och de är inte längre de personer de en gång var. 

Vi får följa de sju männen i var sitt kapitel med tillbakablickar på åren i Lund. Allteftersom berättelsen fortsätter, blir det mer och mer obehagligt när man förstår vad som pågick (och fortfarande pågår). Liljestrand är skicklig på att portionera ut information i små små bitar, och rasande duktig på att hela tiden vrida berättelsen en liten aning för att visa hur olika en och samma händelse kan upplevas beroende på vems ögon man ser den genom. Jag gillar det skarpt. Ibland kan det bli lite förvirrande att hålla ordning på alla namn och relationer, men det fungerar för det mesta. 

Det som främst fångar mig är personporträtten. Jag köper inte riktigt alla vändningar i plotten (framför allt inte på slutet, men det är svårt att säga något om det utan att spoila, så jag låter bli), men är villig att bortse från dem bara för att tillsammans med Liljestrand få kika in i de här människornas huvuden. Det är något med sättet han skildrar män på; det fanns där redan i Paris-Dakar, men kommer ännu mer fram i Adonis eftersom den utspelar sig i en så maskulint dominerad miljö. Otroligt spännande att läsa om - och otroligt skönt att inte vara man själv om det är så det känns ...

Så - mycket bra bok! Den lever upp till de högt ställda förväntningarna jag hade efter Paris-Dakar. Och man behöver absolut inte ha studerat/bott i Lund eller sjungit i kör för att uppskatta den, ska tilläggas. Den är helt enkelt bara en rakt igenom bra roman. 

Andra som också läst: GP, Expressen, DN, SvD, Skånskan, Bokhora, Fru E, Annika Koldenius.

Tack till Ordfront för rec ex!

Paketöppning de luxe

En födelsedag som börjar med att man hittar de här i två paket - det är fint, må jag säga! Gillar också att muggen kommer från lillebror och boken från mamma, men att de ändå lyckats färgkoordinera sig så fint. Tack till båda två!

Lovar också att återkomma med recension av såväl muggens drickvänlighet som bokens läsdito. Är mycket nyfiken på båda delarna!

Every day is Caturday

Riktiga Caturday var ju igår, men hey - every day is Caturday, eller hur?

Bild från Vintage Books & Anchor Books.

Mr Darcy's proposal pillow

Vem skulle inte vilja lägga sitt huvud på Mr Darcy's proposal pillow?

På mitt favoritställe Etsy hittar man denna fantastiska kudde, med det berömda citatet. Om det där med frieri inte redan vore avklarat för min del, skulle chanserna att jag svarade ja öka väsentligt om frågandet på något vis hade innefattat en sån här.

Hett tips till er som vill fånga en litterär fru, med andra ord. Köp en Darcy-kudde och smyg ner den i hennes säng.

Viss försiktighet bör väl dock iakttas: det KAN ju hända att den litterärt bevandrade flickan börjar jämföra er med nämnde Darcy, och då är det säkrast att ni svarar upp mot konkurrensen, annars kan alltsammans få ett synnerligen sorgligt slut.

Etsy har även många andra litterära kuddar, bl a en annan Darcy, en Moby Dick och en jätteful Virginia Woolf.

Lockande 1920-tal

I det senaste engelska nyhetsbrevet från Adlibris hittar jag nyutkomna The Scrapbook of Frankie Pratt av Caroline Preston, och faller pladask. Det här måste ju vara för mig: 1920-tal, en ung flicka med författardrömmar, studier vid Vassar, flytt till Paris, umgänge med kulturbohemerna kring Shakespeare and Company... alltsammans presenterat med sjukt snygg vintage ephemera (är inte det ett uttryck att älska, så säg) från författarens egen samling, i en blandning mellan roman och scrapbook. A novel in pictures, säger beskrivningen. Boken är dessutom blurbad av Audrey Niffenegger och Jaqueline Winspear. Ooh, säger jag. Ooh.

Bokvideon gör mig inte heller mindre intresserad:

Denna läggs genast till på önskelistan. Hör du det, tomten?

Adlibris har tyvärr inte så mycket info om boken, men mer finns att läsa hos Amazon.

Pytte-Knaus

Så här efter tre lästa delar av Knausgårds Min kamp, borde jag kanske ha kunnat förutse att jag skulle vara helt knockad efter avslutad läsning, men icke. Jag sitter ännu en gång här och är överraskad över hur bra det är. Och det vill inte säga lite - eftersom jag tyckt så bra om de tidigare delarna har jag ju nu skyhöga förväntningar. Del tre infriar samtliga, och lyckas dessutom göra mer därtill. Helt sjukt. Ni kan således räkna med fortsatt Knaus-feber från min sida.

Del tre skildrar pytte-Knaus, alltså Karl-Ove från födseln och upp till de första skolåren. Familjen bor i ett villaområde i Tromöya och världen är liten. Jag blev förvånad över hur annorlunda den här delen kändes jämfört med de tidigare; både ton, stil och innehåll är en annan. Det känns verkligen som att Knausgård har gått in i sig själv som barn fullständigt, och helt lämnat sitt vuxna jag därhän. Blicken vi ser med är barnets, och världen avbildas just så som ett barn ser den. Det är omöjligt att inte börja minnas sin egen uppväxt, att inte minnas och verkligen känna hur det var.

