28 oktober, 2007

Fågeln som vrider upp världen

Efter 740 sidor stapplar jag lätt förvirrad men lyckligt leende ut ur Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Så bra! Så vacker! Så hemsk! Så omöjlig att förklara för någon som inte läst den...!

Alltsammans börjar med ett telefonsamtal som genast ger mig Auster-känsla; en okänd kvinna ringer upp arbetslöse Toru Okada när han kokar spaghetti och ber om tio minuter för att de som hon uttrycker det ska "förstå varandra". Sedan, lika plötsligt som hon inlett samtalet, lägger hon på. Telefonsamtalet är bara den första av en hel rad lätt oroväckande, ofta absurda händelser som en efter en kommer att knuffa Toru allt längre från det trygga, invanda liv han lever. Mer än så tänker jag inte skriva om handlingen, för den är lång och surrealistisk och motsätter sig effektivt alla försök till förenkling. Med stor sannolikhet är Fågeln som vrider upp världen historiens svåraste bok att skriva baksidestexten till. Man kan misstänka att det är därför Norstedts dröjt så länge med att ge ut den (originalet skrevs redan 1997).

Men ack så bra som sagt. Efter att ha tillbringat en vecka i Toru Okadas sällskap är jag helt bortkollrad. Drömmar, dunkla förutspåelser, konstiga karaktärer, krig, tortyr, skräck, kärlek, sex, symboler, metaforer, psykologi, övernaturliga upplevelser - hos Murakami finns allt. Stundtals påminner han som sagt var om en tidig Auster (när denne fortfarande var bra) men med betydligt mycket mer solida berättelser och ständigt med dörren öppen på glänt mot det övernaturliga och sagan. Vad som helst kan hända - och gör det också.
Samtidigt är berättelsen strikt kontrollerad. Det handlar inte om att slänga in vad som helst huller om buller. Murakami har stenkoll på sin verkningsmedel och använder dem klokt. Han sätter in stöten där den känns mest. Blandningen mellan å ena sidan strängt disciplinerat, återhållsamt berättande och å andra sidan vilda, ofta brutala scener är effektiv. Han knockar läsaren fullständigt. Jonas Thente på DN valde lustigt nog samma citat som jag strukit under för att beskriva det:
"Sidorna i böcker jag höll i mina händer fick plötsligt den metalliska glansen hos rakblad. Jag kunde höra ensamhetens rötter tränga ner i mig när världen var stilla vid fyratiden på morgonen."
Jepp, så är det. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
********************************************************
Som bonusinfo kan sägas att en av Murakamis andra romaner, Kafka på stranden, just kommit i pocket. Jag har funderat en stund på vilken av dem jag tycker bäst om men det tycks bli oavgjort. Både Kafka... och Fågeln... är för alltid placerade på favvo-hyllan.

4 kommentarer:

Erika sa...

Härligt att den gjorde så start intryck! Jag gillar Murakami sen tidigare genom Norwegian wood och är sjukt nyfiken på både denna och Kafka på stranden, som jag köpte som pocket för inte så värst länge sen.

Mikael sa...

Jag har ju inte läst Murakami än, men blev riktigt sugen när jag hörde talas om den här boken. Får väl lägga till den - och hans tidigare böcker - på vinterns önskelista... :-)

Själv har jag spenderat kvällen bland annat med att lyssna på Mikael Persbrandts inläsning av Lars Ahlins novell "Kommer hem och är snäll". Sjukt bra. För första gången nånsin (?) kan jag faktiskt respektera Persbrandt. Rekommenderas varmt.

Calliope sa...

Erika, Mikael (& alla andra) - läs honom! Önska honom till jul och födelsedagar och allt möjligt. Han är grym!

Agnès sa...

Jag har läst nästan allt av Murakami som finns på engelska, tyska och franska (mycket mer än på svenska) och den är min favorit. Och Murakami är verkligen en av de bästa författarna som finns :).