Mitt litterära 00-tal: ett eget rum i världen

Trots att den fått lätt gulnade blad, bruten rygg och ett omslag så slitet att det riskerar att trilla sönder varje gång jag slår upp den, håller jag ännu fast vid den långsmala anteckningsboken jag köpte när jag gick på gymnasiet. Fåglarna som gömmer sig i grenverket på omslagets mönster syns knappt längre och det är handle with care som gäller. I boken har jag troget, ända sedan 1995 antecknat vilka böcker jag läst, år för år. Eftersom jag bara skriver författare, titel och månaden för läsning, räcker ett blad i anteckningsboken länge. Nu har den uppnått "rädda först om det brinner i lägenheten"-status, för jag skulle inte för allt i världen vilja bli av med den. Genom att bläddra i den minns jag år för år - inte bara vad jag läste, utan också vad som hände och vem jag var då. Lockad av alla 00-talets bästa-listor som dyker upp överallt nu, börjar jag därför naturligtvis bläddra i den. Vad har jag läst sedan millennieskiftet?

När vi slutat oroa oss för Y2K, utforskade jag min litterära läggning. Jag befann mig i slutet av min tid vid universitetet, där jag var med i en studentförening som gjorde en litteraturtidskrift och anordnade uppläsningar. Det var en fin tid! Jag hade ännu inte riktigt hittat min egen smak, läste mycket av allt möjligt - och lite överraskande så här i efterhand - väldigt mycket lyrik. Samtidigt hittar man en hel del klassiker i stil med Sylvia Plaths The Bell Jar och en inte oanseelig grupp svenska prosadebutanter. Det var också under år 2000 som mitt deckarläsande för avkopplingssyften tog ordentlig fart och i likhet med Boktoka konsumerade jag stora mängder Håkan Nesser.

Att läsa en humanistisk utbildning vid universitetet när man kommer från en arbetarbakgrund var emellertid inte heller alldeles opoblematiskt och jag sökte nog någon slags bekräftelse på det. På läslistan stod flera böcker om klassresor, bland andra den som jag minns det eminenta Mitt förnamn är Ronny av Ronny Ambjörnsson och Nancy-trilogin av Elsie Johansson. Samtidigt finns där också en ordentlig dos feministisk litteratur. Här gällde det att hitta någon som satte ord på vad jag kände. Fast gör det inte alltid det, i någon mån?

En stor skillnad mot hur det är nu är att jag de första åren på 00-talet mest läste svenska författare. Här finns alla de stora namnen som kom då, till exempel Mikael Niemi, Majgull Axelsson, Liza Marklund och Torbjörn Flygt. På det hela taget läste jag nog väldigt mycket mer bestsellers och topplistelitteratur då. Inte förrän 2003 dyker Carol Goodmans The Lake of Dead Languages upp och markerar starten för läsning på engelska i någon större utsträckning.

00-talet är också recensionernas årtionde för mig. Ända sedan år 2000 har jag skrivit kritik, först för olika dagstidningar och sedan även på nätet. Recenserandet har varit fantastiskt roligt inte bara för att det varit ett sätt att tjäna pengar på något jag gillar, utan också för att det fått mig att hitta så mycket bra litteratur som jag annars aldrig hade läst. Läslistorna är fyllda av titlar jag antingen ler åt eftersom jag minns hur brutalt jag sågat dem - medlidande har aldrig fungerat för mig - eller suckar över för att jag i spaltmeter efter spaltmeter hyllat dem. Recensioner är en underlig form av skrivande; du förväntas sammanfatta något i bästa fall enormt på bara några få stycken och samtidigt avkunna dom över det. En recension är aldrig något mer än en persons tyckande men publiceras och mottages ändå som en objektiv sanning om verkets kvalité.

Om ni hängt med så här långt i min egotrippade litterära tillbakablick undrar ni säkert när jag ska komma till saken och utse 00-talets bästa böcker. Det kommer jag inte att göra. Eller rättare sagt; jag har redan gjort det. I vänsterspalten på bloggen, under rubriken Calliopes bästa böcker, ligger redan alla de som får guldstjärnor av mig. Det är tio års läsning i best of-koncentrat. Naturligtvis saknas det titlar, för ingen lista är komplett. Men det är ändå så nära du kan komma mitt litterära universum.

Eftersom nyårsafton av naturen lutar åt det sentimentala och högtravande, är det i den stilen jag tänker avsluta. För när jag bläddrar i min slitna anteckningsbok blir jag just det - sentimental. För det är ju där det finns sammanfattat, allt det som betytt mest för mig. Att se vad jag har läst under de här åren är att se hur jag hittade mig själv och blev den jag är nu. Pompöst? Absolut. Sant? Ja. För mig är böcker mer än bara text mellan två pärmar. De ger mig ett eget rum i världen.

Gott nytt år allesammans!

Må 10-talet bringa er all lycka och alla böcker ni kan önska.

Den svåra konsten att dejta en poet

Fulla av julmat och lite sömniga trillade jag och sambon in på en nästan tom biosalong för att se Bright Star, Jane Campions nya film om John Keats. I princip utan förväntningar, för det enda jag hört om den var ett försiktigt positivt omdöme i en recension. Till en början fnissade vi mest; var det årssammankomst för Klubben för Konstiga/Kreativa Kläder? Filmens kostymör måste ha roat sig kungligt. Volanger, spetsar, underliga skärningar och hattar så höga att en hel hönsgård ryms därunder vartän man såg. Tvära, lynniga skådespelare med repliker som kunde få vilken dramaqueen som helst grön av avund. Vi tittade på varandra och undrade vart vi hade kommit. Var det verkligen filmen om Keats vi hamnat på?

Det tog en stund att vänja sig, att komma in i intrigen, lära känna karaktärerna och sättet att berätta. Jane Campion gör ett inte alldeles konventionellt porträtt av poeten och människorna runt honom. Men när den tröskeln väl passerats, gick det alldeles utmärkt att luta sig tillbaka och sjunka in i filmen. Ben Whishaw (som vi känner igen från Parfymen där han spelade huvudrollen som Grenouille) gör en charmig, lätt förvirrad men ändå målmedveten, utsvulten Keats, trånande efter Fanny Brawne som han aldrig kan få eftersom han är för fattig för att gifta sig med henne. Ung, ljuv, förbjuden kärlek som naturligtvis inspirerar till likaledes ljuv poesi.

Och poesi finns det gott om i filmen. Flera av Keats dikter läses upp helt eller delvis och passar för det mesta fint in i berättelsen. Faktum är att jag, som aldrig varit något större fan av Keats, blir sugen på att läsa mer och letar fram dikter av honom när jag kommer hem. Tyvärr förblir de en aning svårforcerade; romantikernas överlastade stil gör att meningen försvinner bland metaforerna och jag tappar tråden när jag läser. Så sett fungerade faktiskt dikterna bättre i filmen, där deras innehåll underströks av bilderna.

Och bilderna, ja de är ett eget kapitel. Det är definitivt de som får mig att kapitulera inför filmen. Den engelska landsbygden där de spelat in är så löjligt vacker att du tycks kunna montera upp kameran varsomhelst och ändå få en häpnadsväckande utsikt. Campion vet att utnyttja det till max, så är du likt jag en sucker för England är Bright Star ett absolut måste. Lite av det syns i trailern:



Bilder och dikter till trots är det ändå Keats själv som stannar kvar i minnet efter att filmen tagit slut. Eller rättare sagt, hans alldeles för korta liv. Hur många författare och konstnärer är det inte som har dött ensamma, utblottade och övertygade om att deras liv & verk var ett ingenting - bara för att några hundra år senare hyllas världen över? Tragiskt är bara förnamnet. Den unge Keats delar t ex ut personligt signerade förstautgåvor av sina böcker till familjen Brawne i filmen, för att i nästa scen vara tvungen att be om allmosor från sina vänner för att överleva; det är milt sagt ironiskt när man tänker på hur mycket de där böckerna blev värda sedan. Det är också omöjligt att inte tänka på hur unga de var. Keats dog när han var 25. Hur mycket av värde hade man själv hunnit åstadkomma i den åldern? Tänk om det hade varit all tid man fick? Och framför allt - tänk vad han hade kunnat skriva om han hade fått fler år. Tanken svindlar.

Sjukt spännande julläsning

Efter att ha fått Suzanne Collins bok Hungerspelen rekommenderad till mig upprepade gånger från pålitliga - och envisa - källor, lånade jag den på biblioteket häromdagen och bestämde mig för att göra den till juldagsläsning. Ett mycket bra beslut, visade det sig. Det var ju sjukt spännande! Enda invändningen jag har är att den tog slut för snabbt och dessutom hade en cliffhanger i sista kapitlet; det blir ett problem nu när biblioteket är stängt några dagar och jag inte kan få tag på fortsättningen. Ynk.

Hungerspelen handlar om ett framtida Amerika, eller rättare sagt resterna av det. Landet kallas då Panem och är uppdelat i olika distrikt som alla lyder under den strikta regimen i huvudstaden. För att hålla distriken i schack och påminna dem om hur man slår ner varje försök till uppror, arrangerar ledarna varje år tävlingen Hungerspelen, en synnerligen grym tävling. I Hungerspelen väljs en flicka och en pojke ut från varje distrikt för att på liv och död tävla i en av spelledarna kontrollerad vildmark. Det kan vara öken, berg, vildvuxen skog eller vad som helst - oavsett miljö går det ut på att ha ihjäl så många av sina konkurrenter som möjligt. Den som klarar sig till sist vinner och får lov att återvända hem. Tävlingen direktsänds dessutom i tv och samtliga invånare tvingas titta.