Det mest påfallande - och upprörande - är den totala skräck som den unge Karl-Ove känner inför sin far. Folk har klagat på hur pappan skildras i seriens första del, med alkoholism etc, men jag blir väldigt mycket mer upprörd över hur pappan uppför sig här. Han håller ett mycket starkt grepp om hela familjen, skrämmer/hotar barnen på ett extremt obehagligt sätt. Han framstår som lynnig, omogen, sträng och orättvis. För Karl-Ove gäller det att hela tiden ligga ett steg före, att hela tiden försöka fundera ut hur pappan kommer att reagera för att om möjligt minska skadan och mildra hans humör. För är pappa arg, då händer det hemska saker. Det spelar ingen roll om man verkligen har gjort något dumt eller inte, om pappan tror att man gjort något blir man straffad. Hårt.

Det är hjärtskärande att läsa om hur totalt utlämnad Karl-Ove är, och det känns otroligt sorgligt att höra att det enda mål han som vuxen själv haft med sina egna barn är att de inte ska vara rädd för sin pappa på samma sätt som han var. Hemskt! Samtidigt ger del tre en bakgrund till mycket av det som händer i de tidigare delarna, gör dem lättare att förstå.

Var bara tvungen att testa hur det kändes att posta en korthårs-bild på Knaus.

(Det kändes ok, men långhårs-Knaus är fortfarande favvo.)

Skildringen av förhållandet till pappan är mörk, men det finns också mycket annat i boken (tack och lov, får man väl säga). Allt är inte grymt; det finns många passager som är väldigt roliga också. Pytte-Knaus är ett lite annorlunda, ganska känsligt barn och han försätter sig i många bisarra situationer. Jag gillar särskilt en scen där hans dåvarande lilla flickvän gjort slut, och han ikläder sig de fulaste kläder han kan hitta. Han går förbi utanför hennes hus i fulkläderna med dålig hållning, bara för att hon ska SE hur illa hon gjort honom. Hur ful sorgen efter henne gjort honom. Hehe.

Det finns mängder av scener som jag älskar, och som jag gärna skulle återberätta - men jag ska besinna mig och låta bli. Jag nöjer mig med att säga att Min kamp 3 är en lysande barndomsskildring, och att min beundran för Karl-Ove Knausgårds insats växer med varje bok. Det är ett mäktigt, märkligt projekt han givit sig in på, och jag kommer troligtvis dö en smula efter att jag läst sista delen. Jag vill bara läsa mer.

Andra som också läst: DN, GP, Therese E.

Fint vårboksnummer med Yoko Tanaka

Låt mig bara säga att omslaget till Svensk bokhandels vårboksnummer som damp ner i lådan idag är ett av de snyggaste hittills! Älskar alla de små figurerna som klättrar på stegen på båda sidorna av katalogen. Att illustratören, Yoko Tanaka, i intervjun inuti tidningen dessutom berättar att hon bor tillsammans med man och "trillingkatter från Thailand" gör ju inte saken sämre. På bilden ovan syns inte omslaget så jättebra, men passa på att kika på det om ni är på biblioteket eller någon annanstans där tidningen finns.

Jag rekommenderar också varmt en bildgoogling på Yoko Tanaka eller ett besök på hennes hemsida - underbara bilder! Fantasifullt & sagoaktigt, ofta lite mystiskt med ett mörkt drag. Hon har illustrerat en hel del böcker - något man verkligen förstår när man ser bilderna. Jag tycker att det är som om berättelser börjar skriva sig själva i huvudet när man ser hennes bilder.

När författaren själv får läsa

Författaruppläsningar.

Det händer alltid något med texten när den som skrivit själv läser upp den. Ibland kan orden få en helt annan, ny innebörd när författaren väljer att lägga betoningen aldrig så lite annorlunda än man som läsare tänkt sig att den ska vara. Mycket fascinerande, tycker jag!

En av mina favoritdikter, Det är vackrast när det skymmer, får till exempel en helt annan rytm när Pär Lagerkvist själv läser den högt. Lyssna:

Också en sak jag aldrig tänkt på förut - Pär Lagerkvist pratade kraftig skånska! Dvärrrrgen, typ. RRRR.

Ett måste för chokladfanatikern

Igår firade min lillebror sin födelsedag - så nu kan jag äntligen, utan att förstöra några överraskningar, tala om vad han fick i present: Jeanna Kanolds Med kärlek till choklad. Lillebror bor i Göteborg och har därför naturligtvis koll på de inhemska sötsakerna, som till exempel Flickorna Kanolds chokladbutik. Jag har hört de mest underbara ting om chokladen därifrån - och när jag nu lite försiktigt bläddrade i boken efter att ha fått hem beställningen, förstod jag ju vad alltsammans handlade om. Med kärlek till choklad är just det: en totalhyllning till choklad.

I en synnerligen fint formgiven och trevligt skriven bok, berättar Jeanna Kanold som driver företaget i Göteborg allt om choklad: ursprung, tillverkning, olika sorter, historia och mycket mer. Tyngdpunkten ligger dock på recept och oh my god, vilka recept! Jag vill prova ALLT. Här finns naturligtvis flera olika recept på tryffel och annat godis, men också lite mer udda desserter och de mest ljuvliga bakverk. Det är ofta lite udda kombinationer, men det låter så gott att man håller på att dö sötedöden. Alltsammans är också jättefint serverat + fotat och pedagogiskt beskrivet. Det blir nog en beställning till av Jeannas bok, till mig själv den här gången.

Titta - tryffeldisken hos Flickorna Kanold bara fortsätter och fortsätter ...

