27 december, 2009

Den svåra konsten att dejta en poet

Fulla av julmat och lite sömniga trillade jag och sambon in på en nästan tom biosalong för att se Bright Star, Jane Campions nya film om John Keats. I princip utan förväntningar, för det enda jag hört om den var ett försiktigt positivt omdöme i en recension. Till en början fnissade vi mest; var det årssammankomst för Klubben för Konstiga/Kreativa Kläder? Filmens kostymör måste ha roat sig kungligt. Volanger, spetsar, underliga skärningar och hattar så höga att en hel hönsgård ryms därunder vartän man såg. Tvära, lynniga skådespelare med repliker som kunde få vilken dramaqueen som helst grön av avund. Vi tittade på varandra och undrade vart vi hade kommit. Var det verkligen filmen om Keats vi hamnat på?

Det tog en stund att vänja sig, att komma in i intrigen, lära känna karaktärerna och sättet att berätta. Jane Campion gör ett inte alldeles konventionellt porträtt av poeten och människorna runt honom. Men när den tröskeln väl passerats, gick det alldeles utmärkt att luta sig tillbaka och sjunka in i filmen. Ben Whishaw (som vi känner igen från Parfymen där han spelade huvudrollen som Grenouille) gör en charmig, lätt förvirrad men ändå målmedveten, utsvulten Keats, trånande efter Fanny Brawne som han aldrig kan få eftersom han är för fattig för att gifta sig med henne. Ung, ljuv, förbjuden kärlek som naturligtvis inspirerar till likaledes ljuv poesi.

Och poesi finns det gott om i filmen. Flera av Keats dikter läses upp helt eller delvis och passar för det mesta fint in i berättelsen. Faktum är att jag, som aldrig varit något större fan av Keats, blir sugen på att läsa mer och letar fram dikter av honom när jag kommer hem. Tyvärr förblir de en aning svårforcerade; romantikernas överlastade stil gör att meningen försvinner bland metaforerna och jag tappar tråden när jag läser. Så sett fungerade faktiskt dikterna bättre i filmen, där deras innehåll underströks av bilderna.

Och bilderna, ja de är ett eget kapitel. Det är definitivt de som får mig att kapitulera inför filmen. Den engelska landsbygden där de spelat in är så löjligt vacker att du tycks kunna montera upp kameran varsomhelst och ändå få en häpnadsväckande utsikt. Campion vet att utnyttja det till max, så är du likt jag en sucker för England är Bright Star ett absolut måste. Lite av det syns i trailern:




Bilder och dikter till trots är det ändå Keats själv som stannar kvar i minnet efter att filmen tagit slut. Eller rättare sagt, hans alldeles för korta liv. Hur många författare och konstnärer är det inte som har dött ensamma, utblottade och övertygade om att deras liv & verk var ett ingenting - bara för att några hundra år senare hyllas världen över? Tragiskt är bara förnamnet. Den unge Keats delar t ex ut personligt signerade förstautgåvor av sina böcker till familjen Brawne i filmen, för att i nästa scen vara tvungen att be om allmosor från sina vänner för att överleva; det är milt sagt ironiskt när man tänker på hur mycket de där böckerna blev värda sedan. Det är också omöjligt att inte tänka på hur unga de var. Keats dog när han var 25. Hur mycket av värde hade man själv hunnit åstadkomma i den åldern? Tänk om det hade varit all tid man fick? Och framför allt - tänk vad han hade kunnat skriva om han hade fått fler år. Tanken svindlar.

3 kommentarer:

Bokomaten.. sa...

Åh, jag vills å gärna se den här filmen. Keats har ju aaaaaalltid varit min favoritpoet..;-) Nä, men skämt å sido lär det ju vara en hel del som hävdar det de kommande månaderna efter den här filmen.. jag har alltid gillat Keats men föredragit Tennysson och Shelley. Men filmen vill jag se.. och jag längtar redan tillbaka till england... tre dagar var inte i närheten av nog... och ingen highgate-kyrkogård blev det heller..

Shishi sa...

O ja, jag ska definitivt se den här filmen! Keats är lite outforskat land för mig , jag har hittills mest hållit mig till Byron och Blake. Spännande, spännade...

Red Fox sa...

Har läst lite Keats i helgen inför den här filmen faktiskt! Me like! Ser fram emot att trilla in på bion någon kväll!