26 november, 2009

Katten, bilen och det stora landet i väster

När man åker bil med min katt kan något av följande hända:
1) Han gör magljud hela vägen och överröstar därmed alla andra i bilen, under hela resan oavsett hur länge den varar. Rekordet är fem timmar oavbrutet bröl.
2) Han kissar på sig efter fem minuter och man tvingas stanna bilen och torka upp innan alltsammans rinner ut på sätet.
3) Båda alternativen ovan i tät följd.
Med detta i åtanke läser jag förvånat Clare de Vries I & Claudius. Hur i helvete gick det till? Är det sant? Ja, tydligen. Fascinerande, som sagt. Fascinerande.

I & Claudius berättar om hur Clare de Vries en dag får nog av sitt liv i London. Hon har inte varit glad sedan hennes mor gick bort, hon trivs inte på jobbet och hon vet inte vad hon ska göra med sitt liv. Det enda hon vet är att hon älskar Claudius, sin 19-årige katt. Andra i hennes situation hade kanske sökt ett nytt jobb eller börjat en utbildning, men Clare är mer drastisk. Hon säljer allt hon har, skeppar över sig själv, sin bil och Claudius till New York för att där ge sig ut på en road trip tvärs över USA. Karantänlagarna gör att hon inte kan återvända till Storbritannien med Claudius när resan är över - och det är inte heller tanken. En katt i hans höga ålder har knappast långt kvar och Clare som har total ångest över tanken på ett liv utan sin älskade Claudius, planerar att USA-resan ska bli deras gemensamma grand finale.

Sagt och gjort. Med kattlådan stående på bilgolvet och Claudius sittande i passagerarsätet ger hon sig iväg från New York med kursen ställd på San Franscisco. Det är den klassiska drömmen om frihet; att vara sin egen och utan ansvar svischa fram genom stat efter stat.

Naturligtvis blir det inte som Clare tänkt sig. Konstiga människor på vägen, sunkiga motell och en allt sjukare Claudius gör att resan blir radikalt annorlunda. Clare börjar undra vad det är hon har gett sig in på.
I & Claudius är fascinerande läsning. Jag förstår att Claudius var Clares ögonsten och därtill en mycket speciell katt; ingen katt som jag träffat skulle frivilligt hänga med på hälften av det som Claudius gör. Framför allt är han väldigt duktig på att följa efter Clare; hon har honom antingen lös eller i famnen för det mesta och det fungerar med några få undantag alldeles utmärkt. Jag, som blir paranoid över blotta tanken på att släppa ut min katt ens under väldigt kontrollerade former på trygga platser, blir nervös å Clares vägnar när hon utan betänkligheter promenar omkring med honom lös på stan i New York.

Det är också där mina invändningar mot boken - och hela projektet - kommer fram. Varför gjorde hon egentligen det där? Är det försvarbart att utsätta sina djur för vad som helst bara för att man själv tycker att det vore kul? Resan är inte direkt skadlig för Claudius, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är milt sagt tveksamt att utsätta en så gammal katt för den typen av påfrestning. Jag blir också väldigt irriterad på Clares ovana att hela tiden projicera sina känslor på Claudius. Han är en katt, för helsike. En katt! Låt honom vara just det. Att älska ett djur är för mig att uppskatta det för att det är just ett djur, inte en människa.

Clare är inte heller särskilt trevlig som person. Hon har ruskigt mycket issues efter att hennes mor gått bort och skulle nog vara mer behjälpt av en terapisession än en ensamresa över USA. Med det sagt, är I & Claudius ändå läsvärd bara för att den är så bisarr. Lite hackigt skriven och som sagt med många tveksamheter djuretiskt sett, men ändå. Vilken jäkla grej att göra! Ta katten och köra... Don't try it at home, kids.

2 kommentarer:

bokstavlarna sa...

En roadtrip med katt?
Håller med dig om att det känns klart tveksamt för kattens skulle, speciellt om katten ifråga är gammal och sjuk.

Apropå din inledning så tänkte jag bara inflika vad som hände när jag sist tog med båda mina katter på en bilresa (för två år sen):
Honkatten var vettskrämd från första början och ylade och kissade på sig innan bilen ens hunnit starta. Sen bajsade hon på sig också.
Vilket fick den åksjuka hankatten att kräkas ner sin resebur och sig själv och sen dessutom tillbringa resten av dagen med att vara sjukt förbannad på henne (det var julafton)...
Behöver jag tillägga att katterna efter det här knappt lämnat lägenheten?

Calliope sa...

Hehehe :)