Nytt av Therese Bohman

Ikväll ämnar jag läsa senaste numret av 10-tal - en tidskrift jag läser rätt sällan. Men den här gången kunde jag inte motstå trion Therese Bohman, Eli Levén och Elisabeth Hjorth, som alla intervjuas i numret. Där finns också ett stycke nyskriven text av Therese Bohman, som jag är mycket pepp på att läsa. Tyckte ju mycket om Den drunknade, och brukar följa henne även på bloggen. Så nu: finläsning! Måste säga att det tjocka, matta pappret i tidningen känns väldigt lyxigt...

Downton abbey - Lord Granthams bibliotek

Hörni, varför har vi inte pratat om hur fint biblioteket i Downton Abbey är?

Eller har vi det? Jag har väl inte missat något? Nå, då pratar vi om det igen, nu. Jag älskar Lord Granthams bibliotek. Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett sånt rum (Äh, vem försöker jag lura? Jag vill ha ett helt sånt hus). Jag skulle sitta i en av de där röda, mjuka fåtöljerna och läsa och dricka te. Jag skulle smälta in i omgivningarna. Hur naturligt som helst.

Bildgooglade lite (sökord: bibilotekspornografi, typ.) och hittade utöver ovan visade bild, även den här artikeln. Daily Mail skriver långt och läsvärt om Highclere Castle, som ju Downton-egendomen heter egentligen.

Oooh, säger jag. Där kan vi bland annat läsa att det fiiiina biblioteket har nästan 6000 volymer, den äldsta av dem är från 1500-talet, och att slottet numera är väldigt populärt turistmål. No shit? Jag vill åka dit, gärna nu omedelbart. Ge mig en resa, någon?

Klicka här, så får ni se lite rörliga bilder från biblioteket. Fatta att man kan ha bröllopsfester där inne. I biblioteket! På Downton! Varje flickas dröm. I alla fall varje förnuftig flickas dröm.

Calliope årets bloggare i Vi läser!

Jag har blivit utsedd till årets bloggare av tidningen Vi läser!!!

I det senaste numret (6/11), finns en lista över bokåret 2011 och där hittar vi Calliope Books med motiveringen "Välformulerat, välfunnet och vasst om böcker och läsning".

Motiveringen gör mig otroligt glad, för det är ju precis så jag vill att Calliope Books ska vara. Så himla kul! Yay!

Den enda logiska belöningen

All work and no play makes Calliope a dull girl.

Det har varit mycket jobb på sistone. Och än är det mycket kvar.

Den enda logiska lösningen på alltsammans var att jag belönade mig själv för ett hittills fint utfört verk med en BookBook från Twelve South, ni vet det där vådligt snygga MacBook-fodralet som ser ut som en antik bok. Ett rött sådant är på väg hem till mig i detta nu. Det känns redan lite bättre. Retail therapy at its finest.

Eldvittnet Keplers bästa hittills

Stäng av telefonen, boka om alla möten, bunkra upp med mat och framför allt - var inte ensam hemma. Där har ni mina bästa tips om ni ska läsa Lars Keplers Eldvittnet. Den tredje delen i serien om Joona Linna är nämligen sjukt spännande, brutal, ruggig och totalt sträckläsningsframkallande. Det går liksom inte att göra så mycket annat än att läsa ut den på direkten. Och rädd blir man. Det finns scener här som ... ja, man blir rädd, helt enkelt. Särskilt om man som jag är klyftig nog att läsa den när sambon är bortrest och man sitter ensam i ett mörkt rum. Mycket osmart sak att göra.

Eldvittnet börjar på den ensligt belägna anstalten Birgittagården, där unga flickor med destruktivt beteende vårdas. En natt kommer ett panikslaget telefonsamtal från hemmet till en kuratorerna: nattpersonalen är försvunnen, det är blod överallt och i isoleringsrummet ligger en av de intagna flickorna mördad. Polisen riktar snart misstankarna mot en av de andra flickorna på hemmet - men var finns hon nu?

Eldvittnet är som sagt riktigt ruggig och stundtals extremt våldsam, så har man ont av sådant kanske man bör välja något annat. Men för alla andra - läs! Spännande, spännande, spännande! Definitivt Keplers bästa bok hittills, både vad gäller själva plotten och hur den berättas. Är framför allt imponerad av effektiviteten; det är pang på och högsta fart rakt igenom. Ett oerhört driv och inget lullull. Psykologin är kanske inte på topp alltid och porträtten av folks inre liv haltar en aning ibland. Detsamma gäller språket som knappast är poetiskt, utan mest bara ser till att få jobbet gjort. Men jag köper det ändå eftersom boken har så mycket annat som talar för den. Den är underhållande, helt enkelt. Och så slutar den med en cliffhanger som gör mig väldigt intresserad av att så snart som möjligt få läsa nästa del i serien... Må den komma snart!

Tack till Albert Bonniers förlag för läsex!

Andra som också har läst: Bokhora (Johanna, jag märkte aldrig att de viskade en massa? Däremot knarrade det fasligt ofta i allehanda golv!), GP, Annika Koldenius, Mettes pocketblogg, HD.

Läs även vad jag tyckte om Paganinikontraktet och Hypnotisören.

Underhållande och välgjort 1700-tal

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var lite nervös när jag började läsa Frida Skybäcks debutroman Charlotte Hassel. Jag har länge följt Fridas blogg, och läst om hur hon skrivit, skrivit och skrivit, skickat in, blivit refuserad, skickat in, skrivit igen - och nu fått sin bok antagen. Jag har läst om releasefester och signeringar. Det känns nästan som att jag varit med om alltsammans på ett hörn, även om Frida och jag inte alls känner varandra. Så därför var det faktiskt med viss bävan jag började läsa. Tänk om boken visade sig vara jättekass när den

äntligen kom? Konstigare saker har ju hänt...

