Tolka tecken

Skolnostalgi har aldrig varit min grej. Jag är helt oförstående inför hur någon kan längta tillbaka till gymnasiet (eller än värre högstadiet). Tvärtom är jag extremt glad över att ha blivit till åren och kommit därifrån, även om gymnasiet var ok. (Oj, så gammal jag lät nu...rollatorn nästa... Men ni förstår säkert.) Jag tycker bara att det är extremt skönt att vara vuxen, att få bestämma själv och att ha vuxit ifrån den osäkerhet som alltid följer en när man är yngre.

Därför är det med skräckblandad förtjusning jag läser Johanna Lindbäcks Tänk om det där är jag. Den handlar om Agnes, som precis har flyttat till Umeå från Stockholm med sin familj. I Stockholm var hon om inte mobbad, så åtminstone utanför och allmänt fel, och därför har hon bestämt sig för att flytten ska bli en nystart för henne. Hon ska göra allt rätt den här gången. Bli glad, populär och trevlig istället för pluggig, svår och ensam. Det här är helt enkelt hennes chans till ett nytt liv.

De flesta lär känna igen sig i beskrivningen av Agnes liv. Träffsäkert beskriver Lindbäck vardagsliv i en vanlig svensk tonårsfamilj. Jag kan tycka att det är rätt skönt att läsa om en så Svensson-artad familj; ett tag kändes det som att de var portförbjudna i böckerna. Alla skulle vara så himla originella. Det kan också vara kul, men inte alltid. Eftersom jag inbillar mig att identifikationsfaktorn är ganska viktig när det kommer till tonårslitteratur, tror jag också att en vanlig familj är lättare att leva sig in i. Alla kan ju inte vara The Cullens... även om det vore fint...

Nu kom vi visst ur spår här. Inga vampyrer, bara villaliv med hund och sånt. Jag tror att jag hade gillat Tänk om det där är jag när jag var i yngre tonåren - det gör jag förvisso nu med, men den känns nog mer som en tonårsbok än som en allåldersbok (eller vad man nu vill kalla den typ av böcker som riktar sig till yngre men som även passar utmärkt till vuxna). Som en som passerat tonåren kan jag tycka att det blir lite tjatigt med Agnes alla funderingar på vad han menade med det, varför hon egentligen kollade sådär, varför de gick dit och så vidare och så vidare. Samtidigt vet jag att det var just så man var. Att vara tonåring var att tyda tecken - livsviktiga tecken som visade om man var ok eller inte. Dem fångar Lindbäck på pricken.