Låter det skumt? Väl skruvat för att vara en ungdomsbok? Tja, originellt är det definitivt. Men det är också en strålande idé som säkert kommer få både en och två läströtta tonåringar att läsa som besatta. Gör inte misstaget att välja bort den även om du passerat tjugoårsstrecket heller - den fungerar alldeles utmärkt till vuxna också. Collins skriver extremt spännande om än lättläst och har skapat huvudpersoner man bryr sig om. Här finns också en inte så liten dos mycket hälsosam girl power; Katniss som vi följer är en oerhört självständig tjej som klarar allt och mer därtill men ändå känns trovärdig. Hela upplägget med den onda regimen som kontrollerar medborgarna är också snyggt gjord och väcker tankar om hur samhället fungerar. Både nyttigt och intressant med andra ord, men skrivet på ett sätt som gör att det aldrig någonsin finns en död stund. Hungerspelen är spänning från början till slut och jag kommer hänga på låset till biblioteket för att få låna fortsättningen Fatta eld.

*******************************************

Kika gärna in på Suzanne Collins hemsida!

En något mindre fantastisk Jan

Oslo, 80-tal. Unge Odd Marius Walaker cyklar tillsammans med en vän över Slottsplassen. Något glittrar till i gruset framför honom och får honom att tappa balansen. Han flyger av cykeln och landar platt på marken. Han inser det inte då, men han har just varit med om det viktigaste ögonblicket i sitt liv - det som senare blir känt som Tuvaluhändelsen. Riktigt vad det var som hände vet han inte, men efter olyckan upplever han under några intensiva månader en enorm förändring. Plötsligt vet, kan och förstår han allt. Han använder ord han aldrig tidigare hört, han ser samband i komplexa situationer, han får tusen nya intressen. Det är en ny värld som öppnar sig och han omfamnar den med vidöppna sinnen.

Likaledes vidöppna sinnen är nödvändigt att ha när man tillsammans med Odd Marius stiger in i Jan Kjaerstads nya giganto-roman Jag är bröderna Walker. Det är drygt fyrahundra väldigt massiva sidor som inte alltid är alldeles enkla att ta sig igenom. Odd Marius för ordet och använder till min förskräckelse gärna egenhändigt komponerad slang; till exempel säger han gärna att något är palladio, naja eller congo. Han hoppar från scen till scen och byter ämne med halsbrytande fart. Hur trovärdig hans röst är - tja, det är väl frågan. Men Kjaerstad har löst det enkelt; Odd Marius är ju ingen vanlig tonåring. Han har superkrafter. Han är bröderna Walker.

Jag är som bekant ett Kjaerstad-fan och har sett väldigt mycket fram emot att äntligen få läsa Jag är bröderna Walker. Den lät så sjukt cool när Jan berättade om den i Köpenhamn i våras, så det var snarast tortyr att vänta så länge. Och så dök den upp mitt i julruschen. Ynk. Inget bra. Jag har kämpat här de senaste dagarna med den, vill jag säga. Kämpat! För det är inte enkelt. Och tyvärr måste det sägas att det inte heller är alls så bra som det brukar vara när Kjaerstad är inblandad.

Jag är bröderna Walker har de flesta obligatoriska Kjaerstad-teman och vändningar. Har man läst honom tidigare känner man igen sig. Kanske är det också där en del av problemet ligger; han har gjort det förr och då var det så väldigt mycket bättre. I jämförelse med tidigare böcker framstår Jag är bröderna Walker som snårig och om inte ofärdig så åtminstone lite tom på innehåll. Hur nu en roman på så många sidor med så många idéer kan kännas tom..? Jag saknar den där gnistan som ger bygget liv. Dessutom infinner sig aldrig den fantastiska känslan som jag förknippar med Kjaerstad - närmast att beskriva som ett slags expansion/en explosion i hjärnan, en upplysning av guds nåde där allt hänger samman och man känner sig alldeles oerhört intelligent. Det händer Odd Marius, men det händer inte den som läser om honom.

Jag är bröderna Walker är inte heller lika intrikat konstruerad som de tidigare romanerna. För mig är det en stor miss, för i vanliga fall brukar det vara så extremt njutbart att läsa Jan eftersom han lägger enorma pussel i romanerna och alltid, utan undantag, får dem att hänga perfekt samman i slutet, med miljarder trådar kors och tvärs i texten. Så jag är en smula besviken.

En sak händer dock. Jag har min egen Tuvaluhändelse. Odd Marius återvänder till Slottsplassen för att se vad som orsakade hans cykelvurpa och hittar ett mynt från öriket Tuvalu i Stilla Havet, med en flygfisk på. När jag slår igen boken för att istället läsa tidningen finns där plötsligt en artikel om Tuvalu. Det lär inte vara många dagar man skriver om Tuvalu, men idag händer det. Vad är oddsen? Sammanträffandet känns Kjaerstadskt. Tyvärr visar det sig att de skriver om Tuvalu av en trist anledning; ögruppens atoller ligger så lågt att de kommer försvinna inom kort när vattennivån stiger tack vare den globala uppvärmningen. Med ens känns det som om Odd Marius hittade ett arkeologiskt fynd, ett meddelande från en civilisation som inte längre finns.

Tuvalumynt, komplett med flygfisk.

***************************************************

Läs vad DN GP Expressen och lillebror säger om Jag är bröderna Walker.

Adoptera en författare

Läser i Sydsvenskan att förhandlingar förs för att fler städer i Sverige ska kunna ta emot hotade författare. Det är något jag missat helt, men en fantastisk idé: redan nu tar både Uppsala, Stockholm och Göteborg emot författare som hotats och förföljts i sina hemländer och ger dem skydd, mat och tak över huvudet så att de kan fortsätta skriva. Underbart! Jag hoppas verkligen att fler vill vara med! Det är ett enkelt men underbart sätt att värna yttrandefriheten.

Läs hela artikeln här.

Julplaner

Det går inte fort just nu, varken läsandet eller tänkandet kring det lästa. Julruschen på jobbet gör att jag inte orkar något mer än ligga upp och ned och titta på tv när jag kommer hem. Inser så här i efterhand att det inte var så bra planering att börja med bröderna Walker i december. Nåja.
Med tanke på att jag tillbringar hela dagarna i bokhandeln, kunde också man tycka att jag kanske borde ägna mig åt annat än böcker när jag äntligen får en dag ledigt, men nej. Imorgon är min enda lediga dag den här veckan och då ska jag ---wait for it---till biblioteket. Yay! Ser faktiskt fram mot det. Det är så det är att vara nörd. Jag håller på och finputsar mina julplaner; hittills har jag ordnat fin whisky samt god chokladtryffel, så nu saknas bara något lämpligt att läsa till anrättningen. Sedan ska jag, när hysterin på butiken är över, sätta mig vid granen, tindra med ögonen och njuta av sprit, choklad och god litteratur. Längtar. Mycket.

Rakt ur poetens egen hand

Fastän det har gått ett par dagar sedan min födelsedag, sitter jag fortfarande här och är nästan löjligt entusiastisk över en av presenterna: en signerad utgåva av Werner Aspenströms diktsamling Om dagen om natten från 1961. Signerad! Werner himself har vid något tillfälle i historien hållit i samma bok som nu finns hemma hos mig! För en nörd som jag är glädjen gränslös vid blotta tanken. Han som fick boken signerad till sig verkar ha varit något mindre tacksam; den var inte ens sprättad när jag fick den så han brydde sig inte om att läsa den. Nåväl, det är hans förlust. Lars von Haartman missade något (undrar f ö om det var denne Lars eller någon annan?)

Om dagen om natten tillhör Aspenströms tidigare diktsamlingar och visar den sida av honom som jag tycker bäst om. Alla mest gillar jag dystopierna och mystiken som finns under 40- och 50-talen, med Snölegend som den defintiva toppen. Där är det mörkt, underligt och hotfullt. Även den vackraste bild rymmer alltid någon påträngande, skrämmande detalj. I Om dagen om natten finns en hel del ekon kvar av undergångsstämningen och melankolin i de tidigare samlingarna, men tonen är ändå något ljusare. Jag läser och läser om igen; lyrik är ju ekonomiskt så tillvida att det är drygt. Några få ord varar länge.

Namnteckningen! Werner hade en mer liten och ordentlig handstil än jag trott.

Nu överväger jag att gå med i mitt första litterära sällskap. Jag såg nämligen att man som medlemspremie i Werner Aspenström-sällskapet bland annat fick en cd med inspelningar från SR med Werner. Dessutom delar sällskapet varje år ut Werner Aspenström-priset; en stickad röd tröja i samma modell som Werner själv hade, den så kallade röda molntröjan. Sympatiskt, tycker jag som är anti alla fula guldbaggestatyetter och annat pris-skräp. I år gick priset till poeten Lina Ekdahl.