Charlotte Hassel utspelar sig under andra hälften av 1700-talet. Efter en dramatisk kväll som slutar extremt illa, tvingas den då blott sextonåriga Charlotte fly hemifrån för att undgå att fällas för ett brott som straffas med döden. Hon växer istället upp i England där hon blir tvungen att skapa sig ett helt nytt liv på egen hand.

När hon flera år senare återvänder till Stockholm, sker det i största hemlighet. Hon presenterar sig inte längre som Charlotte Hassel utan som den blivande fru Andrew Knightley av Wellingborough. Avsikten med besöket är att försöka hindra systern från att gifta sig med en av männen som bidrog till allt det där hemska som hände när Charlotte var ung.

Men hur ska hon kunna övertala systern utan att röja sin identitet? Om hon talar om vem hon egentligen är riskerar hon att arresteras. Och hur ska hon hantera Axel - han som var hennes stora kärlek och som hon aldrig har kunnat glömma? Innan Stockholmsvistelsen är över, har Charlottes hela liv kommit att förändras i grunden.

Lite tidstypisk hatt-inspiration

Charlotte Hassel är ett på många sätt ganska klassiskt kärleksdrama, där man känner igen flera av byggstenarna. Här finns de typiska älskande unga tu, svårigheterna som driver dem isär och hela baletten med hinder som de kämpar för att överkomma. Det hade med andra ord kunnat bli en rätt trist och förutsägbar historia av det hela - men Frida Skybäck undviker den fallgropen genom att göra Charlotte till en synnerligen egensinnig person som det är roligt att som läsare umgås med.

Överhuvudtaget är ordet rolig en nyckel till varför jag efter några sidor släpper den där inledande oron och istället bara läser: Charlotte Hassel är sjukt underhållande. Stora frasande klänningar, intriger smidda i Gamla Stans mörka krokiga gränder, passionerad kärlek, hästskjutsar och pudrade peruker - jag älskar ju sånt.

Jag är också mycket imponerad över hur Frida Skybäck hanterar den historiska miljön. Den känns både välresearchad och helt naturlig. Bra jobbat där! Lite svagare är delen som handlar om de politiska händelserna, men jag uppfattar inte den som det viktiga i sammanhanget. Hade den varit det, hade den behövts byggas ut. Och så hade det varit bra om förlaget korrekturläst lite bättre; även om jag p g a mitt jobb är totalt miljöskadad när det gäller sådant, fanns här lite väl många fel som hade varit enkla att rätta till.

Med det sagt är Charlotte Hassel likväl en alldeles utmärkt debut. Den passar för alla som vill ha något riktigt romantiskt. Det enda som grämer mig är att jag inte hade en ask überlyxiga praliner till hands under läsningen - det hade matchat boken perfekt!

Heja Frida! Jag fortsätter följa bloggen och väntar med spänning på nästa bok!

Tidningen Kulturen har också läst.

Tack till Frank förlag för läsex.

Betala dyrt? Ja, gärna!

Jag har köpt Jeffrey Eugenides The Marriage Plot (och låt mig tillägga att jag är så pepp på den att jag nästan ... ja, jag vet inte - men pepp! Superpepp!), äntligen.

Jag betalade 178 kr för den.

Jag kunde ha köpt den för 107 kr.

Varför i all världen betalade jag så mycket då?

Jo, av den enkla anledningen att jag valde att köpa den i en "riktig" bokhandel istället för på nätet. Köpet gjordes på fina Hamrelius i Malmö, i det här fallet.

Varför?

Jo, för jag tycker att de ska finnas kvar.

Det är mycket enkelt. Köper man inte böcker i bokhandeln, kan inte bokhandeln finnas kvar. Det gäller alla, stora som små. Jag gillar att köpa böcker på nätet också, men försöker att tänka på att faktiskt köpa böcker i de fysiska butikerna också. De jag tycker om, ska tilläggas. Bara hos dem. Bara för att jag tycker om dem och vill att de ska vara kvar.

Jag tycker att du ska göra likadant. Det är värt att betala de extra kronorna det kostar - bara för att få ha kvar möjligheten att gå in i en fin bokhandel även i framtiden. Välj den butik du gillar bäst och hjälp dem att finnas kvar. Du har råd med det.

Värt att betala för att bevara: Shakespeare & Co i Paris.

Bilden hämtad från den MYCKET trevliga sidan Most interesting bookstores of the world.

I mord finns inga vinnare

En ung kvinna mördas brutalt i sitt hem och när polisen kommer till platsen finner de en stor summa pengar, tjocka sedelbuntar gömda under bordet i köket. Samtidigt begår en mycket illa omtyckt affärsman självmord en bit därifrån. När kriminalinspektör Alex Morrow utreder de båda dödsfallen hittar hon ledtrådar som pekar på att de hänger samman. Men vad är det egentligen de två döda har dolt?

Getingsommar är Denise Minas andra bok om Alex Morrow; en fristående fortsättning på I midnattens stillhet. Jag har inte läst första delen, men det kändes inte som att det gjorde så mycket. Det gick fint att följa med ändå. Jag tycker att serien om Alex Morrow (åtminstone det jag har sett av den hittills) är ganska typisk Denise Mina; den påminner en hel del om hennes Garnethill-trilogi, framför allt om man ser till stilen. Det är samma skitiga, råa känsla, samma brutala och ofta fattiga, socialt utsatta människor som skildras. I Getingsommar får vi förvisso följa med in i den rika världen, men det visar sig snart att det är ungefär lika skitigt där också...

