John Ajvide Lindqvist for president

Människohamn ligger på bokhandelsdiskarna och jag får ÄNTLIGEN ta bladet från munnen och förbehållslöst breda ut mig om de underbara små spökena som citerar Smiths, om monstret (i) havet och allt det andra som man hittar i det som redan framstår som årets bästa svenska roman trots att vi bara kommit till maj. Fatta hur svårt det har varit att hålla tyst sedan jag läst klart det där förhandsexet! Ojojojoj. Jag ville ju bara springa ut och sjunga egenhändigt komponerade hyllningssånger till honom. Eftersom det hunnit gå några dagar sedan dess, har jag nu lugnat ner mig en smula och nöjer mig med att tjata på er som händelsevis inte har köpt den ännu. Köp den. Köp den! KÖP DEN! KÖÖÖÖP DEN!

Människohamn är mycket mer ambitiös än Ajvide Lindqvists tidigare böcker; bredare upplagd och mer att bita i (och då menar jag inte bara sidantalet). Även om den är ruggig ligger fokus inte på monstren på samma sätt som i Låt den rätte komma in eller Hanteringen av odöda. Istället är det mer av en vanlig roman - så vanlig den nu kan bli när det är han som skriver. Jag tror att den kan funka även till läsare som väljer bort hans andra på grund av det övernaturliga; åtminstone tänker jag testa att sälja in den till intet ont anande kunder på butiken genom att presentera den som en spännande bok om ett försvinnande. Hehe. De kommer inte förstå förrän det är för sent. Moahahaha.

Så vad kan jag mer säga för att övertyga er om att genast rusa iväg och köpa den? Att jag slår er i huvudet om ni låter bli? Nej, men seriöst - missa inte. Det här är en fantastisk roman av en fantastisk författare. Underbara, konstiga karaktärer som man verkligen fäster sig vid, totalt oväntade vändningar, riktigt äckliga saker stundtals (gode gud låt mig aldrig hitta Spiritus), klockrena skojläskiga spöken, kärlek, sorg, tja, you name it.

Jag föreslår också att ni köper fruns bok, Mia Ajvides diktsamling Om en flicka vill försvinna. Då får ni parallelläsning som heter duga, eftersom temat i de två böckerna speglas i varandra. När Mias diktrader dyker upp i Johns bok får jag gåshud. Så bra! Jag vet inte vem som har inspirerat vem, men det spelar kanske ingen roll. Coolt är det hur som helst att ett författarpar släpper böcker med liknande tema samtidigt fast i varsin genre. Sveriges Paul & Siri? (Fast hur tusan någon av dem vågar bo med den andre i skärgården, det förstår jag inte. Aldrig mera bada efter att man läst dem...)

Det enda jag kan gnälla på (och det tänker jag göra så ni inte tror att jag är köpt av JAL för att sälja hans böcker) är slutet. Han är inte så bra på att skriva slut. Det var han inte i Hanteringen av odöda och det är han inte heller här. Det blir för svulstigt, för flummigt och ändå för avhugget. Jag menar, vad händer sedan, hur löser de det praktiskt? Och vad hade egentligen hänt? Är det ett ställe romanen snubblar på så är det här. Men jag älskar den ändå.

Tilläggas kan också att jag är sjukt avis på Helena som fick åka flakmoppe...

Where the magic happens, som hiphoparna säger i Cribs, eller som vi andra säger - platsen där monstren föds, Johns skrivarstuga. Ser bedrägligt lugnt och harmoniskt ut.