Vårböcker på andra sidan nyår

Att jag inte gillar vintern är redan känt, men jag måste ändå säga att det finns en viss charm i att sitta i sitt varma vardagsrum med katten i famnen och läsa ett par timmar medan adventsljusen brinner på bordet. Lägger man dessutom till te och egenhändigt bakade saffransskorpor blir det hela riktigt trevligt. Litet minus för att det är svårt att klappa katten samtidigt som man ska hålla i både bok och te, men det ordnade sig genom att vi stångades med näsan/nosen en stund istället.

Boken jag läser för närvarande är Jan Kjaerstads Jag är bröderna Walker och den som följt bloggen vet att Jan är en av mina topp 5-författare. Nästan lite nervöst att ta sig an en helt ny, orörd roman. Hittills har jag läst en sisådär 150 sidor och är tyvärr bara måttligt förtjust - eller kanske inte ens det. Ska villigt erkänna att jag knappast hade fortsatt läsa om det inte hade varit Kjaerstad som skrivit. Men jag tycker mig se en liten ljusning från sidan 100 och framåt, så kanske är inte allt hopp ute. Åtekommer med mer utförlig rapport när jag är klar.

Tills dess kan ni göra som jag och drömma om våren, som ser ut att bli riktigt fin. Redan omedelbart på andra sidan nyår finns Sophie Kinsellas Flickan från tjugotalet och Katarina Wennstams Alfahannen; båda böcker som jag tänker mig att jag ska läsa när jag är ledig och hjärnan har semester. En dark horse i samma månad är Ali Shaws Flickan med glasfötter. Verkar spännande, men jag har inte hört något omdöme av någon pålitlig person som har läst. Känns som att den kan vara antingen skitbra eller total katastrof. Är för övrigt lite avundsjuk på Shaw som trots sin späda ålder (född -82) redan hunnit arbeta på fina Bodleian Library i Oxford. Hrmpf.

Januari har också en ny bok av Michel Faber, romanen Malkus testamente. Är något skeptisk för även om jag älskar The Crimson Petal and the White, är Faber ojämn och den här låter skum redan när man läser om den hos Brombergs.

Desto mer självskriva på måste läsa-listan är Johan Theorin och John Ajvide Lindqvist som båda kommer med nya böcker. Theorin ger ut Blodläge i april och Lindqvist Lilla stjärna i maj. Ser mycket fram emot båda och hoppas på spök, skräck och allehanda hemskheter.

Dessförinnan ska dock Anthony Bourke och John Rendalls dokumentär Vårt lejon Christian läsas. Den handlar om hur de båda vännerna spontanköper en livs levande lejonunge på Harrods i London (ja, det var ett tag sedan och NEJ det går inte att göra nu...) och sedan får lite problem när kissen växer upp och blir just ett lejon med allt vad det innebär. Till sist var de naturligtvis tvungna att återbörda Christian, som de döpt lejonet till, till Afrika. Det lustiga i sammanhanget är att Christian sedan känner igen dem och börjar kramas när de kommer och hälsar på honom - alltsammans finns att se på YouTube i olika varianter. Sök på "Christian the lion". Jag som tycker att en katt kan vara nog att ta hand om, ser med spänning fram emot att få läsa om någon som haft ett lejon. Mitt ovan nämnda problem med att hålla i både bok och te och katt bleknar när man ser bilder som den här:

Till sist måste jag bara tillägga att vårens bravo! går till Kabusa, som i mars ger ut första delen i Claude Izners serie om den mysterilösande bokhandlaren Victor Legris i 1800-talets Paris. Jag är ett stort fan av Victor och hoppas att översättningen ska få fler att inse hur bra böckerna om honom är. Första delen i serien heter Mordet i Eiffeltornet. Läs den eller hamna på min persona non grata-lista.

Min kris är din kris är vår kris

Jag har tappat räkningen på hur många artiklar och debattinlägg jag har läst som har handlat om krisen i den svenska bokbranschen. Kris i bokhandeln som inte säljer tillräckligt bra, kris för författarna som inte hittar någon som vill ge ut deras böcker, kris hos förlagen som tvingas skära i utgivningen.

Ändå sitter jag här och håller i ett tämligen tjockt vårboksnummer från Svensk Bokhandel. Det enda som verkar ha skurits bort är texterna som förklarar vad Norstedts böcker handlar om. Norstedtarna kör istället tämligen minimalistiskt med max en mening om varje bok och skapar därmed spänning i vardagen för den som försöker ta reda på om de nya titlarna är intressanta eller inte. Är det en deckare? Roman? Kokbok? Den som lever till våren får se.


Men av krisen syns annars inte många spår. Tvärtom tycker jag att det är ganska fascinerande att se hur samma förlag som nyss satt och ojade sig över att de tvingats ta bort så mycket ur sina listor, fortfarande tycks ha råd att fylla utgivningslistorna med samma gamla skräp som vanligt. Om det är kris behöver vi väl inte ännu en bok med GI-recept? En till pekbok som ser ut exakt som den som barnet tuggade i sig i höstas? Ännu en menlös jävla deckare där man redan från början vet hur det går?


Hur vore det med något nytt istället? Eller är det krisen i ett nötskal - ingen vågar göra något nytt alls?


I så fall tror jag man är på alldeles fel spår. Vi behöver inte alla miljarder menlösa, tråkiga böcker som gör katalogen lika tjock som vanligt. Det finns folk som skriver fantastiska saker. Ge ut dem istället. Stryk skiten, publicera eliten.

Inte utan min katt

Det är svårt att skriva något intelligent när man som sällskap i rummet har dels en sambo, dels en 8-kilos katt som alternerar mellan att eftertänksamt gnaga på nämnda sambos hand och sparka densamme på armen med sina långa vita Snurre Sprätt-fötter. Samtidigt är det på sätt och vis ultimata förutsättningar för att komma i rätt stämning när boken för dagen är Clare de Vries Of Cats And Kings. Alltsammans är mycket kattocentriskt.

Of Cats And Kings är fortsättningen på I & Claudius som jag läste häromveckan - ni vet, boken om kvinnan som gör en road trip genom USA med sin katt. Jag hade ju som bekant en del invändningar mot den förra, men kunde ändå inte låta bli att läsa även del två. Främst berodde det på att tvåan hade lika en lika bisarr grundidé som ettan; den här gången har Clare varit utan katt i ett drygt år efter Claudius död och känner att det är dags för en ny katt. Claudius var av rasen burma och Clare vill ha antingen en ny burma eller en siames. Hennes besök hos engelska uppfödare visar snart att katten hon vill ha knappast går att få i Storbritannien - hon vill ha ett utseende på katten som inte längre finns kvar i aveln i väst. För att hitta en katt som möter hennes kriterier blir hon därför tvungen att resa tillbaka till rasernas ursprungsland Burma och Thailand. Redan här börjar man känna att det hela är både hysteriskt och naivt men ändå har potential att bli konstigt nog för att ändå bli underhållande. Flera av Clares bekanta påpekar problemen med hennes idé; att hon hatar primitiva förhållanden och att Burma är en diktatur är två av de fakta som hon väljer att bortse från.

Väl på plats får hon dock ganska snabbt klart för sig att saker och ting inte kommer bli som hon tänkt sig. Burma är ett stängt, fattigt och våldsamt land där det är svårt att ta sig fram och att leta efter en katt är inte att tänka på. Tack och lov tar hon sitt förnuft till fånga och boken handlar därefter mer om de människor hon möter på vägen än om sökandet efter ett nytt husdjur. Hennes möte med diktaturen och dess offer är faktiskt ganska välskrivet och hon lyckas ofta förmedla den frustration som det innebär att leva i ett sådant samhälle, just genom att hon själv är så annorlunda, så fel i sammanhanget.

Of Cats And Kings skiljer sig därför ordentligt från föregångaren I & Claudius. Den är inte lika egotrippad och inte alls lika udda. Snarare är den en ganska vanlig reseberättelse av en ung västerlänning som möter en helt ny och stundtals mycket grym värld i sydöstra Asien. Den är inte dålig, men den är kanske inte heller något jag skulle rekommendera om man inte är specialintresserad antingen av katter eller de specifika länderna. Framför allt går det snabbt upp för läsaren att förstå vem som var stjärnan i duon Clare - Claudius. Utan Claudius står sig Clare slätt. Han var, precis som Clare säger, något alldeles extra. Även i bokform.

Burma (dock inte Claudius) från Sverak.

Death by cow

För länge sedan såg jag filmatiseringen av Göran Tunströms Juloratoriet. Jag minns noll och intet av den - bortsett från att det var någon som blev nedtrampad av en hel skock kor i början. Var det Lena Endre, möjligen? Ni får rätta mig om jag har fel. Hur som helst minns jag att jag hade svårt att koncentrera mig på filmen, eftersom jag helt opassande, började fnissa åt ko-incidenten och därmed hamnade i helt fel sinnesstämning inför resten av berättelsen.

Nu läser jag SvD och får en flashback. Ko + seriös författare = fniss. Tydligen har några forskare kommit fram till att Jane Austen kan ha dött av tuberkulos från kor. Detta har de kommit fram till genom att studera hennes korrespondens per brev. Ooookeeej. Det finns forskning om allt.

Det blir svårt att läsa Pride and Predjudice framöver.

Ko + seriös författare = fniss. Mu Austen, Mu.

