Vilse i mangroven

Dränkt i lovord från recensenterna i tv, tidningar och på nätet, bokmässans mest hypade bok - jag kunde inte motstå den strida ström av människor som sade att jag verkligen borde läsa Maryse Condés Färden genom mangroven. Kalla mig lättledd, men sådan är jag.

Upplägget är enkelt; Francis Sancher hittas en dag död, förmodligen mördad, liggande i leran på en stig inte långt ifrån hans hus i den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Medan han levde var han ömsom hatad, ömsom beundrad men framför allt ständigt gåtfull. Det enda som var säkert var att han inte lämnade någon oberörd. Nu när han är borta samlas byborna till likvaka och under en natt berättar de var och en om såväl sin relation till Francis som om sina egna liv.

Condés prosa är lyrisk och full av vibrerande, mycket levande naturskildringar. En kvinna skrev på nätet att hennes bokcirkel haft högläsning av flera partier ur boken bara för att de var så vackra, och det kan jag förstå (även om fenomenet som sådant känns hopplöst pretto). Här finns onekligen fina stycken och bildspråket är ofta originellt.

Ändå kan jag inte ta till mig Färden genom mangroven. Det ligger hela tiden ett avstånd mellan mig och berättelsen som jag inte kan ta mig förbi hur mycket jag än försöker. Jag får liksom ingen kontakt med gestalterna och kan inte få någon känsla för dem. Det faktum att de är nästan lika många som i en rysk roman och ofta släkt med varandra gör inte saken lättare.

Delvis tror jag att det beror på att kulturen de lever i är så totalt annorlunda att man inte riktigt kan relatera till den. Man förstår inte hur man ska tolka händelser och företeelser. Jag har känt samma sak tidigare, i andra böcker skrivna av författare främst från länder i tredje världen. Det är exotiskt och politiskt korrekt och viktigt och allt möjligt men jag sitter ändå där som ett frågetecken, stillsamt men intensivt längtande efter nästa anglosaxiska bok.

Med det sagt ska jag gå och snurra in mig i en filt tillsammans med Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Kanske mot bättre vetande med tanke på vad jag just sade om författare från en annan kultursfär än ens egen, men Murakami känns sådär lagom amerikaniserad så det ska nog gå fint. (Så länge jag inte tappar boken på foten; den är väldigt stor och tung.)