Hur kan det komma sig att man inte gillar en bok som är bra? Frågan har gäckat (oh, detta underbara ord!) mig när jag de senaste dagarna läst Christos Tsiolkas roman The Slap. Rent objektivt kan jag ju säga att den är en bra, välskriven roman - men den lämnar mig av någon anledning ändå oberörd.
The Slap handlar om en grupp människor i en förort till Melbourne. En av familjerna i gruppen har anordnat en grillfest och bjudit in släktingar och vänner. Under festen börjar några av barnen bråka, en av småkillarna ballar ur och hotar att slå en annan med ett basebollträ. En av papporna rusar fram och ger killen en örfil, trots att det inte är hans eget barn. Alla blir upprörda, men av olika anledningar. Gjorde mannen rätt som i att handgripligen disciplinera ett barn som inte var hans eget, men som tydligt uppförde sig väldigt illa? Är det någonsin rätt att slå ett barn? Voilà - där har ni grundkonflikten för The Slap.
Historien berättas genom att några av personerna som var på festen får varsitt kapitel. Kapitlen är ganska långa, men ingen får mer än ett kapitel per person. Det är ett både snyggt och intressant grepp - men jag tror också att det är en av förklaringarna till att jag aldrig riktigt fastnar för boken. Just som jag har kommit in i berättelsen och lärt känna personen, så skiftar fokus till någon annan. Det är också stor skillnad i hur intressanta personerna är. Jag skulle till exempel gärna läsa en hel roman om Connie, medan jag bara pliktskyldigt skumläser Manolis kapitel.
The Slap är som sagt en objektivt sett mycket välskriven bok. Karaktärerna är trovärdiga, och den som gillar att läsa om relationer, familjer och barn har mycket att hämta. Här finns också en hel del om rasmotsättningar, klass och religion.
Ändå lyfter aldrig The Slap riktigt för mig. Inledningen är bra, men när väl själva the slap, slaget, har fallit, känns resten mest som ett orimligt långt efterspel. Jag läser och läser och läser (den är närmare 500 s lång) och väntar på att det där fantastiska ska infinna sig som så många har pratat om, det där som har gjort att Tsiolkas har tilldelats priser och beröm en masse - men det kommer aldrig. The Slap är en bok med många förtjänster, men den rör inte upp himmel och jord för mig. Tyvärr. Däremot tror jag att den skulle vara perfekt att ha i en bokcirkel, eftersom den rymmer så väldigt många frågor som vore spännande att diskutera.
Enligt O har också läst - och tyckte helt tvärtom, det är kul!
16 kommentarer:
Det här stöder min tes att de flesta böcker på 500 sidor som skrivs idag är för långa. Annars verkar idén med olika berättare för varje kapitel ganska kul.
Är det den här som du var tvungen att göra en alldeles för kort recension av?
musiksmaken är också olika
Ja, det låter ju onekligen som en bra bok...intressant det där!
Jag tyckte (så klart Vixx) att den inte alls är för lång och jag gillade Manolis, även om jag tyckte mer om Connie. Svårast hade jag nog att bry mig om Hector faktiskt. Det blir lite som noveller och jag kan hålla med om att vissa personer är värda en roman.
Jag kom inte ens så långt att jag läste boken - lånade den på biblioteket och sedan tog det slut. Läste lite, och lade av. Kan inte säga varför, och vet förstås inte om den faktiskt är bra eller inte. Men något "fel" var det - för mig!
Vixx: det var inte den som jag skulle recensera, utan en annan å jobbets vägnar - här på bloggen får jag ju breda ut mig bäst jag vill :)
Ok. Jag tänkte att du kanske passade på att bre ut dig här i frustration över att du måste vara återhållsam nån annanstans ;-)
Men det låter ju kul att du har läst två mångbottnade böcker inom kort tid.
Bra bok, vad karaktäriserar en bra bok? Man kan ta fram hur många definitioner man vill, men i slut ändan är det trots allt en subjektiv sanning. Den bok är bra som man tycker om. Sen spelar det ingen roll hur populär en bok är eller om den fått nobelpris - något i berättelsen måste tala till en och gör den inte det så är det bara så.
Det finns många ingredienser som kan göra att en bok blir bra. The Slap hade väldigt många saker som jag i vanliga fall brukar gilla, men det ville sig ändå inte.
"Den bok är bra som man tycker om", ja, till viss del. Men en bok kan ju också vara välskriven och därmed "bra" utan att för den sakens skull tilltala en personligen.
har både läst och bokcirklat och tycker som du.
originellt anSLAG(fniss), javisst, men sympatiserar inte med ngn av karaktärerna.
bilden av Australien är inte särskilt smickrande: rasistiskt, drogliberalt...
För det första: Gäcka ÄR ett underbart ord! Nästan ännu vackrare blir det som adjektiv; "gäckande" är otroligt vackert, tycker jag.
För det andra: Har haft The Slap på vänt i en dryg månad nu. Tror att jag indirekt avskräckts av att alla äääälskat den. Nu blir jag, märkligt nog, lite mer sugen. Jag gillar idén med boken och är ju verkligen inte anti-tegelstenar, så vi borde klicka, The Slap och jag. Plus att Australien som litterär kontinent är något jag vill utforska mer. Läste en intressant australiensisk debut förra året, The Mother's Tale av Camilla Noli. Tänkte då att jag borde/ville läsa mer av nutida australiensisk skönlitteratur men har inte följt upp det spåret.
Jag läser Det gröna huset av Mario Vargas Llosa nu och jag känner att jaha, varför vann han Nobelpriset egentligen? Boken är jobbig, rent ut sagt. Hoppar hit och dit i tiden och handlar mest om några svettiuga peruaner som sitter ute och dricker brännvin, sjunger och skryter om hur lätt de har för att få fruntimmer på rygg.
Haha, vilken rolig beskrivning av Vargas Llosa! Har inte läst honom, men så är jag ju urkass på att läsa Nobelpristagare också :)
När det gäller The Slap - jag blev faktiskt väldigt förvånad över bilden av Australien. Väldigt osmickrande, får man säga. Liknade inget annat jag har hört om landet, så det var intressant!
Tyvärr... Du kan inte säga någonting rent objektivt.
Säg inte det ;)
Nu läser jag The Road, som alla älskar, och fattar inte alls grejen. Börjar inse din problematik... ;-)
Skicka en kommentar