Sherlock snart på en bio nära dig

Minns av gårdagens New Moon-biobesök med Bokomaten föga mer än en enorm mängd bara bringor. Vad är det med Meyer och blottade mansbröst? Och vad hade hänt med Volturis smink? Nåväl, kul var det hur som helst. Blev däremot kraftigt pepp på kommande filmatiseringen av Sherlock Holmes, som dyker upp i Sverige i januari. Ser fint ut! Läs mer om filmen här.

Katten, bilen och det stora landet i väster

När man åker bil med min katt kan något av följande hända:

1) Han gör magljud hela vägen och överröstar därmed alla andra i bilen, under hela resan oavsett hur länge den varar. Rekordet är fem timmar oavbrutet bröl.

2) Han kissar på sig efter fem minuter och man tvingas stanna bilen och torka upp innan alltsammans rinner ut på sätet.

3) Båda alternativen ovan i tät följd.

Med detta i åtanke läser jag förvånat Clare de Vries I & Claudius. Hur i helvete gick det till? Är det sant? Ja, tydligen. Fascinerande, som sagt. Fascinerande.

I & Claudius berättar om hur Clare de Vries en dag får nog av sitt liv i London. Hon har inte varit glad sedan hennes mor gick bort, hon trivs inte på jobbet och hon vet inte vad hon ska göra med sitt liv. Det enda hon vet är att hon älskar Claudius, sin 19-årige katt. Andra i hennes situation hade kanske sökt ett nytt jobb eller börjat en utbildning, men Clare är mer drastisk. Hon säljer allt hon har, skeppar över sig själv, sin bil och Claudius till New York för att där ge sig ut på en road trip tvärs över USA. Karantänlagarna gör att hon inte kan återvända till Storbritannien med Claudius när resan är över - och det är inte heller tanken. En katt i hans höga ålder har knappast långt kvar och Clare som har total ångest över tanken på ett liv utan sin älskade Claudius, planerar att USA-resan ska bli deras gemensamma grand finale.

Sagt och gjort. Med kattlådan stående på bilgolvet och Claudius sittande i passagerarsätet ger hon sig iväg från New York med kursen ställd på San Franscisco. Det är den klassiska drömmen om frihet; att vara sin egen och utan ansvar svischa fram genom stat efter stat.

Naturligtvis blir det inte som Clare tänkt sig. Konstiga människor på vägen, sunkiga motell och en allt sjukare Claudius gör att resan blir radikalt annorlunda. Clare börjar undra vad det är hon har gett sig in på.

I & Claudius är fascinerande läsning. Jag förstår att Claudius var Clares ögonsten och därtill en mycket speciell katt; ingen katt som jag träffat skulle frivilligt hänga med på hälften av det som Claudius gör. Framför allt är han väldigt duktig på att följa efter Clare; hon har honom antingen lös eller i famnen för det mesta och det fungerar med några få undantag alldeles utmärkt. Jag, som blir paranoid över blotta tanken på att släppa ut min katt ens under väldigt kontrollerade former på trygga platser, blir nervös å Clares vägnar när hon utan betänkligheter promenar omkring med honom lös på stan i New York.

Det är också där mina invändningar mot boken - och hela projektet - kommer fram. Varför gjorde hon egentligen det där? Är det försvarbart att utsätta sina djur för vad som helst bara för att man själv tycker att det vore kul? Resan är inte direkt skadlig för Claudius, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är milt sagt tveksamt att utsätta en så gammal katt för den typen av påfrestning. Jag blir också väldigt irriterad på Clares ovana att hela tiden projicera sina känslor på Claudius. Han är en katt, för helsike. En katt! Låt honom vara just det. Att älska ett djur är för mig att uppskatta det för att det är just ett djur, inte en människa.

Clare är inte heller särskilt trevlig som person. Hon har ruskigt mycket issues efter att hennes mor gått bort och skulle nog vara mer behjälpt av en terapisession än en ensamresa över USA. Med det sagt, är I & Claudius ändå läsvärd bara för att den är så bisarr. Lite hackigt skriven och som sagt med många tveksamheter djuretiskt sett, men ändå. Vilken jäkla grej att göra! Ta katten och köra... Don't try it at home, kids.

Underbara engelska spöken

Det finns en fördel med att ta influensasprutan som sällan nämns - om man har lika fragil kroppskonstruktion som jag, mår man dåligt, blir tvungen att stanna hemma från jobbet och kan därmed läsa ut sin bok. Yay! Och aj. Det ska i sammanhanget tilläggas att det gör kraftigt ont i armen de stack sprutan i så det är svårt att hålla boken, men det löste sig genom att jag lutade boken mot katten som kom och lade sig i knät.

Boken på katten var Audrey Niffeneggers Her Fearful Symmetry, som jag köpte efter att ha läst Helenas entusiastiska recension på Bokhora. Jag hade inte läst Niffenegger tidigare, eftersom jag alltid tyckt att plotten i hennes förra roman Tidsresenärens hustru lät så ansträngd, men när jag nu fick höra att den nya boken skulle handla om spöken, engelska kyrkogårdar, tvillingar och annat rys kunde jag ju knappast motstå. Hög Calliope-faktor och ett fantastiskt extrapris gjorde att den inhandlades på Amazon omedelbums.

Her Fearful Symmetry tillhör den där lilla, exklusiva skaran böcker som man älskar från första stund och sedan tycker ännu mer om allteftersom man läser. Själv föll jag redan för första meningen: "Elspeth died while Robert was standing in front of a vending machine watching tea shoot into a small plastic cup." Enkelt och genialt. Och fullständigt omöjligt att inte vilja läsa vidare.

Nämnde Robert lämnas ensam kvar när hans Elspeth dör i cancer, dryga 40 år gammal. Efter sig lämnar hon ett testamente där hennes två systerdöttrar, tvillingarna Julia och Valentina, ärver såväl hennes lägenhet i London som hennes förmögenhet. Men testamentet ställer krav: för att tvillingarna ska få alltsammans måste de bo i läghenheten ett år och deras föräldrar får under inga omständigheter komma innanför tröskeln. Elspeth tycks inte ha något förbarmande för sin syster, tvillingarnas mor Edie, och familjerna har inte träffats på tjugo år. Ingen av dem vill tala om varför. Trots det bestämmer sig Julia och Valentina för att lämna sitt trygga hem i USA för att flytta in i Elspeths lägenhet vid Highgate Cemetery i London, där både det ena och det andra väntar dem.

Egyptian Avenue, Highgate Cemetery

Många av recensionerna av Her Fearful Symmetry har kommenterat att boken är bra men att läsningen kräver att man accepterar berättelsens något udda förutsättningar. Jaha? Är det inte så med alla böcker, undrar jag? Her Fearful Symmetry innehåller förvisso övernaturliga element, men jag skulle snarare säga att det är ovanligt lätt att acceptera dem eftersom romanen är så oerhört snyggt komponerad. Inget av det som händer känns konstlat eller fel. Tvärtom beundrar jag hur Niffenegger får allt att flyta så fantastiskt bra. Det är originellt, spännande, intelligent och underhållande. Miljön är underbar, karaktärerna är to die for och storyn genomarbetad.

Samtidigt är det också mycket vackert. Her Fearful Symmetry är en kärlekshistoria som utspelar sig kring och på en gotisk kyrkogård men samtidigt undviker att falla i goth-träsket eftersom den håller sig fast kvar i 2000-talets moderna London. Jag ska inte förstöra överraskningen för er genom att säga för mycket om den - en hel del av njutningen kommer av berättelsens twist - men låt mig bara slå fast att det här var helt otrolig läsning. En av 2009 års allra bästa böcker!

*********************************************
Måste också tillägga att jag verkligen gillar omslaget! Samt att jag inte för mitt liv kan förstå varför jag inte har varit på Highgate Cemetery när jag besökt London. Ett fruktansvärt misstag som ska rättas till å det snaraste. Kolla in deras hemsida så länge! Eller för den delen den här länken (som är dum och inte vill bli inklistrad). När hon researchade boken, arbetade Niffenegger som guide på kyrkogården och på hennes hemsida kan man se hennes egna bilder därifrån. Vilken anglofil biliofil med viktorianska, historiska böjelser kan låta bli att älska det?

Att dö en smula

Om jag skulle varit fjortis hade jag dött en smula av att läsa det här; New Moon får 15-årsgräns på bio. Nu är jag 31 och tänker Yes! Då kanske man vågar sig dit! Världen förändras sannerligen när man blir äldre...

Läser också DNs andra artikel om Meyer och förvånas över att folk orkar fundera så mycket på henne och böckerna. Herregud. Ska det vara så svårt att förstå att många gärna läser vad de uppfattar som en spännande historia och att ännu fler läser den om det dessutom finns lite passion med? Är det något man behöver ägna milslånga analyser åt?

Analysera mig och jag biter

Får får får?

Får får får?

Nej, får får pris! Eller rättare sagt, deras föräldrar får pris. Olof och Lena Landström som gör de fantastiskt sköna böckerna och Bu och Bä har fått årets Astrid Lindgrenpris. Priset delas ut av Rabén & Sjögren och prissumman är 50 000 kr. Calliope gratulerar och hoppas på fler böcker om de inte alltför smarta, men alldeles bedårande fåren.

Läs mer om priset i DN och SVD.