Om jag låter lite trött, beror det på att jag inte riktigt föll för Getingsommar. Jag tyckte att den lät grymt spännande när jag läste om den innan, men när jag väl var inne i berättelsen lyste den där spänningen med sin frånvaro. Läsaren vet redan från början vem som begick mordet, och berättelsen om hur polisen försöker nysta upp fallet räcker inte riktigt till för att man andlöst ska vilja läsa vidare. Handlingen flyter mest på i ett stilla tempo rakt igenom. Nog för att det kan vara intressant att se drivkrafterna bakom ett brott, att följa klasskildringen och den feministiska agendan som Mina ställer upp - men där tycker jag inte att hon lyckas helt. Förklaringarna blir grunda och känns ganska stereotypa. Det hade behövts något mer för att riktigt gripa tag.

Och så var det det här med råheten. Attityden, och det stenhårda språket. Jag kan inte riktigt förlikas med det i det här fallet, även om jag vet att det är en sida hos Mina som många uppskattar. För mig ställer det sig snarare i vägen för gestalterna; den hårda attityden de visar upp stoppar mig från att lära känna dem (eller ens vilja göra det). Undantag finns, men de är få. Istället känns det som om det är en tävling om vem som kan vara hårdast, vem som kan sätta upp tuffaste ansiktet utåt. Jag kan gilla hårdkokta deckare/skildringar av utsatta miljöer, men här funkar det inte riktigt för mig. Jag har också lite problem med att så mycket lämnas outsagt - det är meningen att man ska förstå ändå, men det gör inte jag... Kanske är jag lite osmart, jag vet inte.

Så Getingsommar blir tyvärr inte den där sjukt spännande boken jag hade hoppats på. Jag tror absolut att många kan gilla den; många kommer säkert bättre överens med Alex Morrow och hennes kollegor än vad jag gör. Något Mina-fan som kan jämföra mer än jag kan med de andra böckerna?

Andra som läst: DN, SvD, Snowflakes in rain.

Den stora glömskan

Kanske borde man ge stilpoäng för rent och skärt mod: att heta Ajvide, utan att vara John, och att ändå ge ut en bok som skulle kunna klassas som skräck - det kräver nog ett visst mod. Lite som att vara son till Stephen King och skriva skräck, tänker jag mig (Joe Hill, alltså). Det kan inte vara alldeles enkelt. Om inte annat bara för att alla gör precis det jag gör nu - jämför med den man är släkt med.

I det här fallet känns dock en jämförelse mellan Mia Ajvide och hennes man inte helt omotiverad. Jag tror faktiskt att jag skulle ha gjort den associationen även om de inte alls varit släkt. För i Mias debutroman Mannen som föll i glömska finns det en ton eller en känsla, ett sätt att se på världen som i mångt och mycket påminner om John Ajvide Lindqvists böcker. Ett förhållningssätt. I Mannen som ... finns det dock inget övernaturligt, åtminstone inte i strikt mening. Vampyrer, zombies och andra väsen lyser med sin frånvaro.

Därmed inte sagt att allt är helt normalt. Det är snarare psykologisk skräck. I Mannen som ... följer vi Jack, en vanlig man som en dag plötsligt märker att något är väldigt fel. Folk reagerar konstigt på honom; hans kollegor tycks glömma bort att han är där och hans fru blir rädd för honom. Allt eftersom dagarna går blir det värre och till slut är det inte längre någon enda som känner igen honom. Han är en främling för sin egen familj och kan inte ta kontakt med någon eftersom alla glömmer honom i samma stund som de vänder blicken från honom. Han är fullständigt ensam och tvingas iväg från sitt hem.

Mia Ajvide

Mia Ajvide skildrar Jacks "försvinnande" på ett stillsamt men krypande obehagligt sätt som gör att man verkligen känner det som händer. Det är lätt att leva sig in i Jacks värld och hans problem, omöjligt att inte själv börja fundera på hur det skulle vara att leva i samma sorts totala isolering som han gör. Språket är exakt och ofta vackert; det märks att Mia Ajvide tidigare skrivit lyrik. Jag gillar också kopplingen bakåt i tiden och den historiska gåtan som Jack stöter på.

Däremot passerar boken någonstans i mitten den väldigt fina gränsen för vad som är trovärdigt och inte. Missförstå mig rätt - en skicklig författare kan få mig att tro på vad som helst och Mia Ajvide lyckas länge hålla mig fascinerad av Jacks osannolika berättelse - men efter ett tag blir det för mycket. Berättelsen vacklar betänkligt. Jag tror att det sker när Jack upptäcker att det finns andra bortglömda och börjar umgås med dem. Där blir berättelsen för överdriven, för otrolig och helt enkelt bara för mycket för att jag ska köpa den. Det blir sociala intriger i gruppen, action och maktkamp som slutar i en scen som milt uttryckt känns tveksam - och någonstans i allt detta går det jag gillade med boken helt förlorat. Jag tyckte mycket bättre om den i början, när fokus helt låg på Jack. Beskrivningen av hur han glider längre och längre ut från sitt vanliga liv var fantastisk. Resten - not so much.

