05 oktober, 2009

Vem älskar en kritiker?

När jag startade Calliope Books var det främst för att jag sökte ett annat sätt att skriva om böcker. Efter att ha jobbat i bokhandel och på förlag och där författat allt från säljtexter till ren bokinfo och dessutom under flera år som frilansande recensent i dagstidningar, var jag urtrött på det sättet att handskas med litteratur. Det var hel enkelt inte kul längre. Framför allt kände jag att jag ville ha ett ärligare sätt att skriva, något som helt och hållet var mitt eget. En plats där jag inte behövde ta hänsyn till någon annan eller representerade någon annan, utan där det jag skrev bara var min egen ärliga åsikt. Ett fritt rum, fyllt av mig och min böcker.

Två år senare kan jag konstatera att det är precis så Calliope Books har fungerat. Här kan jag diskutera det jag läser på vilket sätt jag vill och få kontakt med andra som läst samma sak. Bokbloggandet är genialiskt i all sin enkelhet och ger den ensamma sysslan läsning en helt ny social dimension.

Därför blir jag lite förvånad när jag läser DNs artikel om hur bloggarna hotar den traditionella litteraturkritiken. Undr rubriken Känslorna mot kritiken tar Annika Persson sin utgångspunkt i Bokhoras nyligen utkomna Album och ifrågasätter om devisen "hundra procent läsglädje" verkligen är rimlig. Vad händer med det kritiska perspektivet när alla plötsligt kan leka kritiker på egen hand?

Åsa Linderborg säger: "Man kan inte bli arg på ett så här sympatiskt projekt. Men det retar mig ändå att boken görs till en accessoar och läsandet till en livsstil."
Jaha. Tänk, mig retar det mer att Åsa Linderborg (som jag hittills alltid sett som en förnuftig person) plötsligt visar en så snäv attityd. Konserativ och extremtrist. Jag kan lova Åsa att majoriteten av bokbloggarna ser boken som väldigt mycket mer än en accessoar. Och varför är det fel att ha läsandet som en livsstil? För att det skulle antyda att kultur faktiskt kunde vara ... roligt?? Kan man sortera böckerna i färgordning och ändå vara kritiskt analyserande? Ve och fasa.

I mina ögon är bokbloggarna ett alldeles utmärkt komplement till den traditionella kritiken. Ofta får jag faktiskt veta mer om en bok genom att läsa bloggarna än genom att läsa recensioner i tidningarna. Att som i DNs artikel antyda att bloggarna inte skulle besitta tillräckliga kunskaper för att skriva om böcker på ett kvalificerat vis är bara lamt. Många bloggare har enorma kunskaper om ämnet och delar frikostigt med sig av dem. Flera av dem har både relevanta utbildningar och erfarenhet av yrken i branschen. Dessutom recenserar bloggarna inte bara nyheter och fiiiina böcker, utan blandar upp det med äldre titlar och genrer som aldrig någonsin syns på kultursidorna.
För mig ger bloggarna en också ärlighet och en entusiasm kring litteratur som den traditionella kritiken oftast saknar helt. Att bloggarna skulle vara för entusiastiska och på något vis älska ihjäl litteraturen istället för att objektivt analysera den är mest bara bisarrt. Ja, vi gillar ofta böckerna vi skriver om. Det är därför vi läser dem från första början. Men jag har hittills inte sett en enda bloggare som drar sig för att kritisera en favoritförfattare när denne har presterat dåligt. Kanske är kritiken mer pang på än på kultursidorna, men det är väl knappast ett problem. Söker man långa, analyserande inlägg brukar man alltid kunna hitta dem också. Det finns många bloggar som lutar mer åt ett litteraturvetenskapligt perspektiv, med längre, mer ingående texter.

Tack och lov kommer det ett par mer nyanserade röster i slutet av DNs artikel. Några tycks ha förstått poängen. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Vad är kritikerna rädda för? Konkurrens? Tvåvägskommunikation? Att ha roligt samtidigt som man ägnar sig åt böcker? Den som helst ser sin litteratur grå, sönderanalyserad och på piedestal bör tänka om. Tiden för det är obevekligen förbi.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::..

Bloggare vs kritiker var ett av ämnena som debatterades på bokmässan och som många bloggare kommenterat vidare sedan vi kom hem. Läs mer bl a på Kulturbloggen och hos Daniel Åberg.

10 kommentarer:

Ramona Fransson sa...

Hej

Skit i Åsa Linderborg och andra så kallade von oben gluttarna. Ingen kan bestämma över vad andra tycker. Inget är bättre eller sämre.