Underbart vegetariskt

Sitter här och är alldeles mätt och glad och kommer med stor sannolikhet somna i soffan inom kort och därmed missa att hämta upp min tvätt ur tvättstugan innan tiden gått ut. Orsaken till mitt nöjda tillstånd är att jag nyss ätit egenhändigt tillagade biffar med broccoli och fetaost ur boken Vegetariskt; Mat från Trädgårdscaféet Slottsträdgården Ulriksdal av Katarina Nordgren och Tomas Södergren. Biffarna ifråga är de som syns på bokens omslag och de är sjukt goda. Tyvärr tar de en liten stund att fixa till, men det är det värt. Vegetariskt är också en av de kokböcker jag använder oftast. Ni vet ju hur det är med kokböcker - de är lätta att köpa på sig och lika lätta att låta stå oanväda i hyllan. Men Vegetariskt undviker det ödet genom att vara liten och smidig till formatet (även om den inte riktigt klarar att ligga uppslagen på bordet utan att vika ihop sig) och stor till innehållet. Här finns allt man kan önska, från plockmat till varmrätter och kakor. Det jag gillar bäst är varmrätterna och alla fantastiska sallader. Dessutom rymmer den en hel del bra recept på soppor; sparrissoppan är absolut bäst. Extremt enkel att göra och väldigt god.

Tomas Södergrens foton förtjänar också att nämnas. De är mycket fint komponerade och definitivt inspirerande att titta på. Nästan farliga, faktiskt, för allt ser så gott ut att man med stor sannolikhet blir tvungen att testa samtliga recept.

So me like. Mucho. Tilläggas ska också att du inte behöver vara vegetarian för att uppskatta boken. Recepten kan lika gärna vara grunden till en måltid där du själv lägger till kött, kyckling eller fisk om du känner för det. Fast i det här fallet är det helt onödigt. Grönsakerna rockar fett på egen hand.

Döda försvunna människor och syskonsex

Härmed lovar jag högtidligen att det här ska bli årets sista inlägg om Charlaine Harris. No more. Men det är ju liksom inte mitt fel att hon är produktiv och vanligtvis bra och att jag bara måste läsa allt hon skriver... Nu har jag åtminstone läst i kapp; när sista sidan i Grave Secret är vänd finns inget av henne som jag inte har läst. Känns tryggt. Och lite fanatiskt.

Grave Secret är fjärde delen i serien om Harper Connelly, kvinnan som efter att ha blivit träffad av blixten som tonåring fått förmågan att känna de döda. Hon kan tala om var deras kroppar befinner sig och vad de dog av, något hon numera försörjer sig och sin bror Tolliver på. Tillsammans åker de USA runt och hjälper folk att få klarhet i vad som hänt deras avlidna släktingar och vänner - naturligtvis inte ett helt problemfritt uppdrag.

Och bror, ja. Tolliver är egentligen inte släkt med Harper. De har vuxit upp tillsammans som syskon men har inga blodsband till varandra. Det saknade släktskapet är också den springande punkten när det kommer till min kritik av serien; Harper och Tolliver inleder nämligen en kärleksrelation med varandra en bit in i serien och det blir bara för mycket. Inte för att det hela skulle vara moraliskt tveksamt för det struntar jag i, utan för att det ger upphov till så fruktanskvärt många, fruktansvärt dåliga sexscener. Så dåliga att det får mig att få panik, faktiskt. Det lägger ett sunkigt dis över resten av handlingen och får mig att undra vad i hela Helsingland Harris tänkte när hon skrev det.

I Grave Secret är sexet dock ovanligt nedtonat, vilket omedelbart får effekt på berättelsen. De "riktiga" händelserna om jag får säga så, ges utrymme och allt blir väldigt mycket trevligare att läsa. Grave Secret ger också Harper möjlighet att äntligen få reda ut vad som hände under hennes uppväxt, något som känns mycket välgörande. Harper är en så trasig människa att det nästan gjort ont att följa henne i seriens tidigare delar, så det är skönt att hon får ordning på saker och ting nu. Samtidigt känns slutet i Grave Secret väldigt mycket som slutet på hela serien; det finns inte så mycket mer att säga. Jag vet inte om Harris planerar några fler delar i serien, och jag skulle nästan föredra om hon lät den ta slut här. Det har varit hennes mest tveksamma serie från början, men med Grave Secret skulle den åtminstone sluta med flaggan i topp. Låt oss hålla tummarna för att hon skriver vidare på Sookie och börjar på något nytt istället.

Fjäril med alla rätt

Det har gått flera veckor sedan jag läste ut Jessica Kolterjahns Nattfjäril, men som ni säkert har märkt har jag varit knäpptyst om den här på bloggen. Lite underligt med tanke på att den var en av de böcker jag längtade efter allra mest ur höstutgivningen. Tystnaden beror helt enkelt på att jag inte har kunnat bestämma mig; ända sedan jag vände sista bladet har jag gått här och funderat på vad jag egentligen tyckte om den. Det vet jag fortfarande inte riktigt. Har aldrig varit med om en bok där jag haft så svårt att bestämma mig.

Det skumma i sammanhanget är nämligen att boken är bra. Därom råder det ingen tvekan. Kolterjahn har tagit en sann händelse - upptäckten av en död kvinna vid ett hotell i San Diego 1892 - och skrivit en både trovärdig och spännande roman om vad som skulle kunna ha hänt kvinnan. Det är välgjort, intelligent och snyggt. Dels följer vi kvinnan under dagarna som leder fram till hennes död, dels följer vi coronern Henry Stetson som får hand om fallet när hon dött. De två rösterna berättar varsin läskig historia och jag köper alltsammans (utom möjligen sättet de knyts ihop i slutet).

Så ond bråd död, sent 1800-tal, ruskiga omständigheter och kriminalitet - alltsammans hanterat av en stilsäker författare - allt borde vara upplagt för en Calliopefullträff. Ändå uteblir den. Jag läser och tänker objektivt att "det här var ju bra", men lyckas samtidigt inte få den där speciella känslan som infinner sig när man läser en riktigt bra roman. Jag kommer aldrig under skinnet på gestalterna, får aldrig det flyt i läsningen som gör att jag är där, med dem.

Så förlåt mig Jessica Kolterjahn. Du har utan tvekan skrivit en fantastisk roman (igen!). Det är mig det är fel på. Om det någonsin funnits anledning att använda den slitna frasen Det är inte du det är jag så är det nu. Allt är perfekt men av någon anledning klickar vi ändå inte.

***************************************************

Jessicas debut Ut ur skuggan gillade jag däremot oreserverat. Läs om den här. Titta också gärna in på hennes egen hemsida.

Missa inte heller den intervju som SVD har idag med Jessica om hur blygheten gjorde henne till författare.

Every Last Sip Of Sookie

Egentligen är det ett mirakel att inte Sverige är invaderat av vampyrer. Jag menar, varför envisas med att bo i varma, soliga Louisiana och vara tvungen att sova bort hela dagen när de kunde flytta till Sverige och utan problem kunna ha det mörkt och skönt redan klockan fyra på eftermiddagen större delen av året? Ett mysterium.

Sådant funderar jag på när jag läser A Touch Of Dead, där Charlaine Harris samlat alla noveller hon skrivit om Sookie vid sidan av den vanliga serien. Enligt försättsbladet en samling för "all those readers who want every last sip of Sookie"; jag känner mig träffad. Särskilt som jag snart har sett alla avsnitten av andra säsongen av True Blood.

Några av novellerna har jag läst tidigare. Dracula Night är till exempel med i antologin Many Bloody Returns och Gift Wrap finns i julsamlingen Wolfsbane and Mistletoe. Även om Sookie fungerar bäst i det längre romanformatet, är novellerna trevlig läsning och fungerar bra som underhållning. Det är också ganska schysst att ha dem samlade i en bok istället för att vara tvungen att köpa alla antologierna - de har oftast väldigt varierande kvalitet. Charlaine Harris lånar dem sitt goda namn för att folk ska köpa dem och det brukar finnas en eller ett par noveller i varje samling som är bra, men sedan är resten... tja, vi kan väl vara snälla och säga lite mindre bra helt enkelt. I A Touch Of Dead får man det man vill ha omedelbart utan en massa skräp vid sidan av. Med undantag av den mindre lyckade Lucky, innehåller A Touch Of Dead en hel del läsvärt för alla Sookiefanatiker. Jag hoppas också att den kan vara den första av flera liknande, för det finns redan ett par nya antologier på väg ut med nya Sookieberättelser gömda bland en massa strunt och dem har jag ingen lust att köpa.

Missa för all del inte heller vidoerna på Penguins Project Paranormal, där man bland annat kan se en intervju med Charlaine Harris.

Har man tråkigt, rekommenderar jag också en titt på Facebookgruppen Les Temps Des Vampires fotosida, där man kan titta på bilder från deras Halloweenfest med Lestat/True Blood-tema. Ett Mecka för den som vill se tjocka vitsminkade människor inklämda i alltför trånga korsetter, en mardröm för den som fortfarande vill tro att vampyrfans kan vara någorlunda stilfulla.

Me so evil

Jaha, nu är det officiellt: jag är en ond kvinna (som om vi inte visste det sedan tidigare). Jag skickar ut min stackars trofaste sambo på en lång omväg runt SF-bokhandeln när han ska hem från jobbet, i isande storm, bara för att jag råkade se att Charlaine Harris fjärde del i serien om Harper Connelly kommit ut. Och jag måste bara ha den nu. Me so evil... och han så snäll.