Med det sagt hoppas jag verkligen att Mia Ajvide fortsätter skriva prosa. Jag gillade hennes dikter i Om en flicka vill försvinna, men hon har helt klart potential för att skriva längre berättelser också även om den här inte höll hela vägen. Väntar med spänning på mer!

Tack till Albert Bonniers förlag för rec ex!

Något är fel i Frankrike

Ett mystiskt hus, ett försvunnet barn, en helskum mamma och en naiv au pair - i Hanna von Corswants debutroman Barnflickan finns många byggstenar som villigt skulle kunna låta sig fogas samman till en ganska läskig berättelse.

Vi möter den unga Karin kommer från Sverige till Frankrike för att arbeta som barnflicka hos en familj på landsbygden och som hoppas att den nya miljön ska få henne att komma över det hemska som tidigare hänt henne. Men väl där uppför sig Madame, mamman i den franska familjen, mycket underligt. Hon vill inte kännas vid att Karin skulle ha fått tjänsten som barnflicka - för det finns ju inget barn. Pojken som bott i familjen är död. Men hur och när dog han egentligen? Och varför har ingen sagt något till Karin?

De flesta normalt funtade skulle nog ha rest tillbaka hem i det läget, men Karin stannar. Det franska huset och den underliga familjen utövar en säregen dragkraft på henne och ju längre hon blir kvar, desto mer dras hon in i den bisarra tillvaron i huset. Snart blir hon också varse att hon kanske inte längre ens KAN ta sig därifrån...

Barnflickan har som sagt alla element som en skräckroman behöver, och efter att ha hört Hanna von Corswant berätta om den på bokmässan var jag extremt pepp på att läsa. Jag kastade mig över boken direkt när den kom med posten - och mjäää.... que?... nääää.... Det vart liksom inte alls som jag hade väntat mig. Berättelsen går långsamt framåt, den gnistrar till då och då och blir lite obehaglig ett par gånger. Men det räcker inte riktigt till för att hålla intresset uppe och efter ett tag känns läsningen seg. Främst är det språket och stilen jag har svårt för; Karins röst berättar på ett sätt som jag inte riktigt kan förlikas med. Det är mångordigt men ändå vagt. Snårigt, liksom. Berättelsen hoppar också fram och tillbaka mellan nu och då, här och Sverige, på ett lite förvirrat sätt som stör läsningen. Sammantaget är det är hemskt synd, för jag tror att här finns en riktigt bra berättelse i botten, men den når inte fram. Historien hade behövt skruvas åt och skäras fram ur massan av ord. Som det är nu blir Barnflickan tyvärr inte alls den skräckhistoria jag hoppats på.

Tack till Ordfront för rec ex!

Andra som också har läst: Dark Places, Eli läser och skriver, Böckerx3.

New York 1952

Redan i första stycket händer det. Texten liksom darrar till, både jag och bokstäverna på sidan skälver - och sedan försvinner jag rakt ner i boken och är borta för världen ända tills jag någon gång sisådär 500 sidor senare yrvaket tittar upp ovanför ytan igen. Ni känner igen känslan; det är den man längtar efter och hoppas på varje gång man plockar upp en ny bok. Den allra bästa känslan - och nu är det ordvitsvarning här - infann sig genast när jag slog upp Det bästa av allt. Rona Jaffes bok är en klassiker, och det är lätt att förstå varför. Det är helt enkelt en riktigt bra bok, som det är omöjligt att inte bli engagerad i.

I Det bästa av allt är det tidigt 1950-tal och vi får följa en grupp unga kvinnor som alla arbetar på förlagshuset Fabian Publications i New York. De har kommit till staden i jakt på ett nytt liv, och helst då ett fantastiskt sådant. För det är ju det som händer i New York; folk finner sig själva och lever fantastiska liv. Eller? Naturligtvis blir det inte så enkelt. Livet är ju livet, med allt vad det innebär. Även om man har kommit till New York. Det blir dramatiska år för kvinnorna, och när vi till sist lämnar dem har de alla förändrats i grunden.

Det bästa av allt skulle kunna ha blivit en banal historia; plotten är i grund och botten väldigt enkel och persongalleriet likaså. Karaktärerna låter sig ganska lätt sorteras in i fack och mycket av det som händer dem är ganska typiska saker som händer de flesta unga kvinnor i deras situation. Men - det är allt annat än banalt. Det bästa av allt är engagerande, spännande, rolig, sorglig och allt däremellan. Det är en bok av typen där man känner det som om man blir personligt bekant med gestalterna, som om berättelsen handlar om ens nära vänner. Man bryr sig om dem och vill veta hur det går för dem.

Fina 50-talsklänningar? Ja, tack!

Boken är också mycket spännande som tidsdokument betraktat. 50-talet ligger inte sååå långt tillbaka, men ändå inser man hur enormt mycket som har hänt sedan dess när man läser. Det gäller framför allt kvinnors situation, både i arbetslivet och hemma. Det känns stundtals som om boken skildrar en helt annan värld, och då är det ofta ändå förhållandevis progressiva människor den berättar om. Romanen gjorde skandalsuccé när den gavs ut första gången 1958, eftersom den skildrade kvinnors intima liv på ett ärligare och mer öppet sätt än någon annan tidigare hade gjort. Boken har nu på senare tid jämförts med Mad Men, och ja, miljöerna är desamma. Men boken fokuserar på andra personer, på alla de där anonyma flickorna som kameran bara susar förbi i tv-serien. Här får de tala själva - och det faktiskt mer intressant än något Don Draper någonsin sagt. (Don Draper har f ö blurbat på omslaget till nyutgåvan - hur bisarrt är inte det? Första gången jag ser en blurb av en fiktiv person.)