Alla ska läsa och tycka vad de vill. Vi har friheten att gilla Stålmannen om det är vad vi vill läsa.

Vad kulturkoftorna fruktar är att deras arbete ska lämpas av i en påse vid exit.

Alla som läser har också en åsikt och med all rätt. Varför skulle inte läsare ha en åsikt?

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Bra skrivet! Håller med dig.

Catrin sa...

Kan inte annat än att hålla med. Och Å vad jag blev besviken på Åsa L. Men det började redan när honpublicerade den högst tveksamma artikeln om organstöld.

Miss Gillette sa...

Det är klart att kulturpersonerna i de så kallade gamla medierna känner sig hotade!

Det är ju inte bara just bokbloggar som fått kritik: många gamla kulturhundar är på tok för gamla för att lära sig sitta och gläfser fortfarande om att de är besvikna på bloggandet därför att det inte är tillräckligt seriöst, debattinriktat och samhällstillvänt. Och så vidare. Precis som om bara vissa personer skulle ha rätt att yttra sig.

Jag har alltid undrat var man i så fall ska dra gränsen: ska folk som "bara" pratar med sina kompisar om privatsaker inte få tala i telefon? Är man mindre värd om man inte ständigt engagerar sig för olika saker? Jag tror att de som kritiserar bloggandet i dess olika former beghår tankevurpan att jämställa bloggiversum med, säg, en tung dagstidning. Själv ser jag cyberrymden som den plats där var och en framlever sin virtuella tillvaro. Och är man inte politiker eller litteraturkritiker afk så finns det väl ingen som helst anledning att vara det i sin blogg heller (om man inte vill).

Boktoka sa...

Även jag håller helt med. I omgångar ställs ganska orimliga krav på bokbloggarna och särskilt på Bokhora. Vi, som skriver om litteratur ut olika aspekter på vår fritid, förväntas ibland prestera samma djuplodande analyser som en litteraturkritiker som både har redskapen för att skriva just litteraturkritik och sedan betalt för att sätta sig in i tidigare utgivning, läsa böckerna två gånger i de fall det behövs etc etc. Ska mina reflektioner efter min tunnelbaneläsning helt seriöst förväntas mäta sig med en yrkesmans läsning? Nu kan så klart en bloggare ha samma kunskap etc som en yrkesrecensent, men vad jag menar att detta inte bör förväntas och krävas.

Många av oss skriver om vår läsning utifrån våra perspektiv och referensramar. Detta är gott nog. Vad läsaren av våra bloggar har för förväntningar är en annan sak, men klandra inte mig för att jag inte når upp till en kravspec som jag aldrig själv haft som mål att uppfylla.

Cia sa...

Amen!

Jenny sa...

Vill verkligen instämma med alla ovanstående. Det är verkligen mycket bra och sant det du skriver, Calliope. Jag läste också artiklarna och vill absolut hävda att både recensenter/kritiker och bloggare behövs på sitt sätt.Många bloggare gör ett helt fantastiskt jobb, besitter en oerhörd bokkunskap- och delar med sig av denna på ett otroligt tilltalande och intelligent sätt. Det betyder inte att jag ej läser så många rescensioner jag bara kan- de kompletterar ju varandra. Jag har jobbat inom bokvärlden i snart åtta år, och tycker att den syn som Åsa Lindeborg och Annika Persson för fram, är bara sorglig. Ja, jag älskar böcker- på ALLA sätt- och ja, man kan ha ett riktigt brett- intellektuellt- intresse för böcker och utvidga och berika det både hos bloggare och kritiker...

Calliope sa...

Intressant i sammanhanget är också att man i debatten ofta utgår från att kritkerna alltid ger den där djuplodande, insatta analysen av boken de skriver om. Tycker inte riktigt att de lever upp till det - ofta tycker jag att jag inte är klokare på boken efter att ha läst kultursidorna.

Jenny sa...

Vi är så ense här, många recensioner är intressanta och välgrundade- men väldigt många även ganska hafsiga, och tycks vara rätt snabbt "nedklottrade"...
Kan det vara så att bloggares "fria val" att skriva om böcker de själva väljer(och då underförstått har ngt slags intresse för) spelar in här? En kritiker skriver ju trots allt på tidningens uppdrag. Och kanske att det ger en mindre engagerad framtoning ibland.

Full bokhylla sa...

Håller helt med! Oron från de etablerade litteraturkritikerna känns nervös!

Jag var ju med och pratade om det på bokmässan och har skrivit lite om det på min blogg!