Bo i bil

Ibland läser man böcker utan att riktigt förstå varför man gör det. Någon som begriper sig på saker och ting får till exempel gärna förklara för mig varför jag egentligen plockade åt mig Sara Kadefors Borta bäst ur lånehyllan på jobbet. Jag var inget större fan av hennes förra bok Fågelbovägen 32 och hemlöshetsfrågan som tas upp i Borta bäst är inte min kopp te heller. Så varför? Lurades jag av Lotta Kühlhorns fina gröna omslag? Möjligen. Läste gjorde jag hur som helst.

Borta bäst handlar om Sylvia, en medelålders kvinna som när vi först möter henne bor i sin bil som hon parkerat i en skogsdunge utanför ett IKEA-varuhus. När butiken öppnar om morgnarna smyger hon in, blandar sig med kunderna och utnyttjar faciliteterna. Hon sköter sin hygien på kundtoaletterna, äter upp folks kvarlämnade matrester i restaurangen och slumrar en stund i sängarna på sovrumsavdelningen. Hon har ingen annanstans att ta vägen men är ytterst mån om att hålla skenet uppe. Hel och ren ska hon vara - annars smälter hon inte in. De som ser henne ska tänka att"där går någon som har stil", inte "usch, en hemlös".

Att Sylvia är en något ovanlig hemlös förstår man snabbt, men det dröjer innan man får veta vad som hänt för att hon ska ha hamnat på gatan. Kadefors portionerar ut bakgrundshistorien i ytterst små bitar allteftersom. Om den är trovärdig när man får hela bilden klar för sig? Nja. Kanske inte helt. Å andra sidan är inte Sylvia särskilt trovärdig heller, vare sig som person eller i rollen som hemlös. Det känns väldigt mycket som att Kadefors haft som mål att göra Sylvia så annorlunda från den gängse bilden av en hemlös som det bara går, enbart för att göra en pedagogisk poäng. Lite "se, en hemlös kan minsann vara som vem som helst". Det fungerar inte riktigt för mig och gör att hela berättelsen får ett drag av overklighet över sig trots sina försök att vara rårealistisk.

Just bristen på trovärdighet är bokens stora problem. Den genomsyrar hela upplägget och märks hos så gott som samtliga karaktärer. Ingen av dem känns äkta, utom möjligen Sylvias arga tonårsdotter. Det blir med andra ord inget vidare. Kadefors har säkert goda intentioner och vill säga något om ett viktigt ämne, men det funkar inte. Boken igenom sitter jag också och stör mig på tonen i vilken den berättas - det är något som gör att jag inte kan försonas med den, jag vet inte vad. Så njäää. Jag vet inte varför jag läste det här. Det var inte kul innan, inte under och inte efter. Jag ska inte göra om det. Kadefors nästa bok har en läsare mindre.

Mord i bokhandeln

Allt rätt - och ändå blir det fel. Även om Lorna Barretts Murder Is Binding har en till synes extremt hög Calliopefaktor har det tagit mig en halv evighet att läsa ut den. Den kändes seeeeeg som överkokt knäck.

Murder Is Binding är första delen i serien Booktown Mysteries, tre böcker som alla utspelar sig i Stoneham, New Hampshire. Den lilla staden har på sistone fått ett uppsving efter att ha specialierat sig på böcker. Man har helt enkelt gjort en Hay-on-Wye och öppnat en hel radda bokhandlar, alla med sin specialitet. Den vi följer i Murder Is Binding heter Haven't Got A Clue och säljer vintage-deckare. Butikens ägarinna Tricia Miles lever ett stillsamt liv bland böckerna tillsammans med sin katt Miss Marple ända tills hon en kväll upptäcker att det brinner i kokboksbutiken intill. Hon tar sig in och bland lågorna hittar hon Doris Gleason, affärens ägarinna, död. Men Doris har inte omkommit i branden, hon har blivit knivhuggen. Och från montern på disken saknas Doris mest värdefulla bok...

Värsta thrillern med andra ord. Nej, nu var jag elak. Det händer en hel del mer än att den värdefulla antikvariska boken försvinner och det hela är lite sådär mysigt småspännande. Passar bra att dricka te till och äta kex. Upplägget är ungefär detsamma som i Tea Shop Mysteries (som jag skrev om här) bortsett från att det nu handlar om en bokhandel istället. Det borde med andra ord perfekt för mig och jag borde sitta här och skriva lyriskt om hur mycket jag gillar miljöerna. Som ni märker är så inte fallet.

Mest beror det på att det bara är mysigt. Det händer för lite och mordgåtan är alldeles för enkel. Här finns inte heller direkt några särskilda karaktärer att fästa sig vid. Murder Is Binding blir nog därför både den första och sista delen jag läser i Booktown Mysteries. Vill jag ha mys-mysterier fortsätter jag hellre på Tea Shop Mysteries och vill jag läsa om bokhandlare som löser brott har jag ju alltid min käre Victor att återvända till. Det känns tryggt.

Auster bryter ny mark

Efter Paul Austers milt uttryckt svajiga prestationer på sistone, var jag nästan lite nervös när jag öppnade nya Invisible för första gången häromdagen. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Och nu när jag har läst ut den är jag faktiskt inte riktigt säker på vad det egentligen var jag fick. Men jag tror ändå att jag gillar det.

Invisible är delad i tre delar, sinsemellan ganska olika till både stil och innehåll. Här finns också tre olika berättarröster. Det börjar när författaren Jim Freeman får oväntat ett paket med posten, innehållande ett manuskript. Avsändaren är Adam Walker, en man Freeman inte haft någon som helst kontakt med sedan de båda studerade vid Columbia University i mitten av sextiotalet. Walker är nu sjuk och har på sin dödsbädd börjat skriva ett slags memoarer om sina tämligen udda upplevelser under åren 1967-69, så starka upplevelser att de kom att forma om hela hans tillvaro och på djupet påverka hela hans framtida liv.

Jag ska faktiskt inte säga mer än så om handlingen, för en stor del av upplevelsen med boken var i mitt tycke överraskningsmomentet. Adam Walker gör saker jag aldrig någonsin trodde att en Auster-figur skulle göra. De brukar ju mest gå runt och filosofera kring slumpens inverkan på sina liv - men här har vi helt plötsligt en ung man som ägnar sig påfallande mycket åt ganska naughty sex med en person han som defintivt borde vara off limits. Hepp. Det kunde ha blivit väldigt fel, men fungerar oväntat väl i sammanhanget. Det finns inget sensationslystet eller billigt över det; det är mer bara något som händer, något som är nödvändigt för historien. Ändå - jag blir rätt överraskad.

Och missförstå mig rätt här nu. Tro inte att Auster har skrivit en porr-roman med massor av sex. Hoppas ni på det blir ni gruvligt besvikna. Vad jag menar är snarare bara att han i Invisible för in flera element som känns nya i hans författarskap, varav explicit sex är en av dem. Ett annat är vad jag snarast skulle beskriva som ett slags brutalitet och starkare kontakt med en råare verklighet. Invisible innehåller mycket som är typiskt Auster - om inte annat hör jag hela tiden texten läsas upp med hans röst i huvudet när jag läser - men den är också ett steg i en delvis ny riktning. Det välkomnas. Det är bra att han tar sig lite utanför sin comfort zone.

Samtidigt har jag en väldigt stark känsla av att Auster, inte bara i Invisible utan även i de andra romanerna han publicerat på senare år, i hög utsträckning skriver för att förstå något hos sig själv. Handlingen i berättelserna blir underordnad det där mysteriet i tillvaron som han vill komma åt. Utan att läsa in författaren i hans verk, kan man säga att många av de där filosoferande medelålders männen han skrivit om känns väldigt mycket som Austers alter egon. Det gäller delvis även för Invisible, men i mindre utsträckning än tidigare. I Invisible står berättelsen åter i centrum och det gör den mer intressant än det mesta annat han gjort på flera år.

Med det sagt är den långt ifrån en felfri roman. Jag saknar framför allt ett slut; det är en hel del som fortfarande hänger i luften när man vänt sista bladet. Formexperimentet med tre olika berättare fungerar inte heller lika bra överallt; att läsa ett låååångt kapitel helt skrivet i du-form är till exempel inte så kul hela vägen. Och när allt är läst vet jag inte riktigt vad Auster vill med romanen. Och varför heter den egentligen Invisible? Har teorier men jag vet inte om det alls har något att komma med. Nåväl. Auster har fått mig att fundera och det var roligt att läsa något helt annat än det jag trodde att han skulle ha gjort. Det är gott så.

**************************************

Läs mer om Invisible i en intervju med Auster här.

Bild på Auster från Mark Mahaney. Ursnygg om du frågar mig.

Plötsligt händer det - igen

För inte så länge sedan var jag glad över att helt otippat ha snubblat över en alldeles utmärkt bok och eftersom jag nöjer mig med det lilla (vadå? gör jag väl? varför skrattar alla?), trodde jag att det var bra så. Men kanske har jag gjort något alldeles rätt i bokvärlden så att jag helt plötsligt fått ovanligt god bok-karma, för nu hittade jag lika otippat ännu en alldeles utmärkt bok. Yay! Mitt bokliga hjärta värms och lyser lite i mörkret.