Så - för den som vill ha bra underhållning och kanske lära sig något om kvinnors villkor på köpet - läs Det bästa av allt. Det är intelligent chick lit med retrokänsla och jag gillar det skarpt. Jag har sett att vissa av tidningsrecensenterna inte är lika förtjusta, men det är ju deras förlust. För mig var den helt rätt just nu. Ska nog leta upp någon mer bok av Jaffe och se hur de andra är. Flera av hennes böcker ges tydligen ut av Harlequin (!) - kanske blir det Jaffe som får mig att för första gången köpa något från dem? Spänningen stiger...

Andra som också har läst: Sydsvenskan, SvD, Corren.

Blod Eld Död

Voilà, Bathory-geten.

Troligtvis första och enda gången den syns på en bokblogg. Men jag kände att jag var tvungen att inleda ståndsmässigt.

De som läste mina inlägg från årets bokmässa, minns kanske att ett av de roligaste seminarierna helt otippat var det som handlade om boken Blod Eld Död. Jan Gradvall intervjuade författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg - fyrtiofem minuter som för mig innebar en total nostalgitripp när jag påmindes om banden jag nästan glömt. Bathory. Unleashed. Entombed. Nifelheim. Dissection... och så vidare i en strid ström av mörker. Det är fjärran från vad jag lyssnar på idag, men om man i likhet med mig växte upp under 90-talet i Bohuslän - ja, då gick det liksom inte att undvika. Death metal, black metal och andra närbesläktade genrer fanns överallt. Många som jag gick i skolan med spelade själva - en del av dem har till och med hamnat i just Blod Eld Död.

Nostalgifaktorn under läsningen är med andra ord skyhög. Jag påminns om en massa bisarra saker som hände, och får dessutom läsa om ett helt gäng andra som jag när det begav sig var ovetande om. Låt oss kalla det ungdomlig oskuld (man förstod helt enkelt inte hur skruvade en del av det som skedde var) och informationsbrist (eftersom inte internet fanns, var det svårare att skaffa info). När mitt nutida, mycket välartade och lugna jag läser om alla konstiga, närmast surrealistiska, stundtals våldsamma/tragiska/extrema saker som försiggick kring banden och scenen blir jag nästan lite orolig. Herregud, tänker jag. Var det verkligen så?

Jo, det var nog det. Och det är det som gör Blod Eld Död till en fantastisk bok att läsa, inte bara för den som är musikintresserad/nostalgisk, utan även för den som bara vill förstå en subkultur. Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort ett otroligt gediget och omfattande arbete med att samla intervjuer och material, och har förmågan att lägga fram det på ett sätt som är både lättläst och engagerande. Det är omöjligt att inte bli fascinerad. Ofta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt det - men som sagt, fascinerad blir man oundvikligen. Boken är skriven med respekt och nyfikenhet; även om de som intervjuas ofta företräder en milt sagt annorlunda filosofi, blir det aldrig freakshow av det. Det är bara jäkligt spännande.

Jag skulle kunna skriva jättelänge om den här boken, för det finns så mycket som är intressant. Dessutom finns det mängder av citat och anekdoter som är helt underbara i all sin absurditet. Jag ska inte plåga er med alla, utan ger er bara en scen att ta med ut i mörkret. Det är sommar och författarna är i Halmstad för att intervjua medlemmarna i bandet Shining.

"Vi sitter på Östra standen där Ludwig Witt just fått fyr på engångsgrillen.

-När kan man lägga på korven? undrar Peter Huss.

-Vi är suicide black metal, vi gör hur fan vi vill, säger Kvarnforth.

En stund senare svär han över att hans korv har blivit svart."

Blod Eld Död är helt enkel en underbar bok om svensk musikhistoria. Köp!

Blod Eld Död ges ut av Alfabeta. Boken har även en blogg, en egen Facebooksida och kan följas på Twitter.

Gör om din iPhone till en bok

Titta - har ni sett något så sött?

Med fodralet från Twelve South kan ni förklä iPhonen till en liten, gammal bok! Kanske inte döpraktiskt när det ringer eller om man måste få upp telefonen snabbt, men ändå. The cuteness!

Fodralet funkar även som plånbok, och har plats för kontokort, mynt etc. Så här ser det ut om man öppnar:

Som sagt, inte superpraktiskt. Men fiiint. Allt som ser ut som böcker är fint (nåja, nästan). I Sverige finns fodralen bland annat att köpa hos Macoteket. Och ja, Twelve South är samma tillverkare som gjorde de übersnygga bokfodralen till MacBook Pro/Air. Och ja, det finns även fodral i samma stil till iPad. Och nej, jag är tyvärr inte sponsrad/köpt av tillverkaren i fråga. Men alla förslag som innebär att jag får ett fint fodral mottages tacksamt...

Men oj...

... vilka fullständigt otippade Augustnomineringar! I alla fall på vuxenskön. Att Cirkeln blev nominerad bland barn- och ungdom kanske inte var lika överraskande. Men som sagt - vuxen... Jag har ju inte läst en enda av de nominerade! Har jag förlorat min bokväljarmojo?? Ve och fasa. Korparna har jag i och för sig varit inne och kikat på på biblioteket, men inte lånat ännu. Har bara hört gott om den. Men de andra? Nixupixu. Ack, ack. Men det är samtidigt lite kul att det inte blev stora, redan välkända titlar. Ska bli väldigt intressant att se vem som vinner!