Den här gången var det Catherine O'Flynns debutroman Händelser vid Green Oaks galleria som fick följa med hem och förgylla min tillvaro. När jag kastade en hastig blick på baksidestexten stod det något om att den handlade om folk som jobbade i köpcentrum, vilket hade gjort dem bittra och nu såg de kanske spöken också - hey, det där är ju jag tänkte jag (för köpcentrumtristess se valfritt inlägg med etiketten "i bokhandeln", för spökreferens se här).

Och visst stämde det bra. O'Flynn har definitivt ett skarpt öga för hur otroligt tröstlöst det kan vara att jobba i detaljhandel i allmänhet och på köpcentrum i synnerhet. Det är sjukt träffande och deprimerande och skoj att läsa. Och tack gode gud för att jag snart ska sluta jobba där, annars hade nog hennes bok fått mig att vilja välta en tung bokhylla över mig och långsamt tyna bort under den utan att någon märkte det.

Nåväl. På Green Oaks galleria jobbar hur som helst säkerhetsvakten Kurt. På ett av hans evighetslånga nattpass får han syn på en figur på en av monitorerna som visar bilder från det folktomma, stängda centrat. Mitt i en av gångarna står en liten flicka alldeles ensam, alldeles stilla. När han kommer dit är hon redan borta och hur han än letar kan han inte hitta några spår efter henne. Några dagar senare hittar Lisa, en av centrats butikschefer ett borttappat gosedjur, som på pricken ser ut som det flickan hade med sig. Tillsammans börjar Kurt och Lisa leta igen. Men vem - eller vad - är det egentligen de letar efter? Köpcentrats långa, labyrintiska gångar är byggda ovanpå gammal fabriksmark och fulla av oväntade utrymmen. Och för tjugo år sedan försvann en liten flicka i närheten...

Händelser vid Green Oaks galleria har inslag från en mängd genrer, nästan så många att det borde vara omöjligt att få ihop dem. Här blandas spök med spänning, kärlek, cynism, svart humor och ganska stora delar allvar om livet - och det går alldeles utmärkt! En eloge till Catherine O'Flynn som lyckats förena dem så snyggt, och i sin debut dessutom. Kan inte ha varit lätt, men hon får det att kännas självklart att det ska vara just så. Super! En eloge även till Alfabeta som hittat denna pärla och givit ut den. Bra jobbat! Nu måste ni se till att fler hittar den. Ut med er och marknadsför. Nu!

********************************

Läs en intervju med Catherine O'Flynn hos Vulpes Libris.

Allt du läser blir sant

Jag tror att alla bibliofiler någonstans innerst inne drömmer om att någon gång hitta Boken med stort B. Boken som gör alla andra böcker onödiga. Den ursprungliga, enda boken. Den som rentav besitter magiska krafter.

Det är just vad som händer Hanna Demeter. Fast hon anstränger sig inte ens; det är snarare boken som kommer till henne. Det saknas växel när hon ska köpa frukt i affären och kassörskan föreslår Hanna att hon ska välja en bok istället. I alla hast tar Hanna en sliten sak med titeln Slumpens bok. Inte förrän ett tag senare börjar hon inse att det är något särskilt med den - för det verkar plötsligt som om boken handlar om henne. Det hon läser om i boken börjar hända runt henne.

Åsa Linds nya bok är en slingrande, fantasifull historia om ett udda barn med likadledes udda förmågor. Det är dock inte fråga om någon Harry Potter; Hannas förmåga är helt enkelt att hon är en Läsare. Närmare bestämt den enda läsare som kan läsa Slumpens bok på rätt sätt.

Samtidigt är det också en ganska tragisk historia; Hanna har trots att hon bara är tolv år gammal under en längre tid tagit hand om sin mamma efter att morfar och mormor gått bort. Mamman har någon sorts mentalsjukdom, pratar med figurer som inte finns och går inte att lita på. För att dölja hur det ligger till har Hanna och mamman flyttat runt, ständigt på väg till nästa stad när någon börjat undra hur det egentligen står till med dem.

Just skildringen av Hannas ensamhet och hennes enorma vilja att skydda och ta ansvar för mamman är det mest drabbande med boken. Det ger den en extra dimension utöver de mer magiska inslagen i resten av berättelsen, får den att bottna i en väldigt konkret verklighet. Och trots att jag gillar de surrealistiska, sagobetonade delarna, hade jag ibland önskat att Lind hållit sig lite närmare verkligheten. Inte alltid, men då och då. Det kan bli lite för mycket saga, lite för mycket fabel över det hela och då tappar man bort de underbara personligheterna som berättelsen kretsar kring. Det är synd. Med det sagt är ändå Slumpens bok en skön berättelse och jag lär inte glömma den i första taget. Placeras med fördel i händerna på lässugna, fantasifulla tolvåringar. Till jul, kanske?

Peta inte på min vampyr

För mig - som under flera år inte visste något bättre här i världen än Pearl Jam, Nirvana och Alice in Chains - för mig dog grungen i samma stund som Veckorevyn hade ett flersidesreportage med "senaste grungemodet". Taniga modeller med rutiga skjortor över trasiga klänningar fick mig att helt tappa lusten. Hela idén med musiken var puts väck. Det är inte förrän nu på senare tid som jag lyssnar på mina gamla skivor igen, för nu får jag vara ifred och tycka om dem på egen hand.

Samma känsla som när jag läste Veckorevyn drabbar mig med full kraft när jag i senaste numret av Elle hittar först en lång intervju med Robert Pattinson och sedan ett Elle Club-erbjudande att köpa hela Twilightserien för bara 435 kronor inkl frakt. Bläddra lite längre och du hittar uppslaget 4 x vampyrnytt, titta på deras hemsida och hitta glada tillrop över att Vanity Fair har en Twilightblogg... då känner jag att det börjar bli för mycket. Funderar på att trycka upp knappar med texten Rör inte mina vampyrer.

För visst är det kul att en hel generation tapetserar sina tonårsrum med vampyrposters, visst är det kul att Charlaine Harris har blivit så känd att SVT av alla kanaler visar True Blood. Men jag blir extremt anti. Hela (eller åtminstone halva) grejen med vampyrficition är ju att den är något udda, något som pågår parallellt med den vanliga världen. Inte något som kreti och pleti konsumerar dagarna i ända. Kalla mig barnslig eller fisförnäm - jag vill ha mina vampyrserier för mig själv.

Det är lite som när din favoritlåt plötsligt blir en hit och spelas på radion dagarna i ända tills du inte längre minns vad det var som fick dig att tycka om den från början. Dessutom - visst är det hemskt att se böckerna du själv gillar i händerna på någon du absolut inte tycker om? Rysningar. Eftersom jag är för beroende av vampyrfiction för att sluta tvärt, blir det till att hitta andra böcker istället nu när både Harris och Meyer älskas till döds. Får väl se det som en utmaning. Under tiden lagrar jag Harris, Meyer och de andra för att ta fram dem igen om några år när det hippa folket för länge sedan glömt vem Edward var.

*****************************************

För övrigt hörde jag också rykten om att senaste numret av Playboy har vampyrtema. Hepp.

Tolka tecken

Skolnostalgi har aldrig varit min grej. Jag är helt oförstående inför hur någon kan längta tillbaka till gymnasiet (eller än värre högstadiet). Tvärtom är jag extremt glad över att ha blivit till åren och kommit därifrån, även om gymnasiet var ok. (Oj, så gammal jag lät nu...rollatorn nästa... Men ni förstår säkert.) Jag tycker bara att det är extremt skönt att vara vuxen, att få bestämma själv och att ha vuxit ifrån den osäkerhet som alltid följer en när man är yngre.

Därför är det med skräckblandad förtjusning jag läser Johanna Lindbäcks Tänk om det där är jag. Den handlar om Agnes, som precis har flyttat till Umeå från Stockholm med sin familj. I Stockholm var hon om inte mobbad, så åtminstone utanför och allmänt fel, och därför har hon bestämt sig för att flytten ska bli en nystart för henne. Hon ska göra allt rätt den här gången. Bli glad, populär och trevlig istället för pluggig, svår och ensam. Det här är helt enkelt hennes chans till ett nytt liv.

De flesta lär känna igen sig i beskrivningen av Agnes liv. Träffsäkert beskriver Lindbäck vardagsliv i en vanlig svensk tonårsfamilj. Jag kan tycka att det är rätt skönt att läsa om en så Svensson-artad familj; ett tag kändes det som att de var portförbjudna i böckerna. Alla skulle vara så himla originella. Det kan också vara kul, men inte alltid. Eftersom jag inbillar mig att identifikationsfaktorn är ganska viktig när det kommer till tonårslitteratur, tror jag också att en vanlig familj är lättare att leva sig in i. Alla kan ju inte vara The Cullens... även om det vore fint...

Nu kom vi visst ur spår här. Inga vampyrer, bara villaliv med hund och sånt. Jag tror att jag hade gillat Tänk om det där är jag när jag var i yngre tonåren - det gör jag förvisso nu med, men den känns nog mer som en tonårsbok än som en allåldersbok (eller vad man nu vill kalla den typ av böcker som riktar sig till yngre men som även passar utmärkt till vuxna). Som en som passerat tonåren kan jag tycka att det blir lite tjatigt med Agnes alla funderingar på vad han menade med det, varför hon egentligen kollade sådär, varför de gick dit och så vidare och så vidare. Samtidigt vet jag att det var just så man var. Att vara tonåring var att tyda tecken - livsviktiga tecken som visade om man var ok eller inte. Dem fångar Lindbäck på pricken.