En boknörds paradis

Ok. Först ska jag utfärda en varning. Det här inlägget kan orsaka allvarlig köplust och tvångsbeteenden. Möjligen kan det också leda till att man så småningom kommer att figurera i Lyxfällan, utblottad och skuldsatt.

Men - med det sagt - tänker jag ändå dela med mig av min senaste, livsfarliga upptäckt: The Literary Gift Company.

The Literary Gift Company är precis vad det låter som: en webshop helt inriktad på presenter till boknörden. Säg inte att jag inte varnade er...

Dolt i jorden

På biblioteket har jag flera gånger stått och fingrat på Belinda Bauers debutbok Blacklands, men inte kommit mig för att låna. Så mycket bekvämare att det nu då visar sig att Modernista valt att översätta den - och dessutom oombedda skickar ett rec ex till mig. Mycket käckt!

I svensk översättning har Bauers bok fått titeln Mörk jord. Inte lika poetiskt, och inte heller lika precist, eftersom platsen/namnet Blacklands har en väldigt speciell betydelse i berättelsen. Kan dock ha förståelse för att man hellre väljer en svensk titel.

Anyhoo, Mörk jord handlar om tolvårige Stephen, som kommit till världen i en svårt sargad, sorgtyngd familj. Sex år innan Stephen föddes, försvann hans morbror Billy. Billy, som vid tiden för försvinnandet bara var en liten pojke, rövades bort av pedofilen och mördaren Arnold Avery. Trots att Avery senare greps och dömdes till fängelse för några av de många mord han begått, fick Billys och Stephens familj aldrig veta var Avery hade gömt kroppen. Billy förblev borta, och familjen har aldrig riktigt återhämtat sig sedan.

Stephen vill mest bara att allt ska bli bra. Hans lösning är lika enkel som fruktansvärd- han ska hitta morbror Billys kropp. Om han bara hittar den, vad som nu är kvar av den efter så lång tid, så kommer allt att ordna sig. Han har redan grävt efter benen på en massa olika ställen uppe på heden, för det var ju där Avery hade gömt sina andra offer.

Grävandet ger emellertid dåligt resultat, och Stephen kommer därför på en annan idé. Han ska skriva till Avery i fängelset. Sagt och gjort, Stephen postar första brevet. Men vad han inte räknar med är att Avery är slugare än man kan tro. Och han kanske inte sitter så tryggt inlåst som man kan tro.

I början hade jag lite svårt att komma överens med Mörk jord. Jag tyckte att språket var sådär, och att varken Stephen eller Avery kändes trovärdiga. Men ju längre jag läste, desto mer sjönk jag in i berättelsen. Bauer har ett originellt upplägg, och man får vara gjord av sten för att inte bli engagerad i Stephens strävan. När de sista kapitlen har svischat förbi, konstaterar jag att Mörk jord inte alls var dum, framför allt inte med tanke på att det är en debut. Jag kunde ha önskat mig ett mer genomarbetat språk (t ex låter både den medelålders mannen och den unge pojken exakt likadant, vilket känns lite fel), men det är ändå en relativt liten skavank. Mörk jord är en helt ok deckare och jag är nyfiken på att se om Bauer kommer att skriva något mer.

Tack till Modernista för rec ex!

Mjäkigt av Theorin i Sankta Psyko

Samtidigt som jag skriver det här, diskuteras det på Twitter om Johan Theorin möjligen har hamnat i en svacka, eller om han - gud förbjude - befinner sig på ett mer permanent sluttande plan på väg utför. Jag får lite ångest bara av att tänka tanken att Skumtimmen och Nattfåk skulle ha varit höjdpunkten istället för inledningen på ett storartat författarskap, så medan det diskuteras vidare håller jag för ögon och öron och skriver vidare här istället.

Sankta Psyko, som Theorins senaste bok heter, är namnet på ett fängelse/sjukhus för mentalt störda våldsbrottslingar som ligger i den fiktiva västsvenska staden Valla. Dit kommer pedagogen Jan Hauger för att arbeta på det daghem som hör till sjukhuset - man tänker sig att fångarna/sjuklingarna ska rehabiliteras lättare om de under fängelsevistelsen får möjlighet att regelbundet träffa sina barn. En av Jans uppgifter blir att forsla barnen genom de underjordiska, vindlande gångarna mellan förskolan och sjukhuset när de ska besöka föräldrarna.

Kombinationen Theorin - sjukhus - fängelse för psykiskt störda brottslingar - underjordiska läskiga gångar - räckte för att få mig mycket pepp på Sankta Psyko. Jag föreställde mig allehanda ruskigheter. Needless to say, blev jag därför ganska besviken när jag började läsa och det inte var det minsta läskigt. Inte ens när de är nere i gångarna. Tvärtom började jag någonstans kring sidan 100 undra om det skulle hända något alls? Ja, Jan Hauger har ju issues - kanske har han en MÖRK HEMLIGHET i sitt förflutna, typ, men det hela blir liksom aldrig mer än halvljummet ändå. En liten stund tar det sig, men så dör det av igen och slutet - ja, det är mest avklippt och lite konstigt. Så BUHU! Jag är besviken! Jag vet att Theorin kan väldigt mycket bättre än så här. Det har han ju visat tidigare. Så jag fortsätter hålla för ögon och öron när elaka Twittertungor påminner om att Blodläge ju inte heller var så bra... och hoppas istället på att Theorin gör något überläskigt nästa gång.