Överdos av katt

Katter som gör fåniga saker är vanligtvis ett idiotsäkert kort för att få Calliope på gott humör. Allt från My cat hates you till Get fuzzy fungerar. Därför har jag väntat med spänning på att få se Simon Tofields Simon's Cat i bokform - jag har ju kollat You tube-klippen så många gånger att det börjar bli pinsamt och en bok vore därför fint.

Häromdagen fick vi in den på jobbet och jag konstaterade glatt att den var mycket tjockare än förväntat. 498 gram läste jag på artikelkortet i datorn; det är ju nästan ett halvkilo kattglädje. Hurra, tänkte jag och började läsa redan på lunchen. Hrmpf, tänkte jag en stund senare när jag kommit halvvägs i den utan att ha mer än småfnissat ett par gånger. Det här var ju inte alls lika kul som jag hade hoppats på. Bilderna är svartvita i samma stil som filmklippen och ofta är det bara en stor bild per sida. Ingen text finns, utan kissen utför snarast ett slags pantomim (och här vill jag bara säga att en mimande katt låter mycket roligare än det faktiskt är...). På de sidor där det finns små episoder, blir det ibland svårt att hänga med på vad som är poängen och vad som händer. Vissa är definitivt kul - här finns situationer som de flesta kattägare torde kunna känna igen sig i. Bisarra, frustrerande, förvånande eller bara konstiga; har man katt har man sett det mesta och kan skadeglatt le åt Simon när man ser att han har det likadant med sin kisse. Men efter ett tag tröttnar man lite. Bilderna börjar kännas torftiga i sin ordlöshet och flera gånger upprepas samma scenario med få variationer.

Kanske passar Simons katt inte riktigt i bokform, åtminstone inte i en såpass tjock bok. Hade man gallrat hårdare hade reslutatet nog blivit bättre. Nu känner jag mig mest överdoserad på hela konceptet och det kan knappast vara meningen. Observera i sammanhanget att det krävs en rätt rejäl insats för att få mig trött på katter... En mindre fanatisk kattfantast hade nog tröttnat långt tidigare. Simons katt får bara en ensam tonfiskburk i betyg och det är i Kattland tyvärr ett mycket lågt betyg. Synd!

Vem älskar en kritiker?

När jag startade Calliope Books var det främst för att jag sökte ett annat sätt att skriva om böcker. Efter att ha jobbat i bokhandel och på förlag och där författat allt från säljtexter till ren bokinfo och dessutom under flera år som frilansande recensent i dagstidningar, var jag urtrött på det sättet att handskas med litteratur. Det var hel enkelt inte kul längre. Framför allt kände jag att jag ville ha ett ärligare sätt att skriva, något som helt och hållet var mitt eget. En plats där jag inte behövde ta hänsyn till någon annan eller representerade någon annan, utan där det jag skrev bara var min egen ärliga åsikt. Ett fritt rum, fyllt av mig och min böcker.

Två år senare kan jag konstatera att det är precis så Calliope Books har fungerat. Här kan jag diskutera det jag läser på vilket sätt jag vill och få kontakt med andra som läst samma sak. Bokbloggandet är genialiskt i all sin enkelhet och ger den ensamma sysslan läsning en helt ny social dimension.

Därför blir jag lite förvånad när jag läser DNs artikel om hur bloggarna hotar den traditionella litteraturkritiken. Undr rubriken Känslorna mot kritiken tar Annika Persson sin utgångspunkt i Bokhoras nyligen utkomna Album och ifrågasätter om devisen "hundra procent läsglädje" verkligen är rimlig. Vad händer med det kritiska perspektivet när alla plötsligt kan leka kritiker på egen hand?

Åsa Linderborg säger: "Man kan inte bli arg på ett så här sympatiskt projekt. Men det retar mig ändå att boken görs till en accessoar och läsandet till en livsstil."

Jaha. Tänk, mig retar det mer att Åsa Linderborg (som jag hittills alltid sett som en förnuftig person) plötsligt visar en så snäv attityd. Konserativ och extremtrist. Jag kan lova Åsa att majoriteten av bokbloggarna ser boken som väldigt mycket mer än en accessoar. Och varför är det fel att ha läsandet som en livsstil? För att det skulle antyda att kultur faktiskt kunde vara ... roligt?? Kan man sortera böckerna i färgordning och ändå vara kritiskt analyserande? Ve och fasa.

I mina ögon är bokbloggarna ett alldeles utmärkt komplement till den traditionella kritiken. Ofta får jag faktiskt veta mer om en bok genom att läsa bloggarna än genom att läsa recensioner i tidningarna. Att som i DNs artikel antyda att bloggarna inte skulle besitta tillräckliga kunskaper för att skriva om böcker på ett kvalificerat vis är bara lamt. Många bloggare har enorma kunskaper om ämnet och delar frikostigt med sig av dem. Flera av dem har både relevanta utbildningar och erfarenhet av yrken i branschen. Dessutom recenserar bloggarna inte bara nyheter och fiiiina böcker, utan blandar upp det med äldre titlar och genrer som aldrig någonsin syns på kultursidorna.

För mig ger bloggarna en också ärlighet och en entusiasm kring litteratur som den traditionella kritiken oftast saknar helt. Att bloggarna skulle vara för entusiastiska och på något vis älska ihjäl litteraturen istället för att objektivt analysera den är mest bara bisarrt. Ja, vi gillar ofta böckerna vi skriver om. Det är därför vi läser dem från första början. Men jag har hittills inte sett en enda bloggare som drar sig för att kritisera en favoritförfattare när denne har presterat dåligt. Kanske är kritiken mer pang på än på kultursidorna, men det är väl knappast ett problem. Söker man långa, analyserande inlägg brukar man alltid kunna hitta dem också. Det finns många bloggar som lutar mer åt ett litteraturvetenskapligt perspektiv, med längre, mer ingående texter.

Tack och lov kommer det ett par mer nyanserade röster i slutet av DNs artikel. Några tycks ha förstått poängen. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Vad är kritikerna rädda för? Konkurrens? Tvåvägskommunikation? Att ha roligt samtidigt som man ägnar sig åt böcker? Den som helst ser sin litteratur grå, sönderanalyserad och på piedestal bör tänka om. Tiden för det är obevekligen förbi.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::..

Bloggare vs kritiker var ett av ämnena som debatterades på bokmässan och som många bloggare kommenterat vidare sedan vi kom hem. Läs mer bl a på Kulturbloggen och hos Daniel Åberg.

Äntligen!

Kolla! Jag har äntligen fått en True Blood-mugg! Yay! Tack sambon!

Tror bestämt att jag ska fira med att dricka te ur den och se på ett eller annat avsnitt av serien... Kanske med en bit choklad också... Igen, wooohooo!

Den något bättre vintern

Kanske åkte han faktiskt på spa, Åke Edwardson. Jag uppmanade ju honom att göra det i ett inlägg jag skrev efter att jag läst ut Nästan död man, del nio i serien om kommissarie Winter, eftersom jag var så grymt besviken på hur han fortsatte att i bok efter bok misshandla sin stackars huvudperson. Winter förtjänade bättre, tyckte jag då.

Och se - i Den sista vintern, den tionde och avslutande delen i serien, har något hänt. Den har fortfarande en bra bit kvar till nivån på den första böckerna i serien, men den är ändå ett enormt uppsving om man jämför med hur det har varit under seriens andra hälft. Den sista vintern är tillräckligt nära den värdiga avslutningen jag efterlyste för att jag ska vara nöjd.

Tack vare SVT-filmatiseringen som gjordes för några år sedan, ser jag fortfarande Johan Gry framför mig när jag läser om kommissarie Winter. Det är fint. Den här gången har han tagit familjen på utflykt till tomten de köpt vid havet och är just i färd med att kasta smörgås med dottern när de upptäcker en död man några meter ut i vattnet. Inte bra. Familjeutflykt förstörd. När han dessutom blir tvungen att försöka reda ut vad som hänt med de två kvinnor som bragts om livet liggande i sina sängar, medan deras partners hävdar att de sovit - ja då blir det lite mycket för Winter. Han har mycket att klura ut innan han får stiga ut ur serien.

Hyfsat spännande, lättläst även om jag stör mig på Edwardsons sätt att alldeles för ofta först formulera sig och sedan omformulera sig både en och två gånger så att samma sak sägs igen och igen. Jag började läsa den på tåget hem från bokmässan och som reselitteratur fungerade den utmärkt. Pocketutgåvan som jag läste hade dessutom ett extrakapitel där Edwardson låter oss få ännu en glimt av vad som hände Winter efter att sista punkten var satt i den inbundna utgåvan. Jag måste säga att jag är ganska tacksam för att jag läste den i pocket; i originalversionen lämnas både läsaren och Winter hängande i luften. Winter bokstavligen så. Jag hade nog blivit lite putt om det hade slutat så, även om det här nyskrivna extrakapitlet inte känns så värst genomarbetat. Jag vet åtminstone vad som hände Winter. Det känns bra.